Danstävling

Jag kanske inte har berättat det, men Idiotvind anordnade nyligen en danstävling. Hela världseliten var där och själv satt jag i juryn i sällskap med jordens allra kunnigaste dans-förstå-sig-påare. Inte minst den där britten Nigel Lythgoe från So You Think You Can Dance.

Bland deltagarna fanns ryska balettdansöser, nätta som snöflingor, där fanns överdådiga tangopar med eld i blicken. Michael Jackson gjorde ett återbesök hos oss och körde sin moonwalk och till sist dök t.o.m. Mick Jagger upp och körde sin Start Me Up-dans vilket fick mig att fullkomligt tappa mitt jury-stenansikte och brista ut i ett euforiskt jubel.

När alla framträtt, scenen släckts ned och juryn var på väg undan för att överlägga skedde dock något överraskande. En vaktmästare kom inspringande och ropade mellan flämtande andetag:

- En till! Det finns en tävlande till! Det står en gammal man med megafon i gränden utanför sceningången.

Vi i juryn var på gott humör efter Jaggers rytmiska dans i otakt så vi tyckte inte det kunde skada att släppa in en luffare från gatan och ge honom sina minuter i rampljuset.

Så kom han in med sitt band som satte igång att spela ett komp som lät ungefär som en soppa kokad på skrot och skelett måste smaka. Han plockade fram sin megafon och började... sjunga... i brist på bättre ord. Bredvid sig hade han man med en banjo som lät som om den var gjord av konservburkar, i bakgrunden satt en man och slog på en rockring av metall så att dammet yrde och en annan tycktes spela fel låt på en sprucken orgel men det blev ändå rätt. Det var fantastiskt. Enastående. Utan att märka något sögs vi in i en suggestiv takt. Och så kom dansen!

Det var en dikt skriven med kroppsrörelser. Den varade bara i 40 sekunder men det var ett estetiskt skådespel, framfört i ett egenhändigt skapat konfettiregn.

Det blev aldrig några överläggningar. Enhälligt beslutade en lyriskt gråtande och jublande jury att förstaplatsen tillhörde mannen med megafonen. Och i en jättesal, där dansarna satt i rad, så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa:

- Länge leve Tom Waits, den störste av oss alla!