Efter att ha upprört vissa läsare med min, i deras tycke, nedvärderande inställning till The Beatles har jag nu spenderat mycket tid till att lyssna på de fyra gossarna från Liverpool. ”Jag måste ha missat något” tänkte jag. Jag har inte hittat det än i alla fall.
Dylan älskade Beatles, han blev helt tagen då han hörde deras musik och de var en bidragande orsak till att han kopplade in gitarren i förstärkaren 1965. Men han gillade inte deras texter. ”Ni säger ju ingenting”, sa han till John Lennon som tog mycket illa vid sig och britterna började lägga lite mer ansträngning bakom sina texter. På så sätt influerade två av historiens mest inflytelserika musikakter varandra.
Nu vet jag att musiksmak är något subjektivt, att man inte kan påstå att något är bättre än något annat men tillåt mig göra en jämförelse. Låt oss resa tillbaka till 1965.
The Beatles har tagit USA med storm, det råder total Beatleshysteri. Under sina konserter överröstas de nästan av de helt tokiga fansen. Samma år uppträder Bob Dylan elektriskt med ett band för första gången någonsin. Han gör det på Newport Folk Festival och delar av publiken blir mäkta upprörd och buar åt detta djärva, drastiska steg i Dylans karriär.
Men titta på det idag, med 2008-ögon, med hjälp av dessa två Youtube-klipp. Se först Beatles, frisyrerna ser töntiga ut, matchande kostymer, rak, enkel pop med en text utan något som helst innehåll. Klippet har en stor 60-talsstämpel över sig. Men Dylan, han är tidlös, det gäller både musiken och Dylan själv och texten såväl som musiken är så mångdimensionell, så kraftfull, så levande att den diskuteras än idag.
År 2004 listade en av världens största musiktidskrifter, Rolling Stone Magazine, tidernas 500 bästa låtar. Fånigt och omöjligt kan tyckas men visst säger en sådan lista någonting. Dylans Like A Rolling Stone toppar den listan, The Beatles första låt (Hey Jude, 1968) återfinns på en åttonde plats.
Vad är det listan och jämförelsen säger? Jo, Beatles var stora, störst, på 60-talet. Dylan var före sin tid, musiken han gjorde 1965 som buades ut, inte bara i Newport utan under hela hans världsturné 1966, den anses idag, på 2000-talet vara bland det bästa genom tiderna. Detta är en trend som bara kommer bli tydligare ju längre tiden går. Jag känner många i min ålder som lyssnar på Dylan, ingen som lyssnar på The Beatles (vad jag vet). De försvaras av 40-, 50, 60-talister men deras musik åldras precis som deras fans. Dylan är tidlös.
Mitt korståg mot överskattade The Beatles har börjat, låt nu höra era protester, er tystnad räknar jag som ert medhåll.
4 kommentarer:
Allså, men, vad? Hmmm.
Välskrivet som vanligt men efter att läst texten tre gånger undrar jag lite.
Är Beatles enligt skribenten bra men överskattade? Kassa och överskattade? Sämre i jämförelse med Dylan? Överensstämmer 8-platsen på Rolling Stones listan med en subjektiv bedömning? Bör då en lista användas som argument? Rolling Stone har väl mig veterligen aldrig närmat sig musiken med ryggraden, utan ofta med en intellektuell kontakt där musiken passerar det akademiska filtret och strimlar det musikaliska intrycket. Någonstans var förstavalet ändå rimligt.
På frågan om Beatles är överskattade måste jag givetvis svara nej. Det finns en tidig punk i Beatles, en lynnighet som stod i en skön kontrast till deras musik. Alltid en tvärsäker distans till allt men samtidigt så fokuserat med en vilja att vara bäst. De senare punkbanden kan ses som ilsknare versioner av Beatles. Där själva lynnigheten blev kärnan.
Om Dylan stod för den politiska insikten under Vietnamkriget med träffsäkra texter, (aha så är det-texter) så stod Beatles för den stora omvälvningen på 60-talet. Vi kan faktiskt prata om före och efter Beatles-eran. De var bara inte på rätt plats vid rätt tillfälle, Beatles skapade sin egen samtid.
Men troligtvis är det så att det måste upplevas för att hålla fullt ut idag, Likadant med Dylan tror jag, som på sin höjd rör om lite papper på skrivbordsvänsterns kontor idag. Sen finns det ju alltid senkomna fans som med sin fulla rätt bedyrar och dissar, utan att ha tillgång till hela bilden. Och som följd antyds felaktigt en gubbighet i försvaret av Beatles,
”De försvaras av 40-, 50, 60-talister men deras musik åldras precis som deras fans.”
Vi kan ju t.o.m. påstå att Beatles inte håller idag, men att de VAR fantastiska under sin tid, kan vi verkligen säga att de är överskattade? Alla tider har ju sina ramar, och det blir lite orättvist mot ett band som lade av 1970. Jesse Owens är en överskattad löpare med sina bleka 10.2, idag vet vi minsann mycket bättre!? Ett påstående som blir lite fel då vi vet vad som hände runt denna fantastiske löpare.
Vad jag vill komma åt är att fenomenet Beatles inte är överskattningsbart. (kul ord) Därtill vill jag att Bob och Beatles skall ta varandra i hand och springa emot solnedgången i förvissningen om att de tillhör 60-talets allra största.
Ps:
Kan jag få en förklaring till varför detta inte bara är en usel text, utan t.o.m. en urusel text?
"We all came out to Montreux
On the Lake Geneva shoreline
To make records with a mobile
We didn't have much time"
För övrigt tycker jag att ordet töntig är töntigare än sin egen betydelse. Det överträffar liksom sig själv.
Varför är Beatles överskattade? Svaret är precis som nämns i en hypotes av grillvanten. Därför att de fortfarande tillskrivs rollen som ett av världens bästa band. De VAR ett av världens bästa band. Men nu har flera tusen band gjort exakt samma sak, och flera har gjort det bättre.
Jag minns på den tiden man kunde skicka in sina demos till GP. En dag fanns det en intervju med GP:s demorecensent som gav goda råd. Han sa att band som skriver Beatles som sin främsta inspirationskälla, de lyssnar han knappt på. Han menade att vi har nått längre, släpp Beatles, deras tid är förbi.
Jag köper fortfarande inte att det skulle vara en förmildrande omständighet bara för att de la av1970. Särskilt inte när de jämförs med en samtida musiker.
Att det måste upplevas för att förstå, det håller jag visserligen med om. Men det betyder ju inte att en 80-talists syn på Beatles är mindre värdefull än t.ex. en 60-talists. Att vi inte har "hela bilden" är ett farligt synsätt. Vi har "en annan bild" men Beatles och alla andra är värda att prövas lika mycket ur dessa perspektiv.
Vad jag vill komma åt är att Beatles är överskattningsbara. Ifall de ses som tidernas bästa band som släppt de bästa albumen, skrivit de häftigaste låtarna osv. De var först, de var kreativa, nydanande, det fanns säkert en tidig punk och en lynnighet. Men där var deras styrka, inte i musiken ,därmed inte sagt att den var dålig. Men när de väl hade sparkat in dörren var det många band och artister som gjorde det bättre.
Och det är här Dylanreferensen kommer in. Därför att hans musik står sig lika stark idag. Är det orättvist att jämföra Beatles med ett sådant unikum? Kanske, men eftersom de oftast tillskrivs rollen som nummer 1 är det en jämförelse de måste tåla.
Nu blev det nog lite väl kategoriskt. Fantastiskt bra, världens bästa band och låtar, finns inte i min värld, och sällan höjer väl någon upp Beatles till den nivån idag. Och gör någon det är det väl ungefär samma fenomen som med dem vilka upphöjer Elvis till kung. Det blir ett litet sjukligt försvar av en svunnen tid.
Jag försvarar alltså inte de som menar att Yesterday är världens bästa låt, utan de som mer sansat kan se en tidsepok som knappt kan beskrivas och dess mindre överskattas. Och med hela bilden menar jag givetvis upplevelsen av det hela. Det blir ju lite lättare att beskriva Öland om vi har varit där. Överskattade eller inte, bara två röster har talat.
Skicka en kommentar