Att cykla i kraftig motvind, ösregn och ca 3 graders värme i den dyngsura luften är en spännande erfarenhet. Man märker då att man ligger en liten bit på andra sidan av gränsen för vad den mänskliga kroppen är utrustad för, det är en fascinerande upplevelse.
Dessa tre faktorer; motvinden, regnet och den låga lufttemperaturen i kombination med cyklandet som förstärker motvinden bidrar tillsammans till att skapa en imponerande nedkylande effekt.
Fingrar och tår domnar givetvis bort och det nästan nollgradiga regnvattnet gör byxorna genomblöta och de liksom klistrar sig kring benen och bidrar till att skapa en häpnadsväckande stark känsla av obehag.
Men de mest anmärkningsvärda åverkningarna äger rum i ansiktets anatomi. Ansiktet består ju av en massa små muskler som gör det möjligt för oss människor att uttrycka mängder av olika ansiktsuttryck. I kylan slutar dessa muskler fungera en efter en.
Bit för bit tappar man förmågan att uttrycka sina känslor. Uttrycket för salig glädje är det första som försvinner, "förvåning", bekymran" och "begrundan" försvinner också tidigt då pannmuskulaturen är hårt ansatt. Efter ännu en stunds cyklande får ansiktsuttryck som "förakt", "djup koncentration" och "stolthet" ge vika för ansiktskrampen. Lite senare är det för sent att uttrycka "vrede" och den där minen man använder när man imponerats av renässansens mest slående konstformer. Till sist ger också uttrycket för likgiltighet med sig.
Kvar finns då bara uttrycket "kraftigt plågad". Å andra sidan är det ju det enda man har användning för...
...tänk vad praktiskt uttänkt allt är ändå. Det är när man stöter på sådana väl uträknade sammanträffanden som man börjar undra ifall det kanske ändå finns en Skapare någonstans.
2 kommentarer:
http://www.vasttrafik.se
Vad jag längtar efter det där! Är halv sjuk nu, har just kommit tillbaka från infuensan och vågar inte cykla än.
Skicka en kommentar