Vad som slår åtminstone mig då jag ser på mitt fantastiskt fint gjorda klipp med Dylans intervju och de små glimtarna från It's Alright Ma är hur unikt det är. Man kan tycka vad man vill, man behöver inte ens tycka det är bra. Men något liknande finns inte. Som Bruce Springsteen sa: "He stand apart, I think, from everybody else". Vi behöver inte säga att han står över alla andra, vi kan bara säga att han står vid sidan av alla andra, i sin egen division, eller i sin egen gren.
Ingen annan har fyllt gigantiska konserthallar världen över helt ensam på scen med sin gitarr och sitt munspel. Ingen annan har trollbundit åskådare till den grad att man skulle höra en knappnål falla under långa låtar ibland nästan utan melodi med de mest komplexa texter och som i nästa stund får publiken att brista ut i gapskratt med humoristiska låtar och infall.
Nu ska jag jämföra med Beatles igen. Jag ska jämföra deras publik, eller snarare, hur deras publik låter. En av dem har en publik som lyssnar, den andra har inte det.
På köpet får vi ett magnetiskt, magiskt, sprakande, fullkomligt överdådigt framträdande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar