När jag har varit inne på facebook och läst om alla mina "vänner", som jag knappt känner, när de tävlar om vem som har det mest lyckade livet med de ballaste festerna och de mest händelserika dagarna - då spelar jag Leonard Cohens Avalanche och den fungerar som stålull som skrubbar bort all smuts. Det är en hypnotiserande svärta som får vilken fasad som helst att rämna.
Varför hamnar jag där överhuvudtaget?
Det fick mig att tänka på något. Under en period slukade jag Bellman på ett nästan maniskt vis. Fred Åkerströms tolkningar av vår nationalskald spelades dygnet runt i hemmet. På Youtube finns vad som mycket väl kan vara det vackraste som skrivits på svenska, den ljuvliga Glimmande Nymf (Epistel 72) som Fred framför brutalt, nästan besinningslöst, men samtidigt vördnadsfullt ömt.
Här finns ingen förställning, ingen fasad, bara ett innerligt, totalt utlämnande, helhjärtat framförande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar