Redan i tidig ålder framstår de som extremt välutbildade i ämnet bordtennis och de är alltid, alltid, alltid fantastiskt disciplinerade, fokuserade och motiverade. Inget gnäll, inget slarv, vet alltid vad de ska göra.
De är ett praktexemplar av människan. Skulle jag få välja ut en grupp människor som skulle åka till en främmande planet för att göra reklam för mänskligheten, så hade jag skickat det japanska pingislandslaget. Klädda i sina svarta och neongula Mizunotröjor.
Nu för tiden har de så många begåvade ungdomar som härjar likt friska fläktar i pingisvärlden. Alla med häftiga namn. Kenta Matsudaira, Jin Ueda, Koki Niwa, Kasumi Ishikawa, Hiromitsu Kasahara, Masataka Morizono, Asuka Machi, Misaki Morizono, Kentaro Miuchi, Kenji Matsudaira, Yuto Muramatsu.
Tänk om de kunde höja sig ett par nivåer till och utmana Kina. Tänk om VM och OS var en tvekamp mellan Kina och Japan, med länder som Sydkorea och Sverige som farliga outsiders.
Här är en fantastisk match från World Team Cup tidigare i höst som jag sett om och om igen. Blott 17 år gamle Kasumi Ishikawa möter världstvåan Feng Tianwei som tidigare i år raserade den kinesiska muren då hon med sina två segrar ledde Singapore till ett historiskt guld i Lag VM.
När jag har varit inne på facebook och läst om alla mina "vänner", som jag knappt känner, när de tävlar om vem som har det mest lyckade livet med de ballaste festerna och de mest händelserika dagarna - då spelar jag Leonard CohensAvalanche och den fungerar som stålull som skrubbar bort all smuts. Det är en hypnotiserande svärta som får vilken fasad som helst att rämna.
Varför hamnar jag där överhuvudtaget?
Det fick mig att tänka på något. Under en period slukade jag Bellman på ett nästan maniskt vis. Fred Åkerströms tolkningar av vår nationalskald spelades dygnet runt i hemmet. På Youtube finns vad som mycket väl kan vara det vackraste som skrivits på svenska, den ljuvliga Glimmande Nymf (Epistel 72) som Fred framför brutalt, nästan besinningslöst, men samtidigt vördnadsfullt ömt.
Här finns ingen förställning, ingen fasad, bara ett innerligt, totalt utlämnande, helhjärtat framförande.
Jag fick ett sms imorse klockan 07:07; "Make it Rain är typ världens bästa låt". Ja, så är det.
Jag älskar den där raden i början. "you know the story, here it comes again". I den här låten är Tom Waits en bitter man, han vet att han har gnällt över det här förut, att hans omgivning har fått stå ut med hans klagosång om och om igen. Han bryr sig inte, nu får ni höra den igen. Det är allt han har kvar.
She took all my money And my best friend You know the story Here it comes again I have no pride I have no shame You gotta make it rain
Laurie Anderson skriver om Make it Rain i Mojo (juli 2010), i deras artikelserie Last Night a Record Changed my Life: "He walks a high-wire between the sidewalk and the gutter, the serious and the comic...". Det är en klockren beskrivning. För det finns en sådan svärta i texten, men något hos Tom trivialiserar den. Som Laurie också skriver; "I like things that makes life seem less meaningful". Hade inte Toms enastående komiska gnista funnits där hade det blivit en sådan tragisk, deprimerande sörja att ingen hade orkat lyssna på den.
Since you gone Deep inside it hurts I'm just another sad guest On this dark earth
Musikbranschen är full av deprimerade, beklagande eländen som tycker synd om sig själva. De bygger sina karriärer på att berätta och förstora upp sitt lidande. Därför är Tom så befriande.
Och hela självdistansen och humorn finns i den där inledande raden. Och i framförandet. Han iklär sig rollen som denne gamle, bittre, svikne man. All världens olycka har drabbat honom, vi känner medlidande med honom men texten fungerar mest som en hjärtlig nidbild av den ultimata olycksalige mannen, komiskt överdriven. En eländets karikatyr. Det är så Tom arbetar.
I'm close to heaven Crushed at the gate They sharpen their knives On my mistakes ... Without her love Without your kiss Hell can't burn me More than this I'm burning up all this pain Open up the heavens Make it rain
Svenska journalistförbundet är upprörda och menar att Keith Richards ska polisanmälas. Anledningen är att han slagit till Aftonbladets anställde musiktyckare nummer 1, Markus Larsson under en intervju och hotat med att ge honom stryk.
För det första. Alla musikrecensenter som säljer sina åsikter till något så sjaskigt som Aftonbladet och som i sin strävan efter uppmärksamhet och berömmelse slänger ur sig några busigt kontroversiella och ogrundade utspel med jämna mellanrum - de får väl vara vara beredda på att få lite stryk? Själv är han nu givetvis gråtfärdig av lycka p.g.a. den publicitet Keith nu skänkt honom.
För det andra. Har inte journalistförbundet fattat att Keith Richards är en halvgud som står över svensk lag. Vad för slags samhälle lever vi annars i där Keith Richards kan åtalas för brott men inte Kung Carl Gustaf? Det hade ju vart helt bisarrt. Har man komponerat riffen i låtar som Brown Sugar, Jumpin' Jack Flash, Beast of Burden m.m., har man man bidragit till skapandet av I got the Blues, då står man över oss andra och våra lagar. Se klippet nedan med den mytiska gestalt i mer eller mindre mänsklig form som går under namnet Keith Richards. Det är en ära för en liten, totalt obetydlig musikrecensent att ens hamna i hans blickfång.
För det tredje. Samme lille fjant gav Bob Dylan ett streck (-) för sin spelning i Stockholm för några år sedan och kallade den "ett haveri" så slå honom en gång till för Bobs skull Keith!
Jag är ingen insatt dataspelare. Mitt favoritdataspel är från 90-talet tror jag. Men så läste jag en artikel om att något populärt spel släpptes idag och att de använde Rolling Stones'Sympathy for the Devil högst effektfullt som en del av historien. Och så fanns det en länk till en trailer där man fick se explosioner i en minut, ackompanjerat av Gimme Shelter.
Spontant känner jag att det här spelet måste jag ha. Precis så lättlurad är jag.
Som tur är känner inte jag något övergripande ansvar att kommentera alllt viktigt som sker i pingisvärlden. Det finns ju redan en blogg som tagit på sig den uppgiften. Själv har jag inte bråkdelen av den disciplin som krävs för att följa upp alla intressanta och ointressanta händelser. Jag kan snacka upp en turnering i en vecka, se den, inte orka kommentera den utan prata om Tom Waits istället och sedan gå och lägga mig utan minsta samvetskval. Dessutom slipper jag lågt begåvade läsare, starkt centrerade kring sitt ego, som upprörs över att just deras lokala serie eller tävling inte kommenteras.
Men nu tänkte jag ändå ge mig på en pliktskyldig kommentar om World Cup.
Tom Waits och hans helt oöverskådliga låtskatt förtjänar egentligen en genomgång i klass med den Dylan fått. Det är en så ovärderlig rikedom. Ikväll blev jag, som så många gånger förr, helt paralyserad av hans konst. Som en liten hyllning listar jag därför en Top 10 över mina favoritcitat med Mr Waits just nu:
1. god's green hair is where I slept last he balanced a diamond on a blade of grass now I woke me up with a cardinal bird and when I want to talk he hangs on every word
Bottom of the World (Orphans; Brawlers, 2006)
2. they sharpen their knives on my mistakes
Make it Rain (Real Gone, 2004)
3. and Matilda asks the sailors are those dreams or are those prayers?
Time (Rain Dogs, 1985)
4. so, she left Monte Rio, son just like a bullet leaves a gun with charcoal eyes and Monroe hips she went and took that California trip
Hold On (Mule Variations, 1999)
5. well they call me William the Pleaser I sold opium, fireworks and lead now I'm telling my troubles to strangers when the shadows get long I'll be dead
Lucinda (Orphans; Brawlers, 2006)
6. a long dead soldier looks out from the frame no one remembers his war; no one remembers his name
A Good Man is Hard to Find (Blood Money, 2002)
7. the ocean doesn't want me today but I'll be back tomorrow to play and the strangels will take me down deep in their brine
The Ocean Doesn't Want Me Today (Bone Machine, 1992)
8. well he came home from the war with a party in his head and an idea for a fireworks display
Swordfishtrombone (Swordfishtrombone, 1983)
9. 'cause there's nothin' strange about an axe with bloodstains in the barn there's always some killin' you got to do around the farm
Murder in the Red Barn (Bone Machine, 1992)
10. uncle Bill will never leave a will and the tumour is as big as an egg he has a mistress she's Puerto Rican and I heard she has a wooden leg
John Finn's Wife (Henry's Dream, 1992) Det går inte att skriva om John Finn's Wife utan att prata om slutet. Musiken är underordnad berättelsen, den är lite obekväm och kaotisk. Men avslutningen bryter av tvärt mot vad vi hört så långt - det är som om himlens portar öppnar sig och den allra ljuvaste musik strömmar ut.
Låten är en narrativ skapelse som kretsar kring "the brand new wife of mad John Finn" i en liten by där alla bybor samlats för någon ceremoni; "Dancers writhed and squirmed and then/Came apart and then writhed again/They're like squirming flies on a pin/In the heat and in the din". Den mystiske frun till John Finn är under allas uppmärksamhet "And in she came, did John Finn's wife/With legs like scissors and butcher's knives/A tattooed breast and flaming eyes/And a crimson carnation in her teeth".
Den galne John Finn, "with his quick black eyes and black cheroot/with his filled-down teeth and a hobnail boot" hamnar givetvis i en utsatt position och trots hans "fists full of pistols" slutar kvällen för hans del med en "bolo knife in the neck".
Det är då himlamusiken bryter ut. I total kontrast till den tidigare uppretade, frenetiska musiken sköljer den mest underbara melodi över oss och Nick Caves röst förändras från aggressiv till honungslen samtidigt som en kör av änglar faller in:
And John Finns' wife Took all the flowers down From her hair And threw them on the ground And the flies did hum And the flies did buzz around Poor John Finn Lying dead upon the ground Lying dead upon the ground
Hösten är så otroligt närvarande och presentationen av mörkrets och höstruskets furste, Nick Cave, och hans skapelser måste accelerera. Därför presenteras nu några mästerverk lite mer kortfattat.
Babe, You Turn Me On (The Lyre of Orpheus, 2004) En låt som utmärker sig på tre sätt. Först, därför att det är en så finstämd ballad. För det andra därför att han till en så vacker ballad har skrivit en text, på typiskt Cave-manér, som inte levererar vad man förväntar sig av en stillsam pianoballad. Det blir som tydligast och bäst redan i de första raderna: "The butcher bird makes it's noise/And asks you to agree/With it's brutal nesting habits/And it's pointless savagery". Fyra rader om brutaliteten i fågelvärlden är ingenting man förväntar sig.
Det tredje utmärkande draget för låten sker alldeles i slutet. Igen, det är inget man förväntar sig att någon slänger in i en mördande vacker pianoballad. Men då Nick Cave för sista gången sjungit "Babe, you turn me on/like an idea/like an atom bomb" så känner han ett behov av att demonstrera hur atombomben låter så det sista vi hör är Nick Cave:
"pwowwchchch...."
The Ship Song (The Good Son, 1990) Kan det vara den mest heligt vackra låt som skapats? Med sin varma stämma och överjordiska melodi får Nick Cave ner oss på knä. Den mest maskuline, skäggige skogshuggaren, som äter bark till frukost och rått kött till middag, faller på knä med tårar glänsande i ögonen när Nick Cave spelar sin Ship Song.
Jesus of the Moon (Dig!!! Lazarus, Dig!!!, 2008) Till det mest behagliga ackompanjemang som väcker en djupt rotad instinkt att knäppa fingrarna och vagga lite rytmiskt med överkroppen sjunger Nick Caves förtrollande röst helt fantastiska rader som alla hänger ihop och flödar fram som om de var sammanlänkade likt en kedja. Innan tvärflöjten kommer in och gör stämningen ännu behagligare har Nick Cave hänfört med sina introspektiva rader:
Well, I kept thinking about what the weatherman said And if the voices of the living can be heard by the dead Well, the day is gonna come when we find out And in some kinda way I take a little comfort from that now and then Cause people often talk about being scared of change But for me I'm more afraid of things staying the same Cause the game is never won by standing in any one place for too long
The Mercy Seat (New Morning, 1988) Nick Caves skildring av en dödsdömds slutgiltiga tankar är skrämmande briljant med sina sylvassa, brännande tankar. Kaoset finns där såväl i texten som i musiken, men bland allt kaos och all fruktan, framträder de mest genomskärande och samtidigt förvridna tankar.
In Heaven His throne is made of gold The ark of his Testament is stowed A throne from which I'm told All history does unfold. Down here it's made of wood and wire And my body is on fire And God is never far away
Into the mercy seat I climb My head is shaved, my head is wired And like a moth that tries To enter the bright eye I go shuffling out of life Just to hide in death awhile And anyway I never lied
Men kaoset tar sakta över mer och mer, de välformulerade, poetiska tankarna får ge vika för ett besatt upprepande av bilderna han ser för sitt inre hur han kommer kokas, brännas ihjäl i rättvisans tvivelaktiga namn.
På Youtube finns ett framträdande Nick Cave gjorde live i japansk TV. Det är Mercy Seat som en stilla ballad istället för albumets uppslitande kaos. Hela situationen tycks bisarr, platsen för sändningen och kontrasten mellan den buttre Nick Cave och den överkäcka japanska TV-värdinnan. Men det blir ett sånt där framträdande som man inte får uppleva väldigt ofta. Nick Caves inlevelse är total, pianot, fiolen, hans röst, låten, allting kopplar ett järnhårt strypgrepp om lyssnaren.
Tanken är väl att man ska vara förväntansfull och engagerad i World Cup som börjar under fredagen. Men hur spännande är det egentligen? 16 spelare i fyra grupper. Två kineser, några andra asiater, några européer och så ett gäng blåbär var av en får nöjet att möta de riktiga pingisspelarna.
Dessa små kvoterade tävlingar känns alltid smått avslagna. Visst, visst, det är inte VM eller OS så Boll och Samsonov har en chans att överraska. Men hur många tror egentligen på att Kreanga slår Wang Hao på lördag? Hand upp. Det känns helt enkelt alldeles för urvattnat då många av de bästa inte får vara med p.g.a. sin nationalitet.
Och jag vet att jag borde vara mer patriotisk och lojal mot mina mest närbesläktade folkslag, kulturer och rent geografiska grannar. Jag borde hoppas på våra europeiska bröder mot de där främlingarna från andra sidan jorden. Men det gör jag inte, jag vet inte vad det är för fel på mig. När jag var liten höll jag på Brasilien när de mötte Sverige i fotboll.
Nog älskar jag vårt fantastiska Europa alltid och det är inte utan lite darr på rösten som jag sjunger med i Jan Hammarlunds Jag vill leva i Europa. Men när det gäller sport har aldrig lokalpatriotism varit min grej.
Så jag vill se Mizutani och Zhang Jike i final. Därför att deras spel är lite mer utomjordiskt än vad några européer kan åstadkomma.
From Her to Eternity (From Her to Eternity, 1984) Stämningen är så laddad att man sitter på helspänn varje gång man hör titelspåret på Nick Cave & the Bad Seeds första skiva. Neurotiskt tuggar den sig fram, bygger och bygger och bygger upp spänningen. Nick Caves röst är besatt. Orden berättar om hon som bor i våningen ovanför. Hennes tårar droppar ner mellan golvplankorna.
