Min Sony Ericsson Walkman telefon är en av mina högst älskade ägodelar. Att kunna ha telefon och Mp3-spelare i en och samma apparat rankar jag som en av de största uppfinningarna någonsin tillsammans med väderkvarnen, hjulet och långnabbet.
Här om dagen renoverade jag stora delar av telefonens musikbibliotek då många låtar legat där länge och börjat mögla. En ingivelse fick mig att gräva lite i skivhyllan efter gammal hårdrock som jag inte hört på länge. Vilken strålande idé det var, massor av storartad musik dammades av och förgyller nu mina cykelturer. Entombed, Motörhead, The Hellacopters, Venom, Sodom, Kreator...
Sådan musik görs inte längre.
All "hårdrock" som släpps nu är så polerad, så perfektionistisk i produktionen, så välordnat, tillrättalagt, plastigt och tråkigt. Förutsägbart. Vi upplever en ny pudelrock-era fast utan pudelfrisyrer där hårdrockbanden bryr sig lika mycket om utseende och stil som om musiken. Allt som kommer nu känns som en kliché, en digitaliserad, förskönad variant av vad som redan gjorts.
Hårdrocken som föddes genom en anarkistisk känsla, med en inställning att riva ner det där kladdigt iordninggjorda, det pedantiskt välarrangerade och alla påklistrade leenden. Den ruskade om och skrämde livet ur moralsamhället, idealbilderna av det glada och perfekta.
Hårdrocken kunde vara svårlyssnad, den hade inga käcka melodier man skulle lära sig tycka om första gången man hörde låten. Den kunde vara halsbrytande snabb, brutal, ondskefull och flera hundra kilo tung. Den var spontan, den var stökig, skitig, svettig och ful. Något som gjorde den så otroligt kraftfull, uppfriskande och unik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar