Stort bagage

Dylan behöll tre låtar från söndagens spelning när han gick upp på Globens scen igår. Det är så han jobbar, mästaren. Överraskningarna igår var Chimes of Freedom och One more cup of coffee. Dylan har världens bredaste personligt komponerade låtbibliotek. Han måste också vara den som håller liv i flest antal av sina låtar. Men så blir det väl efter några årtiondens konstant turnerande.

Han har nu två spelningar kvar i Sverige, Jönköping och Malmö, inte lämnar han landet innan han rivit av en modern klassiker som Nettie Moore eller gamla klassiker som Just Like A Woman och Maggies Farm?

Att vara på fel ställe när allt känns rätt

Igårkväll inledde Dylan sin Europaturné på Berns i Stockholm, ikväll spelar han i Globen. Recensioner är fullkomligt ointressanta men de informerar trots allt om intressanta detaljer som att Dylan dammade av Billy 4. Kors! Vem hade kunnat ana det.

Och i fredags spelade då Thåström i Lisebergshallen på sin 52-årsdag.

Jag borde mista en bit av förståndet efter att ha missat dessa husgudars framträdanden på svensk och, i Thåströms fall, göteborgsk mark. Om jag öppnar mitt fönster och lutar mig ut så att jag kan se längs med gatan borde jag se mitt förstånd springa iväg spritt språngande galen. Men helgen har varit för bra, jag är för nöjd, för bekväm, för trött. Så jag kan bara glädjas med alla som fått uppleva vad jag missade.

På begäran av min breda läsarskara ska jag nu göra en inventering av mina kvinnliga och "fjolliga" favorit sångare/sångerskor så blir det ytterligare några trevliga listor att läsa. Som sagt, det är något visst med listor, särskilt när de listar musik.

Listorna i musiken

Musik och listor hör ihop. Jag tänker gärna på Nick Hornbys fina bok High Fidelity som sedan blev en fin film med bl.a. John Cusack och Jack Black. Där kretsar mycket kring de Top 5 listor som den musikbesatte huvudpersonen ständigt hivar ur sig. Top 5 låtar på sin begravning, Top 5 band eller artister som måste skjutas när den musikaliska revolutionen kommer osv. - precis min typ av film/bok.

Jag tänker också på Listan som gick på TV när jag var liten där de populäraste låtarna för stunden listades. Jag minns hur jag stod och tittade upp på vår lilla köks-TV som satt alldeles för högt upp för en tioåring och hoppades att Mikael Rickfors skulle gått upp på förstaplatsen med sin Jag ska köpa vingar för pengarna. Men den tog sig aldrig förbi Mauro Scocco med Sara. Jag avskydde både Sara och Mauro Scocco.


Idag är Thåström etta på CDONs lista över mest sålda skivor med sin "Kärlek är för dom"! Precis före Larz Kristerz "Hem till dig"...


Han toppar också en annan lista. Veckans raket på min Windows Media Player lista över mest spelade låtar är hans tolkning av Dan Anderssons Den druckne matrosens sång.

Idiotvinds musikliga vecka 12.

1. (37 ggr) Den druckne matrosens sång - Thåström ("Kärlek är för dom", 2009)
2. (30 ggr) Lergraven - Per Ossler ("Ett brus", 2008)
2. (30 ggr) Cold Water - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
4. (29 ggr) Långbort - Thåström ("Kärlek är för dom", 2009)
4. (29 ggr) Hela Mitt Liv - Per Ossler ("Ett Brus", 2008)
6. (27 ggr) Lucky Jim - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)
7. (25 ggr) Över sundet - Thåström ("Kärlek är för dom", 2009)
7. (25 ggr) Hold On - Tom Waits ("Mule Variations", 1999)
9. (24 ggr) Up To Me - Bob Dylan (inspelad 1974, utgiven på "Biography" 1985)
10. (23 ggr) The Distance From Her To There - Lambchop ("Nixon", 2000)
10. (23 ggr) Born In Time (alt. vers) - Bob Dylan ("Tell Tale Signs", The Bootlegs Series vol. 8, 2008)
10. (23 ggr) Mississippi - Bob Dylan ("Love and Theft", 2003)
10. (23 ggr) Kamata Hollywood City - Gun Club ("Lucky Jim", 1994)

Värsta sortens tortyr

Thåström har börjat sin turné. Recensionerna så här långt är strålande, det är dom alltid. De höga betygen är lika väntade som när Bruce Springsteen spelar på Ullevi. Imorgon kommer han till Lisebergshallen, vid sin sida har han Pelle Ossler. Det blir inte bara en av årets höjdpunkter, det är en upplevelse och ett minne för livet. Thåström live är något jag unnar varje människa att få uppleva.

Jag ska dock inte vara där imorgon eftersom jag sitter på en buss som tar mig till Gävle.

Hans spelning på Eriksberg för några år sedan är bland det absolut största jag upplevt live. Atmosfären han skapade, bandets ibland avskalade, skelletartade - ibland dånande, fulltoniga musik, rösten, låtarna...

Inte blir det bättre av rapporterna som når oss från hans spelningar under den här turnén:

"”Sönder Blvd” ges i en hjärtknipande öm version, nya singeln ”Kärlek är för dom” är hamrande och karg på ett väldigt smakfullt sätt och ”Var é vargen” får folk långt upp på sittplats att vädra struparna"

"...bjuder på oväntade kort som ”Saker som hon gör” och en trevande vacker ”Höghus, låghus, dårhus”.

Jag tror jag föredrar att bli levande uppäten av talgoxar framför den tortyr jag kommer genomgå på en buss imorgon medan Thåström kliver på scenen hemma i kära Göteborg. Och vi Thåström fans har ju det inte lika lätt som t.ex. Håkan Hellström fansen. Håkan dyker ständigt upp i en konsertlokal nära dig och missar man en får man en ny chans innan det är dags att klippa naglarna igen. Vi Thåström fans lever med vissheten att varje konsert skulle kunna vara den sista.

I ordförrådets okända vildmarker

Hur ska man kunna läsa om professionssociologin sedd ur ett strukturfunktionalistiskt perspektiv när författaren använder ordet "vidlåder"? Vilket mörkt, trångt, mögligt hörn av skriveriets formuleringsbesvär målade han in sig i för att se "vidlåder" som enda vägen ut? Eller är det bara jag som är hopplöst obildad med ett torftigt vokabulär?

För alla er som ska skriva högskoleprovet nästa helg. Vidlåder - sitter fast vid, vara förenad med, häftar, klibbar. Allt enligt mina nära vänner Svenska Akademiens Ordlista och Microsoft Words synonymfunktion.

För övrigt går det käpprätt åt det där stället där det alltid brinner och där alla elaka människor samt de som inte tror på Jesus hamnar för svenskarna i Tyskland. Förlust 12-10 i sjunde avgörande för Axelqvist mot polacken. Farväl VM.

Fabbe blinkar svagt likt en lysmask i det svenska pingismörkret med en seger mot Omar Assar och Gerell spelar inte förrän ikväll.

Axels kval och galna backhandattacker från östblocket

Om tio minuter går Johan Axelqvist in i hagen för första matchen i kvalgruppen. Motståndare blir polacken Daniel Artur, rankad 242. I andra matchen väntar den lite mer meriterade österrikaren Daniel Habesohn, rankad 150. Bloggens nyblivne favorit är rankad precis efter på en 151:a plats, raffinerat. Nu kör vi Axel!

Många svenskar kvalar under dagen. Pär Gerell har hamnat i en relativt lätt grupp som han bara ska vinna. Sveriges enda långnabbspelare på elitnivå, Fabian Åkerström, lär få problem mot den egyptiske supertalangen Omar Assar och den gamle rutinerade tyskräven Torben Wosik.

Sedan får vi hoppas att Karlsson och Karlsson kan skrälla till det i sina kvalgrupper. Kristian mot Andrei Filimon, rumänen som slog självaste Wang Liqin i senaste lag VM och Mattias mot den estetiskt spelande portugisen Apolonia.

Här är en liten demonstration av Kristian Karlssons stundande motståndare, Andrei Filimon från hans segermatch mot Kung Wang. Trollhättesonen behöver hitta ett svar på dessa backhandattacker.

Insnöad i en liknelse

Att skriva en bra text är, föreställer jag mig, ungefär som att vandra över en frusen sjö. Och ju tunnare is du vågar gå på och ju djärvare du vågar klampa omkring där, desto bättre blir resultatet. Men brister isen är hela låten förstörd. Det är en balansgång.

Hårdrockstexternas författare är ett exempel på några som håller sig på den allra tjockaste isen, de står och headbangar vilt på flera meter tjock is. Deras texter kommer i andra hand och döljer sig bakom musiken. De kan komma undan med det mesta men trots det lyckas de ibland, genom kusligt illa skrivna texter göra hål i isen och låtarna blir olyssningsbara.

Dylan å andra sidan - under vissa perioder, t.ex. 1963-1968 balanserade han så långt ut på den allra tunnaste is att han framstod som 60-talets Jesus gåendes på vattnet. Fast Dylan nöjde sig inte med att ta en promenad på den lövtunna isen, han slog volter och dansade jenka och riverdance.

Thåström har på sina två senaste skivor valt att gå på isen en solig dag i mars precis där undervattenströmmarna är som starkast. Musiken rör sig dämpad och monotont i skuggan och lämnar all uppmärksamhet åt Thåströms unika, gudabenådade röst och orden den sjunger.

Här är texten betydligt viktigare än musiken, låten står och faller med orden. Ibland kliver han för långt ut och plumsar i det iskalla vattnet. Ibland lyckas han balansera på den förrädiska isen och då blir resultatet otäckt bra.

På nya skivan behandlar han i låten Långbort ett ämne som egentligen inte går att skriva om. Ett dun från en svans vinge skulle få isen att brista, men Thåström står kvar. I Över Sundet är han där igen, i vissa rader står han och gör piruetter på något som inte kan vara mer än en tunn hinna slask.

Damm

Vissa saker lär man sig aldrig. Jag vägrar acceptera att dammsugaren är något som behöver användas kontinuerligt. Varje gång jag plågat mig genom denna massiva urskog av tråkighet och besvär som dammsugningen innebär så känns det som att jag genomfört ett jätteprojekt som det dröjer många årstider innan det behöver göras igen. Jag tänker mig att en lägenhet behöver dammsugas ungefär lika ofta som stammarna byts. Sen blir jag hälsofarligt förvånad två dagar senare då det ser likadant ut igen.

Jag vet inte varifrån jag fått denna syn på dammsugningen. Jag växte upp i ett hem där min mor dammsög varje dag. Och då hon inte dammsög kröp hon runt på knä och plockade upp damm med händerna samtidigt som hon sa saker som: "Jag kan inte fatta hur fort det blir dammigt, titta här så mycket damm" och "en dammallergiker hade ju aldrig överlevt i vårt hus". Så det kan ju inte vara därifrån jag fått mitt skeva dammsugningsperspektiv.

VM annalkas...

Nu till helgen spelas German Open och hundratals spelare gör upp om värdefulla rankingpoäng och prestigefulla segrar.

Men tävlingen handlar om så mycket mer än bara det. Sveriges förbundskapten för herrlandslaget, den allsmäktige Erik Lindh, har klargjort att VM-truppen kommer fastställas efter helgens spel och en bra insats i landet med det förvanskade språket kan ge en VM-biljett.

Jörgen och Gnäll-Jens är givna till VM. Pär Gerell lär komma med. Jon Persson dras fortfarande med en ryggskada och missar därmed en chans att visa Herr Lindh att han ska med till Japan för att spela VM. Här på bloggen tillkännagav jag för någon vecka sedan min ändrade inställning till Johan Axelqvist som visat upp en allt positivare attityd under säsongen och det är med extra intresse jag följer hans resultat i helgen. Han är värd en chans i landslagstruppen.

Kineserna bemödar sig inte resa till Germanernas rike, inte sydkoreanerna heller. Det öppnar upp för en oviss turnering. Timo Boll får ses som storfavorit. Gamle Samsonov lär lufsa långt i turneringen och själv hoppas jag lite extra på den lille vesslan Chuan Chih-Yuan som för övrigt spelar en av huvudrollerna i pingisfilmen Speedfreak.

Frågan är vad svenskarna kan göra bland alla farliga tyskar, taiwaneser, japaner m.m.. Allra roligast hade det ju varit att se ynglingarna Mattias och Kristian Karlsson ta några skalper, avancera långt i turneringen och dunderskrälla sig in i VM-truppen.

"Alla som deltar i Tyskland har väl en chans att ta sig till VM. Säg att en ung spelare går och vinner så har ju han en stor chans". Så sa han, Herr Lindh.

Men nu ska vi hålla den besinningslösa optimismen tryggt och säkert på minst en armlängds avstånd och realismen stadigt förtöjd i marken.

"Jag har verkligen tänkt slå ihjäl däj, Tore Johnson"

Likt en mumie i sin sarkofag tillbringade jag eftermiddagen raklång på rygg i min soffa. I hörlurarna gick Thåströms nya skiva runt, runt.

Kanske var det skivans jämna, dystra, sakta lunk med de stundtals klumpiga texterna utan riktigt flyt som fick mig att slumra till medan skivan malde på omedvetet i bakgrunden. Men jag blev klarvaken då jag hörde "Lyft glaset från bordet och sjung, Tore Johnson! Varför sitter du stendöv och trist?". Så börjar Den Druckne Matrosens Sång, skriven av en av Thåströms favoritpoeter, Dan Andersson.

Precis som de andra stora poeternas verk så bärs de välskrivna orden fram av en rytm, ett flyt. Thåströms framförande är perfekt och hans röst är hjärtslitande. Paralleller till hans tidigare helgonförklarade tolkningar av gamla svenska visskatter - Taubes Briggen Blue Bird av Hull, Bellmans Märk Hur Vår Skugga, Wreesvijks Personliga Persson och, icke att förglömma, Ferlins En Valsmelodi - är oundvikliga.

Det här är precis lika magiskt. Det är för mycket, igen. Beskrivningar och superlativ gör ingen nytta, de är meningslösa. Jag har aldrig hittat någon röst som kan jämföras Thåströms. Det finns så många stora sångare som kan skicka rysningar ner för en ryggrad. Bara inom lilla Sverige har vi förärats röster som Freddie Wadlings och Totta Näslunds.

Men Thåström har något som ingen annan har. Jag har inte den blekaste aning om vad det är.

Han borde få en anställning av staten på livstid med uppdrag att spela in låtar från den svenska musikhistorien. Dan Andersson, Cornelis Wreesvijk, Taube, Ferlin, Bellman. Det är skandal att inte statens kulturråd tar vara på vad som måste vara Sveriges allra värdefullaste naturresurs. Det är deras förbannade skyldighet.

Dylan släpper nytt studioalbum i vår

Hade jag varit en kvällstidning hade det här stått:

EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA EXTRA

Bob Dylan släpper ett splitternytt studioalbum. "Together through life" heter det och släpps den 28:e april.

Det budskapet möttes jag av idag då jag efter en innehållslös förmiddagsföreläsning tittade in i min inkorg. Det har ju ryktats om att mästaren har suttit i sin verkstad, det har sagts att förbipasserande hört vaga klinganden från städet, att rök setts stiga ur skorstenen och att ett litet sken sipprat ut från verkstadens små fönster långt in på nätterna.

Men att redan idag få se albumomslag, en intervju och ett releasedatum. Det är bara för mycket.

Dessutom kommer nyheten i samma veva som Thåströms nya album precis har släppts. Bara det är för mycket.

För Dylan blir det hans 32:a studioalbum, tror jag. Det beror väl på hur man räknar. Albumet började med att Dylan skrev en låt till en fransk regissör vid namn Olivier Dahan. Han ville ha en ballad som huvudrollsinnehavaren skulle sjunga i slutet på filmen. Dylan skrev Life is Hard och resten av albumet verkar ha växt fram efter den.

Att vi nu snart får ett gäng nya Dylanlåtar att sortera in i hyllan bredvid alla hans tidigare odödliga alster är något som det tar en lång stund att ta in.

Precis innan veckan är slut...

...kommer här två intressanta betraktelser i ett och samma klipp.

1. En magisk bollduell mellan två magiska bordtennisspelare. Wang Liqin gör några imponerande räddningar på några minst lika imponerande undanläggningar av Werner Schlager. Sen börjar bollen.

2. Skaparen av videoklippet överdriver och missbrukar användandet av slow motion så till den grad att inte ens den mest hänförda tittaren klarar av att följa klippet tills dess slut. Eller?





Sedan jag startade min egen firma för pingisfilmer är jag medeveten om att jag blivit allt mer kritisk, för att inte säga fördömande, i andra pingisfilmproducenters arbete. Men det är en last jag unnar mig. För övrigt arbetar Idiotvind Productions för tillfället på vad som kommer att bli dess fjärde film. Arbetet fortskrider under saktfärdig noggrannhet och något releasedatum har ännu inte offentliggjorts. De involverade vill heller inte avslöja något om filmens innehåll ännu.