Man vill inte bli osams med den gamle Bob, det är en sak som är säker. Under sina snart 50 år som textförfattare har han kommit med några av de mest ilskna, hatiska, svidande hotelser och fördömanden som finns att få tag på inom musikvärlden. Det slog mig då jag hörde följande rader ur Floater (Too much to ask) från "Love and Theft" (2001):
"If you ever try to interfere with me or cross my path again
You do so at the peril of your own life
I'm not quite as cool or forgiving as I sound
I've seen enough heartaches and strife"
Det är ord och inga visor det!
När jag började tänka efter insåg jag att vreden och hoten alltid funnits där. Mest känd är väl Like a Rolling Stone som Dylan själv beskrivit som "a long piece of vomit" där han vräker ur sig sitt hat och skadeglädje över någon stackare. Men vad som kanske glöms bort är att han i samma veva skrev och spelade in Positively 4th street som bara släpptes som singel (1965).
Det finns så klart mängder med texter med mer uppseendeväckande och högljudda uttryck för avsky och ovänskap. Men frågan är om någon grävt djupare och så kallsinnigt uppriktigt uttalat sin förbannelse. De avslutande raderna slår spiken i kistan:
"I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
And just for that one moment
I could be you
...
You'd know what a drag it is
To see you"
Sen har vi ju Idiot Wind, en lång dånande vredeshymn som likt en malström bara drar ner mer och mer i sin kokande vredesgryta. Vad som gör den så kusligt hatisk och oförsonlig är att alla vet vem som står i raseristormens mitt samt att vi alla kan höra det totalt gränslösa i vreden som till slut också riktas mot honom själv.
En annan urstark form av vrede visade han redan på en av sina tidigaste låtar då han i Masters of War ger sig på militärindustrin. Företagsledare, bevälhavare och även presidenter och statschefer får ta åt sig då Dylan jämför dem med Judas, hävdar att deras själar är fördömda och att de inte är värda blodet som rinner i deras ådror. Som om det inte vore nog drämmer han i slutet till med en vers som får lyssnaren att huka, han går nästan över gränsen:
"And I hope that you die
And your death'll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I'll watch while you're lowered
Down to your deathbed
And I'll stand over your grave
'Til I'm sure that you're dead"
Och inte blir han så värst mycket mildare med åren. På "Modern Times" (2006) i den avslutande låten Ain't Talkin' förklarar Dylan likgiltigt:
"If I catch my opponents ever sleepin'
I'll just slaughter them where they lie"
Även på senaste skivan kan vi hitta exempel på att man gör bäst att hålla sig på god fot med den konstant turnerande ikonen. I If you ever go to Houston hälsar han en av de tre systrarna i Dallas att "pray the sinners prayer" och i It's all good kommer en sylvass hotelse som får en att gapskratta så länge man inte är målet för hotelsen:
"I'm gonna pluck off your beard and blow it in your face
This time tomorrow I'll be rolling in your place"
Där satt den! Det är en hotelse man inte skakar av sig med en axelryckning. Han vill rycka loss ditt skägg och blåsa i ansiktet på dig. Med andra ord, han gillar dig inte alls, passa dig väldigt, väldigt noga.
fredag 29 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
Overkligt
Nu när pingissäsongen är mer eller mindre över och det inte blir så mycket pingisbloggande här på Idiotvind tänkte jag lägga upp en gammal favorit som kan hålla pingisinspirationen vid liv tills det börjar på allvar igen.
Det är en gammal samling av Jörgen Perssons allra värsta backhandslag. Ett klipp där kobran hugger gång på gång helt enkelt, alltid med samma dödliga utfall.
Jag vet inte vad jag gillar bäst. De besinningslösa backhand-hoppsmasharna i lägen där alla andra pingisspelare skulle valt att spela forehand. Eller de overkliga ett-jättelångt-kliv-backhandattackerna som ingen annan än Jörgen överhuvudtaget skulle komma på att försöka med, än mindre ha kapaciteten att lyckas med.
Jag gillar nog de långa kliven bäst, som t.ex. sista bollen i klippet. Det är mer realistiskt att tro på enhörningar, fauner och ett militärt fritagande av Dawit Isaak än att det går att lyckas med något sådant.
Det är en gammal samling av Jörgen Perssons allra värsta backhandslag. Ett klipp där kobran hugger gång på gång helt enkelt, alltid med samma dödliga utfall.
Jag vet inte vad jag gillar bäst. De besinningslösa backhand-hoppsmasharna i lägen där alla andra pingisspelare skulle valt att spela forehand. Eller de overkliga ett-jättelångt-kliv-backhandattackerna som ingen annan än Jörgen överhuvudtaget skulle komma på att försöka med, än mindre ha kapaciteten att lyckas med.
Jag gillar nog de långa kliven bäst, som t.ex. sista bollen i klippet. Det är mer realistiskt att tro på enhörningar, fauner och ett militärt fritagande av Dawit Isaak än att det går att lyckas med något sådant.
"Droppen"
Kan ni tänka er 26 timmar utan internetuppkoppling? Jag känner mig som en grottmänniska som tinas upp efter flera tusen år. Eller som en fånge som suttit felaktigt fängslad i årtionden. Så mycket att ta igen. Jag förstår inte vad man hade datorn till innan det fanns internet? Hade man telefoner innan det fanns ett telenät? Fanns det tåg innan det fanns järnvägar?
Roland Garros, Franska Öppna, har ju börjat och under två veckor blir det nu mycket grustennis på TV. Men är verkligen Mats Wilander den bästa expertkommentatorn i Europa, eller har dom bara valt honom för att dom kom på den käcka vitsen Game, Set & Mats som titel på hans små programinslag?
Hans stora bedrifter på tennisbanan i all ära, men jag kan bara tänka på hans karrirär som poet.
Roland Garros, Franska Öppna, har ju börjat och under två veckor blir det nu mycket grustennis på TV. Men är verkligen Mats Wilander den bästa expertkommentatorn i Europa, eller har dom bara valt honom för att dom kom på den käcka vitsen Game, Set & Mats som titel på hans små programinslag?
Hans stora bedrifter på tennisbanan i all ära, men jag kan bara tänka på hans karrirär som poet.
onsdag 27 maj 2009
En verklighetens idiotvind
MUF:s ordförande Niklas Wykman vill frita Dawit Isaak genom en svensk militär insats.
Så underbart, så befriande. En idiot på riktigt.
Jag är alldeles betagen. Jag vill ha honom i en liten bur i mitt kök. Han hade kunnat leva på blåbärssoppa och müsli och jagat dammråttor. Jag skulle kunna bjuda hem folk och stolt visa upp den lilla idioten. Fascinerat skulle vi kunna stå och studera honom i timmar:
- Titta nu tänker han! Undra vad det blir den här gången? Säkert något jätteidiotiskt!
- Jaaa! Hoppas det blir något som är lika dumt som den där gången när han tyckte att Sverige skulle åka ner med en militärstyrka till Eritrea och frita en fånge!
- Hoppas, hoppas, hoppas! Finns det inga fler underutvecklade länder han vill förklara krig mot?
- Buren är väl ordenligt låst?
Så underbart, så befriande. En idiot på riktigt.
Jag är alldeles betagen. Jag vill ha honom i en liten bur i mitt kök. Han hade kunnat leva på blåbärssoppa och müsli och jagat dammråttor. Jag skulle kunna bjuda hem folk och stolt visa upp den lilla idioten. Fascinerat skulle vi kunna stå och studera honom i timmar:
- Titta nu tänker han! Undra vad det blir den här gången? Säkert något jätteidiotiskt!
- Jaaa! Hoppas det blir något som är lika dumt som den där gången när han tyckte att Sverige skulle åka ner med en militärstyrka till Eritrea och frita en fånge!
- Hoppas, hoppas, hoppas! Finns det inga fler underutvecklade länder han vill förklara krig mot?
- Buren är väl ordenligt låst?
tisdag 26 maj 2009
...i gråterskornas kvarter...
Den här versionen från Orionteatern den 8:e mars 1985 finns upplagd på Youtube fast bild och ljud är så dåligt synkat. Därför lägger jag upp min egna kopia och hoppas den funkar bättre.
I sin Frälsningsarmémössa bjuder Thåström den här gången på ett extra söndertrasat gitarrsolo. Det låter som skriket från tiotusen fladdermöss fångade i en bur i starkt solljus och tvingade till att lyssna på Per Gessle. Förintande bra helt enkelt.
I sin Frälsningsarmémössa bjuder Thåström den här gången på ett extra söndertrasat gitarrsolo. Det låter som skriket från tiotusen fladdermöss fångade i en bur i starkt solljus och tvingade till att lyssna på Per Gessle. Förintande bra helt enkelt.
På fablernas månskenscafé
Eftersom jag och mina läsare fallit ner i gamla minnen med hjälp av Blå Himlen Blues tycker jag det är fullt legitimt att lägga upp ytterligare en version av låten. Särskilt med tanke på att studioversionen från förra inlägget inte når upp i samma skyhöga nivå som liveversionerna.
Den bästa verisonen, enligt mig, finns på Imperiets officiella liveskivan "2:a augusti" som jag tycker alla svenskar borde ha. Den borde följa med automatiskt i samband med födseln och istället för ett dop borde alla nyfödda barn gå igenom en ceremoni där de får sin "2: augusti". Och så kan släkten tillsammans lyssna genom skivan från inledande Du ska va' president till den sanslösa avslutningen med The Doors-covern Roadhouse Blues.
Tyvärr verkar inget från "2:a augusti" finnas uppladdat på youtube (?!). Jag får helt enkelt ta tag i det någon dag och åtminstone få upp några skärvor av mästerverket här på bloggen. Men nu får det duga med en version från ANC-galan 1985. Den är inte så pjåkig den heller.
Den bästa verisonen, enligt mig, finns på Imperiets officiella liveskivan "2:a augusti" som jag tycker alla svenskar borde ha. Den borde följa med automatiskt i samband med födseln och istället för ett dop borde alla nyfödda barn gå igenom en ceremoni där de får sin "2: augusti". Och så kan släkten tillsammans lyssna genom skivan från inledande Du ska va' president till den sanslösa avslutningen med The Doors-covern Roadhouse Blues.
Tyvärr verkar inget från "2:a augusti" finnas uppladdat på youtube (?!). Jag får helt enkelt ta tag i det någon dag och åtminstone få upp några skärvor av mästerverket här på bloggen. Men nu får det duga med en version från ANC-galan 1985. Den är inte så pjåkig den heller.
måndag 25 maj 2009
Spårade det ur?
För er som inte tittade på SVT1 klockan 20.50 ikväll så kommer här en repris.
Ibland vill jag lägga upp en låt på bloggen som inte finns på Youtube. Enda möjligheten då är att lägga upp en videofil, men då måste man ju först göra en video. Egentligen skulle det ju kunna räcka med bara en svart bild men oftast blir det mer och mer avancerat och ambitiöst. Undra om den här videon började på samma sätt?
Ibland vill jag lägga upp en låt på bloggen som inte finns på Youtube. Enda möjligheten då är att lägga upp en videofil, men då måste man ju först göra en video. Egentligen skulle det ju kunna räcka med bara en svart bild men oftast blir det mer och mer avancerat och ambitiöst. Undra om den här videon började på samma sätt?
Lågmäld genialitet
På tal om kanadensisk musik, The Band är ju till större delen ett kanadensiskt band. De fick väl aldrig det erkännande de förtjänade av publiken, men bland kollegerna, där var det annat. The Beatles fick en tidig kopia av kanadensarnas debutskiva "Music From the Big Pink" och spelade sönder den. Deras önskan var att lyckas göra en skiva som var lika brittisk som "Music From the Big Pink" var amerikansk har de sagt.
George Harrison hade hälsat på The Band och Dylan i deras rosa hus i Woodstock där de satt och jammade dagarna i ända. Han kom hem till sina Beatleskollegor och sa: "The Band is too much. They're just living, and they happen to be a band as well."
Eric Clapton har berättat för The Bands gitarrist Robbie Robertson att en av anledningarna till att han la ner Cream var The Band. "When I heard that music, I felt we were dinosaurs and what we were doing was rapidly becoming outdated and boring".
Mick Jagger och Marianne Faithful ägnade veckor med att lyssna uteslutande på Dylans och The Bands gemensamma skapelser. När The Rolling Stones sedan släppte sin "Beggars Banquet" fanns det lilla budskapet "Music from the Big Brown" med på konvolutet.
The Band framstår som professorer i musikens konster, allt de gör andas sådan fullkomlig musikalitet, arrangemangen bara ramlar ur dem så retsamt naturligt. De var mästarna av den lösa, avslappnade musiken, vansinnigt opretentiös och i total kontrast till den psykadeliska vågen som Rolling Stones och The Beatles ledde.
Musiken smyger sig på en, de låter först bara som ett jammande gäng utan någon riktig plan. Ibland sjunger Rick Danko, ibland Richard Manuel och ibland är det Levon Helm bakom trummorna som sköter sångare. Ibland sjunger de allihop. Det finns inga yviga gester, inga superlativ, snarare är musiken som en skickligt framförd underdrift och det är upp till lyssnaren att upptäcka alla dimensioner och all briljans som gömmer sig under den till synes opolerade ytan.
Det är lite som Alessandro Del Pieros pass mot Fiorentina i höstas. Det är bara en liten lös petning. Och ingen kan på förhand ana eller förutse tanken bakom den. Men då bollen når sin mottagare slås alla av graden av genialitet som ligger bakom, ingen annan hade kunnat komma på samma lösning. Fast vi måste ändå lägga på några nollor när vi pratar genisumman hos The Band.
George Harrison hade hälsat på The Band och Dylan i deras rosa hus i Woodstock där de satt och jammade dagarna i ända. Han kom hem till sina Beatleskollegor och sa: "The Band is too much. They're just living, and they happen to be a band as well."
Eric Clapton har berättat för The Bands gitarrist Robbie Robertson att en av anledningarna till att han la ner Cream var The Band. "When I heard that music, I felt we were dinosaurs and what we were doing was rapidly becoming outdated and boring".
Mick Jagger och Marianne Faithful ägnade veckor med att lyssna uteslutande på Dylans och The Bands gemensamma skapelser. När The Rolling Stones sedan släppte sin "Beggars Banquet" fanns det lilla budskapet "Music from the Big Brown" med på konvolutet.
The Band framstår som professorer i musikens konster, allt de gör andas sådan fullkomlig musikalitet, arrangemangen bara ramlar ur dem så retsamt naturligt. De var mästarna av den lösa, avslappnade musiken, vansinnigt opretentiös och i total kontrast till den psykadeliska vågen som Rolling Stones och The Beatles ledde.
Musiken smyger sig på en, de låter först bara som ett jammande gäng utan någon riktig plan. Ibland sjunger Rick Danko, ibland Richard Manuel och ibland är det Levon Helm bakom trummorna som sköter sångare. Ibland sjunger de allihop. Det finns inga yviga gester, inga superlativ, snarare är musiken som en skickligt framförd underdrift och det är upp till lyssnaren att upptäcka alla dimensioner och all briljans som gömmer sig under den till synes opolerade ytan.
Det är lite som Alessandro Del Pieros pass mot Fiorentina i höstas. Det är bara en liten lös petning. Och ingen kan på förhand ana eller förutse tanken bakom den. Men då bollen når sin mottagare slås alla av graden av genialitet som ligger bakom, ingen annan hade kunnat komma på samma lösning. Fast vi måste ändå lägga på några nollor när vi pratar genisumman hos The Band.
Nyhetsperspektiv
Var man väljer att inhämta sina nyheter har ju en väldigt avgörande betydelse för vad man får för nyheter och för hur man får sina nyheter serverade. Om man nu t.ex. tar morgonens nyhet om Nordkoreas kärnvapentest så får man ju säkert helt annan information om man av någon anledning använder Nordkoreansk massmedia som nyhetskälla till skillnad från om man använder t.ex. GP.
Ett helt annat perspektiv på nyeheter får man också om man använder bloggen Apostlagärningar 29 som sin nyhetskälla:
Nordkorea har under natten gjort ett underjordiskt kärnvapenprov. Angående detta vill jag åter igen lyfta fram att vi lever i den sista tiden och att Jesus snart kommer tillbaka.
Vi vet att bibeln alltid har rätt och därför är det viktigt att man har allting klart med Jesus. Har du klart med honom?
Jag är rädd för att jag och Jesus inte är helt överens på alla punkter än.
Ett helt annat perspektiv på nyeheter får man också om man använder bloggen Apostlagärningar 29 som sin nyhetskälla:
Nordkorea har under natten gjort ett underjordiskt kärnvapenprov. Angående detta vill jag åter igen lyfta fram att vi lever i den sista tiden och att Jesus snart kommer tillbaka.
"Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld ochJag har inte sett detta tidigare i bibeln, men det står faktiskt att innan Herrens dag kommer, alltså innan Jesus kommer tillbaka, ska blod eld och rökpelare synas.
rökpelare. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan HERRENS dag
kommer, den stora och fruktansvärda. (Joel 2:30-31)."
Vi vet att bibeln alltid har rätt och därför är det viktigt att man har allting klart med Jesus. Har du klart med honom?
Jag är rädd för att jag och Jesus inte är helt överens på alla punkter än.
söndag 24 maj 2009
Friskaste luft
Jag läste en liten bit av en recension av Neil Youngs konsert i Massey Hall, Toronto 1971. Där beskrivs Youngs röst...
"...a peculiarly Canadian touch in his voice, a light, fresh, high sound that suggests wide, clear, open land".
Det går ju inte annat än att hålla med om att Youngs röst i början på 70-talet är något långt utöver det vanliga. Klar och frisk som en porlande bäck smältvatten i fjällen. Jag får en oerhörd lust att åka till Kanada och andas. Kanske räcker det att få ner deras vildmarksluft i lungorna för att kunna yla ut såna där flortunna, slöjlika men samtidigt urstarka toner som Neil Young fyllde Massey Hall med.
Då kanske jag också skulle kunna skapa samma magi som Neil gör i låtar som Helpless, Down by the River och Journey Through the Past. Eller som i Dance, Dance Dance när han jublar ut:
"Mississippi mud never touched her fingers!
California sand lies in her hand!"
...medan hela Massey Hall stampar och klappar i takt och Neil hamrar fram ackorden på sin gitarr. Men å andra sidan är väl inte Bryan Adams känd för samma röstresurser.
"...a peculiarly Canadian touch in his voice, a light, fresh, high sound that suggests wide, clear, open land".
Det går ju inte annat än att hålla med om att Youngs röst i början på 70-talet är något långt utöver det vanliga. Klar och frisk som en porlande bäck smältvatten i fjällen. Jag får en oerhörd lust att åka till Kanada och andas. Kanske räcker det att få ner deras vildmarksluft i lungorna för att kunna yla ut såna där flortunna, slöjlika men samtidigt urstarka toner som Neil Young fyllde Massey Hall med.
Då kanske jag också skulle kunna skapa samma magi som Neil gör i låtar som Helpless, Down by the River och Journey Through the Past. Eller som i Dance, Dance Dance när han jublar ut:
"Mississippi mud never touched her fingers!
California sand lies in her hand!"
...medan hela Massey Hall stampar och klappar i takt och Neil hamrar fram ackorden på sin gitarr. Men å andra sidan är väl inte Bryan Adams känd för samma röstresurser.
Resebolaget Idiotvind
Satsningen på att göra Idiotvind till en framgångsrik spelsajt slog aldrig igenom riktigt. Det är helt enkelt Pingis och Snooker VM lite för sällan för att det hela ska gå runt. Nu kommer nästa satsning.
Junior EM går i den fantastiska staden Prag, en av Europas verkliga stadspärlor, den 10-19 juni. Det finns ju ingen anledning att inte åka dit.
Jag har tagit reda på den snabbaste vägen till Prag med bil. Det blir färja från Trelleborg till Rostock. Sedan går bilfärden vidare via Berlin och Dresden, in i Tjeckien där vi slutligen når Prag. Efter 13 timmar och 7 minuters restid. Den där baljan till färja sinkar oss lite.
Tävlingen spelas i Prags hypermoderna O2-Arena som ligger i Prags östra delar. Någon biljettinformation har ännu inte kommit upp på Europeiska Bordtennisförbundets hemsida men med tanke på att det handlar om en juniortävling borde det knappast vara särskilt dyrt eller svårt att få tag i biljetter.
Det trestjärniga hotellet Hotel Jasmin har riktigt bra priser under tiden för Junior EM och ligger bara ca 600 meter från arenan. Avståndet in till centrum tycks vara några kilometer men Prag är känt för sitt fina tunnelbanesystem.
Nu när jag har kollat allt det här undrar jag om någon annan kan ta tag i finansieringen av resan?
Junior EM går i den fantastiska staden Prag, en av Europas verkliga stadspärlor, den 10-19 juni. Det finns ju ingen anledning att inte åka dit.
Jag har tagit reda på den snabbaste vägen till Prag med bil. Det blir färja från Trelleborg till Rostock. Sedan går bilfärden vidare via Berlin och Dresden, in i Tjeckien där vi slutligen når Prag. Efter 13 timmar och 7 minuters restid. Den där baljan till färja sinkar oss lite.
Tävlingen spelas i Prags hypermoderna O2-Arena som ligger i Prags östra delar. Någon biljettinformation har ännu inte kommit upp på Europeiska Bordtennisförbundets hemsida men med tanke på att det handlar om en juniortävling borde det knappast vara särskilt dyrt eller svårt att få tag i biljetter.
Det trestjärniga hotellet Hotel Jasmin har riktigt bra priser under tiden för Junior EM och ligger bara ca 600 meter från arenan. Avståndet in till centrum tycks vara några kilometer men Prag är känt för sitt fina tunnelbanesystem.
Nu när jag har kollat allt det här undrar jag om någon annan kan ta tag i finansieringen av resan?
lördag 23 maj 2009
Konnichiwa
Idag har bloggen haft besök av en läsare i Kobe, Japan. Lite synd att han eller hon inte möttes av en välförtjänt hyllning till en av bloggens stora idoler, landsmannen Kenta Matsudaira. Ifall det blir fler japanska besökare lägger jag ett fullknökat klipp med höjdpunkterna från åttondelsfinalen mellan Ma Lin och Kenta.
Tidigare då jag sett matchen har jag förblindats av Kentas spel, nu slog det mig hur tokigt bra Ma Lin spelar. Gör han inte sitt livs match? Kenta blir bara bättre och bättre ju längre matchen går och i slutet kommer bollen som höjer matchen från världsklass till mytologisk status.
Varje gång jag ser matchen måste jag flytta allt ömtåligt utom räckhåll eftersom det inte går att hindra vreden och frustrationen över att Kenta inte lcykas vinna.
Tidigare då jag sett matchen har jag förblindats av Kentas spel, nu slog det mig hur tokigt bra Ma Lin spelar. Gör han inte sitt livs match? Kenta blir bara bättre och bättre ju längre matchen går och i slutet kommer bollen som höjer matchen från världsklass till mytologisk status.
Varje gång jag ser matchen måste jag flytta allt ömtåligt utom räckhåll eftersom det inte går att hindra vreden och frustrationen över att Kenta inte lcykas vinna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)