Internet är som ett gigantiskt skrotupplag. Ifall man spatserar runt och sparkar och lyfter lite i bråten kan man hitta i stort sett vad som helst. På tippen fascineras man av all bröte folk slänger och som man nu kan få helt gratis: "Nämen, har någon slängt ett gammalt uppstoppat hjorthuvud med inbyggt tandborstställ, det skulle ju passa utmärkt i mitt nyrenoverade badrum." Och så släpar man med sig skiten hem.
Ikväll drev jag omkring på internet-tippen då jag plötsligt snubblade över något: "Nämen, en text skriven på Växjös Universitet om intertextualitet med Håkan Hellströms texter som exempel, det skulle ju passa utmärkt på min blogg."
Intertextualitet betyder att man lägger in andras texter i sina egna lär jag mig då jag läser. Det har jag skrivit om förr, om hur Dylan plockar citat, fraser, fragment från låtar, dikter och ibland flera hundra år gamla gamla teaterpjäser och dekorerar sina egna texter och låtar med dem. Fast jag visste inte att det kallades intertextualitet då.
Inspirerad av den lilla uppsatsen om Håkan satte jag mig och läste texterna från hans debutskiva och blev omkullblåst av den enorma energi och uppriktighet som präglar dem. Och visst finns intertextualiteten där i Håkans texter. Med tanke på min Dylanbesatthet har jag ju reagerat som en spårhund på hans små Dylanreferenser. En del Morrissey har jag också hittat och med hjälp av uppsatsen dyker det upp massor; August Strindberg, Andrew Lloyd Webber, Jesus and the Mary Chains och poeten Bruno K. Öijer.
En del tycker det är fusk, ser det som stöld, att de kopierar istället för att skapa.
Jag hittar, på skrotupplaget, en nio år gammal artikel som kom ett tag efter Håkans första skiva. De blodtörstiga, okunniga musikjournalisterna på Aftonbladet hade långt efter alla andra fattat att det i hans texter fanns små referenser. "Håkan Hellström om texterna han snott av sin idol Morrissey" är bildtexten till en bild av Håkan som ser ut att vara tagen i ett häkte. "Håkan Hellström hyllas för sina texter men allt har han inte skrivit själv" börjar artikeln och han får frågan "är det en bra grej att sno från andra?".
- Jag har ju bara gjort några passningar, svarar Håkan, men det trodde jag redan var allmänt känt.
Journalisten, Erika Hallhagen, verkar tro att hon har världens största scoop på gång. Hon ser en chans att sänka den nya stora succéartisten som blåst in som en orkan över ett luttrat svenskt musiksamhälle och hyllats från alla håll. Nu ska hon bli journalisten som med ett sylvasst intellekt och djärva frågor sticker hål på framgångssagan. Hon ska bli känd och få en sån där stor bild på sig själv varje gång hon skriver en artikel, precis som Jan Guillou har.
Någon som känner igen namnet? Erika Hallhagen? Någon?
Nej.
Jag älskar att hitta dessa små spår, denna intertextualitet, det tyder på en briljant förmåga hos författaren att väva samman sina egna texter, tankar, erfarenheter med tidigare texter han eller hon bär med sig. Det skänker texten en stjärnglans. Jag avslutar med ett citat från artikeln från Växjö:
"Hellström har därtill till fullo förstått en grundläggande estetisk princip hos en av hans största förebilder, Bob Dylan. Och den kritik som fortsätter att riktas mot Hellströms citat- och allusionsteknik framstår som tämligen omodern, nattstånden och som en romantisk dyrkan av originalitets- och genitänkande från förr."
lördag 28 februari 2009
Pingismagi på tub
Det är lördagkväll och jag har precis gjort något åt min plötsliga längtan efter stekta ägg. Nu bjuder jag på en fin liten hyllning till den svenska guldgenerationens bragder som jag hittade på nätet. Det är en av Youtubes flitigaste pingisfilmproducenter som samlat några av de allra mest magiska ögonblicken i ett och samma lilla klipp.
Lördagkvällen är räddad även för oss som sitter hemma och möglar lite lätt.
Lördagkvällen är räddad även för oss som sitter hemma och möglar lite lätt.
fredag 27 februari 2009
Vilse på Hauptbahnhof med världen vid fötterna
Det är något magiskt över järnvägsnätet. Man kan stå i Bastuträsk, vid vad som känns som världens yttersta ände (tro mig, jag har varit där), men lägger man sin hand på spåret kan man känna hela världens puls vibrera genom stålskenorna. Genom tågrälsen kopplas världen samman, den går genom skogar och berg, över åkrar och slätter, över broar och genom tunnlar och tar en överallt. Då den stöter på ett hav stannar den vid en flygplats eller en hamn.
På Sällskapets (bestående av Thåström, Ossler och Hellberg) hittills enda album uttrycker Thåström dessa tankar inspirerad av sin tid i Amsterdam:
"... från just denna plats på jorden
leder spåren överallt.
Till Dresden och Bilbao,
till Rostock och Moskva,
till Beirut och Shangai,
sen vänder dom och kommer hit tillbaks"
Musiken fungerar på samma sätt. Mitt intensiva lyssnande på Ossler har lett mig in på spår jag aldrig färdats på förut. De leder till Tyskland, till Berlin, till Hansa Tonstudio där Osslers dröm gick i uppfyllelse. Där fick han spela in sin senaste platta på samma mark som Iggy Pop, David Bowie, U2, Depeche Mode, Nick Cave och Einstürzende Neubauten förevigat några av sina klassiska verk. Studion som också kallats "The Great Hall By the Wall" låg bara några meter från muren och legenderna berättar om hur Iggy och Bowie öppnade fönstren för att spela dagens arbete för de tyska gränsvakterna på muren.
Där skapades en musik inspirerad och präglad av den tyska efterkrigstidens speciella klimat. Landet reste sig långsamt ur ruinerna både bildligt och bokstavligt talat och Berlin med dess mur som löpte likt ett vanställande ärr genom staden var hela efterkrigstidsmentalitetens centrum. Lou Reeds album Berlin (1973) lär ha spelat en avgörande roll till starten på romantiseringen och mytologiseringen kring Berlin och som flugor till koskit drogs musikens nyskapande konstnärer till det mörka Berlin, från England, USA, Australien.
Men jag är inte rätt man att berätta dessa historier. Jag har bara kikat ut genom tågkupéns fönster. Jag har precis anlänt till Berlins centralstation Hauptbahnhof (för övrigt titeln på en Sällskapet-låt) och gått till Turistinformationen för att fråga om en karta. Men min tyska är dålig och det kommer ta tid.
På Sällskapets (bestående av Thåström, Ossler och Hellberg) hittills enda album uttrycker Thåström dessa tankar inspirerad av sin tid i Amsterdam:
"... från just denna plats på jorden
leder spåren överallt.
Till Dresden och Bilbao,
till Rostock och Moskva,
till Beirut och Shangai,
sen vänder dom och kommer hit tillbaks"
Musiken fungerar på samma sätt. Mitt intensiva lyssnande på Ossler har lett mig in på spår jag aldrig färdats på förut. De leder till Tyskland, till Berlin, till Hansa Tonstudio där Osslers dröm gick i uppfyllelse. Där fick han spela in sin senaste platta på samma mark som Iggy Pop, David Bowie, U2, Depeche Mode, Nick Cave och Einstürzende Neubauten förevigat några av sina klassiska verk. Studion som också kallats "The Great Hall By the Wall" låg bara några meter från muren och legenderna berättar om hur Iggy och Bowie öppnade fönstren för att spela dagens arbete för de tyska gränsvakterna på muren.
Där skapades en musik inspirerad och präglad av den tyska efterkrigstidens speciella klimat. Landet reste sig långsamt ur ruinerna både bildligt och bokstavligt talat och Berlin med dess mur som löpte likt ett vanställande ärr genom staden var hela efterkrigstidsmentalitetens centrum. Lou Reeds album Berlin (1973) lär ha spelat en avgörande roll till starten på romantiseringen och mytologiseringen kring Berlin och som flugor till koskit drogs musikens nyskapande konstnärer till det mörka Berlin, från England, USA, Australien.
Men jag är inte rätt man att berätta dessa historier. Jag har bara kikat ut genom tågkupéns fönster. Jag har precis anlänt till Berlins centralstation Hauptbahnhof (för övrigt titeln på en Sällskapet-låt) och gått till Turistinformationen för att fråga om en karta. Men min tyska är dålig och det kommer ta tid.
Gambler
Jag är glömsk, tankspridd och mycket irriterad på mig själv.
För mer än ett halvår sedan hittade jag vad som onekligen måste vara pingisvärldens mest nyskapande materialföretag vad det gäller image och koncept. Hemsidan i sig är helt otrolig men det är först då man hittar deras gummin, och inser att det verkligen är gummin, som man blir verkligt fascinerad.
Jag skrev någon text om detta fantastiska företag för en pingishemsida men har sedan helt glömt bort att publicera den. Så nu vill jag i alla fall rekommendera ett besök på deras hemsida där ni kan fascineras av de Vilda Västern inspirerade pingisprodukterna.
Deras fyra gummin (Six Shooter, Peace Keeper, Aces och Four Kings) har inte bara ståtliga omslag - de kompletterar dessutom varandra så att man behöver alla fyra för att få den kompletta bilden.
De har också fyra stommar i sitt sortiment där Black Diamond Light sticker ut som den snyggaste.
Hemsidans adress är www.gamblertt.com
Är det bara jag som får en instinktiv vilja att köpa in en komplett uppsättning Gambler-produkter och ge blanka fan i vad det är för kvalité på grejerna?
För mer än ett halvår sedan hittade jag vad som onekligen måste vara pingisvärldens mest nyskapande materialföretag vad det gäller image och koncept. Hemsidan i sig är helt otrolig men det är först då man hittar deras gummin, och inser att det verkligen är gummin, som man blir verkligt fascinerad.
Jag skrev någon text om detta fantastiska företag för en pingishemsida men har sedan helt glömt bort att publicera den. Så nu vill jag i alla fall rekommendera ett besök på deras hemsida där ni kan fascineras av de Vilda Västern inspirerade pingisprodukterna.
Deras fyra gummin (Six Shooter, Peace Keeper, Aces och Four Kings) har inte bara ståtliga omslag - de kompletterar dessutom varandra så att man behöver alla fyra för att få den kompletta bilden.
De har också fyra stommar i sitt sortiment där Black Diamond Light sticker ut som den snyggaste.
Hemsidans adress är www.gamblertt.com
Är det bara jag som får en instinktiv vilja att köpa in en komplett uppsättning Gambler-produkter och ge blanka fan i vad det är för kvalité på grejerna?
torsdag 26 februari 2009
Ur vreden föds konstruktivitet
Det var en konstig känsla att se Ossler spela live ikväll. Fyra briljanta musiker skapade med enkla medel musik som grävde sig in till de allra innersta, de allra känsligaste nervtrådarna och grep tag i dem med iskalla fingrar. Men de stod undanskuffade på en liten barscen framför ett hundratal personer, trots att musiken givetvis tilltalar så många, många mer. Men hur ska man få reda på att den finns?
Själv får jag tacka "min käre lillebror", som Ossler sjunger, för detektivarbetet som ledde fram till Ossler. En del musik matas vi med intravenöst tills den sipprar ut ur öronen, annan musik kräver en Sherlock Holmes för att finna. Tyvärr är det oftast den riktiga musiken som är bortglömd redan från födseln medan det är den löpande-band-producerade skivbolagssörjan som sprider sig genom media likt kallbrand.
Men man kan ju inte bara spotta och fräsa, det gäller ju att göra något konstruktivt också. Det har jag gjort nu.
Det är ju faktiskt så att bloggen är ett mäktigt verktyg. Man behöver inte sälja sin själ till djävulen och börja jobba på Aftonbladets nöjesredaktion för att bli hörd. Man kan starta en blogg och helt plötsligt tvingas Markus Larsson och alla andra "musikjournalister" konkurrera med alla vi vanliga, dödliga musikskribenter.
Och eftersom Sveriges stora mediamonster kväver all genuin musik som vägrar anpassa sig till den där strömlinjeformade mallen med käck musik och en välpolerad yta så får ju vi bloggare ta upp kampen.
Första målet är att rädda kvar Per Ossler i musikbranchen, en sådan konstnär både litterärt och musikaliskt, en sådan äventyrare får inte gå förlorad. Därför drar jag nu mitt lilla strå till stacken genom att lägga upp en liten Osslermix. Ska denna mannen lämna musiken för att snickra stolar?
Själv får jag tacka "min käre lillebror", som Ossler sjunger, för detektivarbetet som ledde fram till Ossler. En del musik matas vi med intravenöst tills den sipprar ut ur öronen, annan musik kräver en Sherlock Holmes för att finna. Tyvärr är det oftast den riktiga musiken som är bortglömd redan från födseln medan det är den löpande-band-producerade skivbolagssörjan som sprider sig genom media likt kallbrand.
Men man kan ju inte bara spotta och fräsa, det gäller ju att göra något konstruktivt också. Det har jag gjort nu.
Det är ju faktiskt så att bloggen är ett mäktigt verktyg. Man behöver inte sälja sin själ till djävulen och börja jobba på Aftonbladets nöjesredaktion för att bli hörd. Man kan starta en blogg och helt plötsligt tvingas Markus Larsson och alla andra "musikjournalister" konkurrera med alla vi vanliga, dödliga musikskribenter.
Och eftersom Sveriges stora mediamonster kväver all genuin musik som vägrar anpassa sig till den där strömlinjeformade mallen med käck musik och en välpolerad yta så får ju vi bloggare ta upp kampen.
Första målet är att rädda kvar Per Ossler i musikbranchen, en sådan konstnär både litterärt och musikaliskt, en sådan äventyrare får inte gå förlorad. Därför drar jag nu mitt lilla strå till stacken genom att lägga upp en liten Osslermix. Ska denna mannen lämna musiken för att snickra stolar?
onsdag 25 februari 2009
Vredesmodet hittar nytt offer
Jag behåller mitt vredesmod men riktar det idag mot en ny måltavla. Den här gången är det musikindustrin och framförallt medias nöjesrapportering jag vill spotta rakt i ansiktet.
Därför att jag idag läste en gammal intervju i DN med Per Ossler. Efter nästan 20 år i Wilmer X har han nu släppt flera egna skivor. Han berättar att han efter skivan "Krank" 2005 var på väg att ge upp och började på Komvux utbilda sig till möbelsnickare:
"Jag var stolt över den, men skivan sålde jättedåligt och intresset var svalt. Jag insåg att ju närmare jag kom något jag vill göra, desto längre bort från publiken kom jag. Och jag kan inte skriva musik bara för min egen skull, utan mottagare, det är helt meningslöst."
Samtidigt som...
... ett gäng tonåringar springer runt och flamsar i "musiktävlingar" på TV och automatiskt säljer 100 000 skivor hur det än låter
... Aftonbladet sätter en av sina musikskribenter på att under flera veckors tid bara rapportera om fucking jävla Melodifestivalen
... nöjessidorna fylls av texter om Let's Dance-reportage, "Robyns klädchock på grammygalan", "Kärast på Oscarsgalan", "Så försöker männen imponera på Linda Rosing" och fucking jävla Melodifestivalen...
... så får vi aldrig höra talas om en artist som Ossler som tvingas ge upp sin musikkarriär för ett hantverkaryrke. En så unik låtskrivare, en så duktig musiker som hela Sverige borde knäböja för (istället för nån hertig av Västergötland), en av landets verkliga resurser tillsammans med så många andra duktiga, orginella musiker. Fy fan vilket vansinne!
Som tur var erbjöd sig en vän till Ossler att finansiera en ny skiva och därför kom förra året albumet "Ett brus". Ikväll ska jag gå på hans spelning på Pusterviksbaren. Jag gör det dels för att höra enormt bra musik och texter som man bara kan höra genom att lyssna på Ossler.
Jag gör det också som ett kulturpolitiskt ställningstagande.
Därför att jag idag läste en gammal intervju i DN med Per Ossler. Efter nästan 20 år i Wilmer X har han nu släppt flera egna skivor. Han berättar att han efter skivan "Krank" 2005 var på väg att ge upp och började på Komvux utbilda sig till möbelsnickare:
"Jag var stolt över den, men skivan sålde jättedåligt och intresset var svalt. Jag insåg att ju närmare jag kom något jag vill göra, desto längre bort från publiken kom jag. Och jag kan inte skriva musik bara för min egen skull, utan mottagare, det är helt meningslöst."
Samtidigt som...
... ett gäng tonåringar springer runt och flamsar i "musiktävlingar" på TV och automatiskt säljer 100 000 skivor hur det än låter
... Aftonbladet sätter en av sina musikskribenter på att under flera veckors tid bara rapportera om fucking jävla Melodifestivalen
... nöjessidorna fylls av texter om Let's Dance-reportage, "Robyns klädchock på grammygalan", "Kärast på Oscarsgalan", "Så försöker männen imponera på Linda Rosing" och fucking jävla Melodifestivalen...
... så får vi aldrig höra talas om en artist som Ossler som tvingas ge upp sin musikkarriär för ett hantverkaryrke. En så unik låtskrivare, en så duktig musiker som hela Sverige borde knäböja för (istället för nån hertig av Västergötland), en av landets verkliga resurser tillsammans med så många andra duktiga, orginella musiker. Fy fan vilket vansinne!
Som tur var erbjöd sig en vän till Ossler att finansiera en ny skiva och därför kom förra året albumet "Ett brus". Ikväll ska jag gå på hans spelning på Pusterviksbaren. Jag gör det dels för att höra enormt bra musik och texter som man bara kan höra genom att lyssna på Ossler.
Jag gör det också som ett kulturpolitiskt ställningstagande.
tisdag 24 februari 2009
Var hälsad vredesmod, min käre bror
Nu är jag förbannad. Så länge vårt kungahus finns kvar är jag ju alltid lite förbannad men nu är jag jävligt förbannad.
För det första därför att medierna skriver oceaner om förlovningen mellan Westling (släkting till Ifo-Hasse?) och vår kronprinsessa som ska hålla den sista resten av vår tid som diktatur kvar i livet och glida runt i en liten sagovärld med röda mattor och ståtliga aftonklänningar (shoppa på bara Victoria, ditt folk betalar så gärna din garderob). Nu har jag bara skrapat på ytan i alla högar av smörja och ren skit som medierna vräker ur sig men alla reportage, alla analyser och uttalanden av "kungaexperter", retorikexperter och fjanthistorikern Herman Lindqvist får min mage att vända sig ut och in!
För det andra därför att en omröstning på Aftonbladet, där nästan 75 000 har röstat, visar att drygt 52% av Sveriges befolkning ser fram emot bröllopet. För i helvete! Kära landsbröder och -systrar, nu talar jag till er alla som mina syskon. Skaffa er ett liv, hitta en hobby skaffa er lite perspektiv. Jag vet inte om jag ska känna oro eller förakt för alla er som går och ser fram emot ett sabla bröllop som ska ta plats om ett och ett halvt år.
Men mest av allt, allra mest av allt är jag förbannad över den titel jag precis läste att denna Danne Westling får då bröllopet är avklarat. "Prins Daniel - Hertig av Västergötland". Vadå, hertig av Västergötland? Ska jag buga för den där gymägaren med bakåtslickat hår och kalla honom hertig?
Varför får han just Västergötland, ge honom något annat landskap, typ Närke. Eller ännu bättre, ge honom en sandlåda, där kan han få leka hur mycket hertig han vill.
Kan någon förklara varför vi har kvar prinsar, prinsessor, kungar och hertigar? Hur ska man kunna ta en nation på allvar som håller fast vid lekar man lekte på dagis? Lekar som de töntiga barnen lekte på dagis?
För det första därför att medierna skriver oceaner om förlovningen mellan Westling (släkting till Ifo-Hasse?) och vår kronprinsessa som ska hålla den sista resten av vår tid som diktatur kvar i livet och glida runt i en liten sagovärld med röda mattor och ståtliga aftonklänningar (shoppa på bara Victoria, ditt folk betalar så gärna din garderob). Nu har jag bara skrapat på ytan i alla högar av smörja och ren skit som medierna vräker ur sig men alla reportage, alla analyser och uttalanden av "kungaexperter", retorikexperter och fjanthistorikern Herman Lindqvist får min mage att vända sig ut och in!
För det andra därför att en omröstning på Aftonbladet, där nästan 75 000 har röstat, visar att drygt 52% av Sveriges befolkning ser fram emot bröllopet. För i helvete! Kära landsbröder och -systrar, nu talar jag till er alla som mina syskon. Skaffa er ett liv, hitta en hobby skaffa er lite perspektiv. Jag vet inte om jag ska känna oro eller förakt för alla er som går och ser fram emot ett sabla bröllop som ska ta plats om ett och ett halvt år.
Men mest av allt, allra mest av allt är jag förbannad över den titel jag precis läste att denna Danne Westling får då bröllopet är avklarat. "Prins Daniel - Hertig av Västergötland". Vadå, hertig av Västergötland? Ska jag buga för den där gymägaren med bakåtslickat hår och kalla honom hertig?
Varför får han just Västergötland, ge honom något annat landskap, typ Närke. Eller ännu bättre, ge honom en sandlåda, där kan han få leka hur mycket hertig han vill.
Kan någon förklara varför vi har kvar prinsar, prinsessor, kungar och hertigar? Hur ska man kunna ta en nation på allvar som håller fast vid lekar man lekte på dagis? Lekar som de töntiga barnen lekte på dagis?
"It's better to burn out, then to fade away" Del 2
Det finns något fascinerande över det lilla ljudklippet som lades upp här om dagen. Det är som om bandet trots den blott minutlånga karriären lyckades genomgå rockbandets alla faser. Allt finns där, hela bandets historia och öde, inbakat i den lilla ljudfilen. Hela rockstjärnemyten fångat i en minuts budgetpunk.
Det börjar så lovande, så energifyllt och ambitiöst, världen ska erövras. Med en för snabb inräkning på trumpinnarna kastas vi huvudstupa in i en okontrollerbar, halsbrytande karriär. Allt ser till en början ut att gå bra, trion är överens, instrumenten är överens och även om det spretar, skenar och skränar så strävar alla åt samma håll.
Men det dröjer inte länge förrän trion glider isär och fasaden rämnar.
Gitarristen börjar halvvägs in i bandets karriär, d.v.s. efter ca 30 sekunder, visa tecken på att vilja gå sin egen väg, han har tröttnat på den ensidiga punken. Tröttnat på att gå hand i hand med basgången längs skottade trottoarkanter. Han börjar improvisera och lägger sig snarare i baktakt än i otakt. Han målar ögonen med en kajalpenna, köper en sidenscarf, klär fingrarna i juvelprydda ringar, tonar sitt hår och går på kändispartyn.
Envist håller trummisen fast vid de ursprungliga idealen om punkens rena, raka, kompromisslösa form. Kanske p.g.a. en stark idealistisk natur, kanske p.g.a. att det är allt han förmår uttrycka på sina skramliga trummor. Han frustar och svettas i sitt linne, hans cymbaler är som enorma skygglappar för omvärldens förändringar och hans valkiga händer kramar trumpinnarna lika krampaktigt som han klamrar fast vid tron att allt galet och falskt kan bankas ur världen bara han slår hårdare och hårdare, snabbare och snabbare på sina trummor.
Mitt i alltihop står basisten, han har inte klarat adrenalinkickarna musiken ger honom, han har inte klarat kändisskapet. Han är under bandets sista femton sekunder av karriären en börda för trion, en vålnad, en marionett vars snören skurits, slitits av. De förtvivlade tonerna från basen talar om en bruten man. Förstörd av droger, alkohol, bandets gräl, stressen, pressen, ständigt ledsen. I kraftiga kramper faller han samman mitt på scenen för att aldrig mer resa på sig. Han är Sid Vicious, han är Fågel Fenix utan pånyttfödandet.
Men han är inte ensam om att falla. Trummisens karriär har varit likt en skenande plogbil rakt in i en betongmur. Trumslagandet har slitet mer på honom än på trumskinnen och med naglarna har han försökt hålla kvar en försvunnen tid. De sista takterna stångas fram likt av ett vilddjur inträngd i ett hörn utan hopp. Desillusionerad, övergiven och uppgiven tar karriären slut i samma hundradel musiken tystnar. Han är Keith Moon, han är John Bonham, han är en sprucken cymbal.
Kvar i den dånande, kvävande tystnaden står gitarristen. Han lägger gitarren åt sidan och spatserar ut ur den unkna replokalen. Kliver över sina forna vapenbröders lik och seglar ut på en dimbeslöjad silvervind till ett liv av talk show-framträdanden, producent- och låtskrivarjobb för one-hit-wonder-artister och dyker ibland upp som en poserande kompgitarrist för något bidrag i Melodifestivalen. Hans yta är glamour och succé men han är ihålig likt en urna med bara askan kvar av den där minutens glupande hungriga, förgörande eld.
Tre martyrer, alla på sitt eget sätt. Hela drömmen, hela myten, hela mardrömmen genomlevdes - allt inom loppet av en minut.
Det börjar så lovande, så energifyllt och ambitiöst, världen ska erövras. Med en för snabb inräkning på trumpinnarna kastas vi huvudstupa in i en okontrollerbar, halsbrytande karriär. Allt ser till en början ut att gå bra, trion är överens, instrumenten är överens och även om det spretar, skenar och skränar så strävar alla åt samma håll.
Men det dröjer inte länge förrän trion glider isär och fasaden rämnar.
Gitarristen börjar halvvägs in i bandets karriär, d.v.s. efter ca 30 sekunder, visa tecken på att vilja gå sin egen väg, han har tröttnat på den ensidiga punken. Tröttnat på att gå hand i hand med basgången längs skottade trottoarkanter. Han börjar improvisera och lägger sig snarare i baktakt än i otakt. Han målar ögonen med en kajalpenna, köper en sidenscarf, klär fingrarna i juvelprydda ringar, tonar sitt hår och går på kändispartyn.
Envist håller trummisen fast vid de ursprungliga idealen om punkens rena, raka, kompromisslösa form. Kanske p.g.a. en stark idealistisk natur, kanske p.g.a. att det är allt han förmår uttrycka på sina skramliga trummor. Han frustar och svettas i sitt linne, hans cymbaler är som enorma skygglappar för omvärldens förändringar och hans valkiga händer kramar trumpinnarna lika krampaktigt som han klamrar fast vid tron att allt galet och falskt kan bankas ur världen bara han slår hårdare och hårdare, snabbare och snabbare på sina trummor.
Mitt i alltihop står basisten, han har inte klarat adrenalinkickarna musiken ger honom, han har inte klarat kändisskapet. Han är under bandets sista femton sekunder av karriären en börda för trion, en vålnad, en marionett vars snören skurits, slitits av. De förtvivlade tonerna från basen talar om en bruten man. Förstörd av droger, alkohol, bandets gräl, stressen, pressen, ständigt ledsen. I kraftiga kramper faller han samman mitt på scenen för att aldrig mer resa på sig. Han är Sid Vicious, han är Fågel Fenix utan pånyttfödandet.
Men han är inte ensam om att falla. Trummisens karriär har varit likt en skenande plogbil rakt in i en betongmur. Trumslagandet har slitet mer på honom än på trumskinnen och med naglarna har han försökt hålla kvar en försvunnen tid. De sista takterna stångas fram likt av ett vilddjur inträngd i ett hörn utan hopp. Desillusionerad, övergiven och uppgiven tar karriären slut i samma hundradel musiken tystnar. Han är Keith Moon, han är John Bonham, han är en sprucken cymbal.
Kvar i den dånande, kvävande tystnaden står gitarristen. Han lägger gitarren åt sidan och spatserar ut ur den unkna replokalen. Kliver över sina forna vapenbröders lik och seglar ut på en dimbeslöjad silvervind till ett liv av talk show-framträdanden, producent- och låtskrivarjobb för one-hit-wonder-artister och dyker ibland upp som en poserande kompgitarrist för något bidrag i Melodifestivalen. Hans yta är glamour och succé men han är ihålig likt en urna med bara askan kvar av den där minutens glupande hungriga, förgörande eld.
Tre martyrer, alla på sitt eget sätt. Hela drömmen, hela myten, hela mardrömmen genomlevdes - allt inom loppet av en minut.
måndag 23 februari 2009
10 000
Grattis till den besökaren som gjorde ett besök här idag klockan 10:34 och därmed blev bloggens 10 000:e besökare!
Hör gärna av dig ifall du vill belönas med något fint pris för denna högst turliga prestation som egentligen bara kan förklaras med slumpen och som egentligen inte betyder någonting speciellt. Jag tycker det kan belönas ändå.
Och så grattis till bloggen såklart!
Hör gärna av dig ifall du vill belönas med något fint pris för denna högst turliga prestation som egentligen bara kan förklaras med slumpen och som egentligen inte betyder någonting speciellt. Jag tycker det kan belönas ändå.
Och så grattis till bloggen såklart!
"It's better to burn out, then to fade away"
I en dimma av Dylanalbum och flimrande worddokument har natten ägnats åt att slutföra arbetet som ska presenteras imorgon. Om två och en halvtimme ringer väckarklockan men mitt upp i alltihop kom jag att tänka på ett så trevligt, heroiskt minne från tiden då jag inte ägde några Dylanskivor alls.
Nästan alla har vi ju någon gång bildat det där bandet som alla är överens om kommer slå igenom snart, alla inom bandet alltså.
Vi var aldrig några musiker någon av oss. Men i ett litet källarrum med betongväggar och fullt av lego bildades ett band, en trio. I tre minuter kämpade vi och repade in riffet till Staten & Kapitalet, sen kände vi alla att det var dags för första inspelningen.
Vi hade ingen inspelningsutrustning men med datorn som stod i rummet hade det följt med en liten plastmikrofon och bland datorns "tillbehör" fanns det lilla programmet "ljudinspelaren". Vi lutade basens och gitarrens högtalare mot micken för att de skulle höras över de slamrande trummorna, sen var vi redo.
Ljudinspelaren tillät bara en minuts inspelning. Det kändes lite tråkigt, hur skulle vi hinna visa allt vi kunde på en minut? Men det visade sig vara mer än nog. Takten gled ifrån oss mer för varje sekund som gick och efter 45 sekunder fick basisten sån kramp i armen att han fick skutta in tonerna de sista sekunderna.
Bandet föll isär i samma stund som Ljudinspelaren avbröt vår skivinspelning. Men vi var stolta över vår skapelse och det var ju jävligt punk. Inspelningen har följt med genom åren, från dator till dator.
Nästan alla har vi ju någon gång bildat det där bandet som alla är överens om kommer slå igenom snart, alla inom bandet alltså.
Vi var aldrig några musiker någon av oss. Men i ett litet källarrum med betongväggar och fullt av lego bildades ett band, en trio. I tre minuter kämpade vi och repade in riffet till Staten & Kapitalet, sen kände vi alla att det var dags för första inspelningen.
Vi hade ingen inspelningsutrustning men med datorn som stod i rummet hade det följt med en liten plastmikrofon och bland datorns "tillbehör" fanns det lilla programmet "ljudinspelaren". Vi lutade basens och gitarrens högtalare mot micken för att de skulle höras över de slamrande trummorna, sen var vi redo.
Ljudinspelaren tillät bara en minuts inspelning. Det kändes lite tråkigt, hur skulle vi hinna visa allt vi kunde på en minut? Men det visade sig vara mer än nog. Takten gled ifrån oss mer för varje sekund som gick och efter 45 sekunder fick basisten sån kramp i armen att han fick skutta in tonerna de sista sekunderna.
Bandet föll isär i samma stund som Ljudinspelaren avbröt vår skivinspelning. Men vi var stolta över vår skapelse och det var ju jävligt punk. Inspelningen har följt med genom åren, från dator till dator.
lördag 21 februari 2009
Ikväll 20:00!
Det är lördag och det är bara timmar kvar tills det smäller i TV-apparaten.
Klockan 20:00 börjar det. Då sitter hela svenska folket i TV-sofforna i spänd förväntan.
Då börjar eurosports sändningar från semifinalerna i snookerns Welsh Open.
Favorit efter favorit har fallit bort. O'Sullivan, Maguire, Selby, Higgins, Junhui, Hendry, Ebdon, Murphy - alla är dom borta. Australiensiske ynglingen Neil Robertson och engelsmannen Allister Carter får gälla som favoriter nu.
Själv både tror och hoppas jag på skarpskytten Robertson, känd för sin enorma "cue power". Men räkna inte bort Anthony Hamilton, eller "Sheriffen från Nottingham" som Kim kallar honom. Den engelske gentlemannen slog igårkväll ut självaste Mark "the Shark" Selby i en maratonmatch där det sjunde framet var en avig defensivdrabbning som pågick i över en timme där det gick mer än 30 minuter utan att en enda boll sänktes.
Klockan 20:00 börjar det. Då sitter hela svenska folket i TV-sofforna i spänd förväntan.
Då börjar eurosports sändningar från semifinalerna i snookerns Welsh Open.
Favorit efter favorit har fallit bort. O'Sullivan, Maguire, Selby, Higgins, Junhui, Hendry, Ebdon, Murphy - alla är dom borta. Australiensiske ynglingen Neil Robertson och engelsmannen Allister Carter får gälla som favoriter nu.
Själv både tror och hoppas jag på skarpskytten Robertson, känd för sin enorma "cue power". Men räkna inte bort Anthony Hamilton, eller "Sheriffen från Nottingham" som Kim kallar honom. Den engelske gentlemannen slog igårkväll ut självaste Mark "the Shark" Selby i en maratonmatch där det sjunde framet var en avig defensivdrabbning som pågick i över en timme där det gick mer än 30 minuter utan att en enda boll sänktes.
Kan 31:e rankade Sheriffen från Nottingham ta sin första mästerskapstitel efter 18 år på touren?
fredag 20 februari 2009
Japaner, japaner, japaner - och lite svenskt gnäll
Örebro är under den här veckan invaderade av japaner. Sveriges största pingistävling spelas där och Japan har skickat en hel armada med klubbeteckningen Japan Student TTU.
Herrarns Elitklass var fullspäckad av toppspelare. J-O Waldner, Jens Lundqvist, Mikael Appelgren, Jon Persson, Magnus Månsson, alla bra kinesiska proffs i Sverige; Jiang Chang Hong, Huang Hou Yu, Liu Shan, Guo Kai, spanienproffset Zhao Peng osv.
Och så ett gäng japaner då. Alla unga. Den yngste var 13 år, ca 130 cm lång, han slog Elitseriespelaren Kalle Relsson med 3-0. En annan hette Hiromitsu Kasahara. Han var inte seedad förstås, ingen visste ens vem han var, inte ens pingisoraklet Linus Mernsten hade sett eller hört talas om 19-åringen förut.
Men han smög sig fram till en kvartsfinal där han slog ut Växjös fruktade kines Liu Shan. I semin mötte Kasahara svenska landslagsspelaren Jens Lundqvist, 47:a på världsrankingen, som kämpar för att utmana och slå sig in i världseliten. Kasahara finns inte med på världsrankingen.
Kasahara körde över Jens Lundqvist. Så tråkigt kan man tycka, en svensk som får storstryk av en japan. Det tycker inte jag, jag tycker det är underbart. Jens är ett litet gnälligt barn, redan i första set börjades gnället, snacket, armgesterna osv. När han förlorade kunde han inte unna unge Kasahara ett värdigt "tack för matchen". Ingen berömmande nick eller klapp på axeln, det är ju allt som behövs. Inte ens ett ordentligt handslag kunde han bjuda på.
Istället gjorde han allt han kunde för att visa japanen och publiken hur dåligt han tyckte att han spelat, hur han skämdes. Att han egentligen var mycket bättre. Och på en och en halv meters avstånd sträckte han fram några fingertoppar till japanen, han tittade bort och gav ett av de mest osportsliga, skamliga handslag som skådats. Fy fan Jens. Hoppas du skäms. Men det gör du väl inte för du beter dig lika jävla illa gång efter gång efter gång.
Kasahara fortsatte sedan i finalen att slå min favoritkines i svenska elitserien, Jiang Chang Hong. Hela pingisvärlden gnuggar sig i ögonen. Det är den största skrällen i tävlingens historia menar Mernsten. Fantastisk bordtennis, otroliga bollar, bländande slag och inget gnäll. Grattis Japan till alla fantastiska ungdomar, ta upp kampen med Kina nu!
Herrarns Elitklass var fullspäckad av toppspelare. J-O Waldner, Jens Lundqvist, Mikael Appelgren, Jon Persson, Magnus Månsson, alla bra kinesiska proffs i Sverige; Jiang Chang Hong, Huang Hou Yu, Liu Shan, Guo Kai, spanienproffset Zhao Peng osv.
Och så ett gäng japaner då. Alla unga. Den yngste var 13 år, ca 130 cm lång, han slog Elitseriespelaren Kalle Relsson med 3-0. En annan hette Hiromitsu Kasahara. Han var inte seedad förstås, ingen visste ens vem han var, inte ens pingisoraklet Linus Mernsten hade sett eller hört talas om 19-åringen förut.
Men han smög sig fram till en kvartsfinal där han slog ut Växjös fruktade kines Liu Shan. I semin mötte Kasahara svenska landslagsspelaren Jens Lundqvist, 47:a på världsrankingen, som kämpar för att utmana och slå sig in i världseliten. Kasahara finns inte med på världsrankingen.
Kasahara körde över Jens Lundqvist. Så tråkigt kan man tycka, en svensk som får storstryk av en japan. Det tycker inte jag, jag tycker det är underbart. Jens är ett litet gnälligt barn, redan i första set börjades gnället, snacket, armgesterna osv. När han förlorade kunde han inte unna unge Kasahara ett värdigt "tack för matchen". Ingen berömmande nick eller klapp på axeln, det är ju allt som behövs. Inte ens ett ordentligt handslag kunde han bjuda på.
Istället gjorde han allt han kunde för att visa japanen och publiken hur dåligt han tyckte att han spelat, hur han skämdes. Att han egentligen var mycket bättre. Och på en och en halv meters avstånd sträckte han fram några fingertoppar till japanen, han tittade bort och gav ett av de mest osportsliga, skamliga handslag som skådats. Fy fan Jens. Hoppas du skäms. Men det gör du väl inte för du beter dig lika jävla illa gång efter gång efter gång.
Kasahara fortsatte sedan i finalen att slå min favoritkines i svenska elitserien, Jiang Chang Hong. Hela pingisvärlden gnuggar sig i ögonen. Det är den största skrällen i tävlingens historia menar Mernsten. Fantastisk bordtennis, otroliga bollar, bländande slag och inget gnäll. Grattis Japan till alla fantastiska ungdomar, ta upp kampen med Kina nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)