"Tänk att "skriva om sitt kraschade äktenskap" skulle vara ett mått på bra musik. Typisk vänsterideologi: elände i alla dess former (narkomani, arbetslöshet, maktlöshet) varför är det en bättre ingrediens i en låt än kärlek, lycka och framgång. Var tog det naiva anslaget vägen! Recensenten håller sig till standard-lommunist fraserna. Varken Bob Dylan eller Bruce S har varit i närheten av någon toppklass."
Det här är inte påhittat, en människa (tror jag) har verkligen skrivit så här som kommentar till Johan Lindqvists artikel om ABBA. Hans/hennes koppling till en vänsterideologi och den sista meningen är så dumt så det tänker jag inte ens kommentera, men resten, det vill jag diskutera.
Trots att jag känner en stark avsky vill jag träffa den här personen. Jag hade suttit och studerat honom/henne som en attraktion, glott på henne/honom som man glor på en apa på ett zoo. Nyfiket tittat, stirrat, lyssnat, letat - letat efter en förklaring. Finns det någon tragisk del i människans uppväxt som kan förklara dessa tankegångar, eller är han/hon bara helt dum i huvudet?
Varför är elände i alla dess former bättre än kärlek, lycka och framgång, undrar puckot. Jag ska förklara. Nej, det är väl ingen som sagt att det är det. Men hur spännande hade det varit ifall all konst som skapades lät som ABBAs. Dumfåniga texter och ständigt glada leenden som om det inte fanns ett bekymmer i världen. Om alla tavlor som målades gick i färgpaletten mellan tuggummirosa och päronglassgrönt och hela världen såg ut som hemvisten för My Little Pony. Där alla problem sopades under mattan och allt som uppmärksammades var framgång, lycka och kärlek.
Vilken fruktansvärd värld vi hade haft. Självmordstalen hade legat högt över 50% då alla stackars människor som inte kände sig hemma hade valt att lämna oss. Alla människor som inte nådde framgång, som inte fann kärlek eller kände lycka och som inte kände igen sig i ABBAs texter, vart skulle dom vända sig, var skulle dom kunna identifera sig och känna att de inte är ensamma?
Och visst sjunger Dylan om lycka och kärlek, men inte förbehållningslöst, det slutar inte med "och så levde de lyckliga i alla dagar". Han skriver om människans kärlek, inte sagovärldens. Och visst kan det ofta framstå som elände och maktlöshet, men om du tar dig tid att lyssna och letar mellan raderna så kommer du hitta att även i de mörkaste låtarna finns så mycket mer, bakom hans allra hårdaste, mest förkrossande ord kan en sårad kärlek fortfarande glimta till och förklara de hårda orden. Detsamma gäller det omvända, i hans mest gränslösa kärleksförklaringar lurar en skugga, en oro, en rädsla, en baksida. För det är ju så det är här i verkligheten.
Och vi är faktiskt många som vill höra om verkligheten, att höra någon med Dylans unika förmåga att klä känslor i ord berätta, besjunga, beklaga, bejubla sånt som vi alla kan känna igen oss i, det är det som håller väldigt många människor ovanför vattenytan. Och att kunna ge något sådant, det är det som kännetecknar en konstnär.
Så visst, dra på dig ditt glitter och ett bländvitt leende. Fly från verkligheten en stund och glöm alla bekymmer, ut och dansa disco och låt ABBA underhålla dig, för det är vad de erbjuder, underhållning. Men när du vaknar dagen efter och verkligheten hinner ifatt, då finns konstnären Dylan där och förstår dig oavsett vilken verklig mänsklig känsla du har inom dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar