Anledningen till att Diamonds & Rust lyfter då man känner till historien bakom beror på, har jag kommit fram till, att texten inte är skriven på ett universellt språk. Den är ingenting vem som helst kan relatera till, den rör en specifik situation, en specifik relation och en specifik person. Texter som rör sig på en mer allmängiltig nivå, även om de har ursprung i en specifik händelse/person, såna som bl.a. Dylan är så duktig på att knåpa ihop, som alla kan identifiera sig med, känner man inget behov av att veta bakgrunden till.
Därför blir det så roligt när Judas Priest, av alla band, valt att göra en cover på Diamonds & Rust. Jag vill inte klaga på Judas Priest, jag säger inte att det är dåligt. Det är bara lite komiskt - och bisarrt.
Även om de har plockat bort några av de mest personliga bitarna kan jag inte låta bli att undra vad han känner för texten, Rob Halford, när han står där i nitar och läder och med inlevelse i falsett tjuter ut sin vemodiga kärlek till Bob Dylan, den tid de hade tillsammans och sin beundran för hans sätt att hålla texterna vaga.
Men det är ändå fint att Judas Priest visar sin uppskattning till den fantastiska låten och presenterar en annan, mjukare sida av sig själva. Nu får jag dåligt samvete för att jag skrattar åt deras version, det är både djärvt och rörande. Faktum är att de stiger i mina ögon i och med sin version av Diamonds & Rust.
Fast det är ändå lustigt.
Här kommer två varianter. En gammal från 1982 med Judas Priest i högform och en mer modern version där ett comebackande Judas Priest har valt en mer dämpad och stämningsfull tappning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar