Den dåliga Dylan, del II

Jag tänkte utse Dylans sämsta album också. Efter listan över hans sämsta låtar råder väl inget större tvivel. Saved (1980) är klart sämst. Det är hans mest religiöst präglade skiva, skriven mitt under hans mest religiösa utsvävning, jag står inte ut med dravlet. Det är hemskt. Down in the Groove (1988) kommer nog in som god tvåa.

Annars brukar vanligtvis albumet Dylan (1973) utropas till Dylans sämsta. Visserligen kan jag förstå tankegångarna.

• Self Portrait (1970) brukar också flitigt nämnas i diskussionerna om Dylans sämsta skiva - låtarna på Dylan är till stor del inspelningar som inte kom med på Self Portrait.
• Skivan består nästan enbart av covers, till viss del mycket underligt valda.
• De flesta låtar är bara inspelade "på skoj" under inställning av studioutrustning, i inspelningspauser osv.
• Dylan gav inte själv ut albumet utan hans skivbolag Columbia slängde hafsigt ut det som en hämnd för att Dylan bytte skivbolag till Asylum.

Men jag kan ändå inte gå med på att den brokiga samling låtar som utgör albumet Dylan skulle vara sämre än Saved. Hans röst påminner mycket om den djupa, varma klangen på Nashville Skyline. Spanish is the Loving Tongue, Can't Help Falling in Love och Lily of the West är inte alls pjåkiga, inte alls alltså.

Och så är det då covern på Ballad of Ira Hayes, skriven av sin gamle folkmusik-kollega Peter La Farge. Den är helt underbar och grovt underskattad. Eller hur? Jag vill ha medhåll.