Idiotvinds första idiot

Så här på ettårsdagen har jag hänfallit till lite nostalgi. Jag hittade det här smått obegripliga citatet. Det är en upprörd läsare som kommenterar en artikel där ABBA kritiseras och sätts i jämförelse med två dåtida stora album; Springsteens Born to Run och Dylans Blood on the Tracks:

"Tänk att "skriva om sitt kraschade äktenskap" skulle vara ett mått på bra musik. Typisk vänsterideologi: elände i alla dess former (narkomani, arbetslöshet, maktlöshet) varför är det en bättre ingrediens i en låt än kärlek, lycka och framgång. Var tog det naiva anslaget vägen! Recensenten håller sig till standard-lommunist fraserna. Varken Bob Dylan eller Bruce S har varit i närheten av någon toppklass."

Ibland kan jag brusa upp när idioter talar illa om den helige Bob, men nu... Jag vill bara stå och hånskratta och peka finger rakt i ansiktet på den stackars dåren.

Ha den äran!

...4, 3, 2, 1, 0! Där har bloggen existerat i exakt ett år. Jag blickade nyligen tillbaka på födelsen. Efter ett första välkomnande inlägg gav sig bloggen direkt på en jättefin sågning av ABBA som, måste erkännas, blåste upp en liten bubbla stolthet i bröstet då jag läste den igen ikväll.

Idiotvinds första inlägg proklamerade bloggen som en fristad, en förnuftets lykta i en upp och nervänd värld. Det förklarades att bloggens uppgift var att uppmärksamma och hylla allt som är bra (Dylan, bordtennis m.m.) som får alldeles för lite plats i vårt samhälle. Och samtidigt såga och idiotförklara allt som är galet (ABBA, Elisabet Borsiin Bonnier, Per Gessle osv.) men som får ta alldeles för mycket plats i våra liv.

Jag tycker än idag att det låter som en helt underbar mission för en blogg. Men den nakna sanningen är väl egentligen att bloggen lika mycket drivs av en förmåga att inte kunna hålla tyst. När jag hör en genial Dylanstrof eller några magiska pianotoner från Nick Cave, när Joo Se Hyuk spikar igen på backhanddeffen och Kenta Matsudaira nästan manövrerar ut Ma Lin, när Niklas Wykman föreslår en svensk invasion av Eritrea, när Israel använder fosforgranater och när Beatles, ABBA och Family Guy hyllas som om de vore det största som hänt mänskligheten - då kan jag inte hålla tyst.

Jag måste få berätta om hur fantastiskt det är - eller hur idiotiskt det är. Därför borde jag egentligen betala alla mina läsare för den terapi det innebär för mig att få dela med mig av mina åsikter och reaktioner och lätta på kaoset inombords. Så tack allesammans.

Ett år tycks som en relativt lång livslängd för en blogg, jag vet de som både hunnit börja, sluta, börja och sluta igen under samma tid. Men än så länge har jag inte märkt av några tankar på att avbryta det offentliga terapisamtalet och den motvikt till vår förvridna, upp-och-ner-vända värld som bloggen utgör. Det finns så mycket kvar att hylla och såga.

Grattis på 1-årsdagen, Idiotvind.

Alabama/Italien

Om vissa låtar innehållande ett visst ställningstagande sägs det ibland "den är minst lika aktuell idag". Men inte nog med att de kan fungera i olika tidsepoker, de kan dessutom fungera klockrent i olika geografiska regioner - i alla fall om man får byta ut de geografiskt specifika orden. Se här hur den nästan 40 år gamla Neil Young-låten Alabama kan säga något om en dagsfärsk situation:

Italy, you got
the weight on your shoulders
That's breaking your back
Your Fiat
has got a wheel in the ditch
And a wheel on the track

Oh Italy
Can I see you
and shake your hand
Make friends down in Italy
I'm from a new land
I come to you
and see all this ruin
What are you doing Italy?
You got the rest of the union
to help you along
What's going wrong?

Dylan och Johnny

Nyligen skrevs det här i bloggen om en rörande Dylanhyllning framförd av Håkan Hellström. Hyllningar är, ifall de utförs på rätt sätt, ofta rörande. Dylan är ju givevis en ovanligt frekvent hyllad artist men man får inte glömma att han också är flitig med att själv uppmärksamma och hylla sina egna förebilder.

Under 1999 hölls någon form av hyllningskonsert till den legendariske Johnny Cash. Massor med kändisar var där för att visa sin uppskattning för en av de stora inom musiken. Bob Dylan var som vanligt ute på turné men medverkade trots det via en satellitlänk. Med några Chaplinsteg, sin sagoröst och sitt melodiska tal som får allt att låta som poesi inledde Dylan med att säga:

"Hey Johnny, I wanna say Hi and sorry we can't be there, but that's just the way it is.

I wanna sing you one of your songs about trains. I used to sing this song before I ever wrote a song.

And I also wanna thank you for standing up for me way back when."




Vad Dylan tackar för är det stöd den unge Bob fick av den redan etablerade Johnny då Dylan började slå igenom i början av 60-talet. Så här lät det på Newport Folk Festival 1964:




Dylan har långt, långt efteråt berättat om deras möte i Newport 1964:

"Johnny Cash was more like a religious figure to me. And there he was in Newport, you know, standing side by side. Meeting him was a high thrill of a life time. And just the fact that he'd sung one of my songs was... unthinkable."

Välinvesterade kronor

Stora idrottsevenemang som drar igång till helgen:

Snooker - Shanghai Masters
Tennis - US Open
Cykel - Vuelta a España

Allt direktsänds såklart på Eurosport. Det är nu man känner sig lite extra nöjd att man lägger de där extra kronorna varje månad för att kunna få in den överlägsna sportkanalen i sin TV. Dessutom, om ca två veckor:

Bordtennis - EM

Vart det sänds någonstans? Eurosport såklart!

En deffs sårade försvarstal

Igår fick jag höra att det var dåligt av Jörgen Persson att förlora mot Joo Se Hyuk i Asien vs. Europa-turneringen. Matchen spelades i förrgår och Joo vann -6, 8, 13, 8 men i en pingishall strax utanför Göteborg sades det att Jörgen borde vinna en sån match. Kommentarerna lär ju ha uttalats i syfte att provocera en deffarnas förespråkare som jag är, det lyckades bra. Tur att jag har en blogg jag kan gråta ut i.

Jörgen i all ära, men gubben är 43, har lagt sin sista imponerande satsning på hyllan och trappar ner sin karrär med en turnering av mer uppvisningskaraktär. Att säga att denne gubbe borde slå sjuan i världen är att håna pingisen.

Men vi deffar får som vanligt utstå nedlåtande och underskattande kommentarer. Möter jag småfeta gubbar med hobbyslag i division fem blir de ursinniga då de får stryk eftersom de anser sig veta hur man ska spela mot deff trots att det borde vara uppenbart för dem att mina pingisfärdigheter vida överstiger deras.

Joo Se Hyuk är tydligen inget undantag trots att han tillhör den yppersta världseliten. Det handlar bara om att vara "bra mot deff" så vinner man. Hade Joo Se Hyuk varit världssjua och offensivspelare hade ingen tyckt att Jörgen borde vinna men nu är Jörgen "bra mot deff" så han borde kunna spela taktiskt och vinna.

Hur har Joo tagit sig till sjundeplatsen i världen och till ett VM-silver? Genom att bara slå spelare som är "dåliga mot deff"? Haft tur i lottningar och fått möta den delen av världseliten som inte riktigt förstått hur långnabb fungerar?

Nä, trams är vad det är. Bra/dålig-mot-deff-resonemanget kanske håller på de lägre nivåerna och kanske höll det förr i tiden då deffarna lydigt höll sig på deffen. Men i dagens världselit är givetvis alla bra mot deff på samma sätt som alla deffar är bra mot off. Här ser vi kvartsfinalen från helgens Pro Tour mellan Joo och Jun Mizutani, just det, samme Mizutani som besegrade Jörgen med 4-0 i VM i våras. Joos fötter och forehand viftar ganska snabbt bort alla "bra mot deff-taktiker".

Den dåliga Dylan, del II

Jag tänkte utse Dylans sämsta album också. Efter listan över hans sämsta låtar råder väl inget större tvivel. Saved (1980) är klart sämst. Det är hans mest religiöst präglade skiva, skriven mitt under hans mest religiösa utsvävning, jag står inte ut med dravlet. Det är hemskt. Down in the Groove (1988) kommer nog in som god tvåa.

Annars brukar vanligtvis albumet Dylan (1973) utropas till Dylans sämsta. Visserligen kan jag förstå tankegångarna.

• Self Portrait (1970) brukar också flitigt nämnas i diskussionerna om Dylans sämsta skiva - låtarna på Dylan är till stor del inspelningar som inte kom med på Self Portrait.
• Skivan består nästan enbart av covers, till viss del mycket underligt valda.
• De flesta låtar är bara inspelade "på skoj" under inställning av studioutrustning, i inspelningspauser osv.
• Dylan gav inte själv ut albumet utan hans skivbolag Columbia slängde hafsigt ut det som en hämnd för att Dylan bytte skivbolag till Asylum.

Men jag kan ändå inte gå med på att den brokiga samling låtar som utgör albumet Dylan skulle vara sämre än Saved. Hans röst påminner mycket om den djupa, varma klangen på Nashville Skyline. Spanish is the Loving Tongue, Can't Help Falling in Love och Lily of the West är inte alls pjåkiga, inte alls alltså.

Och så är det då covern på Ballad of Ira Hayes, skriven av sin gamle folkmusik-kollega Peter La Farge. Den är helt underbar och grovt underskattad. Eller hur? Jag vill ha medhåll.

"Christmas in the Heart"

Nu är det officiellt.

Idag fick jag ett mail från Columbia Records som tillkännagav nyheten att Bob Dylan släpper sitt 47:e studioalbum den 13:e oktober. Albumet går under namnet Christmas in the Heart och kommer bl.a. innehålla låtar som Here Comes Santa Claus, Winter Wonderland, Little Drummer Boy och Must Be Santa.

Dylan meddelar också via sitt skivbolag att allt han tjänar på skivan i USA i form av royalties kommer doneras till Feeding America som jobbar för att över 4 miljoner mål mat kommer serveras till drygt 1,4 miljoner behövande amerikaner under julhelgen i år.

Alla royalties skivan drar in utomlands kommer gå till samma ändamål i Storbrittanien samt i underutvecklade länder under julhelgen genom ett samarbete mellan Dylan och två icke namngivna välgörenhetsorganisationer.

Jag har kämpat med det här sedan ryktet började cirkulera under sommaren och har fortfarande inte riktigt hunnit reagera. Största problemet som jag ser för tillfället är hur jag ska kunna hålla mig från att lyssna på skivan i drygt en och en halv månad efter att den släppts fram till den 1:e december då det är tillåtet att lyssna på julmusik.

Kanske finns det en Dylanklausul i julmusikavtalet? En som skrevs in utan att någon brydde sig eftersom alla visste att Dylan ändå aldrig skulle spela in en julskiva. Det här kan komma att få stora konsekvenser för årets jul och för allt musiklyssnande i höst.

Den fulaste...

Vad som är väldigt intressant är att Håkan Hellström gjort en svensk översättning av just Ugliest Girl in the World (Den Fulaste Flickan i Världen). Man kan ju undra varför han valde just den av Dylans alla låtar.

Men det är just det som är grejen, han tar låtens handling och omsätter den i verkligheten på någon slags metanivå och sett ur det perspektivet är Håkans cover en både rörande och imponerande hyllning till en av sina förebilder.

Låten handlar om sångarens oförklarliga kärlek till världens fulaste flicka (fast mest handlar den bara om hur ful hon är). På samma sätt tar Håkan en av Dylans fulaste låtar och ger den sina allra ömmaste kärleksbetygelser genom ett framförande som vida överstiger Dylans egna version.

I min värld höjer sig Håkan till en mycket hög nivå när han på ett sådant sätt lyfter fram och omfamnar även Dylans svagaste och fulaste sida. Det får mig att känna skam för på det sätt jag själv behandlat den och andra låtar med ignorans och missnöje.

Jag kommer att tänka på en dikt av Werner von Heidenstam som av någon outgrundlig anledning fastnat i mitt huvud (här tänkte jag citera den men det lät vansinnigt fånigt, inget ont om Werner).

Jag kommer också att tänka på Skönheten och Odjuret där det ohyggliga odjuret (Dylanlåten) skyggar undan för att dölja sitt fula anlete medan Skönheten (Håkan i det här fallet) sänker bestens värnande händer, ser in i det vederstyggliga anletet och finner dess dolda skönhet.

Där lämnar vi ämnet innan det fullkomligt spårar ur. Jag är nog lite chockad över att precis insett och erkänt att Håkan, att någon överhuvudtaget, överträffar Dylan i något avseende.

Den dåliga Dylan, Del I

Det var en läsare som tog in oss på ämnet så jag tänkte att det var bäst att klargöra allt genom att slänga ihop en lista över Dylans sämsta låtar:

1. A Satisfied Mind (Saved, 1980)
2. Saved (Saved, 1980)
3. Covenant Woman (Saved, 1980)
4. What Can I Do For You? (Saved, 1980)
5. Solid Rock (Saved, 1980)
6. Pressing On (Saved, 1980)
7. In the Garden (Saved, 1980)
8. Saving Grace (Saved, 1980)
9. Are You Ready (Saved, 1980)
10. Ugliest Girl in the World (Down in the Groove, 1988)

Febril jakt på nästa underskruvskonstnär

Nu har pingissäsongen satt igång på allvar. Mitt lite hemliga mål för i år, som jag aldrig skulle säga högt eller gå ut med offentligt, är att hitta minst en ny deff bland alla intet ont anande adepter.

Det är alldeles för glest med deffar nu för tiden och man är aldrig helt nöjd med livet så länge man inte har minst en liten unge att undervisa i deffmystikens dunkla hemligheter. Då kan varje vaken timma ägnas åt att grubbla över frågor som; Ska han/hon spela som Joo Se Hyuk eller Kim Kyung Ah, Hou Yingchao eller Li Gun Sang? Eller kanske en traditionell Koji Matsushita-stil? Kortnabb eller långnabb? Blir det långnabb, ska det vara undergummi eller ej? Vad är det snabbaste sättet för en 12-åring att få en oxes benstyrka?

Jag har en känsla av att jag visat det här klippet förut men det är en sådan härlig samling mästerliga defensivfärdigheter så det skadar inte med en andra visning.

Dylans 80-tal, Del IV

Most of the Time, Disease of Conceit, Where Teardrops Fall, Shooting Star, det är så många fantastiska låtar på Oh Mercy. Ring Them Bells. Men jag kommer alltid tillbaka till Man in the Long Black Coat.

Särskilt introt. Jag har försökt beskriva det med egna ord ibland. Det känns som det borde gå men jag har aldrig lyckats. Så läste jag Dylans beskrivning då han hyllar Lanois och hans förmågor. Den var så klockren, jag satt bara och häpet flämtade.

"We recorded Man in the Long Black Coat and a peculiar change crept over the appearance of things."

"The chord progression, the dominant chords and key changes give it the hypnotic effect right away - signal what the lyrics are about to do. The dread intro gives you the impression of a chronic rush. The production sounds deserted, like the intervals of the city have disappeared. It's cut out from the abyss of blackness - visions of a maddened brain, a feeling of unreality - the heavy price of gold upon someone's head. Nothing standing, even corruption is corrupt. Something menacing and terrible."

Dylan har beskrivit hur New Orleans påverkade skivan. Utan att ha kommit i närheten av New Orleans har jag en bild av staden som väldigt unik, oamerikansk. En stad med franska rötter, jazzens vagga, avvikande arkitektur och ett avvikande tropiskt klimat vid Mississippifloden ständigt hotad av översvämningar och orkaner.

Allting fångas av Dylan i de inledande raderna av Man in the Long Black Coat, på ett ögonblick kastas man in i miljön, förstår precis:

"Crickets are chirpin',
the water is high,
There's a soft cotton dress
on the line hangin' dry,
Window wide open,
African trees
Bent over backwards
from a hurricane breeze."