Det handlar om Dylans konsert i Manchester Free Trade Hall 17 maj 1966. "The Bootlegs Series Vol. 4 - Bob Dylan Live 1966 - The Royal Albert Hall Concert" heter den. Jag vet, ologiskt. Det finns en förklaring men den får inte plats här. Det finns tusen historier om skivan och konserten men inget av det får plats här.
Konserten har allt. Och nu vet jag vad ni tänker. "Jaha, den har allt, då förstår jag vad han menar, den har allt, så bra". Men nej, den här har verkligen allt, allt, allt. Och allt här är bättre än allt annat allt.
Den har Dylan på sin absoluta, absoluta topp.
Den har en helt overklig låtlista.
Den har en hel skiva med den akustiska Dylan då han är som allra, allra övernaturligt bäst (skiva 1).
Den har en hel skiva med den elektriska Dylan med The Band då de är som allra, allra kusligt bäst (skiva 2).
Den har Dylanpublikens gränslösa hänförelse och kärlek (skiva 1).
Den har Dylanpublikens gränslösa vrede, bittherhet och hat (skiva 2).
Den har den andlösa, sakrala stämningen som belägrade sig över de åskådarmassor Dylan ställde sig inför på 60-talets mitt.
Den har lynchstämningen som Dylan väckte på 60-talets mitt.
Den har musikhistoria som skrivs om för varje sekund som går.
Den har texter som får tiden att stanna och som framförs på det enda en-på-miljarden-sättet de förtjänar att framföras på.
Och den har musik så väl skriven och så väl framförd att det inte går att väja för den
Med en röst som skulle trollbinda ett Red Bull-drickande ADHD-barn inleder han med She Belongs To Me och går sedan direkt in i den så underliga men underbara 4th Time Around. Tystnaden från publiken är brutal då en långsam, släpande version av den överjordiska Visions of Johanna vecklar ut sig i salen.
Varje ord väser, fräser och bränner sig in i It's All Over Now, Baby Blue innan Dylan påbörjar den långa färden genom Desolation Row. Han levererar mästerstyckets alla 120 rader utan att snubbla eller tveka för ett ögonblick och sedan, innan någon hinner hämta andan förutom Dylan själv (behöver han andas?) flödar hans mest fantastiska version av Just Like A Woman ut över publiken. Utan att ett ord har sagts avslutar han första delen med Mr Tambourine Man och munspelet dekorerar lokalen tills det liknar britternas svar på Sixtinska Kapellet.
Dr Jekyll går av scenen och upp kommer Mr Hyde. Han har med sig sina vänner. Rösten är helt plötsligt en annan. Den lågmälda, kontrollerade, stundtals extremt uttröttade rösten är utbytt mot en desperat, sprakande stämma som lyfter sig över alla ljud som plötsligt forsar ut från scen.
Tell Me Momma bara blåser igång utan förvarning och inte en tupé sitter längre kvar på sin plats. Den tidigare akustiska I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met) får en helt ny skepnad och det samma gäller Baby, Let Me Follow You Down. Dylan ylar fram en sagolik Just Like Tom Thumb's Blues och kalla det sväng eller gung eller vad ni vill men Leopard-Skin Pill-Box Hat har, som sagt, allt.
Efter att ha bluffat sig till en tystnad hos den upprörda publiken rullar sedan en helt odödlig version av den en gång så tystlåtna akustiska balladen One Too Many Mornings ut i en om möjligt ännu bättre version. Sedan sätter sig Dylan vid pianot och hamrar fram den svettigaste, mest gastkramande och osande Ballad Of A Thin Man som någonsin hörts. Sedan återstår inget mer än att den där killen långt bak i Manchester Free Trade Hall ska resa sig upp och vråla "Judas!", Dylan svarar med "You're a liar" och vräker sedan ur sig Like A Rolling Stone med vrede, hån och total briljans.
Skivan har nått sitt slut och medan Dylan springer ut bakvägen in i den väntande bilen står jag upp och applåderar, upprymd, uppslukad, uppfylld av uppenbarelsen jag fått uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar