Gôtet

Jag gillar Göteborg. I dagens GP kan vi läsa om att 1:ans spårvagn igår krockade med 3:an i Brunnsparken. För en utomstående, låt os säga en Boråsare, så ter det sig fullkomligt obegripligt vad det spelar för roll att det var just 1:an och 3:an som krockade.

Men för oss göteborgare är det snarare för lite information. Var det 1:an mot Östra Sjukhuset som körde in i 3:an mot Kålltorp i en kamp om vem som skulle komma först in på rätt spår i Brunnsparken i deras gemensamma resa ut mot Olskroken och Redbergsplatsen? Var det 1:an som körde som om han ägde spåren? Han har alltid uppträtt som något av en översittare gentemot 3:an och uppvisat klara storebrorskomplex.

Idag strålade Göteborg i all grönskande vårprakt då jag tog cykelvägarna tvärs genom stan till Bengans för att inhandla Dylans 33:e studioalbum. Tyvärr blev vistelsen på Bengans inte så lång och rofylld som jag tänkt mig. Två Neil Young album anföll mig direkt då jag kom in och jag fick eller mindre fly ut för att inte komma därifrån med en hel trave skivor.

Att gå in i en skivaffär av Bengans dignitet är som att gå in i en djuraffär full med hemlösa hundvalpar och koalabjörnar i små burar. Det föds någon form av primitiv, moderlig instinkt djupt inne i bröstet och att förbruka alla sina ekonomiska tillgångar inne i affären framstår just då som det mest självklara i världen. Förnuftet är inget mer än en dovt ekande röst någonstans långt, långt bort i fjärran.