Ibland blir de små detaljerna så avgörande, de kan slita upp avgrundsdjupa, milsvidda raviner. Det finns massor med människor som man har väldigt lite gemensamt med, människor som ser ut som vem som helst men som visar sig vara ens totala motsats. Som om jag sitter på nordpolen och skriver en bok medan de är på sydpolen och organiserar bokbål.
T.ex. de som söker in och deltar i Ensam mamma söker eller hon som jag såg i Lund som gick på ett tåg med en reflexväst, en sån där neongul väst med reflexband. Jag fick en sådan väst en gång av någon som tyckte att jag cyklade för mycket och syntes för lite. Jag förklarade att jag aldrig skulle kunna använda den, jag skulle känna mig alldeles för dum. Jag fick den ändå. Jag kan dock förstå varför man klär sig i en när man cyklar. Men varför åker man tåg med den?
Eller de vuxna människor som köper Abolute Dance 2009 på Statoil, eller de som lyssnar på Per Gessle, eller Per Gessle själv. Det finns så många exempel.
Idag såg jag en av de där människorna som kör med nervevad fönsterruta i minusgrader. Jag kunde lika gärna sett en utomjording. Det var det jag egentligen ville ha sagt.
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
"Desolation Row"
Liverpool är, precis som många andra brittiska städer, en märkligt ful stad. Men även om man inte skulle vilja vara där personligen så erbjuder dess fulhet fantastiska möjligheter att skapa högklassig fotokonst så länge man lyckas få dit en skicklig fotograf och en ikonografisk personlighet.
Den 14 maj 1966 besöktes Liverpools , deprimerande, hopplöst, intensivt gråa och smutsiga stadsmiljö av båda dessa och allting föll på plats. Tillsammans promenerade de längs gigantiska, ödsliga, skräckinjagande fasader som hotfullt tycks luta sig över de stenkalla, livlösa gatorna under blytunga, blyfärgade, blyfyllda skyar. De stötte på små, små ljuspunkter av liv, likt maskrosor som tittar upp ur asfalten och kontrasterna blev så starka att fotografierna som togs kommer trollbinda eftervärlden för all framtid.
Två världar kolliderade. Geniet, med kreativiteten sprakande ur fingertopparna, med världen för sina fötter och långt före sin tid mötte de glömda barnen utan tid med sina liv utstakade, cementerade i den gråa, livlösa staden fördömd och kuvad under industriskorstenarnas rök.
Den 14 maj 1966 besöktes Liverpools , deprimerande, hopplöst, intensivt gråa och smutsiga stadsmiljö av båda dessa och allting föll på plats. Tillsammans promenerade de längs gigantiska, ödsliga, skräckinjagande fasader som hotfullt tycks luta sig över de stenkalla, livlösa gatorna under blytunga, blyfärgade, blyfyllda skyar. De stötte på små, små ljuspunkter av liv, likt maskrosor som tittar upp ur asfalten och kontrasterna blev så starka att fotografierna som togs kommer trollbinda eftervärlden för all framtid.
Två världar kolliderade. Geniet, med kreativiteten sprakande ur fingertopparna, med världen för sina fötter och långt före sin tid mötte de glömda barnen utan tid med sina liv utstakade, cementerade i den gråa, livlösa staden fördömd och kuvad under industriskorstenarnas rök.
torsdag 29 januari 2009
"Some people will offer you their hand and some won't"
Det blir mycket tennis i dessa dagar för oss med Eurosport. Idag såg jag en av tidernas största idrottsmän möta en liten bortskämd, gnällig barnunge i semifinalen i Australian Open. Den stora idrottsmannen vann förstås, med 3-0.
Jag har tidigare i ett annat forum gjort en jämförelse mellan pingis och tennis där jag kom fram till att pingisen var den häftigaste sporten av de två eftersom den hade en extra höjddimension då spelet kan pågå under spelytans nivå samt att det betydligt mer skruvorienterade spelet adderade ytterligare en dimension. Klipska läsare höll med men påpekade också att tennisen hade en egen dimension i sitt volleyspel. Så rätt.
Men sådana jämförelser görs ju bara för vårt egna höga nöjes skull, det finns ju ingen vits i att tävla i vilken sport som är roligast. Däremot skulle jag vilja fortsätta jämförelsen med två små iakttagelser där ett utbyte skulle tjäna båda sporterna.
Tennisen...
...skulle kunna ta efter pingisen i en begränsning i hur ofta man får torka sig med handduken. I pingisen är det var sjätte boll, i tennisen är det flera som gör det mellan varje boll. Gäsp.
Pingisen...
...och dess spelare borde titta på hur tennisspelarna tackar varandra efter matchen. Vi pingisspelare skryter alltid om vår sportsliga, trevliga sport men det ser för jävligt ut när världsstjärnorna går fram sträcker fram en sladdrig handutan att ens se varandra i ögonen efter matchen. Man får skämmas.
Till och med respektlösa, vidriga kräk som amerikanen Andy Roddick, som hånar och skäller på domaren, förnedrar de unga linjedomarna och bollkallarna, drygar sig mot publiken och behandlar hela omgivningen som lägre stående varelser i någon slags postkolonialistisk anda har ändå anständighet nog att ge sin motståndare ett ordentligt handslag, en ryggdunk och ett par artiga ord efter matchen.
Jag har tidigare i ett annat forum gjort en jämförelse mellan pingis och tennis där jag kom fram till att pingisen var den häftigaste sporten av de två eftersom den hade en extra höjddimension då spelet kan pågå under spelytans nivå samt att det betydligt mer skruvorienterade spelet adderade ytterligare en dimension. Klipska läsare höll med men påpekade också att tennisen hade en egen dimension i sitt volleyspel. Så rätt.
Men sådana jämförelser görs ju bara för vårt egna höga nöjes skull, det finns ju ingen vits i att tävla i vilken sport som är roligast. Däremot skulle jag vilja fortsätta jämförelsen med två små iakttagelser där ett utbyte skulle tjäna båda sporterna.
Tennisen...
...skulle kunna ta efter pingisen i en begränsning i hur ofta man får torka sig med handduken. I pingisen är det var sjätte boll, i tennisen är det flera som gör det mellan varje boll. Gäsp.
Pingisen...
...och dess spelare borde titta på hur tennisspelarna tackar varandra efter matchen. Vi pingisspelare skryter alltid om vår sportsliga, trevliga sport men det ser för jävligt ut när världsstjärnorna går fram sträcker fram en sladdrig handutan att ens se varandra i ögonen efter matchen. Man får skämmas.
Till och med respektlösa, vidriga kräk som amerikanen Andy Roddick, som hånar och skäller på domaren, förnedrar de unga linjedomarna och bollkallarna, drygar sig mot publiken och behandlar hela omgivningen som lägre stående varelser i någon slags postkolonialistisk anda har ändå anständighet nog att ge sin motståndare ett ordentligt handslag, en ryggdunk och ett par artiga ord efter matchen.
Vi lever redan i framtiden
Dagens teknik är fantastisk. Nu hittade jag ett litet verktyg som gör att jag kan ha mina videoskapelser i högerspalten så att alla kan hitta dem omgående. Dessutom upptäckte jag att det dyker upp en liten ruta nere till höger i bildkant där det står "HQ", d.v.s. High Quality, så nu behöver man inte lämna bloggen för att få se klippen med bra kvalité.
Har den funnits där hela tiden utan att jag sett den, eller är det en nyhet?
Har den funnits där hela tiden utan att jag sett den, eller är det en nyhet?
onsdag 28 januari 2009
The Hero - Redux
I höstas gjorde jag en pingisfilm som handlade om Jörgen Perssons sagolika OS i Peking. Själv var jag jättenöjd men CNN Sports var inte lika nöjda, de tyckte att Jörgens OS-stunder var deras och att jag inte fick visa dem för någon så dom tog bort klippet från Youtube.
Men dom vet inte vad dom gett sig in på. Det är som att försöka få en tupp att sluta gala varje gång solen går upp. Nu har jag förbättrat klippet, gjort det snyggare, bättre, mer dynamiskt, så nu lägger jag upp det igen.
Nu vill jag inte vara den som häver ur mig för stora ord rörande mina egna verk men The Hero är helt enkelt en genial skapelse som revolutionerar pingisfilmbranchen. Den har en storyline, med hjälp av bilder och musik får vi följa Jörgens resa genom OS. Filmen är uppdelad i fyra delar som tar åskådaren genom alla de känsloladdade faser idrottsmannen går igenom under resan in i historieböckerna. Här kommer en liten guide till det episka verket:
Del 1: Inledningen, cliffhangern där vi får se det mest magiska ögonblicket i hela OS.
Del 2: Segermarchen - Här får vi se Jörgen storma fram genom 1/16-delsfinal, 1/8-delsfinal och kvartsfinal till tonerna av Foo Fighters My Hero.
Del 3: Den kinesiska muren - Metallicas melankoliska Hero of the Day återkommer från introt och leder åskådaren in i filmens uppförsbacke med de två förlustmatcherna i semifinal och bronsmatch mot de övermäktiga kineserna. För första gången får vi se Jörgen förlora bollar och det hela slutar i en ångestgripande kavalkad i kinesiskt jubel medan James Hetfield vrålar ut "Mama, they try to break me!"
Del 4: Pånyttfödelsen - Då vi tror allt är slut, att allt är över, då återföds Jörgen. Det är vi som pånyttföder honom då vi tolkar låttiteln på vårt eget sätt och säger att vi inte behöver någon annan hjälte. Jörgen är vår hjälte. "Will our stories shine like the light, or end in the dark?" frågar sig Tina Turner och frågan besvaras omgående då sista delen badar i ljus.
Men dom vet inte vad dom gett sig in på. Det är som att försöka få en tupp att sluta gala varje gång solen går upp. Nu har jag förbättrat klippet, gjort det snyggare, bättre, mer dynamiskt, så nu lägger jag upp det igen.
Nu vill jag inte vara den som häver ur mig för stora ord rörande mina egna verk men The Hero är helt enkelt en genial skapelse som revolutionerar pingisfilmbranchen. Den har en storyline, med hjälp av bilder och musik får vi följa Jörgens resa genom OS. Filmen är uppdelad i fyra delar som tar åskådaren genom alla de känsloladdade faser idrottsmannen går igenom under resan in i historieböckerna. Här kommer en liten guide till det episka verket:
Del 1: Inledningen, cliffhangern där vi får se det mest magiska ögonblicket i hela OS.
Del 2: Segermarchen - Här får vi se Jörgen storma fram genom 1/16-delsfinal, 1/8-delsfinal och kvartsfinal till tonerna av Foo Fighters My Hero.
Del 3: Den kinesiska muren - Metallicas melankoliska Hero of the Day återkommer från introt och leder åskådaren in i filmens uppförsbacke med de två förlustmatcherna i semifinal och bronsmatch mot de övermäktiga kineserna. För första gången får vi se Jörgen förlora bollar och det hela slutar i en ångestgripande kavalkad i kinesiskt jubel medan James Hetfield vrålar ut "Mama, they try to break me!"
Del 4: Pånyttfödelsen - Då vi tror allt är slut, att allt är över, då återföds Jörgen. Det är vi som pånyttföder honom då vi tolkar låttiteln på vårt eget sätt och säger att vi inte behöver någon annan hjälte. Jörgen är vår hjälte. "Will our stories shine like the light, or end in the dark?" frågar sig Tina Turner och frågan besvaras omgående då sista delen badar i ljus.
måndag 26 januari 2009
"Through a bullet of light"
Jag kan inte låta bli att dra till med lite mer Barry Feinstein-Dylan-foto-konst.
"Then take me disappearin' through the smoke rings of my mind"
Barry Feinstein
Det finns många fotografer som gjort sig kända för sina Dylanfoton. Faktum är att det finns en hel uppsjö legendariska Dylanbilder av högsta konstnärliga kvalité. Om det beror på att Dylan varit omgiven av skickliga fotografer eller om det beror på att Dylan är ett tacksamt objekt att fotografera är svårt att säga, själv tror jag det är en kombination.
Få ansikten är så ikoniserade som Dylans, den enda jag kan komma på som bräcker honom är Che Guevara, fast då glömmer jag säkert en del.
Hur som helst så är Barry Feinstein min favorit Dylanfotograf, han har tagit dussintals med fantastiska bilder. Dessa måste ju uppmärksammas här på min blogg. Så det får bli som en liten serie, Barrys Dylanbilder. Först ut är det vida berömda omslaget till The Times They Are A-Changin' som skiljer sig en aning från större delen av Feinsteins Dylankatalog som består av foton av en något, något äldre Dylan med ett stort vilt hår, nattsvarta solglasögon och små stiliga kostymer tagna under Dylans Englandsturné 1966.
Men det här är från 1964 då Dylan fortfarande levde i sin folkmusikskepnad.
Feinstein berättar:
"It was one of the easiest and quickest sessions I've ever done... and the whole thing took less then 10 minutes... when I saw his face against the sky, wich was all whited out, I knew we had something that would endure."
Få ansikten är så ikoniserade som Dylans, den enda jag kan komma på som bräcker honom är Che Guevara, fast då glömmer jag säkert en del.
Hur som helst så är Barry Feinstein min favorit Dylanfotograf, han har tagit dussintals med fantastiska bilder. Dessa måste ju uppmärksammas här på min blogg. Så det får bli som en liten serie, Barrys Dylanbilder. Först ut är det vida berömda omslaget till The Times They Are A-Changin' som skiljer sig en aning från större delen av Feinsteins Dylankatalog som består av foton av en något, något äldre Dylan med ett stort vilt hår, nattsvarta solglasögon och små stiliga kostymer tagna under Dylans Englandsturné 1966.
Men det här är från 1964 då Dylan fortfarande levde i sin folkmusikskepnad.
Feinstein berättar:
"It was one of the easiest and quickest sessions I've ever done... and the whole thing took less then 10 minutes... when I saw his face against the sky, wich was all whited out, I knew we had something that would endure."
Hektisk framtid för Idiotvind productions
Min succé på Youtube fortsätter. Det lilla klippet med världens tre bästa forehandattacker har nu visats snart 500 gånger. Jag har dessutom fått förfrågningar om att bli youtube-vän med tre stycken användare och en annan youtube-avändare har satt upp sig som prenumerant på mina videos.
Det sätter ju en del press på mig. Folk från hela världen går alltså och väntar på nästa video signerad Idiotvind productions. Och mer blir det ju förstås. Det är bara det att det är en väldigt tidskrävande process, inte minst ska timtals med pingis gås igenom för att hitta de där juvelerna man är ute efter.
Men mer blir det. Idiotvind productions brinner för fina pingisfilmer skapade med mottona:
- Bra bildkvalité (och inget jävla suddigt skräp där man inte ser bollen)
- Bra, passande filmmusik (och ingen jävla techno eller amerikansk städad pop-punk-rock som 98% av dagens pingisfilmer har)
- Temainriktade filmer (och inte bara en rörig sörja med trevliga bollar)
Det sätter ju en del press på mig. Folk från hela världen går alltså och väntar på nästa video signerad Idiotvind productions. Och mer blir det ju förstås. Det är bara det att det är en väldigt tidskrävande process, inte minst ska timtals med pingis gås igenom för att hitta de där juvelerna man är ute efter.
Men mer blir det. Idiotvind productions brinner för fina pingisfilmer skapade med mottona:
- Bra bildkvalité (och inget jävla suddigt skräp där man inte ser bollen)
- Bra, passande filmmusik (och ingen jävla techno eller amerikansk städad pop-punk-rock som 98% av dagens pingisfilmer har)
- Temainriktade filmer (och inte bara en rörig sörja med trevliga bollar)
Filmmusik
Har ni tänkt på vad det är som är så bra med filmmusik? Det gjorde jag här om dagen.
Man kan ha hört en låt tusen gånger och så hör man den i en film och då är den plötsligt mycket bättre, man hör den på ett helt nytt sätt. Filmhistoriens mest magiska stunder innehåller nästan alltid stor musik.
Varför blir det bättre genom TV-rutan än i stereon?
Därför att filmskaparen, om han/hon nu är en duktig filmskapare, har försatt åskådarna i en viss sinnesstämning och om filmskaparen då är så begåvad att han/hon valt en låt som passar sinnesstämningen så...
PANG!
...faller alla bitar på plats och det blir en helt överjordisk upplevelse. Det säger ju lite om hur känsligt det är med en bra låt. En filmskapare kanske behöver en timme för att få publiken mottaglig, i rätt sinnesstämning för att ta emot låten på rätt sätt. Tänk då så många gånger vi avfärdar låtar efter en, eller en halv, genomlyssning utan att ta minsta hänsyn till på vilket sätt vi hör den. Hur och när och var och vilka förvätningar vi har.
Jag menar, jag skulle kunna lägga upp Trough My Sails med Neil Young här, några skulle kanske lyssna men chansen att någon är i rätt sinnesstämning för att uppskatta låten är ju minimal. Någon skulle höra den på kontoret, någon annan i datasalen och någon annan hemma medan de äter lunch, läser mailen och pratar i telefon samtidigt.
Men alla skulle älska den om de satt på ett tåg, en sen kväll, på väg hem, på väg in i sömnen, stirrandes ut genom fönstret med reflektionen av den gamle mannen på sätet tvärs emot som en genomskinlig ridå framför det förbifarande mörkret. Då hade låten borrat genom varje själ likt vitglödgade grillpinnar.
Det är det filmen gör, sätter oss alla på det där tåget, den där kvällen - till exempel.
Det är det som är så bra med filmmusik.
Man kan ha hört en låt tusen gånger och så hör man den i en film och då är den plötsligt mycket bättre, man hör den på ett helt nytt sätt. Filmhistoriens mest magiska stunder innehåller nästan alltid stor musik.
Varför blir det bättre genom TV-rutan än i stereon?
Därför att filmskaparen, om han/hon nu är en duktig filmskapare, har försatt åskådarna i en viss sinnesstämning och om filmskaparen då är så begåvad att han/hon valt en låt som passar sinnesstämningen så...
PANG!
...faller alla bitar på plats och det blir en helt överjordisk upplevelse. Det säger ju lite om hur känsligt det är med en bra låt. En filmskapare kanske behöver en timme för att få publiken mottaglig, i rätt sinnesstämning för att ta emot låten på rätt sätt. Tänk då så många gånger vi avfärdar låtar efter en, eller en halv, genomlyssning utan att ta minsta hänsyn till på vilket sätt vi hör den. Hur och när och var och vilka förvätningar vi har.
Jag menar, jag skulle kunna lägga upp Trough My Sails med Neil Young här, några skulle kanske lyssna men chansen att någon är i rätt sinnesstämning för att uppskatta låten är ju minimal. Någon skulle höra den på kontoret, någon annan i datasalen och någon annan hemma medan de äter lunch, läser mailen och pratar i telefon samtidigt.
Men alla skulle älska den om de satt på ett tåg, en sen kväll, på väg hem, på väg in i sömnen, stirrandes ut genom fönstret med reflektionen av den gamle mannen på sätet tvärs emot som en genomskinlig ridå framför det förbifarande mörkret. Då hade låten borrat genom varje själ likt vitglödgade grillpinnar.
Det är det filmen gör, sätter oss alla på det där tåget, den där kvällen - till exempel.
Det är det som är så bra med filmmusik.
fredag 23 januari 2009
Svår humor
Eftertänksamhet - det måste vara ett av nyckelorden då man letar efter kärnan till vad det är som gör Kim Hartman så förbaskat rolig. Kim kommenterar en av idrottsvärldens långsammaste sporter, ändå gör han det i ett tempo som inte riktigt hänger med i snookerns saktfärdiga takt och trots det tvingas han ständigt korrigera sina uttalanden efter ytterligare en stunds eftertanke.
Det och så att han kommer med de mest oväntade liknelser och samtalsämnen, som t.ex. i dagens exempel.
Dagens Kim Hartman-citat blir dessutom en liten special då det går att höra i direktsändning via ett litet Youtubeklipp. Det adderar ju en extra dimension till humorn.
Det och så att han kommer med de mest oväntade liknelser och samtalsämnen, som t.ex. i dagens exempel.
Dagens Kim Hartman-citat blir dessutom en liten special då det går att höra i direktsändning via ett litet Youtubeklipp. Det adderar ju en extra dimension till humorn.
torsdag 22 januari 2009
"Only way to feel the noise is when it's good and loud"
Min Sony Ericsson Walkman telefon är en av mina högst älskade ägodelar. Att kunna ha telefon och Mp3-spelare i en och samma apparat rankar jag som en av de största uppfinningarna någonsin tillsammans med väderkvarnen, hjulet och långnabbet.
Här om dagen renoverade jag stora delar av telefonens musikbibliotek då många låtar legat där länge och börjat mögla. En ingivelse fick mig att gräva lite i skivhyllan efter gammal hårdrock som jag inte hört på länge. Vilken strålande idé det var, massor av storartad musik dammades av och förgyller nu mina cykelturer. Entombed, Motörhead, The Hellacopters, Venom, Sodom, Kreator...
Sådan musik görs inte längre.
All "hårdrock" som släpps nu är så polerad, så perfektionistisk i produktionen, så välordnat, tillrättalagt, plastigt och tråkigt. Förutsägbart. Vi upplever en ny pudelrock-era fast utan pudelfrisyrer där hårdrockbanden bryr sig lika mycket om utseende och stil som om musiken. Allt som kommer nu känns som en kliché, en digitaliserad, förskönad variant av vad som redan gjorts.
Hårdrocken som föddes genom en anarkistisk känsla, med en inställning att riva ner det där kladdigt iordninggjorda, det pedantiskt välarrangerade och alla påklistrade leenden. Den ruskade om och skrämde livet ur moralsamhället, idealbilderna av det glada och perfekta.
Hårdrocken kunde vara svårlyssnad, den hade inga käcka melodier man skulle lära sig tycka om första gången man hörde låten. Den kunde vara halsbrytande snabb, brutal, ondskefull och flera hundra kilo tung. Den var spontan, den var stökig, skitig, svettig och ful. Något som gjorde den så otroligt kraftfull, uppfriskande och unik.
Här om dagen renoverade jag stora delar av telefonens musikbibliotek då många låtar legat där länge och börjat mögla. En ingivelse fick mig att gräva lite i skivhyllan efter gammal hårdrock som jag inte hört på länge. Vilken strålande idé det var, massor av storartad musik dammades av och förgyller nu mina cykelturer. Entombed, Motörhead, The Hellacopters, Venom, Sodom, Kreator...
Sådan musik görs inte längre.
All "hårdrock" som släpps nu är så polerad, så perfektionistisk i produktionen, så välordnat, tillrättalagt, plastigt och tråkigt. Förutsägbart. Vi upplever en ny pudelrock-era fast utan pudelfrisyrer där hårdrockbanden bryr sig lika mycket om utseende och stil som om musiken. Allt som kommer nu känns som en kliché, en digitaliserad, förskönad variant av vad som redan gjorts.
Hårdrocken som föddes genom en anarkistisk känsla, med en inställning att riva ner det där kladdigt iordninggjorda, det pedantiskt välarrangerade och alla påklistrade leenden. Den ruskade om och skrämde livet ur moralsamhället, idealbilderna av det glada och perfekta.
Hårdrocken kunde vara svårlyssnad, den hade inga käcka melodier man skulle lära sig tycka om första gången man hörde låten. Den kunde vara halsbrytande snabb, brutal, ondskefull och flera hundra kilo tung. Den var spontan, den var stökig, skitig, svettig och ful. Något som gjorde den så otroligt kraftfull, uppfriskande och unik.
De nästan oslagbara
Vi som pratar mycket pingis lever väldigt rika och lyckliga liv. Fast det var inte det jag egentligen skulle säga.
Vi som pratar mycket pingis pratar mycket om kineser. Vi pratar mycket om de kinesiska demonerna. Ettan, tvåan, trean och fyran i världen som slår alla japaner, koreaner, taiwaneser och européer och som delar på alla segrar och medaljer i OS, VM, Pro Tour, World Cup osv. De oslagbara som ingen annan kan rå på.
Fast det är ju inte helt sant. Det finns ju dom som kan slå de oslagbara. Men dom finns också i Kina och utgör nästa generation oslagbara kineser. Därför fick de oslagbara med sina högar av medaljer klara sig utan guldet i de kinesiska mästerskapen.
Här ser vi den 19-årige Zhang Jike i finalen mot den nästan oslagbare Wang Hao.
Vi som pratar mycket pingis pratar mycket om kineser. Vi pratar mycket om de kinesiska demonerna. Ettan, tvåan, trean och fyran i världen som slår alla japaner, koreaner, taiwaneser och européer och som delar på alla segrar och medaljer i OS, VM, Pro Tour, World Cup osv. De oslagbara som ingen annan kan rå på.
Fast det är ju inte helt sant. Det finns ju dom som kan slå de oslagbara. Men dom finns också i Kina och utgör nästa generation oslagbara kineser. Därför fick de oslagbara med sina högar av medaljer klara sig utan guldet i de kinesiska mästerskapen.
Här ser vi den 19-årige Zhang Jike i finalen mot den nästan oslagbare Wang Hao.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)