Det finns inga ord

Håkan Hellström har ju gjort några konserter på olika platser i Sverige under de senaste dagarna och recensionerna har varit positiva, minst sagt. Femma efter femma har han kammat hem, men det är inte alla som håller med. Nu är ju inte jag något jättestort Håkanfan och jag var ju inte där så att jag kan uttala mig men så här kommenterade en läsare (som förmodligen inte heller var där) Markus Larssons recension efter spelningen i Lund:

"Detta är mig helt oförståeligt - hur kan han bli så populär som sjunger så fruktansvärt falskt och skriker rent ut. Jag förstår inte detta. Han fick en fem fyrar för sitt uppträdande och Nanne Grönwall fick bara 3??? Det finns inte ord för hur fel det här är."

Jag älskar den kommentaren, helt underbar. Han sjunger inte bara falskt Håkan, han skriker ju bara rakt ut, som någon ociviliserad vettvilling som slitit sig ur tvångströjan och rusat ut på scen där han bara står och skriker rakt ut. Hur kan han få en femma, läsaren förstår inte detta, får det inte att gå ihop. Han/hon skakar hjälplöst på huvudet, "tycker inte alla som jag?"

Och tydligen så har läsaren fortfarande inte lyckats släppa att den fantastiska artisten Nanne Grönwall, detta unikum inom brachen, bara fick en trea. Något som han/hon väljer att understryka med inte mindre än tre frågetecken. Och så slutklämmen; "det finns inte ord för hur fel det är". Man kan riktigt se hur han/hon slår näven i bordet och vill dra till med en svordom men lyckas sansa sig och nöja sig med att inga ord kan beskriva denna oförrätt.

Fast egentligen är det ju inte så roligt, det är ju faktiskt ganska tragiskt. Särskilt när man tänker på att det finns massor med människor som tänker på samma sätt. Att ett stycke musik är något som måste framföras ordenligt, tillrättalagt, i rätt tonart med en vacker röst och gud förbjude att det slinker in en liten falsk ton någonstans. Tänk vad mycket de missar, stackarna.

Det är förmodligen samma personer som blev mäkta upprörda då Picasso kom med sina konstiga tavlor. Det var väl ingen konst? En konstnär ska ju måla så likt verkligheten det bara går, "sån där kubism och annat kladd det ser ju ut som något ett barn målat, kan väl vem som helst göra". Stackarna.

Så bli inte upprörda alla Håkanfans, och alla Dylanfans också för den delen för vi har väl hört det här mer än någon annan. Jag vet att avskyn mot dessa människor stundom kan bubbla likt en överkokande häxkittel inombords, men allt som egentligen finns att känna är medlidande.