"you know the story, here it comes again..."

Jag fick ett sms imorse klockan 07:07; "Make it Rain är typ världens bästa låt". Ja, så är det.

Jag älskar den där raden i början. "you know the story, here it comes again". I den här låten är Tom Waits en bitter man, han vet att han har gnällt över det här förut, att hans omgivning har fått stå ut med hans klagosång om och om igen. Han bryr sig inte, nu får ni höra den igen. Det är allt han har kvar.

She took all my money
And my best friend
You know the story
Here it comes again
I have no pride
I have no shame
You gotta make it rain

Laurie Anderson skriver om Make it Rain i Mojo (juli 2010), i deras artikelserie Last Night a Record Changed my Life: "He walks a high-wire between the sidewalk and the gutter, the serious and the comic...". Det är en klockren beskrivning. För det finns en sådan svärta i texten, men något hos Tom trivialiserar den. Som Laurie också skriver; "I like things that makes life seem less meaningful". Hade inte Toms enastående komiska gnista funnits där hade det blivit en sådan tragisk, deprimerande sörja att ingen hade orkat lyssna på den.

Since you gone
Deep inside it hurts
I'm just another sad guest
On this dark earth

Musikbranschen är full av deprimerade, beklagande eländen som tycker synd om sig själva. De bygger sina karriärer på att berätta och förstora upp sitt lidande. Därför är Tom så befriande.

Och hela självdistansen och humorn finns i den där inledande raden. Och i framförandet. Han iklär sig rollen som denne gamle, bittre, svikne man. All världens olycka har drabbat honom, vi känner medlidande med honom men texten fungerar mest som en hjärtlig nidbild av den ultimata olycksalige mannen, komiskt överdriven. En eländets karikatyr. Det är så Tom arbetar.

I'm close to heaven
Crushed at the gate
They sharpen their knives
On my mistakes
...
Without her love
Without your kiss
Hell can't burn me
More than this
I'm burning up all this pain
Open up the heavens
Make it rain