Det blir mycket tennis i dessa dagar för oss med Eurosport. Idag såg jag en av tidernas största idrottsmän möta en liten bortskämd, gnällig barnunge i semifinalen i Australian Open. Den stora idrottsmannen vann förstås, med 3-0.
Jag har tidigare i ett annat forum gjort en jämförelse mellan pingis och tennis där jag kom fram till att pingisen var den häftigaste sporten av de två eftersom den hade en extra höjddimension då spelet kan pågå under spelytans nivå samt att det betydligt mer skruvorienterade spelet adderade ytterligare en dimension. Klipska läsare höll med men påpekade också att tennisen hade en egen dimension i sitt volleyspel. Så rätt.
Men sådana jämförelser görs ju bara för vårt egna höga nöjes skull, det finns ju ingen vits i att tävla i vilken sport som är roligast. Däremot skulle jag vilja fortsätta jämförelsen med två små iakttagelser där ett utbyte skulle tjäna båda sporterna.
Tennisen...
...skulle kunna ta efter pingisen i en begränsning i hur ofta man får torka sig med handduken. I pingisen är det var sjätte boll, i tennisen är det flera som gör det mellan varje boll. Gäsp.
Pingisen...
...och dess spelare borde titta på hur tennisspelarna tackar varandra efter matchen. Vi pingisspelare skryter alltid om vår sportsliga, trevliga sport men det ser för jävligt ut när världsstjärnorna går fram sträcker fram en sladdrig handutan att ens se varandra i ögonen efter matchen. Man får skämmas.
Till och med respektlösa, vidriga kräk som amerikanen Andy Roddick, som hånar och skäller på domaren, förnedrar de unga linjedomarna och bollkallarna, drygar sig mot publiken och behandlar hela omgivningen som lägre stående varelser i någon slags postkolonialistisk anda har ändå anständighet nog att ge sin motståndare ett ordentligt handslag, en ryggdunk och ett par artiga ord efter matchen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar