1. Like a Rolling Stone (Highway 61 Revisited, 1965) [1]
Det börjar med en smäll. Bruce Springsteen har beskrivit det som ”that snare shot that sounded like somebody had kicked open the door to your mind”.Genom den insparkade dörren forsar sedan en störtflod in. Det är en muterad form av Phil Spectors ”wall of sound”, men den är på rymmen och beväpnad. Det är en flygel på hjul störtandes utför stadens gator. Hela inspelningen sker i nuet, det finns inga upprepningar, inga notblad talar om för musikerna vad som ska hända. Ingen vers är den andra lik, där andra låtar går runt, runt, störtar Like A Rolling Stone framåt, framåt, eskalerar, accelererar, expanderar och spolar bort allt som står i vägen.
Men det skedde inte automatiskt. Inspelningssessionen höll på i två dagar och den andra dagen finns på bootleg där det går att följa försöken ett efter ett. Det är en fascinerande lyssning. Det började som en vals, ja, världens största rocklåt började som en vals. Vid tredje tagningen är valstakten borta men musikerna får inte ihop det, försöken faller samman. Vi kan höra att Dylan tycker sig ha något bra, men han vet inte vad han ska göra med det. Vilken form det ska få. Och så bara händer det, som ett blixtnedslag från ingenstans, virveltrumman ger ifrån sig en knall och så exploderar studion. Från att ha snubblat gång på gång efter bara några rader eller efter första versen så tumlar Dylan och bandet sig plötsligt igenom hela låten.
Energin är okontrollerbar. Dylan och bandet lyckas nästan kontrollera den under de sex minuterna, men bara nästan. I den sista versen börjar saker skena som en vettskrämd ardennerhäst och musikerna sliter som sjömän i en tropisk tyfon för att hänga fast i krafter långt bortom deras makt. Dylan lyckades för ett kort ögonblick fånga något otämjbart, något bortom människans och musikens lagar. De försöker flera gånger till men magin är borta, ingen lyckas fånga det där som den första versionen uppnådde.
Men om formen för musiken var en kamp innan blixten slog ned i studion, så kom texten desto mer naturligt. I klippet nedan kan vi höra Dylans röst berätta hur han fann sig själv skriva ”this long piece of vomit, 20 pages long”. Fram till dess hade han skrivit allt möjligt, prosa, noveller, pjäser, skrivmaskinen smattrade oupphörligt dygnet runt. Han har berättat att han inte ens såg de där 20 sidorna som en låt; ”until one day I was at the piano, and on the paper it was singing, ’How does it feel?’”.
Like a Rolling Stone föddes ur hat och frustration, kanske över någon annan, men också över Dylans egen situation där han mer eller mindre utbränd inte visste om han skulle orka fortsätta som Bob Dylan. ”Last spring, I guess I was going to quit singing ... But Like a Rolling Stone changed it all.” Like A Rolling Stone var ett genombrott, den gav honom så många nya verktyg, sparkade in så många dörrar. I den stunden bestämde han sig för att det var det här han ville göra och han har gjort det sedan dess.
Det börjar med ett ”Once upon a time”, precis som i sagorna. Sagan som berättas är en människas fall, från toppen till den absoluta botten. Verserna följer samma grundstruktur; ofta finns ett ”you used to” – som berättar hur det var en gång i tiden och sedan ett ”now you” – som beskriver hur det är nu. Första versen sätter mallen; “You used to laugh about/everybody that was hangin’ out/now you don’t talk so loud/now you don’t seem so proud”. Hela tiden samma kontrast. Då, en bortskämd, överklasslyngel som skrattade åt, ignorerade och hånade de utslagna, udda och hjälplösa, nu är hon en av dem.
Men en av sakerna som är så fantastisk med texten är att den följer musiken i sin alltmer okontrollerbara verklighetsflykt in i någon bisarr drömvärld. Text och musik virvlar hand i hand in i ett crescendo. Det som till en början var lätt att förstå och relatera till, förvandlas allt mer till en vriden sagovärld befolkad av jonglörer, clowner, Napoleon i trasor och diplomaten med sin siamesiska katt på axeln. Situationen som målats upp vrids och förvandlas till en abstrakt mardröm men utan att någonsin glida från ämnet eller tappa fokus. Tvärtom, det skärps, dras åt och fördjupas. Redan i andra versen har mardrömmen tagit mer drömlika proportioner:
You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him, do you want to make a deal?
Och Dylans röst följer med in i mardrömmen, blir till ett hemsökt ylande, en förbannelse som sprakar i hans röst som en elektrisk åskboll på många tusen volt. Det som började med en människa som fallit ifrån toppen till botten i samhällets rang, som får tigga måltider och lära sig leva på gatan slutar med dessa rader, som han i liveversionen nedan vrålar som en besatt:
You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can’t refuse
When you ain’t got nothing, you got nothing to lose
Your invicible now, you got no secrets to conceeeeaaaaaaaaaaaaaaaaal
Raderna är som en arena där orden likt cirkusakrobater slår volter, kramar om varandra och klättrar på varandra som, ”once upon a time, you dressed so fine/through the bums a dime, in your prime”. Det är rim överallt, men alltid så naturligt att vi börjar undra om det verkligen är meningen eller bara en slump. En del slår likt örfilar, som när han tar sats inför ”tricks for you” innan han i nästa rad rimmar det med samma paus och spottar ur sig ”…kicks for you”.
Hela låten drivs av ett vansinnigt hat och i den återkommande frågan ”How does it feel?” sprakar det alltid som starkast. I Like a Rolling Stone och i Dylans röst förvandlas den enklaste och mest vardagliga av fraser till de hånfullaste och giftigaste ord. Själv står han där utanför och ser på hur världen rasar samman för henne, ”Miss Lonely”, men han tänker inte lyfta ett finger för att hjälpa till. Och efter varje refräng tar munspelet vid och understryker varje fiber och milliliter av jublande hån, hat och hämnd.
Men, som så många gånger förr, man får inte luras att tro att man fått grepp om en Dylanlåt. För i all hämndlystnad och förakt anas samtidigt någon form av befrielse i hennes förfall och något tröstande, uppmuntrande i hans skadeglädje. Hon har befriats från det där falska, materialistiska jetsetlivet som beskrivs så klockrent i fjärde versens tre första rader, hon har fallit handlöst och landat obarmhärtigt hårt. Men kanske kommer hon att märka att saker och ting inte var som hon trodde, ”when you ain’t got nothing, you got nothing to loose”, så gå till honom, Napoleon i sina trasor, du har inte råd att ignorera honom längre, det finns inget att förlora. Det väntar en värld bortom glamouren som kanske visar sig vara mycket rikare.
Eller så är han bara förbannad, hämndlysten och skadeglad över någon jobbig jävels olycka. Vem vet egentligen.