The Return of the Grillvante

Återigen tog det fyr i debattbrasan och återigen var det Grillvante som röt till.

”Beatles det ”brittiska pojkpopbandet” Jösses!
Där slängdes det nog in ett medvetet kol på debattbrasan.
Att benämna Beatles med epitetet pojkpopband är ungefär lika begreppsförvirrat som att kalla Jimi Hendrix en bra kyrkomusiker. Visst hade Jimi gig i kyrkan under sina unga år, men han är ju inte för det förknippad med tramporglar precis.
Vad Beatles gjorde före 1965 skiljer sig avsevärt mot vad de lyckades åstadkomma den senare delen av 60-talet. (Även om åren i Hamburg var rätt tunga). De tog fullständig kontroll över låtskrivandet, studion och agendan. George Martin till god hjälp hela tiden, men medlemmarna bestämde var, när och hur.
När jag hör ordet pojkpopband förutom att få kväljningar då, tänker jag mig antal dockor helt utan egen kreativitet som styrs av folk med ett icke milt pengaintresse.”

/Grillvante (läs hela inlägget bland kommentarerna till "Idiotvinden avancerar" en liten bit ner.)

Det är ju illa alltså, inte ens när jag ska in och diplomatiskt rättfärdiga motståndarens argumentation kan jag låta bli att kasta in ännu ett vedträ på debattbrasan. Men oj, vilket lättantändligt vedträ det var.

Jag håller ju egentligen helt med, ett pojkband är en konstellation ihopsatt av ett skivbolag i rent kommersiella syften (läs NKOTB, Take That, Backstreet Boys m.m.) Och att kalla The Beatles för ett pojkpopband var i ren illvilja i syfte att åter peta en vass liten irriterande pinne på den småslumrande björnen som här visar sig under namnet Grillvante.

Ingenting livar upp som ett ordentligt brandtal och tro inte att Beatles (eller någon annan heller för den delen) kommer gå fria från påhopp i fortsättningen. Så det är bäst att vara på vakt Grillvanten.

Nu ska jag fortsätta fila på mina inlägg med rubrikerna "Jimi Hendrix - en blek kopia av Spotnicksgitarristen Bosse Winberg” och ”Varför Eric Clapton aldrig blev något”.