Top 10 Dylan Album

Det ryktas om Dylan. Det verkar som han speedar upp takten på sina albumsläpp igen, galet. Ingenting kan sägas säkert än, allt är mer eller mindre obekräftade rykten. Men det har under en tid nu cirkulerat rykten om att Dylan ska spela in och släppa en julskiva. Ryktet har växt och bilvit allt envisare och i förra veckan skrev till och med Aftonbladet en notis. Varför vet jag inte, kanske hade Lady Gaga och Victoria Beckham lyckats gömma sig från alla journalister, det måste varit ett par jobbiga timmar för Aftonbladet.

Dessutom har det börjat skvallras om att en DVD på ämnet Rolling Thunder Revue ska dyka upp med en tillhörande CD som en uppföljare på No Direction Home. Förvisso har vi redan en dubbelskiva från Rolling Thunder turnén (Bootleg Series Vol. 5) men det känns ändå som det saknas något från den perioden.

Personligen blir jag alldeles vimmelkantig när det dyker upp rykten om nya Dylanalbum och filkmer att köpa. Jag kan inte tänka rationellt, sortera informationen eller bedöma huruvida detta är goda nyheter. Vissa menar att en julskiva är en sell-out, att han tappar sin värdighet. Men Dylan kan inte tappa sin värdighet och kan ni tänka er någon bättre röst än Dylans att sjunga gamla traditionella jullåtar. Sedan behöver man ju inte gå för långt, jag känner inget behov av att se Dylan i tomteluva på omslaget. Men det här är faktiskt en chans för julsångerna att lyftas till en ny nivå. Spännande!

Helt spontant slänger jag nu ur mig Dylans tio bästa studioalbum enligt Idiotvind just för tillfället (och med just för tillfället menar jag då kvällen den 8/8 klockan 21:46 eftersom det här som sagt är förprogrammerat, när detta väl publiceras lär jag tycka helt annorlunda). Sen får vi se ifall en julskiva slår sig in på Top 10 om några månader.

1.

Blonde on Blonde (1966)

2.

Highway 61 Revisited (1965)

3.

Love & Theft (2001)

4.

Times They Are A-Changin' (1964)


5.

Time out of Mind (1997)

6.

Blood on the Tracks (1975)


7.

The Freewheelin' Bob Dylan (1963)

8.

John Wesley Harding (1967)

9.

Together Through Life (2009)

10.

Desire (1976)

Hm, Planet Waves kom inte med, inte Oh Mercy heller och inte Modern Times. Jag trodde att det skulle få plats fler på en Top 10 lista. Herregud, Bringing it all Back Home är inte med, för två år sedan hade jag sagt att det var hans bästa.

"The drunken politician leaps..."

Al Koopers stora stund här i livet var ju så klart när han mer eller mindre slumpmässigt hamnade bakom orgeln och lämnade ett tongivande bidrag till Like A Rolling Stone. Själv tycks han älska att berätta den historien, med all rätt.

Men han ska faktiskt också tillskrivas en stor del i att Blonde on Blonde blev ett så hyperfantastiskt album som det blev. Dylan var här inne i slutet av en kaosartat kreativ period och musiken strömmade ur honom. Tillsammans med Al åkte han ner till Nashville för att spela in sitt sjunde album efter att spelat alla sina tidigare i Columbias studio i New York.

En egensinnig Dylan som aldrig brytt sig om att förklara hur hans låtar ska spelas var svår att hantera för de countryskolade, löjligt skickliga studiomusikerna han parades ihop med i Nashville. Al fungerade som en sorts tolk. Han satt på Dylans hotellrum och lyssnade till Dylans otroliga skapelser, kompade på piano, spelade in dem på band och sprang iväg till studion och gick igenom dem med musikerna. Så när Dylan kom in i studion var alla redo.

Al har berättat att han fullkomligt älskade I Want You, från första gången han hörde den. Eller för att använda hans egna ord "I went fucking mental over that track". Så varje dag tjatade han på Dylan, "Lets do I Want You?". Bara för att jävlas höll Dylan inne med den.

Sista dagen gick Al genom låten med musikerna innan Dylan var där och när han kom sa Al "I took the liberty of teaching them I Want You". Dylan log och sa:

"Well, yeah, we could do that"



Det är utan tvekan en av Dylans starkaste och mest älskade låtar bland Dylanfans. Texten är bortom allt, munspelet skenar och studiobandet gör ett så fantastiskt jobb. För att visa Dylans sätt att omarrangera sina låtar slänger jag in en version han gjorde nästan 30 år senare som tyvärr aldrig kom med på det officiella Unplugged-albumet.

Rörig blandning, dålig musik, men bra

Jag tittade på det här klippet, gillade det inte alls. Sen stängde jag av ljudet och såg det igen, då var det skitbra. En härlig samling fantastiska bollar, en del är gamla Youtube-klassiker men ändå flera bollar jag inte sett. Och så dyker ju en av mina favoriter, Chuan Chih-Yuan upp med ett par fantastiska bollar.

Men det är inte bra att pingisen ska förknippas med sån skräpmusik. Stäng av ljudet och spela någon trevlig låt ni gillar istället medan ni kollar.

Primoracs målvaktsräddning är underbar.

Av någon anledning vill han inte att man bäddar in hans klipp, så kolla på det här.

"Right around the corner by Tom Waits' restaurant"

Nu när en städad, kostymklädd Zappa uppträtt på bloggen är det inte mer än rätt att han får visa sig från en av sina mer rättmätiga sidor. Jag ville spela någon av mina favoritlåtar från The Mothers of Interventions debutskiva men det verkar inte finnas på nätet. Mycket tråkigt för de är så underbart underhållande, roliga, annorlunda, bra låtar. Där fick jag in lite reklam för den också, skivbolaget vet var de ska skicka checken.

Smärtsam frustration eller underhållning

Det här är ett roligt klipp. Men man blir galen av att se det. Amerikansk debatt 1986 angående förslaget som är på väg att gå igenom att musik ska censureras och skivor ska märkas med varningstexter p.g.a. de oanständiga texterna. "Man vet inte om man ska skratta eller gråta" brukar det heta. Jag vacklar en stund men börjar sedan gråta, så hemskt är det faktiskt.

Tanken är att de två programledarna på flankerna ska vara lite mer neutrala och att debatten ska stå mellan legenden Frank Zappa och den neurotiske, äcklige, tjattrande idioten Lofton bredvid Zappa som bara måste ha någon undantryckt pervers böjelse som får honom att agera som han gör.

Men de tre gubbarna är så inbakade i den amerikanska moralkakan att Zappa hamnar i ett hopplöst numerärt underläge, det tar knappt tre minuter innan han får frågan om han är anarkist från den förskräcklige Lofton som nedvärderande gnäller "Mr Zappa" oavbrutet och kallar hans musik för "garbage".

Zappa visar upp en fantastiskt lugn, intelligent sida och slår ner alla angrepp med korta, klarsynta argument. Lika imponerande är att han inte våldsamt överfaller den äcklige Lofton, det tar över sju minuter innan han ens säger "kiss my ass". När han säger att största hotet mot USA inte är kommunism utan att landet förvandlas till en fascistisk teokrati, då skiter de ner sig alla tre. Det verkar få samma effekt som att tala om för en treåring att tomten inte finns. Det är dit landet är på väg säger Zappa över ljudet av chockade hånskratt. Hade Zappa levt under Bushtiden hade han bara kunnat konstatera att han hade ack så rätt.

Det intressanta är att äckliga människor som Lofton finns överallt i alla tider. Och man känner alltid samma vilda frustration att spränga deras kusligt igensvetsade världsbild i småbitar samtidigt som man vet att det är totalt omöjligt.

Någon Zappa får vi dock aldrig mer se, tyvärr. Världen är orättvis.

Klarinettsolon, Letterman och anekdoter

Tom Waits är en av få kvarvarande orginella artister. Han har stor, stor humor, är enormt kreativ, fantastisk musiker, sångare och textförfattare. Han är också en stadig gäst hos Letterman. Hans besök i den talk showen tillhörnågra av guldklimparna på Youtube. Här är en av dem där han inleder med ett underbart framförande av sin låt All the World is Green innan han sätter sig hos Letterman och roar publiken.

Jag vill också rekommendera ett tidigare inlägg som hette typ underhållning i två faser med ett minst lika fantastiskt besök (kanske faktiskt ännu bättre) hos den gode Letterman.

Mer kobjällra!

Hänförd av den majestätiska Astronomy inhandlade jag för några år sedan ett par skivor med Blue Öyster Cult. Tyvärr var det mesta en besvikelse. Men det är klart att det inte är lätt att leva upp till de förväntningar man skaffar sig efter låtar som Don't Fear the Reaper och framförallt då, Astronomy.

Jag hoppades hitta någon omtumlande liveversion av låten men den enda jag hittade gjorde inte låten rättvisa alls. Så jag nöjer mig med den makalösa studioversionen.



Men det känns fel att prata om Blue Öyster Cult utan att nämna parodin som gjordes i Saturday Night Live med Will Ferell och Christopher Walken i huvudrollerna. Tyvärr verkar trenden vara att allt mer blir otillgängligt på Youtube, det gällde också detta berömda klipp. Som tur var hade jag det på datorn och kan därför bjuda på det trots allt.

Förprogrammerat

En stående ovation ger jag till de (om det nu var några) som läste sig igenom hela förra inlägget. Jag hoppas ni hör applådåskorna.

En veckas frånvaro väntar men det innebär inte att bloggen kommer ligga död. Tvärtom. Jag har förberett med listor, filmklipp och låtar som jag anser kan förgylla bloggen genom sin blotta närvaro. Så det blir en livfylld vecka även om allt inte sker helt och hållet live, utan snarare är förinspelat.

Det börjar redan ikväll. Klockan 22:27 för att vara exakt.

"In an ancient light that is not of day"

"I cross the Green Mountain
I slept by the stream
Heaven blazing in my head
I dreamt a monsterous dream
Something came up
Out of the sea
Swept through the land of
The rich and the free"

Så börjar den och de ödesmättade raderna fortsätter medan lyssnarens knogar vitnar i trollbunden, nästan, skräckslagen hänförelse. Andan har man redan tappat. Jag beger mig nu djupt ner i en låt och struntar i att det blir vansinnigt långt. Trots det skrapar jag bara på ytan. Varje vers, varje rad är fullfändad, varje ord till och med. Jag utelämnar så mycket, kanske borde bloggen gå från sitt nu väldigt breda ämnesområde till att bara behandla 'Cross the Green Mountain.

Forumet som länkade till min blogg kastade in mig i en ny våg av total fascination för Dylans stora epos om det amerikanska inbördeskriget. Det som slår mig förutom det som redan sagts är hur nära döden befinner sig genom hela texten och hur fantastiskt det skildras. Dels hur dess närvaro målas upp och dels i hur ovissheten i vad som väntar uttrycks.

"It's the last days last hour
of the last happy year
I feel that the unknown
world is so near
Pride will vanish
and glory will rot
But virtue lives
can not be forgot"

Samtidigt som det åtta minuter långa stycket beskriver hela det amerikanska inbördeskriget och krig i allmänhet och dess påtagliga tunna gräns mellan liv och död, dess brutalitet, det meningslösa i de fallna soldaternas tapperhet osv., så insåg jag nyligen att det också kan ses som att den utspelar sig under bara ett kort, kort ögonblick under en döende mans sista tankar. Raderna...

"Let them say that I walked
in fair nature's light
And that I was loyal
to truth and to right"

...dyker plötsligt upp i imperfekt om hur han vill bli ihågkommen och följs lite senare av vad som skulle kanske till och med kunna tolkas som själva dödsögonblicket, inte minst om man räknar in musiken vid versens slut:

"Stars fell over Alabama
And I saw each star
You're walking in dreams
Whoever you are
Chilled are the skies
Keen is the frost
And the ground's froze hard
And the morning is lost"

Det blir för mycket, ögonen svider, orden är så väl komponerade och så Dylans röst...

Men vad som också fascinerar är hur Dylan bygger sin text på rader från litterära amerikanska verk från just tiden för inbördeskriget. Någon har beskrivit texten som en mosaik av hymner skrivna under den aktuella tidsperioden. Dylan skildrar inte historien, han kanaliserar den genom sin musik. Plockar upp gamla uråldriga, dammiga trådar och väver samman dem med sina egna trådar till ett unisont stycke. Väver samman sin musik med historien, nutid och dåtid, sida vid sida.

Ett hängivet, beläst Dylanfan har identifierat och delat med sig av ett exempel. Den amerikanske nationalskalden Walt Whitman skriver i dikten Come Up From the Fields, Father om hur modern med en son i fält får ett brev:

"Open the envelope quickly,
O this is not our son's writing, yet his name is sign'd,
O a strange hand writes for our dear son, O stricken mother's soul!
All swims before her eyes, flashes with black, she catches the main words only,
Sentences broken, gunshot wound in the breast, cavalry skirmish,
taken to hospital,
At present low, but will soon be better.

Ah now the single figure to me,
Amid all teeming and wealthy Ohio with all its cities and farms,
Sickly white in the face and dull in the head, very faint,
By the jamb of a door leans.

Grieve not so, dear mother, (the just-grown daughter speaks through her sobs,
The little sisters huddle around speechless and dismay'd,)
See, dearest mother, the letter says Pete will soon be better.

Alas poor boy, he will never be better, (nor may-be needs to be better, that brave and simple soul,)
While they stand at home at the door he is dead already,
The only son is dead."

Dylan har plockat kärnan ur raderna och skriver med en minimalistisk poesi:

"A letter to mother
came today
Gunshot wound to the breast
is what it did say
But he'll be better soon
He's in a hospital bed
But he'll never be better
He's already dead"

Versen är den näst sista, direkt efter "...and the morning is lost" och kvar återstår bara en avslutning som fulländar det överjordiska mästerstycket där Dylans oefterlikneliga sätt att förmedla texten är lika betydelsefull som texten själv:

"I'm ten miles outside the city
And I'm lifted away
In an ancient light
That is not of day
They were calm they were gloomed
We knew them all too well
We loved eachother more than
we ever dared to tell"

Mer Muramatsu

Efter att ha studerat seedningslistor och samtliga resultat så här långt växer sensationen. I lagturneringen har det japanska laget mött Taiwan, Hong Kong B och sedan, i slutspelet, Hong Kong A. Muramatsus enda förlust är mot Chen Chien-An, han tog två mot båda Hong Kong lagen. Den oseedade japanen besegrade bl.a. 7:e seedade Chiu Chung Hei, rankad 67 i världen och vann lätt mot Li Chung Him Samuel, seedad 9:a i tävlingen.

I singel gick han obesegrad genom poolen genom dels seger mot nämnde kinesen Feng Ji, men också 6:e seedade Pang Xue Jie, Singapore, rankad 58 i världen. Enda förlusten hittills är alltså mot världsmästaren Chen.

Nu är inte klassen i Hong Kong Junior Open absolut världsklass och som man ser på rankingplaceringarna tillhör namnen han slagit inte elitskiktet. Men det är ju alltså U18-världsrankingen och Yuto är 12 år.

Några stora namn finns med, så förhoppningsvis får vi se honom mäta sig en gång till med Chen Chien-An eller kanske Omar Assar.

Nu är han i 1/8-delsfinal mot kinesen Chen Xi. Matchen spelas 11:00 lokal tid imorgon. Jag ska in och leta sista-minuten-flygbiljetter till Hon Kong.

Goda nyheter för pingisvärlden

Efter att jag igår våndats och bävat inför det kinesiska släktets överlägsenhet kom ett blixtsnabbt svar från öriket som vilar strax öster om mittens rike. Japan har redan visat att de äntligen är på väg tillbaka till världstoppen, men igår visade de prov på något som mer låter som något hämtat ur mina drömmar än om verklighet.

Just nu spelas Hong Kong Junior Open i , ja, Hong Kong. Dit skickar Japan den 12 år gamle Yuto Muramatsu. I gruppspelet tvingar han fram ett skiljeset mot självaste Chen Chien-An, den taiwanesiske regerande juniorvärldsmästaren. Därefter går han in och besegrar den 16-årige kinesen Feng Ji. Alltså en 12 år gammal japan slår ut en fyra år äldre kines. Men det är inte allt, tvärtom, det är inte alls det som är poängen.

Yuto Muramatsu är nämligen inte vilken liten pigg, talangfull japan som helst. Muramatsu har tagit över Koji Matsushitas fackla, knutit hans mantel om sina axlar och är Japans nästa deff. En 12 år gammal japansk deff pressar regerande juniorvärldsmästaren, rankad 8:a i världen för 18-åringar och besegrar en kinesisk 16-åring.

Yuto själv säger att han var nöjd med sitt underskruvspel och att hans mål är att vinna OS-guld. Idiotvind överväger att upprätta en fanclub för att på alla tänkbara sätt hjälpa honom uppnå målet.

Överfolket

Bläddrar man lite i historieböckerna blir det ganska snart uppenbart att ett folkslag överglänser alla andra. Medan vi på den skandinaviska halvön fortfarande var lite stolta över att kunna kontrollera elden och grundade vårt styrelseskick efter vem som hade störst påk så konstruerade kineserna risterasser, snidade detaljerade föremål i jade och hade ett eget skriftspråk.

Så har det fortsatt. Då folket i Europa vandrade genom den mörka, leriga, barbariska medeltiden, förslavade under religionens destruktiva världsåskådning organiserade Kina sitt rike i departement, hade kvinnliga regenter, tillverkade fyrverkerier, diktade, målade, filosoferade, skulpterade, byggde gigantiska palats, bevattningssystem, vägar och en många hundra mil lång mur som än idag löper över bergsryggar och genom öken.

Vid murens slut vid Takla Makan öknen ligger Jiayuguanfortet. Det sägs att 100 000 stenar specialtillverkades för bygget av murens sista utpost. Bara en sten blev över. Hur ska några kunna jämföra sig med ett sådant folk?

Eller tänk på silket. Ett tyg som alltså görs av silkeslarvens puppa. Vilka kommer på den idén? Och vilka klarar av att spinna trådar och väva tyger av insektssörjan flera tusen år innan vi ens började räkna år? Då våra förfäder klädde sig i vildsvinsskinn och björknäver.

Nu har detta överlägsna släkte bestämt sig för att de ska behärska bordtennisen. Vem ska kunna stoppa dem?

Här har vi två av Kinas U18 stjärnor Fang Bo och Yan An, när de är 13 år.



Här är ett trevligt klipp där man kan se de bästa kineserna vid det enda tillfälle de är utmanade, d.v.s. mot andra kineser.



Dagens kinesiska kunskaper och färdigheter inom pingisen överglänser alla andra folks kunskaper och färdigheter på samma sätt som de överglänste alla oss andra med sitt skriftspråk och sitt silke för några tusen år sedan. Det är bara erkänna vår underlägsenhet och än en gång fascineras åt Jan-Ove och Jörgens bedrifter som allt mer framstår en milstolpe i människosläktets mångtusenåriga historia, alla kategorier.