I GP finns det en sida med serier, som i de flesta dagstidningar. Där kan man alltid fascineras av den totala avsaknaden av humor i Hagbard. Men man kan också roas av Pondus. Men idag var Pondus roande på ett annat sätt än han brukar vara.
Idag hade seriens skapare ett personligt meddelande som var så viktigt att han tydligen inte kunde förmedla det genom sina seriekaraktärer. Därför var sista rutan ett rent personligt meddelande. Vad var det då som var så viktigt, jo:
"Vissa människor kallar Bob Dylan en stor konstnär. Andra, som jag, kallar honom en liten pyssling med röst som kolera i en kennel och en alldeles för stor tillgänglighet till instrument. Med så många duktiga orkestrar representerade i skivhyllorna har det alltid varit obegripligt för mig att somliga istället efterfrågar en ostämd surrealist som använder munspelet som respirator".
Det som är mest slående (förutom då att han uppenbarligen är en total idiot) är att det här är sånt som vi Dylanfantaster ständigt möts av, om än lite mer välformulerat.
Det intressanta är ju här att dra den här på bloggen populära liknelsen till The Beatles. Ingen skulle ju säga något sådant om Beatles, eller Elvis Presley för den delen, det hade varit som att svära i kyrkan och man hade för evigt dömts ut som ett totalt fån då det kommer till musik. Men då det gäller Dylan är det helt accepterat. Att erkänna att han har någon roll i musiken utveckling är för vissa otänkbart, han är bara en galen gammal hes gubbe som i 40 år spelat akustisk gitarr, sjungit falskt och blåst i ett munspel.
Av någon anledning går inte Dylan klädd i samma heliga skrud av okritiserbarhet som hans, mer eller mindre, jämlikar i musikhistorien (Bob står snäppet över resten, jag vet). Vad det beror på kan jag bara spekulera i, eller rättare sagt, jag kommer spekulera i det. Fast inte mitt under brinnande pingis VM.
Nu nöjer jag mig bara med att konstatera att jag trivs med att min käre Bob inte säljer in sig hos alla, utan uppenbarligen kräver en viss typ av öra eller själ för att uppskattas. Det gör mig som insnöad Dylanfantast så mycket stoltare.
3 kommentarer:
Sitter i nuvarande stund och lyssnar på Dylans "Time Out Of Mind" och då speciellt Not dark yet som jag aldrig tycks tröttna på.
För övrigt erkänner jag villigt att jag mer eller mindre hatar The Beatles, skulle givetvis kunna inleda en lång tirad om detta men det känns inte direkt nödvändigt.
Ursäkta att jag spammar din blogg med kommentarer men har noterat att du sedan tidigare är ett stort Pelle Ossle fan. Ett brus har spelat friskt här hemma de senaste månaderna,även Krank för den delen. Dock måste ovilligt erkänna att jag inte har någon som helst koll på hans första tre solo album. Är de i närheten av tidigare nämnda album måste de naturligvis inhandlas så snart ekomomin tillåter det, onekligen en axiom.
Avslutningsvis kan det vara läge att lovorda denna monumentala blogg.
Tack, tack, tack, tack! Tack så väldans.
Spamma på!
Jag skulle säga att "Ett brus" är Osslers främsta verk. "Krank" och "Den siste som kom ut" kommer strax därefter. Däremot har jag inte fastnat på samma sätt för hans två första skivor, "Desorienterad" och "Hotel Neanderthal". Några värdefulla guldkorn har jag dock hittat där.
Jag har en Osslerinsatt bror som kan bringa mer ljus i ämnet, han lär ge sig in i diksussionen när som helst.
Vad det gäller Not dark yet kan jag inte hålla med mer. Hela albumet är ju fantastiskt och ofta hör man talas om Love sick som skivans onekliga höjdpunkt men varje gång de första tonerna i Not dark yet slås an blir jag helt förlamad. Det är något överjordiskt.
Skicka en kommentar