Japan har det tufft nu. De behöver lite stöd och uppmuntran. Har jag sagt att jag älskar det japanska bordtennislandslaget?
Jag tror jag har nämnt det nån gång. De förkroppsligar den optimalt professionella idrottaren. Alltid fokuserade till 100%, oavsett motstånd. Uppträder aldrig nonchalant mot sämre spelare eller vid stora ledningar - viker aldrig ner sig mot bättre spelare eller vid stora underlägen.
De är tekniskt och taktiskt drillade likt pingisprofessorer, de är fysiskt tränade som om de vore genetiskt framodlade för pingis. De är snyggt klädda med en egen stil och inte bara klädda i en standardtröja från någon pingisfabrikant som tolv andra nationer också har.
Framförallt har de en perfekt attityd. Aldrig gnäll, alltid artiga, alltid ödmjuka, alltid sportsliga. De låter alltid spelet tala för dem. Hade alla människor varit som Japans landslagsspelare hade det inte funnits krig, svält, fattigdom eller några melodifestivaler.
Här visar Ai Fukuhara, Kasumi Ishikawa, Kenta Matsudaira och Jun Mizutani upp sig i japansk TV. Det är underbart att beskåda. Mest för deras prestigelösa, barnsligt oskyldiga och positiva attityd. Men även precisionen i Kentas serve och i Mizutanis loop runt nät. Och Kasumis fokusering när hon samlar sig och luftslår några forehandslag inför deras inslagning på de två små öarna av bordet. Och Fukuharas blick, med huvudet på sned, följt av det lilla taktiksnacket med Kasumi, då nätet flyttas fram första gången.
Jag önskar jag förstod vad dom säger...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar