Ikväll stötte jag på en gammal ungdomskärlek från gymnasietiden. Det var ett underbart, kärt återseende. Jag förstår inte hur saker som är så centrala i ens liv kan bli nästan bortglömda bara några år senare. Första gången jag kom i kontakt med "Too ride, shoot straight and speak the truth!" var det omslaget jag föll för, sedan hörde jag öppningsspåret och blev helt såld.
Jag minns hur jag satt längst bak i bussen på väg hem från Bengans med den nyinköpta skivan i min hand. Studerade omslaget, bläddrade i konvulutet, hoppades att hela albumet skulle vara lika fantastiskt som första låten. Den var allt jag kunde minnas från genomlyssningen på Bengans. Den hade svetsat sig fast i hjärnan, bländat öronen likt en audioatombomb.
Vad bra Entombed var! Efter sitt genombrott som ett renodlat dödsmetallband plöjde de, i och med milstolpen "Wolverine Blues", en egen fåra och odlade en musik som stack ut ur dödsmetallens botaniska trädgård likt sällsynt ogräs. De var djärva nog att lämna dödsmetallnischen, som de behärskade bättre än de flesta, och skapa något eget. Belöningen för deras del blev en kultförklaring, belöningen för vår del blev ett gäng vidunderliga album.
Som en följde av den sena timmen, morgondagens tidiga träning och det spontana infallet blir det inget häftigt klipp, bara några små ihoptejpade fragment från ett strålande album. Men det räcker långt. Det här är ren och skär rock n' roll, rythm n' blues, bara spelad lite tyngre, lite hårdare, lite ondare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar