Dylanologens verklighet

I kommentatorsfältet till ett tidigare inlägg fick jag en fråga från en läsare om jag håller med Fredrik Wikingsson i sin krönika om Dylanologens maniska besatthet. Är det något unikt för Dylan? Jag vet inte om det är så, eller om det är det Wikingsson säger, jag har dock bara stött på det när det gäller Dylan. Helt klart är dock att jag känner igen mig mycket väl i hans skildring av besattheten och håller med om det mesta...

• ...hur besattheten kan ligga i träda under långa perioder
• ...men att en detalj räcker för att man ska kastas ner i den djupaste besatthet
• ...att sommaren 1966 är en mystisk period höljd i dunkel
• ...att Pluras kommentar om att bilden är från "mitten av 60-talet" inte säger något för en Dylanolog - för oss är maj och juni 1966 lika åtskilda från varandra som tiden före och efter Jesus födelse är för en protestant
• ...att bilder tagna i "mitten av 60-talet" kan tidsfastställas med några veckors felmarginal, det är faktiskt sant
• ...att påståendet att en bild som ser ut att vara från sommaren 1966 påstås vara tagen 1967 är rent upprörande, provocerande faktiskt
  
• ...att vistandet på Dylanforum som Hard Rain är ett säkert sjukdomstecken hos en Dylanolog

MEN!

Jag håller verkligen inte med om att Dylan sjunger "blue" bäst i fjärde versen av Tangled up in blue. Inte heller är det i tredje versen som den 80-årige mannen i Miami hävdar. Båda påståendena är rent absurda. Sjätte versen. Det är i sjätte versen han sjunger "blue" bäst. Förutsatt att det är den officiella albumversionen vi pratar om, tillräckligt med information saknas i krönikan för en korrekt bedömning. Jag har 39 versioner av låten och kan inte garantera att deras påståenden inte stämmer på en del av dessa...

En fin skildring av vår verklighet är det dock. Och Fredrik, här är käppen...

Öl med oliv

Jag vet inte hur man dricker sina öl i Austin, Texas, jag förstår att han inte uppskattar myggor i ölen, men oliver? Är det bättre?

Det är för övrigt lite bisarrt att höra Blaze Foleys låtar på ett flamsigt bröllop. Det känns som helt fel forum, sångerna skär sig liksom med sammanhanget. Precis som en öl med oliv...

Faded loves and memories
Where I go, they follow me
And I just can't seem to lose 'em
So I might as well just use 'em
One more time
For one more sad old country song

Men eftersom det är i stort sett det enda filmbevis vi har är vi såklart tacksamma.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 6

Imorgon kommer Hitchfestivalen bjuda på en hänsynslös attack på helgonet Moder Theresa. Jag vill bara förvarna er om det. När jag växte upp var hon symbolen för godheten i världen. Tack vare journalister och sanningssökare som Hitchens vet vi idag bättre.

Igår presenterades ett videoklipp som var lite oroväckande långt. Trots att jag har höga tankar om mina läsare vet jag ju att allmänhetens koncentrationsförmåga i västvärlden inte sträcker sig längre än på sin höjd 2-3 minuter. Jag hoppas de flesta lyckades ta sig igenom Hitchens anförande ändå, det är briljant.

Idag blir det dock lite mer lättsmält, klart under 2 minuter, från en debatt vi sett delar av tidigare här i festivalen. Tony Blair ser lätt skamsen ut när Hitchens gratulerar honom för att vara komisk, om än omedvetet, och slår sönder hans argumentation i en mening.

Klippet bryts lite tidigt. Vad Hitchens säger på slutet, som alla vi som sett hela debatten sett, är:

- You laugh, you laugh... you laugh, but it's not so funny when the party of god has a gun in your ear at the same time.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 5

Under Hitchfestivalens femte dag ser vi Hitchens utveckla ett resonemang vi hört honom använda tidigare i festivalen. Det är fantastiskt underhållande. Vad som är intressant med Hitchens argumentation här är att den inte består av något annat än ren, allmänt känd fakta. Han gör inga påståenden eller presenterar någon ny information.

Trots det lockar han med sin klarsynthet publiken till högljudda skrattsalvor och levererar samtidigt ett svårfäktat argument till sina motdebattörer.

Skamset

Nackdelen med dagens musikindustri är att vi som försöker få tag på riktig musik har förbannat svårt att hitta den. Och om vi väl hittar vad vi vill ha är det genom ett erbjudande att importera skivan för flera hundra kronor. Samtidigt kan vi köpa skräpmusiken till reapriser på bensinstationerna.

Fast det är ett egocentriskt resonemang. Musikindustrins allra största nackdel är såklart att några av vår tids största konstnärer levde sina liv som missanpassade, alkoholiserade och ensamma själar, långt från tillräckligt uppmärksammade eller uppskattade innan de dog en alldeles för tidig död.

Det är något av det mest motsägelsefulla här på planeten i utkanten av Vintergatan, att några av de som levt de hårdaste och mest orättvisa liv, skrivit några av de vackraste och ömmaste skapelser åt oss andra.

Så nu sitter vi här och skäms över att vi inte förmådde ta hand om några av mänsklighetens finaste exemplar och deras musik. Vill vi se Blaze Foley framföra If I Could Only Fly får vi nöja oss med ett obskyrt klipp från ett bröllop. Men det är magiskt ändå.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 4

Vi är inne på Hitchfestivalens fjärde dag och vi har fortfarande inte sett honom ordentligt förbannad. Hur gick det till? Det måste rättas till omedelbart.

Här medverkar han i ett diskussionsprogram på CNN som kontaktat Hitchens för att höra hans åsikter om den kontroversielle pastorn Jerry Falwell, som avlidit samma dag. Med respekt för den precis avlidne och hans anhöriga kan man förvänta sig en viss försiktighet.

Inte då. Inte då.

Seo Hyun Deok

Han har hyllats på bloggen i några år nu.

Han fyllde 20 för en månad sedan.

Mattias Översjö har besegrat honom.

Idag slog han nyblivne världsmästaren Zhang Jike.

Grattis Seo Hyun Deok. Det här är en stor dag för oss båda.




















by courtesy of the ITTF

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 3

Efter gårdagens verbala knockout börjar Hitchfestivalen komma igång på allvar. Samtidigt pågår China Open, en tävling helt i Idiotvinds smak utan massa utfyllnadsspelare från Europa i lottningen, en riktig asiatfest.

Två av bloggens särskilda sydkoreanska favoriter är kvar. Seo Hyun Deok slog Li Ching och Lee Sang Su slog ut Xu Xin. Som sagt, det kommer bli skrällar. Det blir fler.

I Hitchfestivalen förflyttar vi oss nu till en grundlig debatt mellan Hitchens och Tony Blair där den f.d. brittiske premiärministern har i uppgift att förklara att religion är en god kraft här i världen. Hitchens, härjad av sviterna av sin cancer men lika briljant som vanligt, om inte ännu bättre, argumenterar givetvis för det motsatta. Här håller Hitchens sitt inledande anförande. Kärnfullt, kristallklart, träffsäkert, humoristiskt.

Tyvärr är ljud och bild lite osynkade. Debatten finns i sin helhet på youtube och där samarbetar ljud och bild.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 2

Medan Idiotvind kör på med sin Hitchfestival pågår China Open för fullt. Ska jag vara ärlig klarar jag inte av att finna rätta engagemanget för en sådan mästarturnering. Jag är lite pingistrött så här i mitten av juni och en månad efter VM känns det svårt att se storheten i ännu en Pro Tour. Jag tror en del spelare som deltog under VM kan känna samma sak och jag räknar med skrällar.

Hur som helst. Japanske fantomdeffen Kentaro Miuchi är med och vinner matcher, det gläder mig storeligen, min pingiströtthet till trots.

Men Hitchens känns roligare för tillfället.

På Hitchfestivalens andra dag ska vi lyssna när Hitchens fullständigt förgör sin motståndare. I en debatt med två rabbiner som erkänner sin underlägsenhet i debatten och försöker nå en kompromiss, en plats där de kan mötas halvvägs visar Hitchens sin brutala kompromisslöshet. Det börjar med humor, ett roande exempel från bibeln och den bisarra historien om den gudstrogne Job men medan publiken fortfarande skrattar slår han till med all kraft och skrattsalvorna förbyts mot applådåskor. Jag kan det utantill...

Religion now comes to us in this smiley face, ingratiating way. Because it's had to give so-much-ground. And because we know so-much-more. But you have no right to forget the way it behaved when it was strong...

...and when it really did believe that it had god on its side.

Knock out.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 1

Apropå Christopher Hitchens...

Eftersom jag ägnat ett oräkneligt antal timmar till att lyssna på alla hundratals debatter han kastat sig in i - och eftersom jag är av den bestämda uppfattningen: mer Hitchens åt folket!, ser jag mig som en perfekt lämpad person att presentera några av hans allra mest glimrande stunder.

Det finns ingen inbördes ordning dem emellan. Jag börjar med ett anförande som på många sätt samlar kärnan i vad Hitchens säger. Allting effektivt sammanfattat på bara några minuter. Det blir en utmärkt introduktion till Idiotvinds Hitchensfestival...

Livet är för kort, det är Tom Waits fel

När man lyssnar på Tom Waits tänker man andlöst och maktlöst för sig själv:

- Gudars skymning! Det finns en livstids studie i Toms musik.

Inte många ögonblick hinner sedan passera, ni känner säkert igen det, innan man tänker:

- Vid alla fabler och fauner! Det finns en livstid av studier bara i det här albumet av Tom Waits.

Ögonblicken blinkar förbi och Waitsmusiken förtrollar som bara Waitsmusiken kan göra och snart tänker man:

- Dra på de bredaste trissor! En livstids studier kan ägnas åt bara den här Tom Waits-låten.

Så är det. Livet känns aldrig så kort som när man går och lyssnar på Tom Waits. Det blir för mycket. Problemet är emellertid inte att det finns för många låtar. Man hinner lyssna på många låtar på en livstid. Men Tom Waits låtar är små universum, varje låt är en egen värld med sin egen atmosfär och alla dess inneboende livsöden. Hur ska man hinna lära känna alla?

Jag hinner bara vinka åt Onkel Bill som vägrar skriva sitt testamente trots att tumören är stor som ett ägg, vars älskarinna från Puerto Rico sägs ha ett ben av trä, innan jag forslas vidare till underjorden där rötterna dinglar och lastbilarna lastar av vid sorkarnas hål, Judas kommer förbi bärandes på John Wilkes Booth, en annan kommer gåendes på spanska, det serveras stekt svart svan och påfågelekorre, Frank, Big Black Mariah, Lord God Mose, Nimrod Cain, Lucinda, han med idén om en fyrverkeriuppvisning, sjömannen som gått i land nånstans i Hong Kong och spelar biljard med en dvärg tills det slutar regna, och regnet, som är för Clyde, där en annan dvärd, en tysk dvärg, dansar med slaktarens son...

Allt bara flyger förbi. Det är som att titta ut genom tågets fönster och se städer, hus, gator och människor bara susa förbi. Hur ska man hinna stanna och lära känna dem alla?

Styrkan sitter på insidan

En av mina favoritskivor alla kategorier, i alla lägen, i alla tider är Songs to fan the flames of discontent (1996). Den är något av det mest kompromisslösa jag kan tänka mig. Den är ett stenhårt knytnävsslag på näsbenet. Jag älskar albumtiteln, älskar att säga albumtiteln. Jag älskar omslaget, konvolutet, låttitlarna, texterna, musiken, innebörden, ursinnet. Allt.

Vad som är så gränslöst coolt med Refused är att skenet bedrar så gruvligt. Det där slaget på näsbenet kommer från ingenstans. Jag menar, låt oss jämföra med Manowar till exempel. Ett gäng testosteronstinna muskelknippen med läderbyxor, bar överkropp och långt hår. Ställ dem på en scen alldeles intill en scen där Refused står och stämmer sin instrument, magra och bleka med snedbena och slips.










Vem som helst hade sagt att den brutalaste musiken kommer komma från de där långhåriga muskelmännen. De där små rara gossarna på andra scenen förmodas spela någon tråkig, melankolisk pop á la Radiohead.

Men när banden drar igång visar det sig att musiken som kommer från Refused sparkar Manowars musik blodig, det är misshandel av allra grövsta grad. Det är som att se Chen Qi mot Habesohn. Där sitter en liten grabb och hamrar trummorna sönder och samman, sin späda lilla kropp till trots. De poserande, långhåriga pojkarna i läder har inte en chans och det tar aldrig slut, de spinkiga norrlänningarna bara öser på, de drar fram som en ursinnig tyfon, fullkomligt hänsynslösa.

Det är underbart befriande, milt sagt. Och det är sjukt, sjukt, sjukt bra. Milt sagt.