Filmmusik

Har ni tänkt på vad det är som är så bra med filmmusik? Det gjorde jag här om dagen.

Man kan ha hört en låt tusen gånger och så hör man den i en film och då är den plötsligt mycket bättre, man hör den på ett helt nytt sätt. Filmhistoriens mest magiska stunder innehåller nästan alltid stor musik.

Varför blir det bättre genom TV-rutan än i stereon?

Därför att filmskaparen, om han/hon nu är en duktig filmskapare, har försatt åskådarna i en viss sinnesstämning och om filmskaparen då är så begåvad att han/hon valt en låt som passar sinnesstämningen så...

PANG!

...faller alla bitar på plats och det blir en helt överjordisk upplevelse. Det säger ju lite om hur känsligt det är med en bra låt. En filmskapare kanske behöver en timme för att få publiken mottaglig, i rätt sinnesstämning för att ta emot låten på rätt sätt. Tänk då så många gånger vi avfärdar låtar efter en, eller en halv, genomlyssning utan att ta minsta hänsyn till på vilket sätt vi hör den. Hur och när och var och vilka förvätningar vi har.

Jag menar, jag skulle kunna lägga upp Trough My Sails med Neil Young här, några skulle kanske lyssna men chansen att någon är i rätt sinnesstämning för att uppskatta låten är ju minimal. Någon skulle höra den på kontoret, någon annan i datasalen och någon annan hemma medan de äter lunch, läser mailen och pratar i telefon samtidigt.

Men alla skulle älska den om de satt på ett tåg, en sen kväll, på väg hem, på väg in i sömnen, stirrandes ut genom fönstret med reflektionen av den gamle mannen på sätet tvärs emot som en genomskinlig ridå framför det förbifarande mörkret. Då hade låten borrat genom varje själ likt vitglödgade grillpinnar.

Det är det filmen gör, sätter oss alla på det där tåget, den där kvällen - till exempel.

Det är det som är så bra med filmmusik.