I gamla ryska skönlitterära verk drabbas folk ofta av feber. Det är ingen vanlig feber som vi svenskar drabbas av idag då vi konstaterar att vi har 39,4 graders kroppstemperatur, känner oss lite hängiga och krassliga och väljer att stanna hemma från jobbet.
O nej, det här är en annan sorts feber. En feber som försätter den drabbade i ett sinnesförvirrat tillstånd där man inte tycks ha full kontroll över sina handlingar. En av de värst drabbade är ju stackars Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och Straff. Han famlar sig fram genom i stort sett hela den eminenta romanen i ett tillstånd som pendlar mellan klarhet och galenskap och vi kan aldrig vara riktigt säkra på när vilket tillstånd råder.
Nu börjar jag första vad Dostojevskij skriver om, för den gamle Fjodor är en av de flitigaste redogörarna för detta febriga tillstånd. Jag känner varje dag hur febern stiger.
Det är en feber orsakad av det vansinnigt närliggande Världsmästerskapet i bordtennis - närliggande både tidsmässigt och geografiskt. Det driver mig ur mina sinnens ordinarie rutiner.
Jag besöker ITTF:s hemsida 70-80 gånger dagligen. Jag kommer på mig själv att prata seedning, lottning och kvalspel med kassabidrädet, brevbäraren och soffgruppen. Igår tyckte jag mig se Wang Liqins ansikte i molnen och Kreangas backhandloop i några svajande grenar.
Nyss mätte jag ut avståndet mellan VM-arenan i Rotterdam och min lägenhet. Det är 808,29 km mellan oss. Inte mer. Bara drygt 80 mil. Ändå så långt borta.
Jag tittar på kinesiska TV-program inför VM. Jag har ingen aning vad de säger, men jag över de kinesiska uttalen på spelarnamnen som rabblas efter drygt 20 sekunder och jag tycker om att drömma mig bort till en värld där det finns pingisprogram på TV och önska att jag själv levde i ett sådant himmelrike istället för den bistra verkligheten där fotbollen med alla sina barnrumpor till spelare, ledare, supportrar, skribenter och programledare tycks vara den enda sporten som existerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar