Små textrader i låtar kan slå till mer än något annat. En del excellerar så till den milda grad att hela låtar är värda att lyssna på om och om igen bara för att en liten rad ska få upplevas igen och igen. Det har alltid varit litet av en gåta vad det är som gör att vissa rader har den där extra kvalitén. För det behöver inte alltid vara de mest välformulerade eller slagfärdiga. Ibland kan det vara de mest vardagliga fraser.
Nu har jag formulerat en liten hypotes som kan bidra till att förklara fenomenet.
Det är när raderna hoppar ut ur texterna, som helt spontant framkastade fraser och samtidigt behåller sitt dunkla, vaga ursprung som de når igenom ett extra lager hos lyssnaren. Som när Tallest Man on Earth sjunger "So now we're dancing through the garden..." och följer upp med "...oh, what a garden I have made". Så naturligt faller det in, så helt i klang med musiken och samtidigt gåtfullt och vagt. Eller när Caitlin Rose lättsamt sjunger "I got a nice guy and he's got no class/I like his blue eyes, call him trailer trash, ooh-oh".
Spontant.
Lekfullt.
Vagt.
Det handlar inte om storartad poesi i ordets ursprungliga bemärkelse. Det är bara det att orden slår till direkt, utan att ha känslan av att ha blivit uttänkta, nedskrivna och inspelade. De går raka vägen. Det är som Cynthia Gooding säger i sin radioshow 1961 när Dylan sjungit The Death of Emmett Till för henne... "what's so magnificent about it to me is that it doesn't have any sense of beeing written... it sounds as if it just came out..."
Låtskrivaren talar till oss direkt genom dessa rader, det handlar inte om ord skrivna på ett papper.
Det finns utmärkta exempel på motsatsen. För er som var med för några år sedan minns kanske när bloggen körde med Veckans urusla citat. Då fanns det här riktigt otäcka exemplet från ABBA med. Låten heter King Kong Song (jag skojar inte) och börjar...
Well I was looking at a movie on the TV last night
Then I had a very funny notion, yeah
I really had to write a song about it
And then I'm gonna sing it with my rock'n' roll band
And I bet the people gonna like it, yeah
I know that everybody's gonna shout it
Det är så uruselt att inga ord kan beskriva det. Jag skäms å deras vägnar. Vi kan se framför oss hur en skäggig Björn eller Benny, eller vem som nu skrivit smörjan, suttit framför TV:n, tittat på King Kong, fått en låtidé, tagit en papperslapp och så påbörjat ett textförfattande som i berättarteknik påminner om redogörelsen "Mitt sommarlov" som alla 8-åringar skriver i skolan då den nya terminen börjar.
Det är provocerande dåligt. Man blir förbannad. Jag tappade tråden här. Jag har glömt slutpoängen med inlägget. Nu är jag bara upprörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar