"I need some of that vagueness now"

Vissa sånger föredrar man att hålla som mysterier, andra växer då de blir satta i de sammanhang de skrevs ur. Joan Baez har aldrig varit någon låtskriverska, det är hon den förste att erkänna. Hennes karriär, som varat i över 50 år, har alltid varit synonym med hennes röst.

...my poetry was lousy you said...

Men en kväll i mitten av 70-talet satt hon hemma och skrev på en låt då telefonen ringde. Från en telefonkiosk långt borta ringde Bob Dylan, hennes livskamrat för tio år sedan som lämnade henne på det mest brutala sätt, och under deras samtal läste han upp hela sin nyskrivna Lily, Rosemary and the Jack of Hearts. När samtalet var slut började hon om och skrev en helt annan låt.

Well I'll be damned
Here comes your ghost again
But that's not unusual
It's just that the moon is full
And you happened to call
And here I sit
Hand on the telephone
Hearing a voice I'd known
A couple of light years ago
Heading straight for a fall

10 år tidigare var hon folkmusikens odiskutabla drottning, majestätisk i sin utstrålning, änglalik i sin stämma. Dylan slog igenom från ingenstans, på ett ögonblick var han folkmusikens konung. Som om allt vore en saga blev de ett par under en kort intensiv tid. Kung och drottning folkmusik.

Well you burst on the scene
Already a legend
The unwashed phenomenon
The original vagabond
You strayed into my arms

Men lika snabbt som han dykt upp försvann han igen, lämnade både henne och deras kungadöme, förpassade dem till historieböckerna inom loppet av ett ögonblick. Övergav kampen för sociala rättvisor, den akustiska folkmusikvärlden, pluggade in gitarren i förstärkaren och försvann in i en psykadelisk värld av poesi, droger och rock n' roll. Efter telefonsamtalet blixtrar minnesbilder från tio år tillbaka genom hennes huvud.

Now you're smiling out the window
Of that crummy hotel
Over Washington Square
Our breath comes out white clouds
Mingles and hangs in the air
Speaking strictly for me
We both could have died then and there

Man kan fråga sig om det var en ren tillfällighet. Den blinda hönans tur att finna ett korn. Eller om det var för att allt hon burit på under de senaste tio åren frigjordes perfekt i och med det där telefonsamtalet. Något fick henne att skriva ihop en makalös skapelse. Och det det är i sista versen som hon når de odödligas nivå, det är där hon bländar alla Joan-skeptiker. Och dom är många, jag är en av dom, men briljansen är omöjlig att värja sig emot.

Now you're telling me
You're not nostalgic
Then give me another word for it
You who are so good with words
And at keeping things vague
Because I need some of that vagueness now
It's all come back too clearly
Yes I loved you dearly
And if you're offering me diamonds and rust
I've already paid

Klippet är från en Dylankonsert den 22 april 1976 då de återförenats på scen och orden i början gäller Dylan efter ett infall han precis haft i låten innan.