Jag har blivit så känslig. Jag sitter med tårar i ögonen när jag ser 110 år gamle Harry Patch, den siste överlevande britten från första världskriget, sitta med tårar i ögonen och berätta om hur han fortfarande minns sina vänner som dödades då en granat plötsligt slog ner i deras trupp. "It still upsets me more than anything...", säger han, efter mer än 90 år, i den utmärkta dokumentärserien som sänts på SVT. Harry som blivit inkallad mot sin vilja skadades själv i granatattacken och skickades hem dagarna innan de verkliga striderna om Passchendeale började.
Jag har drabbats av första världskriget de senaste dagarna. Det stannade liksom upp våren för mig. La sig som en blöt, möglig filt över den där extra energin våren, vårmusiken, snookern och förväntningarna inför Pingis-VM genererar. Kriget utmärker sig som något av det mest vidriga, ondskefulla, destruktiva och totalt meningslösa i människans historia.
I Passchendeale dödades 13 000 britter, på en dag. Sammanlagt dödades 700 000 under slagets fyra månader. Vissa dog inte i strid utan drunknade i gyttjan. Hästar sjönk ner till buken i lervällingen och fick avlivas. Och i den lervällingen levde unga människor i månader,de sov, stred och tillslut dog de i sörjan. Många försvann helt och återfanns aldrig, sjönk ner i leran eller sprängdes till små bitar av en granat. Som Harrys bästa vänner.
Bilderna nedanför visar flygfoton över Passchendeale före och efter slaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar