Det är lördagkväll och jag förstår att alla sitter och väntar otåligt framför sina datorer på nästa Duell. Så varför dra ut på det. Den här gången blir det en spännande duell mellan Kiss och Red House Painters.
Först ut är Kiss med en liveversion från 1977 av sin komposition Shock Me. Andra halvan av framträdandet består av ett gitarrsolo som avslutas med en röksprutande gitarr, det ingår inte i originalversionen av låten och bör därför inte fälla någon avgörande betydelse i er bedömning. Försök också att inte låta Kiss-medlemmarnas klädsel och make-up påverka ert beslut för mycket i någon av riktningarna.
Coverversionen framförs av Red House Painters och de gör glamrocklåten med pinsam text till en depressiv, långsam, släpande historia.
Spänningen inför omröstningen är olidlig, SIFO-mätningarna indikerar att det kommer bli en mycket jämn match.
lördag 8 november 2008
Innehållslöst innehåll utan innehåll
"En dag när vindarna bär, en dag står du och jag här
En dag när drömmen når fram, när vägarna möts förstår vi varann"
Jag har läst dagens urusla text mint 20 gånger. Om och om igen. Är den urusel? Vad säger den? Ja, vad säger den? Jag läser den igen, vad sa han? Jag läser en gång till, vad vet vi som vi inte visste innan vi läste de där raderna. En dag när vindarna bär? Det sker väl ganska ofta? En dag står du och jag här? Ok, låter ju inte otroligt, var är här? Där? En dag när drömmen når fram? Vart når den fram? Blir den sann kanske? Vilken dröm? När vägarna möts förstår vi varann? Jag orkar inte mer.
Det låter som något ska hända en dag, händer det något senare i texten? Är det något vi missar? Jag letar:
”En dag vi alla förstår, en dag, när stillheten rår
En dag jag finner din hand, när vägarna möts förstår vi varann”
(Oj, det var ju ännu sämre, det borde varit dagens urusla text.)
”Vi bär på en längtan och vandrar omkring
Vandrar men utan att se
Vad som än händer, jag kommer till dig
Stannar fast timmen är sen”
Upprepningar…
”Åh... allt det vi söker, det finns här intill. Allt som vi hoppas ska ske”
Upprepningar…
Upprepningar…
Upprepningar…
Vad vill han? Varför håller inte lika gärna käften?
En dag när drömmen når fram, när vägarna möts förstår vi varann"
Jag har läst dagens urusla text mint 20 gånger. Om och om igen. Är den urusel? Vad säger den? Ja, vad säger den? Jag läser den igen, vad sa han? Jag läser en gång till, vad vet vi som vi inte visste innan vi läste de där raderna. En dag när vindarna bär? Det sker väl ganska ofta? En dag står du och jag här? Ok, låter ju inte otroligt, var är här? Där? En dag när drömmen når fram? Vart når den fram? Blir den sann kanske? Vilken dröm? När vägarna möts förstår vi varann? Jag orkar inte mer.
Det låter som något ska hända en dag, händer det något senare i texten? Är det något vi missar? Jag letar:
”En dag vi alla förstår, en dag, när stillheten rår
En dag jag finner din hand, när vägarna möts förstår vi varann”
(Oj, det var ju ännu sämre, det borde varit dagens urusla text.)
”Vi bär på en längtan och vandrar omkring
Vandrar men utan att se
Vad som än händer, jag kommer till dig
Stannar fast timmen är sen”
Upprepningar…
”Åh... allt det vi söker, det finns här intill. Allt som vi hoppas ska ske”
Upprepningar…
Upprepningar…
Upprepningar…
Vad vill han? Varför håller inte lika gärna käften?
fredag 7 november 2008
Watertown
Omröstningen är avslutad och Tom Waits tog hem en solklar seger. Stort grattis till Tom! Imorgon drar vi igång nästa duell.
www.allmusic.com är en utmärkt sida för alla som är på jakt efter bra musik eller för de som bara vill lära sig lite mer. När jag gjorde ett besök på sidan för en liten stund sedan snubblade jag över Frank Sinatras Watertown som utsetts till Album of the Day. Nu är ju inte jag så bevandrad i den gode Frank men Watertown är ett fantastiskt album.
Albumets alla låtar kretsar kring en man vars fru lämnat honom och deras två söner i denna lilla håla, Watertown. Allt målas vemodigt upp av Franks mäktiga röst och orkesterns fagra melodier och pompösa arrangemang. Han längtar, han sörjer, han minns tillbaka, sköter vardagen, det är ensamt, det är hopplöst, det är sorgligt och mycket vackert.
Jag är inte kapabel att dela ut massa Frank Sinatra-råd men ett införskaffande av Watertown kan aldrig bli fel. Man kan ju inte lyssna på Strangers in the Night hela tiden
www.allmusic.com är en utmärkt sida för alla som är på jakt efter bra musik eller för de som bara vill lära sig lite mer. När jag gjorde ett besök på sidan för en liten stund sedan snubblade jag över Frank Sinatras Watertown som utsetts till Album of the Day. Nu är ju inte jag så bevandrad i den gode Frank men Watertown är ett fantastiskt album.
Albumets alla låtar kretsar kring en man vars fru lämnat honom och deras två söner i denna lilla håla, Watertown. Allt målas vemodigt upp av Franks mäktiga röst och orkesterns fagra melodier och pompösa arrangemang. Han längtar, han sörjer, han minns tillbaka, sköter vardagen, det är ensamt, det är hopplöst, det är sorgligt och mycket vackert.
Jag är inte kapabel att dela ut massa Frank Sinatra-råd men ett införskaffande av Watertown kan aldrig bli fel. Man kan ju inte lyssna på Strangers in the Night hela tiden
Pingiskalas
Jag ska ägna fredagkvällen åt att vara lekledare på ett pingiskalas. Är inte det en strålande idé? En kille som fyller 10, som inte spelar pingis, bestämmer sig att på sitt födelsedagskalas ska vi inte åka till McDonalds, vi ska inte leka fiskedamm, inte spela bowling, inte åka till Laserdome eller skjuta med paintballgevär - vi ska spela pingis!
Tänkte att jag skulle bjuda på lite uppvisningspingis också så att hela gänget förstår vilken makalös sport pingisen är. Förmodligen blir det något i den här stilen:
Tänkte att jag skulle bjuda på lite uppvisningspingis också så att hela gänget förstår vilken makalös sport pingisen är. Förmodligen blir det något i den här stilen:
Styrets vansinne
Är det bara jag eller förvandlar stressen alla människor till vilda psykopater? Min eftermiddag i korthet:
15.34: Föreläsningen slutar och jag lämnar salen innan övriga studenter hunnit vika ihop sina anteckningsblock. Inom mig svär jag åt eftermiddagsföreläsningar i allmänhet och vår långsamma föreläsare i synnerhet. Min träning börjar om exakt 86 minuter, vreden bubblar redan.
15.36: Cykelfärden hem börjar och avskyn mot alla fotgängare, som alltid ligger nära till hands, flammar omedelbart upp till full styrka. Alla är de fast övertygade om att de är helt ensamma i stan och därför kan gå på bredd mitt i vägen. Jag lägger hela min själ i mina mest mordiska blickar. Jag hatar dem.
15.48: Jag spenderar fyra minuter tittandes på ett rödljus medan alla äckliga bilar strömmar förbi. Jag hatar rödljuset och alla äckliga bilister som sitter där i lä, inne i värmen, lyssnandes på Mix Megapol eller Magnus Uggla medan jag får stå och vänta i kylan, blåsten och andas in deras avgaser.
15.56: Hemkomst. Jag borde äta något som inte behöver tillagas men vårens näringslärakurs har satt sina spår och förtvivlat tänker jag på hur det ska gå ifall jag inte får i mig alla essentiella aminosyror, mineraler, vitaminer osv. Därför börjar jag hacka lök, selleri, paprika, tar fram ärtor och sojabönor ur frysen och skär upp det grova brödet.
16.04: Mjölken är slut. Jag måste ha mjölk! Språngmarch ner till kvarterskiosken. "Varför säljer Arla mjölken i så små förpackningar" tänker jag medan jag springer, "jävla Arla!".
16.11: Maten är klar och stående vid diskbänken börjar jag kasta i mig den.
16.19: Jag borde redan ha åkt men trots det jagar jag maniskt den sista lökbiten på tallriken bara för att min mamma programmerat in i min ryggmärg att man aldrig får lämna bordet innan tallriken är tom. Jag som inte ens sitter vid bordet!
16.24: Avfärd och jag upptäcker att motvinden kommer håna mig hela vägen till hallen. Det innebär dubbelt så mycket ansträngning och samtidigt mycket längre tid. Jag hatar motvinden mer än fotgängare.
16.34: Vid en öppen yta tar motvinden extra kraft och ett ursinnigt primatvrål tar sig förbi självkontrollens dörrvakter och rymmer ur min strupe. Det enda som håller mig på rätt sida av vansinnets brant är Neil Youngs förtrollande Thrasher i hörlurarna.
16:46: Ankomst till hallen. Helt genomsvettig, med mjölksyra i benen och mord i sinnet har jag nu 14 minuter på mig att montera upp 8 pingisbord med tillhörande nät innan träningen börjar. Under tiden dyker mina unga adepter upp en efter en och ställer 18 frågor var, spelar hip hop i sina mobiltelefoners magnifika högtalarsystem, jagar varandra och vrålar med sina små lungors fulla, imponerande krafter.
17.00: Allt klart, nu återstår bara fem timmar som tränare, sakta men säkert infinner sig lugnet och förståndet.
15.34: Föreläsningen slutar och jag lämnar salen innan övriga studenter hunnit vika ihop sina anteckningsblock. Inom mig svär jag åt eftermiddagsföreläsningar i allmänhet och vår långsamma föreläsare i synnerhet. Min träning börjar om exakt 86 minuter, vreden bubblar redan.
15.36: Cykelfärden hem börjar och avskyn mot alla fotgängare, som alltid ligger nära till hands, flammar omedelbart upp till full styrka. Alla är de fast övertygade om att de är helt ensamma i stan och därför kan gå på bredd mitt i vägen. Jag lägger hela min själ i mina mest mordiska blickar. Jag hatar dem.
15.48: Jag spenderar fyra minuter tittandes på ett rödljus medan alla äckliga bilar strömmar förbi. Jag hatar rödljuset och alla äckliga bilister som sitter där i lä, inne i värmen, lyssnandes på Mix Megapol eller Magnus Uggla medan jag får stå och vänta i kylan, blåsten och andas in deras avgaser.
15.56: Hemkomst. Jag borde äta något som inte behöver tillagas men vårens näringslärakurs har satt sina spår och förtvivlat tänker jag på hur det ska gå ifall jag inte får i mig alla essentiella aminosyror, mineraler, vitaminer osv. Därför börjar jag hacka lök, selleri, paprika, tar fram ärtor och sojabönor ur frysen och skär upp det grova brödet.
16.04: Mjölken är slut. Jag måste ha mjölk! Språngmarch ner till kvarterskiosken. "Varför säljer Arla mjölken i så små förpackningar" tänker jag medan jag springer, "jävla Arla!".
16.11: Maten är klar och stående vid diskbänken börjar jag kasta i mig den.
16.19: Jag borde redan ha åkt men trots det jagar jag maniskt den sista lökbiten på tallriken bara för att min mamma programmerat in i min ryggmärg att man aldrig får lämna bordet innan tallriken är tom. Jag som inte ens sitter vid bordet!
16.24: Avfärd och jag upptäcker att motvinden kommer håna mig hela vägen till hallen. Det innebär dubbelt så mycket ansträngning och samtidigt mycket längre tid. Jag hatar motvinden mer än fotgängare.
16.34: Vid en öppen yta tar motvinden extra kraft och ett ursinnigt primatvrål tar sig förbi självkontrollens dörrvakter och rymmer ur min strupe. Det enda som håller mig på rätt sida av vansinnets brant är Neil Youngs förtrollande Thrasher i hörlurarna.
16:46: Ankomst till hallen. Helt genomsvettig, med mjölksyra i benen och mord i sinnet har jag nu 14 minuter på mig att montera upp 8 pingisbord med tillhörande nät innan träningen börjar. Under tiden dyker mina unga adepter upp en efter en och ställer 18 frågor var, spelar hip hop i sina mobiltelefoners magnifika högtalarsystem, jagar varandra och vrålar med sina små lungors fulla, imponerande krafter.
17.00: Allt klart, nu återstår bara fem timmar som tränare, sakta men säkert infinner sig lugnet och förståndet.
torsdag 6 november 2008
Vad fan är det han gör där inne?
Nu har jag lyssnat på Barack Obamas segertal fyra gånger. Men, jag säger ungefär som Grillvante brukar säga ”jag är inget rabiat Beatlesfan” fast jag säger då istället, jag är inget rabiat Obamafan. Jag tycker det är trevligt att USA för omväxlings skull nu fått en president som inte är gråhårig och rynkig. Sen är det så klart en bonus att han verkar ha en stor portion förnuft.
Men anledningen till att jag lyssnar på talet om och om igen är för att det är så bra. Visst det är amerikanskt och pråligt men vilken talare han är. Han ändrar tonfall och röstläge, gör otroligt snygga konstpauser och han använder underbara formuleringar som t.ex. ”It’s been a long time coming”, ”It [the campaign] grew strength from the young people who rejected the myth of their generations apathy” eller…
”and all those watching from beyond our shores, from parliaments and palaces, to those who are huddled around radios in the forgotten corners of the world; our stories are singular but our destiny is shared and a new dawn of american leadership is att hand.”
Det är som musik.
Och vad det gäller musik, en del menar att texten aldrig är lika viktig som musiken, men för min del kan en bra text levererad på rätt sätt vara hela behållningen, skit i musiken. Och då menar jag inte att texten räddar dålig musik, men den klarar sig utan musik.
Men anledningen till att jag lyssnar på talet om och om igen är för att det är så bra. Visst det är amerikanskt och pråligt men vilken talare han är. Han ändrar tonfall och röstläge, gör otroligt snygga konstpauser och han använder underbara formuleringar som t.ex. ”It’s been a long time coming”, ”It [the campaign] grew strength from the young people who rejected the myth of their generations apathy” eller…
”and all those watching from beyond our shores, from parliaments and palaces, to those who are huddled around radios in the forgotten corners of the world; our stories are singular but our destiny is shared and a new dawn of american leadership is att hand.”
Det är som musik.
Och vad det gäller musik, en del menar att texten aldrig är lika viktig som musiken, men för min del kan en bra text levererad på rätt sätt vara hela behållningen, skit i musiken. Och då menar jag inte att texten räddar dålig musik, men den klarar sig utan musik.
onsdag 5 november 2008
Your vote counts
I det amerikanska presidentvalet röstade betydligt fler folk än vanligt. Det ledde till att det bästa alternativet vann en klar seger. Om vi nu kan komma upp i samma röstdeltagande i veckans Duell så kan vi vara säkra på att det bästa alternativet vinner även där.
Rulla ner en bit här i bloggen och bedöm vilken version av I Don't Wanna Grow Up som är den bästa. Snart är det dags för en ny duell...
Rulla ner en bit här i bloggen och bedöm vilken version av I Don't Wanna Grow Up som är den bästa. Snart är det dags för en ny duell...
Ohio
Valvakan fortsätter och Ohio tillföll precis Obama. Allt lutar nu åt en klar seger för demokraten som vill lämna Irak och gå tillbaka till att bomba Afghanistan istället.
Eftersom Hank Williams känns som gammal republikansk, konservativ countrymusik är det ju läge för lite gammal demokratisk, progressiv folkmusik. Det här är den amerikanska protestsångens fader. "I look upon us all as Woodys children" sa Pete Seeger om sig själv och alla sina vänner inom musikens progressiva rörelse.
Eftersom Hank Williams känns som gammal republikansk, konservativ countrymusik är det ju läge för lite gammal demokratisk, progressiv folkmusik. Det här är den amerikanska protestsångens fader. "I look upon us all as Woodys children" sa Pete Seeger om sig själv och alla sina vänner inom musikens progressiva rörelse.
tisdag 4 november 2008
Beslutsångest
Valvaka på SVT, TV4 eller med Fredrik och Filip på Femman?
Eller kanske ska man nöja sig med att följa Aftonbladets och DN:s nätrapportering så att man kan lyssna på lite gammal hederlig, underbar amerikansk musik medan rösterna trillar in.
Eller kanske ska man nöja sig med att följa Aftonbladets och DN:s nätrapportering så att man kan lyssna på lite gammal hederlig, underbar amerikansk musik medan rösterna trillar in.
En svensk tiger
Idag/inatt håller mer eller mindre hela världen andan då det amerikanska presidentvalet utser vem som ska bli en av världens mäktigaste män under den närmaste fyra åren.
Själv är jag ju givetvis helt neutral. Om man uttalar sig om musik och sport ska man passa sig jävligt noga för att lägga sig i politikens värld, det är bättre att lämna det åt dem som förstår sig på sådana komplicerade saker.
För mig gör det absolut ingenting om den där kandidaten som tycker vem som helst ska kunna köpa vapen utan bakgrundskontroll eller någon vapenlicens, som tycker invasionen av Irak var ett genidrag och att de amerikanska trupperna kan stanna där 100 år till, som är helt emot abort och stamcellsforskning, som inte anser att staten har något ansvar för sjukvården, som tycker dödsstraff är kalasbra…
…och som har en vicepresident från Alaska som är kreationist och som på frågan om sina utrikespolitiska erfarenheter svarar att man kan se Ryssland från Alaska.
För mig spelar det absolut ingen roll. Men, för att koppla det hela till min blogg kan jag ju påpeka att Bob Dylan står på den andres sida.
Själv är jag ju givetvis helt neutral. Om man uttalar sig om musik och sport ska man passa sig jävligt noga för att lägga sig i politikens värld, det är bättre att lämna det åt dem som förstår sig på sådana komplicerade saker.
För mig gör det absolut ingenting om den där kandidaten som tycker vem som helst ska kunna köpa vapen utan bakgrundskontroll eller någon vapenlicens, som tycker invasionen av Irak var ett genidrag och att de amerikanska trupperna kan stanna där 100 år till, som är helt emot abort och stamcellsforskning, som inte anser att staten har något ansvar för sjukvården, som tycker dödsstraff är kalasbra…
…och som har en vicepresident från Alaska som är kreationist och som på frågan om sina utrikespolitiska erfarenheter svarar att man kan se Ryssland från Alaska.
För mig spelar det absolut ingen roll. Men, för att koppla det hela till min blogg kan jag ju påpeka att Bob Dylan står på den andres sida.
Schlager med de aviga schlagen
Pingis är en tekniksport, utan en bra teknik kommer man ingenstans. Det är därför jag ägnar hela kvällarna åt att putsa mina adepters slag till teknisk perfektion. Kolla bara på Werner Schlager med alla sina hemsnickrade, aviga slag.
Stackaren, med lite bättre teknik hade han kanske kunnat bli något men nu är det nätt och jämnt att han får in bollen på bordet. Och bara ett VM-guld har han.
Stackaren, med lite bättre teknik hade han kanske kunnat bli något men nu är det nätt och jämnt att han får in bollen på bordet. Och bara ett VM-guld har han.
söndag 2 november 2008
Duellen
Det är söndagkväll, ingen har något att göra, så jag drar igång nästa projekt. Musik är ju till för att tävlas med och därför ska vi nu börja en musiktävling som kräver alla läsares deltagande. Tävlingen går ut på att vi ska jämföra en cover med sitt orginal och så är det upp till oss läsare (jag kommer ju också rösta såklart) att avgöra huruvida coverversionen är en förbättring eller en försämring jämfört med orginalet.
Jag har stått lite skeptisk till att lägga in omröstningar på bloggen, de är ju egentligen väldigt roliga men nackdelen är att alla kan se hur få besökare bloggen har ifall det bara är typ 3 stycken som röstar. Så det gäller att ni röstar nu, alla 30-40 dagliga läsare.
Första duellen står mellan Tom Waits (orginalet) och The Ramones och låten är I Don't Wanna Grow Up. Tänk nu på att det är låten och inte videon som tävlar (annars hade ju Tom Waits fått alla röster).
Jag har stått lite skeptisk till att lägga in omröstningar på bloggen, de är ju egentligen väldigt roliga men nackdelen är att alla kan se hur få besökare bloggen har ifall det bara är typ 3 stycken som röstar. Så det gäller att ni röstar nu, alla 30-40 dagliga läsare.
Första duellen står mellan Tom Waits (orginalet) och The Ramones och låten är I Don't Wanna Grow Up. Tänk nu på att det är låten och inte videon som tävlar (annars hade ju Tom Waits fått alla röster).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)