Jag känner ett behov att rentvå mitt samvete. Jag for med osanning i mitt förra inlägg. Jag läser inte TTEX-katalogen innan jag somnar, jag har inte ens en TTEX-katalog.
Jag gör så ibland när jag bloggar, far med osanning. Fast jag skulle inte vilja kalla det lögner, inte ens vita lögner, det handlar bara om att krydda till sanningen en aning, göra verkligheten mer lämpad för bloggen, mer intressant.
I den inre dialog som ständigt pågår i mitt huvud kallar jag det för "bloggifiering". Man anpassar ett verkligt skeende för att bättre fungera som ett blogginlägg. Vissa människor lever ju väldigt intressanta liv (t.ex. Lindsay Lohan) så de behöver ju inte krydda eller anpassa sanningen, andra bloggare har dessutom väldigt intressanta saker att komma med (t.ex. Blondinbella), dom behöver ju inte heller översätta verkligheten till bloggvärlden.
Det räcker ju att de dementerar ryktena som florerar i pressen, att de faktiskt inte har gjort slut med sin pojkvän eller tar en liten bild på "dagens outfit" så har de ju några hundratusen läsare med en gång.
Men jag som aldrig omges av några rykten i skvallerpressen och vars enda outfit antingen är Yasakaoverallen eller Stigaoverallen, jag måste ju göra något för att väcka intresse, jag måste bloggifiera sanningen.
Jag har letat en stund i den heliga skrift - Bibeln - efter vad vår fader, den helige ande, säger om bloggifiering men har inte hittat något användbart än. Klart är att det inte nämns i de tio budorden och så länge det inte finns en tretusen år gammal stentavla som säger "Du skall icke bloggifiera" så kan det ju inte vara så farligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar