Jadå Grillvante, tackar som frågar.

Men jag har inte haft något vettigt att säga på ett tag. Och alla som följt Idiotvind vet ju att allt som skrivs är av yttersta vikt. Fast nog finns det viktiga ting att skriva om.

Jag kan fortsätta att svära i all evighet åt att bara två spelare per nation får delta i de olympiska spelens bordtennisturnering. Ett beslut som förvandlar OS-turneringen till en parantesartad inbjudningsturnering där drygt 15 av världens 40 bästa herrspelare, 4 av de 10 bästa, inte tillåts tävla p.g.a. sin nationalitet. Den som vinner OS kan inte kalla sig världens bästa pingisspelare. Han är bäst av dem som fick vara med.

Jag kan skriva om hur Ronnie O'Sullivan seglat fram till en kvartsfinal i VM medan Higgins blev överkörd i andra omgången av en pånyttfödd Stephen Hendry.

Jag kan uppmärksamma att Bob Dylan nyligen tilldelats Presidential Medal of Freedom Award. Därmed sällar han sig till en skara storheter som Walt Disney, John Wayne, T.S. Eliot, John Steinbeck, Duke Ellington och Ella Fitzgerald. I sällskapet finns också mindre imponerande individer som Dick Cheney, Tony Blair, Ronald Reagan och Madeleine "Not-so-bright" Albright. Dylan brukar hur som helst alltid bli jätteglad över sina utmärkelser:

Eller så kan jag bara visa hur domarborden kan se ut i Norge:

Något av det viktigaste kanske ändå är att understryka hur lik Idiotvinds och Thåströms musiksmak är. På den nyligen släppta Thåströmskivan (som bara det är värt att skriva om) nämner Thåström i låten Samarkanda, förutom Velvet Undergrounds Venus in Furs, både Dylans The Ballad of Hollis Brown och Gun Clubs helt fantastiska Mother of Earth. Det är ju en av mina absoluta favoriter med Gun Club. Givetvis undantaget världens bästa låt, Anger Blues.