Klarsynte Harris

Ingen följare av Idiotvind har kunnat missa min hänförelse för Christopher Hitchens intellekt, vältalighet och hans angrepp mot de religiösa ledarnas hyckleri. Ibland har jag också hyllat Richard Dawkins och hans fenomenala kunskaper, hans förmåga att förmedla sina kunskaper och inte minst hans outtröttliga strid mot de religiösa krafterna som hotar civilisationens framskridande och kunskapens spridande.

Men det finns ännu en favorit hos mig. Han är det mest klarsynta man kan tänka sig. Han framför argument som får oss att skämmas över att vi inte kommit att tänka på dem själva. Kanske har vi tänkt på dem, kanske har de legat och gnagt bak i huvudet på oss, men det är han som lyckas formulera och framföra dem för oss.

Det är fantastiskt fascinerande att höra, otroligt befriande och underhållande. Där Dawkins angriper med sina vetenskapliga kunskaper och Hitchens på sitt kompromisslösa, frispråkiga och brutala sätt attackerar Sam Harris med den mest självklara och enkla logik.

Han resonerar på en nivå och i en takt som ett litet barn kan följa med i, samtidigt är logiken i hans ord så dräpande att den fullständigt och fullkomligt ödelägger och förlöjligar hans debatterande motståndare.

Jadå Grillvante, tackar som frågar.

Men jag har inte haft något vettigt att säga på ett tag. Och alla som följt Idiotvind vet ju att allt som skrivs är av yttersta vikt. Fast nog finns det viktiga ting att skriva om.

Jag kan fortsätta att svära i all evighet åt att bara två spelare per nation får delta i de olympiska spelens bordtennisturnering. Ett beslut som förvandlar OS-turneringen till en parantesartad inbjudningsturnering där drygt 15 av världens 40 bästa herrspelare, 4 av de 10 bästa, inte tillåts tävla p.g.a. sin nationalitet. Den som vinner OS kan inte kalla sig världens bästa pingisspelare. Han är bäst av dem som fick vara med.

Jag kan skriva om hur Ronnie O'Sullivan seglat fram till en kvartsfinal i VM medan Higgins blev överkörd i andra omgången av en pånyttfödd Stephen Hendry.

Jag kan uppmärksamma att Bob Dylan nyligen tilldelats Presidential Medal of Freedom Award. Därmed sällar han sig till en skara storheter som Walt Disney, John Wayne, T.S. Eliot, John Steinbeck, Duke Ellington och Ella Fitzgerald. I sällskapet finns också mindre imponerande individer som Dick Cheney, Tony Blair, Ronald Reagan och Madeleine "Not-so-bright" Albright. Dylan brukar hur som helst alltid bli jätteglad över sina utmärkelser:

Eller så kan jag bara visa hur domarborden kan se ut i Norge:

Något av det viktigaste kanske ändå är att understryka hur lik Idiotvinds och Thåströms musiksmak är. På den nyligen släppta Thåströmskivan (som bara det är värt att skriva om) nämner Thåström i låten Samarkanda, förutom Velvet Undergrounds Venus in Furs, både Dylans The Ballad of Hollis Brown och Gun Clubs helt fantastiska Mother of Earth. Det är ju en av mina absoluta favoriter med Gun Club. Givetvis undantaget världens bästa låt, Anger Blues.

Humpty Dumpty sat on a wall...

I Sverige kallar vi det amsagor. I England kallas det för "nursery rhymes". Det är små ramsor som berättats för barn genom århundraden och muntligen vandrat från generation till generation och som började skrivas ner på 1800-talet. De är seglivade och trots dagens allt mer moderniserade samhälle lever de kvar hos oss, de tycks helt oskiljaktiga från oss.

När Tomas Alfredsson gjorde sin version av John le Carrés bok Mullvaden, döpte han den till Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Titeln är inpirerad av en gammal typisk form av nursery rhyme eller räknelek, motsvarande ungefär den svenska Ole, dole, doff, den första kända nedksrivna versionen är från 1695. Den mest kända varianten av ramsan går:

Tinker, Tailor
Soldier, Sailor
Rich Man, Poor Man,
Beggar Man, Thief.

När Tom Waits besökte David Letterman dagarna före julafton 1983 berättade han att låten han skulle spela handlade om alla hemlösa luffare som "bodde" på Fifth Street i Los Angeles, som de kallade "The Nickel". Därmed dedicerar han sången till alla små pojkar som rymt hemifrån och så slår han an några vackra ackord på sitt piano och börjar:

Sticks and stones will break my bones
But I always will be true
When your mama's dead and gone
I sing this lullaby for you

Tom Waits är inte bara en av vår tids mest begåvade artister, han är också en fin människa och genom att använda sig av den gamla amsagan; "Sticks and stones, will break my bones, but names/words will never hurt me", så lyckas han förmedla just sin syn på dessa smutsiga, nedslitna luffare som inget annat än ensamma pojkar. "What becomes of all the little boys, who never combed their hair?".

Det är bara två nutida exempel på hur ramsor, huntratals år gamla, lever vidare idag. Detta trots att de ibland är fullständigt, eller åtminstone delvis, helt obegripliga. En av de mest kända brittiska amsagorna är Humpty Dumpty. Alla britter kan utan problem rabbla Humpty Dumpty i sömnen med samma lätthet de överskattar landets fotbollslandslag:

Humpty Dumpty sat on a wall,
Humpty Dumpty had a great fall.
All the king's horses and all the king's men
Couldn't put Humpty together again

Mycket av ramsan är höljd i dunkel men den sägs vara en gåta som döljer att Humpty Dumpty är ett ägg. I Lewis Carolls uppföljare till Alice in Wonderland, Through the Looking Glass, från 1872 har Alice en filosofisk argumentation med Mr Dumpty och i bokens illustrationer får vi en klar bild av hur det talande ägget ser ut, där han sitter på sin mur.

Ricky Gervais är sån där obehagligt klarsynt britt som säger att hans mamma bara ljög till honom om en sak, hon sa att det fanns en gud. Amsagor och religion är lika på så vis. De tål ingen klarsynthet, inga frågor, då spricker de som såpbubblor. Skillnaden är egentligen bara att amsagorna är charmiga och helt harmlösa.

Christopher Hitchens död

Christopher Hitchens avled igår av en lunginflammation till följd av den strupcancer han drabbades av för drygt ett år sedan.

Nu finns han inte längre. Jag tror inte han är på Elysions sälla jaktmarker, jag tror inte några valkyrior kom och hämtade honom till Valhalls ölstugor, jag tror inte han kommer återfödas som en räka, pudel eller börsmäklare. Jag tror inte heller att han befinner sig i någon skärseld eller brinner i några eldar medan en rödhudad man med horn i pannan springer och petar på honom med en treudd.

De flesta tror inte heller på det mesta av det där. Det är som en vis man sa en gång: Vi är alla ateister gällande de allra flesta gudar. Vi ateister går bara en gud längre.

Men trots att vi aldrig kommer få träffa Hitchens på något moln efterlämnar han mängder med läsvärt och tänkvärt som kommer berika oss människor som finns kvar. Och tusentals människor som tack vare honom lärt sig se genom de lögner de indoktrinerats med sedan barnsben. Eller de lögner som även vi vuxna matas med, som t.ex. om den falska, förskräckliga Moder Teresa.

Christopher Hitchens tog upp kampen mot tillbakasträvandet och fördummandet av mänskligheten med ett sylvasst intellekt, en lika vass penna och en ännu vassare tunga. Han kommer vara otroligt saknad i en värld där kunskap och förnuft står under ständig attack från religionens lögner.

Muramatsu

Första gången Idiotvind skrev om den japanske deffen Yuto Muramatsu var den sjunde augusti 2009. Då var han 12 år och hade precis dykt upp på Hong Kong Junior Open och skrällt till det ordentligt.

Nu har det gått ett par år, Muramatsu har hunnit bli 15 och tidigare i veckan blev han den enda spelaren som lyckades vinna en match mot Kina i Junior VM:s lagturnering. Här är en direktlänk till matchen.

Japan fick nöja sig med silvret både på dam- och herrsidan efter att deras världsettor, Kasumi Ishikawa respektive Koki Niwa, misslyckats att leverera i finalspelet. Men de hade båda ett tungt ansvar på sig och ännu mer betydelsefullt, kineserna är så sjukt bra.

För Sverige imponerade damerna med en fantastisk seger mot Ryssland medan herrarna var en liten besvikelse efter en tung förlust mot Ryssland. Men, som den kosmopolitiska och fullständigt opatrioska blogg Idiotvind är, deppar vi inte det minsta över Sveriges tillkortakommanden utan gläds istället med Indien som tog sig till en historisk semifinal.

Singelspelet är igång och jag sticker ut hakan och tror inte Kina har fyra spelare i semifinal varken på dam- eller herrsidan...

Junior VM

En av årets höjdpunkter är alltid Junior VM. Turneringen som ger en liten bild av hur framtiden kommer att se ut. Den brukar se lite kinesisk ut. Hur som helst, JVM börjar idag!

Turneringen spelas i Bahrain och åldersgränsen går vid de som är födda 1993. Det är alltid intressant att se vilka spelare de stora nationerna väljer ut, ifall det blir de äldsta och de bästa eller ifall lite yngre spelare får chansen.

Kina lämnar som vanligt flera av sina bästa hemma (de skulle t.ex. kunna ha med Yan An, semifinalist i China Open efter segrar över bl.a. Wang Hao och Xu Xin) och kommer till Bahrain och lagspelet med:
Lin Gaoyuan (1995, rankad 2 på u18-rankingen)
Song Hongyuan (1995, rankad 5 på u18-rankingen)
Zheng Peigeng (1996, rankad 13 på u18-rankingen men nummer 1 på u15)
Wu Jiaji (1995, rankad 4 på u18-rankingen)

Alltså två vänsterhänta handskaksspelare, regerande juniorvärldsmästaren Song och förra årets silvermedaljör Lin som slog igenom i Korean Open med en final och segrar mot bl.a. Patrick Baum och Oh Sang Eun. Och så två högerhänta pennfattade rpb-spelare, Wu Jiaji, semifinalist förra året och så världens bästa 15-åring, Zheng Peifeng. För övrigt har Kina 12 av de 15 högst rankade på 15-rankingen.

Finalseedade Japan kommer med en underbart charmig och spännande trupp som bl.a. utgörs av juniorvärldsettan, morgondagens Matsushita och Jörgens baneman från SOC:
Koki Niwa (1994, 1 på u18-rankingen)
Maharu Yoshimura (1994, 7 på u18-rankingen)
Yuto Muramatsu (1996, 17 på u18-rankingen, 3 på u15-rankingen)
Asuka Sakai (1996, 27 på u18-rankingen, 4 på u15-rankingen)

Ett tungt ansvar vilar på Koki Niwa, åtminstone om de ska kunna hota Kina och han visade tidigare i höst att han var en hårsmån vassare än Lin och Song. Men Yoshimura visade klass i Stockholm då han slog Jörgen och superdeffen Muramatsu har visat att han kan slå klasspelare. Kina känner sig nog inte helt säkra på lagsegern.

Korea, seedade fyra, känns inte lika starka som de gjorde för några år sedan när Kim Min Seok, Seo Hyun Deok och mina andra favoriter var med. Frankrike har ett spännande lag och är tredjeseedade med Robinot, Gauzy, Flore och Lorentz, rankade 8, 9, 18 och 20 på u18-rankingen. Fantastiskt imponerande och givetvis helt outstanding i Europa.

Sverige är seedade som åtta bakom, förutom de ovan nämnda; Taiwan, Belgien och femteseedade Indien som har en intressant generation på gång. Lite oturligt verkar svenskarna få möta niondeseedade Ryssland i sin första match (om de slår Bahrain idag...) och vid en eventuell vinst blir det Japan. Tuff lottning men intressanta värdemätare. Sverige ställer upp med:
Hampus Söderlund (1994, 38 på u18-rankingen)
Anthony Tran (1993, 93 på u18-rankingen)
Viktor Fredriksson (1993, 112 på u18-rankingen)
Carl Ahlander-Johansson (1996, 150 på u18-rankingen, 31 på u15-rankingen)

Idiotvind kommer följa JVM med stort intresse!

Sepak Takraw

När man tänker på det är det ju helt sjukt egentligen. Att svenska sportnyheter bara visar fotboll, hockey och speedway när det finns sporter som bordtennis och Sepak Takraw.

Jag tycker det är så svårt att förstå varför svenska folket hellre ser snedsparkande fotbollsspelare som alla drömmer sig någon annanstans medan orangutanger slåss på läktaren, hockeyspelare som slår och tacklar varandra till invalider och gubbar som kör runt, runt i lera på mopeder än ser akrobater med övernaturlig bollkänsla som i bordtennis och det här:

Bordtennis är skoj

Vilken tur man har att man blir sjuk just när det är World Cup. Idag kan man se bordtennis på itTV klockan: 13:30, 14:15, 15:00, 15:45, 16:00, 18:15 (vad hände där?? en dryg timmes abstinens), 19:00, 19:45, 20:30 och 21:15.

Uppgiften för de 16 spelarna som är aktiva under helgen: bjuda på en lika bra match som Ma Long och Ryu Seung Min gjorde förra helgen. Gamle Ryu tillbaka i gammal OS 2004-form och Ma Long tillbaka i gammal fin fantomform.



Förresten så var matchen mellan Xu Xin och Kim Min Seok nästan lika bra. Det var lite skillnad att ena dagen se Xu Xin bjuda på millenniets överkörning mot Bastian för att nästa dag pressas till en femsetare av en 19 år gammal korean. Gapet mellan Europa och Asien kunde inte ha demonstrerats tydligare.

Och ärligt talat, jag vet att vi är många som drar en forehand runt nät lite då och då och vi blir alltid lika stolta när vi gör det. Men hur många, med handen på hjärtat, har dragit en forehand runt nät från backhandhörnet Xu Xin-style, från en position 4-5 meter vid sidan av bordet? Och till på köpet fått det att se helt självklart ut...

Det är något högst omänskligt över honom.

Årets uppstuds

Alltså, Xu Xins attack vid 9-0... det kan vara min favoritpoäng 2011.

Men det är, som man brukar säga när en kines förlorar, roligt för bordtennisen att Ovtcharov lyckas slå Wang Hao. Ma Lins förluster mot dussinspelare säger ingenting om att omvärlden närmar sig Kina. Bara att Ma Lin närmat sig omvärlden. Eller snarare kraschlandat i omvärlden.

Samtidigt visar Ovtcharovs glädje direkt efter vinsten hur lång väg det är kvar. Vad han egentligen har gjort är att ha kvitterat lagsemifinalen i World Cup till 1-1. Hans reaktion är dock i nivå med att ha vunnit en mästerskapsfinal. Den är emellertid fullt förståelig.

Särskilt med tanke på den vansinniga förnedring lagkamraten Bastian Steger senare drabbades av mot Xu Xin. En sådan brutal överkörning där världsåttan bara släpper 10 poäng till nummer 20 i världen, var av ett är ett bortskänkt poäng vid 10-0 i andra, skapar direkt uppståndelse i bordtennisvärlden.

Men den där forehanden av Xu Xin på Bastians långa serve vid 9-0. Jag kan inte låta bli att gapskratta när jag ser den. Det är den optimala förnedringen och den optimala briljansen sammanflätat i ett och samma ögonblick.

Final mot Sydkorea om en halvtimme. Nu hoppas och tror jag att Ma Long och Xu Xin får sköta det här...

En störtande och en stigande stjärna

Hur dålig är egentligen Ma Lin nu?
Och varför får han fortfarande vara med överallt?
Kan han fortfarande ha chansen att få spela OS?

Och hur bra är egentligen Xu Xin nu?
Varför får han inte vara med överallt?
Kan han verkligen inte få chansen att spela OS?

I fredags började World Team Cup för de bästa lagen. Kina mot Ryssland. Ma Lin mot Kirill Skachkov. Ryssen vann 11-7, 11-7, 6-11, 11-7.

Sedan var det dags för dubbel. Man tycker att kinesiska landslagsledningen borde ha hissat en varningsflagg efter att Ma Lin/Wang Hao fick stryk mot svenskduon Karlsson/Karlsson för några veckor sedan. Men de fick en ny chans. 13-11 till Kuzmin/Skachkov i femte avgörande och 2-1 till Ryssland.

Lyckligtvis, för Kina, gjorde Wang Hao och Ma Long sitt jobb i sina singlar och körde över ryssarna.

Till semifinalen petades Ma Lin och Xu Xin släpptes lös i hagen. Han gav Baum 18 poäng och därefter fick formstarke Steger 6, 1, 3. Det är galet. Samtidigt förlorade OS-klara Wang Hao mot Ovtcharov.

Men jag vet inte vad som är mest galet. Att Ma Lin är så fruktansvärt dålig - under hösten har han nu fått stryk av Alexey Liventsov (första omgången i China Open), Quentin Robinot (första omgången i SOC) och nu Skachkov. Eller att han fortfarande blir uttagen. Eller att Xu Xin är så överjordiskt, overkligt bra.

Bra musik eller pervers Dylanhumor?

Om jag samlade 100 Dylanfans i mitt hem och gav dem 100 gissningar var, så är jag ändå helt säker på att ingen av dem skulle kunna lyckas gissa vilken låt, framförd av Dylan, som har flest antal spelningar i min Windows Media Player.

Men egentligen borde det inte vara så konstigt, låten är helt sabla, glimrande fantastisk! (Den är faktiskt bara delad 1:a på listan över mest spelade Dylanlåtar tillsammans med Floater (Too Much to Ask) (mest spelad av alla låtar är Billy Bragg - Walk Away Renee)).

Albumet man hittar den på, Dylan (1973), har kallats Dylans sämsta. Det påstås att Columbia Records släppte skivan som en hämnd för att han bytte skivbolag till Asylum Records. Dylan ville inte att skivan skulle släppas och enligt Allmusic.com är det lätt att förstå varför. De avslutar sin recension med att skriva: "only die-hard fans with a perverse sense of humor will find the record worth a listen."

Ok.

Jag älskar nästan varenda låt. Visst, skivan består av coverlåtar, vissa underligt valda, ljudkvalitén är risig och allt är slarvigt gjort. Låtarna är inte seriöst inspelade. Det är bara tagningar som gjorts för att testa studioutrustning och inställningar, inspelningar gjorda på skoj. Men det är ju i allt detta charmen ligger.

Dylan sjunger fantastiskt, bandet är perfekt i bakgrunden och så den där kören som i Mary Ann ger en fantastisk, klassiskt skimrande julstämning. Dylans version av The Ballad of Ira Hayes har jag hyllat flera gånger här på bloggen, I Can't Help Falling in Love är underbar och likaså Spanish is the Loving Tongue.

Men låten som toppar Dylanlistan nu är den traditionella amerikanska visan Lily of the West. Det pigga tempot som sätts upp av den nätta, lätta gitarren och stöttas upp av de tassande trummorna medan en fullkomligt fantastisk bas travar med.

Visan härstammar från Irland och har en sådant där antikt skimmer över sig som gör att den passar Dylan så bra. Ingen kan väcka liv i gamla folkvisor så som Dylan kan. Han sjunger orden med en sådan lätthet, de bara trillar ut, rinner fram. Det är oemotståndligt.

Ibland funderar jag på om det är Flora, denna Lily of the West, som Dylan hade i tankarna när han skrev Lily, Rosemary and the Jack of Hearts:

Lily was a princess, she was fair-skinned and precious as a child
She did whatever she had to do, she had that certain flash every time she smiled
She’d come away from a broken home, had lots of strange affairs
With men in every walk of life which took her everywhere
But she’d never met anyone quite like the Jack of Hearts

Mitt och ditt och vårt

Det har blivit lite av en hjärtefråga här på Idiotvind att försvara musiker som i sin musik använder sig av musik och text som tidigare skrivits och använts av någon annan. Här om dagen var det Laleh som, efter att ha lyckats göra något jättefint av något så uselt som en Tomas Ledin-låt, fick skäll för att hon använt en melodi från filmen Midnight Express (1978).

För en del anses det mindre imponerande att ta en melodi från en film från 70-talet, smälta samman den med en Tomas Ledin-låt och få det att fungera, än att knåpa ihop en "egen" liten melodi. För andra är det ekonomin som är problemet.

- Vem ska få pengarna? Det är ju inte hennes melodi? Tänk om hon tjänar pengar på någon annans melodi? Låtstöld! Plagiat! Bedrägeri!

Den personliga äganderätten, som tycks vara något av en religion i vår kapitalistiska tidsepok, har alltid stuckit mig lite i ögonen. Vissa saker tycket jag att det är jättefint att jag har en personlig äganderätt över, t.ex. min tandborste. Att äga musik känns dock inte lika logiskt.

Musiken vi hör idag är såklart resultatet av en tusenårig process där gamla låtar förändrats och förnyats, influerat och inspirerat nya kompositioner. Att hävda sin egen rätt i det lilla ögonblick av processen man självs deltagit i känns minst sagt egoistiskt. Vill man ha sina melodier och sin musik för sig själv kanske man borde tänkt på det innan man spelade in den, tryckte den på skivor och sålde den över hela världen under massiv marknadsföring.

Kapitalismens profitintressen har funnit ett vinstintresse i musikens kraft och slagit sina stålklor djupt i dess själ. Men jag hoppas att framtida generationer ska kunna fortsätta njuta av musikens konst utan att den begränsas av upphovsrätter. Och att framtida artister ska kunna skapa musik utan rädslan över att anklagas för låtstöld.

Om en dålig Ledinlåt och musiken till en gammal film samverkar till att en ny fin låt föds i händerna på en duktig artist. Vem förlorar egentligen på det? Är vi inte alla lyckliga vinnare?