Jag fortsatte min mordiska kväll med Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street. Dess skildring av London fick mig mest att tänka på en annan Nick Cave låt.
"I started thinking about London
and nothing good ever came from this town
And if the Thames weren't so filthy
I would jump in the river and drown"
Han har många ansikten den gode Nick. Bara för att han i ena stunden är en psykopatisk massmördare betyder inte det att han i nästa stund inte kan vara en djupt deppig man på en bänk vid Themsen en kulen höstkväll.
"A grief came riding on the wind"
Ena stunden blickandes uppåt på den enorma järnbron, med alla hundratals jäktande människor som välver sig över såväl floden som honom...
"Hear the ancient iron bridge
And listen to it groan
with the weight of a thousand people
Leavin' or returning home
To their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
...i nästa stund med sin molokna blick vänd ner mot det svarta vattnet som sakta flyter fram nedanför honom...
"Now look there just below the water
See the saviour of the human race,
with the fishes and the frogs
has found his final resting place"
Och tangenterna klingar så vackert under hans fingrar till hans milda, djupa röst, det är så stilla, så förtrollande vemodigt, så vackert att något går sönder inombords och fullkomligt otänkbart att samma röst skulle kunna yttra ett våldsammare ord än "attsingen".
söndag 15 mars 2009
lördag 14 mars 2009
Texter vi kan känna igen oss i
Hemma igen efter en vistelse bland de knallgula rapsfälten och så kliver man in i en lägenhet där väggarna skakar av att grannen tittar på Melodifestivalen på så hög volym att jag kan höra alla plastleenden. Min första reaktion var att peta ur mina ögon och skära öronen av mig, ett litet tips jag fått.
Men istället valde jag att vira fast hörlurarna hårt runt huvudet och spela den långa versionen av O'Malleys Bar framförd av Nick Cave & the Bad Seeds om och om igen. Eposet berättar utförligt om en man som kliver in på baren i sin lilla hemby och, efter ha blibit otrevligt bemött, mördar barägaren O'Malley och därefter alla gäster. Den innehåller rader lika brutala som fantastiska som passar utmärkt med min sinnesstämning. Några exempel:
"I am tall and I am thin of an enviable hight
And I've been known to be quite handsome
In a certain angle and in certain liiiiiiiiight"
"...when I shot him, I was so handsome
It was the light, it was the angle"
"Well you know those fish with the swollen lips
That clean the ocean floor?
When I looked at poor O'Malley's wife
That's exactly what I saw
I jammed the barrel under her chin
And her eyes bugged just like those nasty little fish
Her head it landed in the sink
With all the dirty disheeeeeeees"
"And her nerdy little daughter Siobhan...
....looking like the Madonna on the church-house wall
painted in whale's blood and banana leeeeeaaaaf"
"I blew a hole in Mrs. Richard Holmes
Who used her husband as a shiiiiiiiieeeeeeeeld"
"When I turned my gun on the bird-like Mr. Brookes
I thought of St. Francis and his sparrows
And as I shot down the youthful Richardson
It was Sebastian I thought of, and his arrooooooooows."
"This hurts me more than it hurts you" I said
And I sat on the bar and cried
And for a strange moment, no-one moved or spoke
And we all sat like that for a whiiiiiile."
"And I raised the gun up to his head, executioner-styyyyyyyyle
He made no attempt to resist
So fat and dull and lazy
"Do you know I live in your street?" I cried
And he looked at me like I was craaaaaaaaaaaazy."
Ja, massakerpoesin bara fortsätter, det går inte att välja. Tolv stycken vackert beskrivna mord får jag det till. Men inget av allt det där skulle funka utan Nick Caves besatta, hatiska, ångestgripna, begrundande, makalösa framförande. Han besitter en unik förmåga där, en vokal skådespelare utan dess like. Det skulle inte heller funka utan the Bad Seeds som med så små medel skapar ett så gastkramande komp.
Det sjutton minuter långa verket slutar med att baren omringas av polisen som ropar: "Drop your weapons and come out with your hands inte air". Där inne sitter han kvar med en enda patron:
"I took one long hard think about dying and did exactly what they said".
Men istället valde jag att vira fast hörlurarna hårt runt huvudet och spela den långa versionen av O'Malleys Bar framförd av Nick Cave & the Bad Seeds om och om igen. Eposet berättar utförligt om en man som kliver in på baren i sin lilla hemby och, efter ha blibit otrevligt bemött, mördar barägaren O'Malley och därefter alla gäster. Den innehåller rader lika brutala som fantastiska som passar utmärkt med min sinnesstämning. Några exempel:
"I am tall and I am thin of an enviable hight
And I've been known to be quite handsome
In a certain angle and in certain liiiiiiiiight"
"...when I shot him, I was so handsome
It was the light, it was the angle"
"Well you know those fish with the swollen lips
That clean the ocean floor?
When I looked at poor O'Malley's wife
That's exactly what I saw
I jammed the barrel under her chin
And her eyes bugged just like those nasty little fish
Her head it landed in the sink
With all the dirty disheeeeeeees"
"And her nerdy little daughter Siobhan...
....looking like the Madonna on the church-house wall
painted in whale's blood and banana leeeeeaaaaf"
"I blew a hole in Mrs. Richard Holmes
Who used her husband as a shiiiiiiiieeeeeeeeld"
"When I turned my gun on the bird-like Mr. Brookes
I thought of St. Francis and his sparrows
And as I shot down the youthful Richardson
It was Sebastian I thought of, and his arrooooooooows."
"This hurts me more than it hurts you" I said
And I sat on the bar and cried
And for a strange moment, no-one moved or spoke
And we all sat like that for a whiiiiiile."
"And I raised the gun up to his head, executioner-styyyyyyyyle
He made no attempt to resist
So fat and dull and lazy
"Do you know I live in your street?" I cried
And he looked at me like I was craaaaaaaaaaaazy."
Ja, massakerpoesin bara fortsätter, det går inte att välja. Tolv stycken vackert beskrivna mord får jag det till. Men inget av allt det där skulle funka utan Nick Caves besatta, hatiska, ångestgripna, begrundande, makalösa framförande. Han besitter en unik förmåga där, en vokal skådespelare utan dess like. Det skulle inte heller funka utan the Bad Seeds som med så små medel skapar ett så gastkramande komp.
Det sjutton minuter långa verket slutar med att baren omringas av polisen som ropar: "Drop your weapons and come out with your hands inte air". Där inne sitter han kvar med en enda patron:
"I took one long hard think about dying and did exactly what they said".
fredag 13 mars 2009
Cyklisternas Valhall
Det här snöiga slaskvädret är inget för mitt cyklande jag. Det räcker att man vänder ryggen åt sin cykel i ett par timmar så slutar det med att man får skotta fram den. Så jag gör som förra helgen - åker söderut, tar in på hotell och möter våren i Skåne.
Vårt sydligaste landskap är som himmelriket för oss cyklister. Långa raka vägar utan uppförsbackar skär fram genom de gyllengula, vajande rapsfälten under en alltid skinande sol. Inte som här i västra Sverige där det alltid lutar uppför, blåser motvind och skvätter slask i ansiktet.
Vårt sydligaste landskap är som himmelriket för oss cyklister. Långa raka vägar utan uppförsbackar skär fram genom de gyllengula, vajande rapsfälten under en alltid skinande sol. Inte som här i västra Sverige där det alltid lutar uppför, blåser motvind och skvätter slask i ansiktet.
torsdag 12 mars 2009
Nya idéer och gamla minnen
Under helgens vistelse i Helsingborg kom jag över en lokaltidning som gjorde reklam för en spelning med en, för mig, okänd artist som skulle framföra hela Neil Youngs album "Tonight's the the Night", från första till sista låten i rätt ordning. Vilken fullkomligt svindlande bra idé.
Vissa album bildar en helhet där låtarna inte ska ryckas loss och spelas var för sig eller blandas med andra låtar. De behöver sitt sammanhang, de utgör en liten del av något större som bara blir komplett då albumet spelas från början till slut... "Dark Side of the Moon", för att nämna ett övertydligt exempel.
Jag minns då jag och basisten i bandet med en-minuters-karriären lyckades övertala en DJ att spela Monkey Wrench med Foo Fighters på ett ställe där det annars bara spelades deprimerande pop á la The Cure, Morrissey, The Jesus and Mary Chain osv. Saliga skuttade vi runt på dansgolvet och skrålade med i texten bland alla förnärmade, glåmiga, popnördar som ville koncentrera sig på att vara svåra och melankoliska.
Men när låten tog slut kändes det som om vi blivit bestulna, svikna, avbrutna mitt i en mening. Inget behövde diskuteras oss emellan, vi kände båda samma sak. Upprörda rusade vi unisont fram till DJ-båset och skrek: "Du kan inte bryta mitt i, spelar man Monkey Wrench måste man spela Hey, Johnny Park!, dom hänger ihop, allt hänger ihop". Han tittade på oss som om det var oss det var fel på. Av någon anledning har jag alltid haft svårt att komma överens med dessa DJ människor. Dryga jävlar utan minsta musiksmak.
Ikväll undrar jag vad vi gjorde på dessa ställen då allt vi ville höra var musik som skakade om, sparkade, ryckte och slet i allt vi trodde vi visste. Och så undrar jag varför inte fler fastnat för idén att framföra album i sin ursprungliga helhet. Här är några spelningar jag gärna skulle vilja se på någon liten trevlig pub:
- Imperiets "Synd" framförd av The Gun Club (kräver att Jeffrey Lee Pierce återuppstår och helt plötsligt pratar svenska)
- Ryan Adams "Heartbreaker" framförd av Joel Alme
Vissa album bildar en helhet där låtarna inte ska ryckas loss och spelas var för sig eller blandas med andra låtar. De behöver sitt sammanhang, de utgör en liten del av något större som bara blir komplett då albumet spelas från början till slut... "Dark Side of the Moon", för att nämna ett övertydligt exempel.
Jag minns då jag och basisten i bandet med en-minuters-karriären lyckades övertala en DJ att spela Monkey Wrench med Foo Fighters på ett ställe där det annars bara spelades deprimerande pop á la The Cure, Morrissey, The Jesus and Mary Chain osv. Saliga skuttade vi runt på dansgolvet och skrålade med i texten bland alla förnärmade, glåmiga, popnördar som ville koncentrera sig på att vara svåra och melankoliska.
Men när låten tog slut kändes det som om vi blivit bestulna, svikna, avbrutna mitt i en mening. Inget behövde diskuteras oss emellan, vi kände båda samma sak. Upprörda rusade vi unisont fram till DJ-båset och skrek: "Du kan inte bryta mitt i, spelar man Monkey Wrench måste man spela Hey, Johnny Park!, dom hänger ihop, allt hänger ihop". Han tittade på oss som om det var oss det var fel på. Av någon anledning har jag alltid haft svårt att komma överens med dessa DJ människor. Dryga jävlar utan minsta musiksmak.
Ikväll undrar jag vad vi gjorde på dessa ställen då allt vi ville höra var musik som skakade om, sparkade, ryckte och slet i allt vi trodde vi visste. Och så undrar jag varför inte fler fastnat för idén att framföra album i sin ursprungliga helhet. Här är några spelningar jag gärna skulle vilja se på någon liten trevlig pub:
- Imperiets "Synd" framförd av The Gun Club (kräver att Jeffrey Lee Pierce återuppstår och helt plötsligt pratar svenska)
- Ryan Adams "Heartbreaker" framförd av Joel Alme
- Metallicas "Kill 'em All" framförd av The Crown
- Thåströms Skebokvarnsv. 209 framförd av Bob Dylan (jag vet, Dylan behöver också plugga sin svenska)
- Diamond Heads "White Album" framförd av Mercyful Fate
- Slayers "Reign in Blood" framförd av At the Gates
- Bob Dylans "Blood on the Tracks" framförd av Nick Cave & The Bad Seeds
- Neil Youngs "After the Gold Rush" framfört av Tom Waits
... och det vara bara några jag kom på så där på rak arm. Tänk då vad man kunde göra med lite eftertanke. Jag kunde dock inte komma på vilket album jag ville höra Thåström sjunga. Jag behöver fundera lite på vilket album som borde få äran att framsjungas av det som kanske är min absoluta favoritröst.
- Thåströms Skebokvarnsv. 209 framförd av Bob Dylan (jag vet, Dylan behöver också plugga sin svenska)
- Diamond Heads "White Album" framförd av Mercyful Fate
- Slayers "Reign in Blood" framförd av At the Gates
- Bob Dylans "Blood on the Tracks" framförd av Nick Cave & The Bad Seeds
- Neil Youngs "After the Gold Rush" framfört av Tom Waits
... och det vara bara några jag kom på så där på rak arm. Tänk då vad man kunde göra med lite eftertanke. Jag kunde dock inte komma på vilket album jag ville höra Thåström sjunga. Jag behöver fundera lite på vilket album som borde få äran att framsjungas av det som kanske är min absoluta favoritröst.
tisdag 10 mars 2009
Tillkännagivande
Jag måste här göra ett officiellt uttalande angående pingisspelaren Johan Axelqvist. Jag har tidigare haft en relativt negativ inställnig till honom då han ofta visat upp en grinig, hängig och negativ attityd vid bordet. De gånger jag sett honom det senaste halvåret har detta dock förändrats. I helgen visade han en strålande inställning och framförallt ett magnifikt spel.
En händelse höjde honom dessutom extra högt. Det är en situation som bara gör honom till en i mängden inom pingisen. Men sett till hela idrottsvärlden så gör den honom fullkoligt unik och därför förtjänar han hyllas.
Tänk er in i situationen.
Det är semifinal i SM. Tysklandsproffset och landslagsspelaren Pär Gerell, 27, är favorit och möter Eslövspelaren Johan Axelqvist, 24, utfryst och petad ur landslaget. Det har varit en lång, servärd, stenhård match. Men nu är Axelqvist framme vid matchbollar. Han har chansen att bevisa för alla att han hör hemma i landslaget, chansen att sätta alla skeptiker och tvivlare (som mig) på plats och framförallt chansen att ta sig till SM-final.
I detta läge, denna knivsegg så vass som bara knivseggar kan bli i riktigt dramatiska idrottsögonblick då alla i publiken håller andan drar PG en forehandloop - UT! Domaren dömer poängen till Axelqvist, PG sjunker besegrad ihop, 11-9 till Axelqvist och han är i SM-final.
Men vad gör Axelqvist? Han pekar på kanten på bordet, tittar på domaren tittar på PG. Loopen från PG som tycktes aningen, aningen för lång har snuddat kanten av bordet men så ytterst lite att bara Axelqvist upptäckte det. Han tvekade inte ett ögonblick. Han hade vunnit, han hade finalplatsen men tog den inte. I pingis är en oärlig seger ingen seger. 11-9 blir 10-10. Man öskar att alla dopare, filmare, myglare, fuskare inom idrotten suttit på läktaren i Helsinborgs idrottshall i den stunden.
Näste att skaffa sig en matchboll blir PG men Axelqvist utjämnar och lyckas till slut vinna med 14-12.
Härmed är min inställning till Johan Axelqvist officiellt ändrad. Hurra för Axelqvist och grattis till SM-silvret. Snart blir det guld.
En händelse höjde honom dessutom extra högt. Det är en situation som bara gör honom till en i mängden inom pingisen. Men sett till hela idrottsvärlden så gör den honom fullkoligt unik och därför förtjänar han hyllas.
Tänk er in i situationen.
Det är semifinal i SM. Tysklandsproffset och landslagsspelaren Pär Gerell, 27, är favorit och möter Eslövspelaren Johan Axelqvist, 24, utfryst och petad ur landslaget. Det har varit en lång, servärd, stenhård match. Men nu är Axelqvist framme vid matchbollar. Han har chansen att bevisa för alla att han hör hemma i landslaget, chansen att sätta alla skeptiker och tvivlare (som mig) på plats och framförallt chansen att ta sig till SM-final.
I detta läge, denna knivsegg så vass som bara knivseggar kan bli i riktigt dramatiska idrottsögonblick då alla i publiken håller andan drar PG en forehandloop - UT! Domaren dömer poängen till Axelqvist, PG sjunker besegrad ihop, 11-9 till Axelqvist och han är i SM-final.
Men vad gör Axelqvist? Han pekar på kanten på bordet, tittar på domaren tittar på PG. Loopen från PG som tycktes aningen, aningen för lång har snuddat kanten av bordet men så ytterst lite att bara Axelqvist upptäckte det. Han tvekade inte ett ögonblick. Han hade vunnit, han hade finalplatsen men tog den inte. I pingis är en oärlig seger ingen seger. 11-9 blir 10-10. Man öskar att alla dopare, filmare, myglare, fuskare inom idrotten suttit på läktaren i Helsinborgs idrottshall i den stunden.
Näste att skaffa sig en matchboll blir PG men Axelqvist utjämnar och lyckas till slut vinna med 14-12.
Härmed är min inställning till Johan Axelqvist officiellt ändrad. Hurra för Axelqvist och grattis till SM-silvret. Snart blir det guld.
måndag 9 mars 2009
I pingis byter man aldrig strumpor under matchens gång
Som bloggare är det alltid intressant att jämföra sig med andra bloggar. För en tid sedan studerade jag de omåttligt populära kvinnliga bloggarna om mode, inredning och framförallt ingenting. Nu kan jag inte längre låta bli att nämna en annan blogg som jag besöker då och då. Jag har länge tvekat eftersom jag inte vet vad jag ska säga eller hur jag ska förhålla mig till den.
Bloggaren har drabbats av en fruktansvärd personlig tragedi som lägger ett kvävande svårmod över hela bloggen. Men trots det kan jag inte låta bli att roas av inläggen samtidigt som jag även blir fascinerad och inte så lite skrämd.
Han tycks ägna dagarna åt att läsa Aftonbladet.se och kommenterar därefter artiklarna ur ett kraftigt kristet perspektiv. Här är några citat ur ett par av mina favoritinlägg som jag läste nu när jag egentligen borde se till och bli klar med min hemtenta:
"5,5 miljarder kronor kostar det för Nasa för att försöka hitta jordliknande planeter och för att försöka få svaret om det finns liv på andra planeter. Vilket slöseri. De kommer inte hitta något. Gud ha skapat hela världen, universum och allt vad den innehåller. Bättre att gå till honom för att få svar. Och svaret är Jesus!"
"Aftonbladet skriver om en 14-åring i Linköping som har blivit gripen för 50 brott. Polisen kan inget göra eftersom killen inte är straffmyndig... Svaret är givet: Utan frälsning i Jesus Kristus kommer han inte kunna klara sig! Därför är det viktigt att vi vänjer våra barn och ungdomar om den rätta vägen: Jesus Kristus. Då skulle många problem i vårt samhälle elimineras!"
Ni börjar fatta, bloggaren har svaret på precis allt. Och det är alltid samma svar.
Finanskrisen löser han i ett inlägg med rubriken "Hos Jesus finns inga konkurser".
Sen har vi veckans fråga. Den här veckan är den: "Vet du om att Jesus älskar dig?"
Ställningen just nu är: Ja,67% - Nej, 33%
http://www.apg29.se/
Bloggaren har drabbats av en fruktansvärd personlig tragedi som lägger ett kvävande svårmod över hela bloggen. Men trots det kan jag inte låta bli att roas av inläggen samtidigt som jag även blir fascinerad och inte så lite skrämd.
Han tycks ägna dagarna åt att läsa Aftonbladet.se och kommenterar därefter artiklarna ur ett kraftigt kristet perspektiv. Här är några citat ur ett par av mina favoritinlägg som jag läste nu när jag egentligen borde se till och bli klar med min hemtenta:
"5,5 miljarder kronor kostar det för Nasa för att försöka hitta jordliknande planeter och för att försöka få svaret om det finns liv på andra planeter. Vilket slöseri. De kommer inte hitta något. Gud ha skapat hela världen, universum och allt vad den innehåller. Bättre att gå till honom för att få svar. Och svaret är Jesus!"
"Aftonbladet skriver om en 14-åring i Linköping som har blivit gripen för 50 brott. Polisen kan inget göra eftersom killen inte är straffmyndig... Svaret är givet: Utan frälsning i Jesus Kristus kommer han inte kunna klara sig! Därför är det viktigt att vi vänjer våra barn och ungdomar om den rätta vägen: Jesus Kristus. Då skulle många problem i vårt samhälle elimineras!"
Ni börjar fatta, bloggaren har svaret på precis allt. Och det är alltid samma svar.
Finanskrisen löser han i ett inlägg med rubriken "Hos Jesus finns inga konkurser".
Sen har vi veckans fråga. Den här veckan är den: "Vet du om att Jesus älskar dig?"
Ställningen just nu är: Ja,67% - Nej, 33%
http://www.apg29.se/
söndag 8 mars 2009
Staffan
"I pausen passar Vinciguera på att byta strumpor, varför gör han det?"
Den frågan hörde jag precis nu ställas av kommentatorn i den rafflande Davis Cup matchen mot Israel på TV8.
Expertkommentatorn svarade att det var för att dom var svettiga.
Han la också till att han tyckte det var "ett bra initiativ av Vinciguera" att byta strumpor i det läget.
Vad skulle vi göra utan expertkommentatorer?
Helgen har annars spenderats i Helsingborg där SM spelats i den mer rafflande och betydligt coolare sporten pingis. Mycket bra spel har det bjudits på och idag förärades hallen av mannen, myten, legenden Staffan Lindeborg. Visst, J-O, Äpplet, Jörgen och Erik Lindh var där och fler andra storheter. Men på något sätt blir pingisstämningen komplett först då Staffan kommer med i bilden.
Nu väntar jag mig ett fint litet reportage i kvällens sportspegel där vi får se några bra bolldueller ackompanjerade av Staffans ljuva, dramatiska stämma.
Den frågan hörde jag precis nu ställas av kommentatorn i den rafflande Davis Cup matchen mot Israel på TV8.
Expertkommentatorn svarade att det var för att dom var svettiga.
Han la också till att han tyckte det var "ett bra initiativ av Vinciguera" att byta strumpor i det läget.
Vad skulle vi göra utan expertkommentatorer?
Helgen har annars spenderats i Helsingborg där SM spelats i den mer rafflande och betydligt coolare sporten pingis. Mycket bra spel har det bjudits på och idag förärades hallen av mannen, myten, legenden Staffan Lindeborg. Visst, J-O, Äpplet, Jörgen och Erik Lindh var där och fler andra storheter. Men på något sätt blir pingisstämningen komplett först då Staffan kommer med i bilden.
Nu väntar jag mig ett fint litet reportage i kvällens sportspegel där vi får se några bra bolldueller ackompanjerade av Staffans ljuva, dramatiska stämma.
fredag 6 mars 2009
Idiotvinds musikliga
Jag hade ett långt, långt förhållande med Winamp, en fullt duglig mediaspelare. Men för drygt ett år sedan skildes vi för gott. Då hade jag redan börjat umgås allt mer med Windows Media Player lite bakom ryggen på Winamp. Allt mer upptäckte jag de enorma fördelarna med Windows Media Player som ökar i takt med ordningen på filer och kataloger och då jag i smyg är lite av en pedantisk ordningsman blev frestelsen allt för stor för att motstå.
Av alla fördelar med programmet är min favorit den funktion som räknar antalet gånger en låt har spelats. Så efter låtens titel, artist, längd och låtskrivare har jag en liten kolumn som visar hur många gånger jag spelat låten. Självklart kan man sortera låtarna efter antalet uppspelningar.
Genialt och framförallt oerhört spännande då det blir som en liten musikliga i min dator, en tävling låtarna emellan då den som toppar listan kan skryta om att vara min allra populäraste låt (för tillfället) av alla de tusen som programmet letat fram i min dator och listar i sitt bibliotek.
Självklart förbannar jag det faktum att jag inte började med detta tidigare, allra helst skulle jag ju haft programmet redan som liten och därmed haft en tabell över de låtar jag hört mest genom hela livet.
Sen finns det såklart komplicerande faktorer som datorbyten och min nuvarande ligatabell sträcker sig bara till hösten 2008 då jag blev tvungen att omformatera hela hårddisken. Därför domineras ju tabellen till viss del av det jag lyssnat in mig på det senaste halvåret. Hur som helst presenterar jag min nuvarande top 10 lista och välkomnar er att göra detsamma:
1. (29 ggr) Cold Water - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
2. (25 ggr) Hold On - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
3. (24 ggr) Lucky Jim - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)
4. (23 ggr) Hela Mitt Liv - Per Ossler ("Ett Brus", 2008)
4. (23 ggr) Partisan - Leonard Cohen ("Songs From A Room", 1969)
4. (23 ggr) A Good Man Is Hard To Find - Tom Waits ("Blood Money", 2002)
7. (22 ggr) Born In Time (alt. vers) - Bob Dylan (Tell Tale Signs, The Bootlegs Series vol. 8, 2008)
7. (22 ggr) The Distance From Her To There - Lambchop ("Nixon", 2000)
9. (21 ggr) Lergraven - Per Ossler ("Ett brus", 2008)
10. (20 ggr) Up To Me - Bob Dylan (inspelad 1974, utgiven på "Biography" 1985)
Av alla fördelar med programmet är min favorit den funktion som räknar antalet gånger en låt har spelats. Så efter låtens titel, artist, längd och låtskrivare har jag en liten kolumn som visar hur många gånger jag spelat låten. Självklart kan man sortera låtarna efter antalet uppspelningar.
Genialt och framförallt oerhört spännande då det blir som en liten musikliga i min dator, en tävling låtarna emellan då den som toppar listan kan skryta om att vara min allra populäraste låt (för tillfället) av alla de tusen som programmet letat fram i min dator och listar i sitt bibliotek.
Självklart förbannar jag det faktum att jag inte började med detta tidigare, allra helst skulle jag ju haft programmet redan som liten och därmed haft en tabell över de låtar jag hört mest genom hela livet.
Sen finns det såklart komplicerande faktorer som datorbyten och min nuvarande ligatabell sträcker sig bara till hösten 2008 då jag blev tvungen att omformatera hela hårddisken. Därför domineras ju tabellen till viss del av det jag lyssnat in mig på det senaste halvåret. Hur som helst presenterar jag min nuvarande top 10 lista och välkomnar er att göra detsamma:
1. (29 ggr) Cold Water - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
2. (25 ggr) Hold On - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
3. (24 ggr) Lucky Jim - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)
4. (23 ggr) Hela Mitt Liv - Per Ossler ("Ett Brus", 2008)
4. (23 ggr) Partisan - Leonard Cohen ("Songs From A Room", 1969)
4. (23 ggr) A Good Man Is Hard To Find - Tom Waits ("Blood Money", 2002)
7. (22 ggr) Born In Time (alt. vers) - Bob Dylan (Tell Tale Signs, The Bootlegs Series vol. 8, 2008)
7. (22 ggr) The Distance From Her To There - Lambchop ("Nixon", 2000)
9. (21 ggr) Lergraven - Per Ossler ("Ett brus", 2008)
10. (20 ggr) Up To Me - Bob Dylan (inspelad 1974, utgiven på "Biography" 1985)
Dylan hyllar Peck, Peck hyllar Dylan
Det var otäckt längesen jag skrev om Dylan. Men idag drabbades jag av den fulla, astronomiska kraft som är Brownsville Girl. Detta monument, detta landmärke inom människans låtskrivartradition som lyser upp, vägleder och inspirerar textmakare världen över likt fyrtornet i Alexandria med sitt ljus ledde sjömännen i hamn.
Vi behöver inte prata om att den är bäst hit eller dit eller bättre än den och den låten. Vi kan bara konstatera att det inte finns någonting någonstans som påminner om, eller kan jämföras med Brownsville Girl. Vad som är anmärkningsvärt är att det episka verket på drygt 11 minuter finns på en av Dylans absolut svagaste, mest splittrade och oinsprirerade album.
"Brownsville Girl, I would suggest, is a song that altered songwriting" säger Bono innan han fördjupar sig i texten som leder in honom på ett intressant resonemang som slutar i en träffande jämförelse med den italienske författaren från 1400-talet Dante Alighieri och hans Beatrice.
1997 belönades Dylan med utmärkelsen Kennedy Center Honors och bredvid presidentparet Clinton fick han lyssna till Gregory Pecks fina hyllningstal. Den gamle skådespelaren nämns flertalet gånger i Brownsville Girl och i sitt tal citerar han ett par strofer ur det mäktiga epos som låttexten utgör.
Dylan ser plågsamt obekväm ut men saluterar vördnadsfullt den gamle skådespelaren precis lika vördnadsfullt som Gregory Peck saluterar den gamle låtskrivaren. Talet är bara ett par minuter sedan följer en klichéartad sammanfattning av Dylans karriär innan ceremonin avslutas med att slipsarna ger en minst sagt besvärad Dylan en stående ovation.
Vi behöver inte prata om att den är bäst hit eller dit eller bättre än den och den låten. Vi kan bara konstatera att det inte finns någonting någonstans som påminner om, eller kan jämföras med Brownsville Girl. Vad som är anmärkningsvärt är att det episka verket på drygt 11 minuter finns på en av Dylans absolut svagaste, mest splittrade och oinsprirerade album.
"Brownsville Girl, I would suggest, is a song that altered songwriting" säger Bono innan han fördjupar sig i texten som leder in honom på ett intressant resonemang som slutar i en träffande jämförelse med den italienske författaren från 1400-talet Dante Alighieri och hans Beatrice.
1997 belönades Dylan med utmärkelsen Kennedy Center Honors och bredvid presidentparet Clinton fick han lyssna till Gregory Pecks fina hyllningstal. Den gamle skådespelaren nämns flertalet gånger i Brownsville Girl och i sitt tal citerar han ett par strofer ur det mäktiga epos som låttexten utgör.
Dylan ser plågsamt obekväm ut men saluterar vördnadsfullt den gamle skådespelaren precis lika vördnadsfullt som Gregory Peck saluterar den gamle låtskrivaren. Talet är bara ett par minuter sedan följer en klichéartad sammanfattning av Dylans karriär innan ceremonin avslutas med att slipsarna ger en minst sagt besvärad Dylan en stående ovation.
torsdag 5 mars 2009
Att popularisera pingisen. Del 1: Fenomenet och paradoxen
Precis som många andra sporter brottas pingisen med problematiken hur man ska göra för att locka mer publik och mer massmedialt intresse till sporten. Lösningen på problemet som hörs är att pingismatcherna måste vara kortare, snabbare, intensivare med många avbrott och ständig spänning. Det är vad TV vill ha, det är vad publiken vill ha. Action.
Fenomenet
Ett sätt hatt hitta rätt väg är att dra lärdom från en sport som verkligen lyckats slå igenom i TV-rutan. Snookerns genomslag är ett mirakel. Eurosport sänder alla säsongens Pro Tour turneringar från första omgången till finalen, total täckning. De visar t.o.m. rena uppvisningsturneringar och på hemsidan bloggas det och skrivs artiklar om snookerstjärnorna året runt.
Detta trots att sporten kom till Sverige först på 80-talet och där de bästa svenska utövarna blott är amatörer. En match mellan en av världsstjärnorna och de bästa svenska spelarna skulle vara ”som att en struts skulle få springa mot ett strutsägg”, enligt Eurosports unikum till expertkommentator. Ett besök på snookerns officiella svenska hemsida avslöjar att det finns 57 snookerbord tillgängliga för spel i hela Sverige. Hur många pingisbord finns det?
Jag pratade för ett tag sedan med ordföranden för en biljardförening. Han berättade att det aldrig spelats så mycket biljard. När jag undrade vad det berodde på skrattade han bara och frågade om jag sett Eurosports snookersändningar.
”Jag sitter klistrad”, svarade jag.
Paradoxen
Så har vi då lärt oss något av snookerfenomenet som trots helt utan folklig grund lyckats ockupera TV-tablåerna, som drar folk till landets biljardhallar, som fått precis ett sådant genomslag som vi inom pingisen bara kunnat drömma om? Hur ser det ut i snookersändningarna? Har de lyckats med vad även vi eftersträvar; att förpacka sin sport i en tight, snygg fartdräkt med snabba klipp, snabba avgöranden och ständig spänning?
Nej. Matcherna är långa och ju längre turneringen går, ju längre blir de. VM-finalen spelas i bäst av 35 ”frames” och är uppdelad på två dagar. Ett frame tar ca 10-15 minuter men kan lika gärna ta en timme då defensivspelet råder och det kan gå en halvtimme utan att en enda boll sänks. Eftertänksamt promenerar spelarna runt bordet med sina stenansikten, funderar, planerar, grubblar, tiden går och skulle en nål falla på den vinröda heltäckningsmattan skulle det eka i den fullsmockade hallen.
Trots detta har alltså Eurosport fallit som en fura för sporten och sänder allt de kan komma över. Snookern är inte enda exemplet. Se tennisen som på herrsidan förlänger matcherna till femsetare då det är dags för Grand Slam. Samma där, fullsatta läktare, heltäckande TV-produktioner och så matcher som pågår timme ut och timme in.
Varför strävar pingisen åt helt motsatt håll?
Fenomenet
Ett sätt hatt hitta rätt väg är att dra lärdom från en sport som verkligen lyckats slå igenom i TV-rutan. Snookerns genomslag är ett mirakel. Eurosport sänder alla säsongens Pro Tour turneringar från första omgången till finalen, total täckning. De visar t.o.m. rena uppvisningsturneringar och på hemsidan bloggas det och skrivs artiklar om snookerstjärnorna året runt.
Detta trots att sporten kom till Sverige först på 80-talet och där de bästa svenska utövarna blott är amatörer. En match mellan en av världsstjärnorna och de bästa svenska spelarna skulle vara ”som att en struts skulle få springa mot ett strutsägg”, enligt Eurosports unikum till expertkommentator. Ett besök på snookerns officiella svenska hemsida avslöjar att det finns 57 snookerbord tillgängliga för spel i hela Sverige. Hur många pingisbord finns det?
Jag pratade för ett tag sedan med ordföranden för en biljardförening. Han berättade att det aldrig spelats så mycket biljard. När jag undrade vad det berodde på skrattade han bara och frågade om jag sett Eurosports snookersändningar.
”Jag sitter klistrad”, svarade jag.
Paradoxen
Så har vi då lärt oss något av snookerfenomenet som trots helt utan folklig grund lyckats ockupera TV-tablåerna, som drar folk till landets biljardhallar, som fått precis ett sådant genomslag som vi inom pingisen bara kunnat drömma om? Hur ser det ut i snookersändningarna? Har de lyckats med vad även vi eftersträvar; att förpacka sin sport i en tight, snygg fartdräkt med snabba klipp, snabba avgöranden och ständig spänning?
Nej. Matcherna är långa och ju längre turneringen går, ju längre blir de. VM-finalen spelas i bäst av 35 ”frames” och är uppdelad på två dagar. Ett frame tar ca 10-15 minuter men kan lika gärna ta en timme då defensivspelet råder och det kan gå en halvtimme utan att en enda boll sänks. Eftertänksamt promenerar spelarna runt bordet med sina stenansikten, funderar, planerar, grubblar, tiden går och skulle en nål falla på den vinröda heltäckningsmattan skulle det eka i den fullsmockade hallen.
Trots detta har alltså Eurosport fallit som en fura för sporten och sänder allt de kan komma över. Snookern är inte enda exemplet. Se tennisen som på herrsidan förlänger matcherna till femsetare då det är dags för Grand Slam. Samma där, fullsatta läktare, heltäckande TV-produktioner och så matcher som pågår timme ut och timme in.
Varför strävar pingisen åt helt motsatt håll?
tisdag 3 mars 2009
Även om...
... det bara intresserar ca två besökare här på bloggen så måste jag berätta att jag inte hört något så gripande och obehagligt som Osslers Lergraven sedan jag hörde Thåström sjunga Balladen om Briggen Blue Bird av Hull för första gången.
Den är bedövande vacker. Men den fragmentariska texten skakar om alla sinnen; jag känner hemska, unkna dofter; hör en gravliknande tystnad störd av desperata rop och spöklika, gripande bilder flimrar upp för min inre syn och får min ryggrad att rulla ihop sig till en liten boll. Det är poesi i sin allra skarpaste, mest fängslande och genomträngande form.
Den är bedövande vacker. Men den fragmentariska texten skakar om alla sinnen; jag känner hemska, unkna dofter; hör en gravliknande tystnad störd av desperata rop och spöklika, gripande bilder flimrar upp för min inre syn och får min ryggrad att rulla ihop sig till en liten boll. Det är poesi i sin allra skarpaste, mest fängslande och genomträngande form.
En bild säger mer än tusen argument
Det finns ju många argument till att avskaffa monarkin. Att ett demokratiskt land ska representeras av en icke-demokratiskt vald man eller kvinna kan man ju tycka vara ett av de starkare argumenten med en inneboende logik som borde tilltala de allra flesta.
Men jag har hittat ett som är ännu bättre. Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord, tydligen gäller det samma angående argument. Titta bara på stackars Danne, "mannen av folket" från Ockelbo, den blivande prinsen och hertigen av Västergötland. Vad har dom gjort med honom?
Men jag har hittat ett som är ännu bättre. Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord, tydligen gäller det samma angående argument. Titta bara på stackars Danne, "mannen av folket" från Ockelbo, den blivande prinsen och hertigen av Västergötland. Vad har dom gjort med honom?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)