Helst vill jag bara låta bloggen lika i någon slags vördnadsslummer inför söndagens presentation av Dylans bästa låt någonsin. Men det händer för mycket. I Kina har Harmony China Open, en av de stora Pro Tourtävlingarna, avverkat sitt gruppspel och Mattias Karlsson tog sig vidare och ska möta Xu Xin imorgon.
Och till följd av att min dator är pånyttfödd kunde jag inte producera ett ljudklipp till förra veckans Top 100. Så den måste jag lägga upp nu för alla er som hittills missat Mississippi så att ni kan börja leva på riktigt.
Och eftersom jag babblade så mycket om Sheryl Crows version så måste jag ju lägga upp den. Missisippi goes Svensktoppen. Här kan man också höra henne berätta en liten relaterad Dylananekdot om när hon fick den.
Dixie Chicks finns också därute i Youtubevärlden med en Crowinspirerad version av Mississippi, men de gör den om möjligt ännu värre. Alla pluspoäng de fick när de satte sig på tvären mot världskatastrofen George W. Bush tappar de här. Dock, finns det en bra cover av Mississippi och jag är ganska säker på att det är den enda lyckade covern som någonsin kommer göras. Den är gjord av en amatör och är något alldeles unik och har figurerat här på bloggen två gånger redan.
onsdag 18 augusti 2010
Borås vs Sydkorea
Ingen kan väl ha missat att Mattias Översjö slog Seo Hyun Deok i Sydkoreas för några dagar sedan i . Segern var ju på varenda dagstidnings förstasida och på varje kvällstidnings löpsedel. Frekventa Idiotvindbesökare kan heller inte ha missat att Seo ingår i en kvartett sydkoreaner som följs med en hink extra intresse och värme. Det var i kvartsfinalen av den koreanska Pro Tourtävlingens U21-turnering som Översjö stod för praktskrällen som tog honom till semi tillsammans med de övriga tre av Idiotvinds favoritkoreaner. Väl där blev Jung Young Sik för svår.
Utan att bläddra i statistikböcker försöker jag komma på när en svensk senast stod för en så upplyftande insats. Fabian Åkerströms semifinal i JVM 2005 smäller högre såklart. Men den nya generationen koreaner, japaner och kineser väcker stor respekt. PG fick stryk med 4-1 mot Seo på VM förra året och Jens hade ingenting att sätta emot Seos kollega Lee Sang Su i våras.
Så Översjös seger var en välkommen ljusglimt i ett allt mörkare och pessimistiskt pingissverige. Eftersom det gick att få tag på en inspelad webbsändning av matchen såg jag det som min förbannade skyldighet att sätta ihop en liten hyllningsvideo till boråsaren som började sin karriär som en liten, rundlagd gaphals i Byttorps IF och som nu reser till Korea och spöar en korean som tidigare i år slog Xu Xin.
Jag tänkte att Översjös seger tillsammans med världens bästa rocklåt borde bli en kombination som håller långt in i höstmånaderna.
Utan att bläddra i statistikböcker försöker jag komma på när en svensk senast stod för en så upplyftande insats. Fabian Åkerströms semifinal i JVM 2005 smäller högre såklart. Men den nya generationen koreaner, japaner och kineser väcker stor respekt. PG fick stryk med 4-1 mot Seo på VM förra året och Jens hade ingenting att sätta emot Seos kollega Lee Sang Su i våras.
Så Översjös seger var en välkommen ljusglimt i ett allt mörkare och pessimistiskt pingissverige. Eftersom det gick att få tag på en inspelad webbsändning av matchen såg jag det som min förbannade skyldighet att sätta ihop en liten hyllningsvideo till boråsaren som började sin karriär som en liten, rundlagd gaphals i Byttorps IF och som nu reser till Korea och spöar en korean som tidigare i år slog Xu Xin.
Jag tänkte att Översjös seger tillsammans med världens bästa rocklåt borde bli en kombination som håller långt in i höstmånaderna.
söndag 15 augusti 2010
Dylan Top 100: 2
2. Mississippi (Love and Theft, 2001) [9]
Jag har svårt att finna orden för Mississippi. Men ibland kan man få en förståelse för storheten hos ett verk genom att se vad det inte är. Dylan hade Mississippi klar för Time out of Mind 1997 men eftersom han och producenten Daniel Lanois inte kom överens om hur den skulle låta kom den aldrig med på albumet. Istället gav han låten till det hängivna Dylanfanet Sheryl Crow.
Lyssnandes på hennes version kan vi konstatera att hon och kanske hennes hitmakarproducenter sökt efter styckets inneboende melodi likt blodhundar. När de hittade den spikade de upp den vid ingången och målade den i neonens alla färger. Resten av innehållet fick anpassa sig så gott det gick, orden har lindats in i gladpack och packats tätt för att inte stöta sig med melodin.
I Dylans Mississippi som släpptes ett par år senare står orden i centrum. Låten är som ett vidsträckt landskap och melodin är, om ni tillåter poesiandet och den billiga anspelningen på titeln, inte mer än en flod som rinner igenom där någonstans. Musiken finns där som en stabil grund men det är orden som driver låten framåt och plockar upp melodin.
På typiskt Dylanvis finns det ingen refräng, däremot en återkommande fras. Mississippi består av tolv fyra-raders-verser indelade i tre likadana avdelningar. Först två stilla, taktfast lunkande verser som går över i en tredje vers där musiken och Dylans röst lyfter innan den fjärde versen tar ner alltsammans på jorden och så börjar processen om. Det är allt. Inga solon, inga catchiga refränger, inget intro, inget outro. Dylan börjar sitt berättande direkt och musiken stannar omedelbart då den tolfte versen är klar. Som om Dylan ville visa att det bara det här han ville säga, utan konstigheter.
Magin ligger i den vansinnigt behagliga, vaggande takten som får lyssnaren att önska att det fanns 30 verser till. Den ligger också i sättet låten vaknar till liv i varje styckes tredje vers, musiken slår ut och Dylans röst får en extra gnista. Men mest magi finns i texten.
Det finns ingen möjlighet att ge sig in och prata om budskap, handling eller någon form av analys av raderna. Inga ord kan förklara orden, det finns inga andra ord än de Dylan använder som kan beskriva vad som sägs, enda sättet att skriva om Mississippis text är att citera.
Det finns så många rader i Mississippi som på egen hand är mer betydelsefulla än de flesta artisters hela karriärer och för varje gång man lyssnar träffas man av en ny rad. Vissa av raderna väcker en enorm respekt och tillgivenhet för Dylan som person. Det finns något helt förgörande vackert i att tänka sig Dylan med pennan i hand, efter alla dessa omtumlande decennier, skriva ner en rad som; ”I know that fortune is waiting to be kind”. Eller hur han sentimentalt blickar bakåt med så mycket värme; ”I got nothing but affection for all those who have sailed with me”.
Orden bara rullar fram, det är som om det bestämdes någon gång i begynnelsen att de skulle sättas ihop på just det här sättet. Raderna följer varandra så logiskt att det känns som om man kan dem utantill redan första gången man hör dem. Och allting levereras av den mest fantastiska av röster. Dylan har en så unik förmåga att ta vara på varje ord och stavelse som om det var jordens sista andetag. Och Mississippi förtjänas inte att sjungas på något annat sätt.
Jag har svårt att finna orden för Mississippi. Men ibland kan man få en förståelse för storheten hos ett verk genom att se vad det inte är. Dylan hade Mississippi klar för Time out of Mind 1997 men eftersom han och producenten Daniel Lanois inte kom överens om hur den skulle låta kom den aldrig med på albumet. Istället gav han låten till det hängivna Dylanfanet Sheryl Crow.
Lyssnandes på hennes version kan vi konstatera att hon och kanske hennes hitmakarproducenter sökt efter styckets inneboende melodi likt blodhundar. När de hittade den spikade de upp den vid ingången och målade den i neonens alla färger. Resten av innehållet fick anpassa sig så gott det gick, orden har lindats in i gladpack och packats tätt för att inte stöta sig med melodin.
I Dylans Mississippi som släpptes ett par år senare står orden i centrum. Låten är som ett vidsträckt landskap och melodin är, om ni tillåter poesiandet och den billiga anspelningen på titeln, inte mer än en flod som rinner igenom där någonstans. Musiken finns där som en stabil grund men det är orden som driver låten framåt och plockar upp melodin.
På typiskt Dylanvis finns det ingen refräng, däremot en återkommande fras. Mississippi består av tolv fyra-raders-verser indelade i tre likadana avdelningar. Först två stilla, taktfast lunkande verser som går över i en tredje vers där musiken och Dylans röst lyfter innan den fjärde versen tar ner alltsammans på jorden och så börjar processen om. Det är allt. Inga solon, inga catchiga refränger, inget intro, inget outro. Dylan börjar sitt berättande direkt och musiken stannar omedelbart då den tolfte versen är klar. Som om Dylan ville visa att det bara det här han ville säga, utan konstigheter.
Magin ligger i den vansinnigt behagliga, vaggande takten som får lyssnaren att önska att det fanns 30 verser till. Den ligger också i sättet låten vaknar till liv i varje styckes tredje vers, musiken slår ut och Dylans röst får en extra gnista. Men mest magi finns i texten.
Det finns ingen möjlighet att ge sig in och prata om budskap, handling eller någon form av analys av raderna. Inga ord kan förklara orden, det finns inga andra ord än de Dylan använder som kan beskriva vad som sägs, enda sättet att skriva om Mississippis text är att citera.
Det finns så många rader i Mississippi som på egen hand är mer betydelsefulla än de flesta artisters hela karriärer och för varje gång man lyssnar träffas man av en ny rad. Vissa av raderna väcker en enorm respekt och tillgivenhet för Dylan som person. Det finns något helt förgörande vackert i att tänka sig Dylan med pennan i hand, efter alla dessa omtumlande decennier, skriva ner en rad som; ”I know that fortune is waiting to be kind”. Eller hur han sentimentalt blickar bakåt med så mycket värme; ”I got nothing but affection for all those who have sailed with me”.
Orden bara rullar fram, det är som om det bestämdes någon gång i begynnelsen att de skulle sättas ihop på just det här sättet. Raderna följer varandra så logiskt att det känns som om man kan dem utantill redan första gången man hör dem. Och allting levereras av den mest fantastiska av röster. Dylan har en så unik förmåga att ta vara på varje ord och stavelse som om det var jordens sista andetag. Och Mississippi förtjänas inte att sjungas på något annat sätt.
fredag 13 augusti 2010
Yeah!
Dom är helt galna.
Chen Qi är tokhet nu. Vad kan han göra i höst? Vilken monsterbackhand han skaffat sig. Xu Xin är alltid tokhet, han är en eldsvåda vid bordet. Båda två har uppnått ett stadium långt förbi snabbstadiet, något slags tillstånd som får snabbt att se väldigt långsamt ut jämfört med Chen och Xu.
Chen Qi är tokhet nu. Vad kan han göra i höst? Vilken monsterbackhand han skaffat sig. Xu Xin är alltid tokhet, han är en eldsvåda vid bordet. Båda två har uppnått ett stadium långt förbi snabbstadiet, något slags tillstånd som får snabbt att se väldigt långsamt ut jämfört med Chen och Xu.
onsdag 11 augusti 2010
"Somewhere a queen is weeping"
Det sägs att Jimi Hendrix anklagade sin flickvän för att laga mat med smutsiga grytor vilket fick henne att slå en gryta i huvudet på Jimi varpå hon lämnade deras lägenhet. När hon kom tillbaka senare på kvällen hade Jimi skrivit The Wind Cries Mary.
Tänk om vi alla hade förmågan att omsätta ett vardagsgräl till ett mästerverk. Det skulle födas tusentals The Wind Cries Mary varje dag. Dylan skrev ju When the Ship Comes In efter att ha blivit nekad ett hotellrum.
Eller tänk om varje knarkare skrev surrealistisk poesi och komponerade psykadeliska mästerverk. Vissa tycks vara av uppfattningen att musik, litteratur och konst skapad under påverkan av kemiska substanser är fusk. Varje gång jag hör det önskar jag att de kunde skjuta upp lite heroin i ådrorna och komma tillbaka nästa dag och visa vad de åstadkommit. Åtminstone får de löpa linan ut i sitt resonemang och mena att det även är fusk att skriva en sång i ett upprört tillstånd efter att ha fått en gryta i huvudet.
Nä, det finns några få, ett par stycken på varje miljard kanske, med någon form av övermänskliga krafter. För övrigt tycker jag att det ibland pratas så mycket om Hendrixs gitarrspelande att det glöms bort vilken helt sanslös låtskrivare han var.
Tänk om vi alla hade förmågan att omsätta ett vardagsgräl till ett mästerverk. Det skulle födas tusentals The Wind Cries Mary varje dag. Dylan skrev ju When the Ship Comes In efter att ha blivit nekad ett hotellrum.
Eller tänk om varje knarkare skrev surrealistisk poesi och komponerade psykadeliska mästerverk. Vissa tycks vara av uppfattningen att musik, litteratur och konst skapad under påverkan av kemiska substanser är fusk. Varje gång jag hör det önskar jag att de kunde skjuta upp lite heroin i ådrorna och komma tillbaka nästa dag och visa vad de åstadkommit. Åtminstone får de löpa linan ut i sitt resonemang och mena att det även är fusk att skriva en sång i ett upprört tillstånd efter att ha fått en gryta i huvudet.
Nä, det finns några få, ett par stycken på varje miljard kanske, med någon form av övermänskliga krafter. För övrigt tycker jag att det ibland pratas så mycket om Hendrixs gitarrspelande att det glöms bort vilken helt sanslös låtskrivare han var.
söndag 8 augusti 2010
Dylan Top 100: 3
3. Desolation Row (Highway 61 Revisited, 1965) [4]
Medan A Hard Rain’s A-Gonna Fall bjuder på en resa genom apokalyptisk framtidsvision erbjuder Desolation Row en svindlande apokalypsresa genom den västerländska kulturens surrealistiska sagovärld. Vad den där ”desolation row” egentligen är för någonting kommer debatteras till vi slutligen möter vår apokalyps, men de flesta kan enas om att det rör sig om en gata, en fantasisvindlande och illusorisk boulevard men samtidigt född ur och lika oskiljaktig från vår verklighet som en spegelbild.
Vad som händer där på ödeläggelsens gata får vi heller aldrig riktigt något grepp om. Den Robin Hoodförklädde Einstein var en gång i tiden berömd för att spela sin elektriska fiol där, Ofelia sneglar in där medan Askungen går och sopar upp längs gatan. Den gode samariten klär upp sig för att gå på karneval på ödeläggelsens gata medan Casanova straffas för att han varit där.
Det finns flera hyllkilometer skrivna om versernas innebörd, alla gör de sig mer eller mindre skyldiga till att ”shovel the glimpse into the ditch of what each one means”. En del är långsökta bortom synhåll, andra löjligt förenklade. Vissa är fascinerande, som då raderna “Praise be to Nero's Neptune/The Titanic sails at dawn/Everybody's shouting/’Which side are you on?’” kopplas till deras gemensamma nämnare – orkestern som spelade medan Titanic sjönk och Nero som spelade fiol medan Rom brann. Andra är ganska givna, som inledningsversens ursprung i en händelse i Dylans hemstad Duluth då tre män lynchades 1920 och där det faktiskt såldes ”postcards of the hangin’”.
Västvärldens litteraturhistoria löper som ett nätverk av röda trådar genom texten. Titeln har genom vilda gissningar kopplats till Kerouacs Desolation Angels och Steinbecks Cannery Row, Ezra Pound och T.S Elliot slåss i Titanics kaptenshytt, versen om midnattsagenterna med sina hjärtattacksmaskiner osar Kafka, Shakespeares karaktärer rusar in och ut ur verserna likt skådespelarna i en fars.
Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet och fantasifyrverkerierna. Då riskerar man missa hur allting berättas genom de mest vältaliga och slående formuleringar. Aldrig har väl en karaktär beskrivits mer levande än:”Cinderella, she sems so easy/’It takes one to know one’ she smiles/and puts her hands in her backpockets/Betty Davis style”.
Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet, fantasifyrverkerierna och det litterära språket. Då riskerar man missa att alla de små bisarra berättelserna faktiskt berättar så mycket om samtiden. Dylan fnös då hans ”protestsång” With God on our Side kom på tal och sa att Desolation Row säger mer i en rad än vad hela With God on our Side förmedlar i sina nio verser. Det finns en likhet med Hard Rain; förfallet, undergången och ödsligheten är ständigt närvarande. Men Desolation Row går mycket djupare. Religionen, psykologin, människors mest fundamentala värdegrunder, allt finns där för den som är beredd att lyssna.
Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet, fantasifyrverkerierna, det litterära språket och dess mening. Då riskerar man missa den fantastiska musiken. Dylan har komponerat en hypnotiserande melodi som han outtröttligt frammanar och bredvid sig har han Charlie McCoy som med sina strängar broderar och smyckar sången med de mest ljuvliga slingor. Men värst av allt, allra värst är Dylans två helt furiösa munspelssolon som briserar som en blixt från en klarblå himmel efter att nio verser tålmodigt staplats på varandra. Dylan spelar munspelet som en demon, som om det inte fanns någon morgondag.
Och så då den sista versen, insprängd mellan de två munspelskavalkaderna, där berättelsen övergår i jagform och vi får höra den alienerade och uttråkade berättarens dräpande hälsning:
All these people that you mention
Yes, I know them, they’re quite lame
I had to rearrange their faces
And give them all another name
Right now I can't read too good
Dont send me no more letters no
Not unless you mail them
From Desolation Row
Desolation Row får oss inte att förstå hur långt Dylans genialiska begåvning sträcker sig, den får oss bara att förstå att den sträcker sig långt, långt bortom vår fattningsförmåga och när den andra munspelsexplosionen tonar ut lämnas man alltid med en känsla av att man just upplevt någonting väldigt storartat och unikt.
Bob Dylan - Desolation Row Live (1966)
Medan A Hard Rain’s A-Gonna Fall bjuder på en resa genom apokalyptisk framtidsvision erbjuder Desolation Row en svindlande apokalypsresa genom den västerländska kulturens surrealistiska sagovärld. Vad den där ”desolation row” egentligen är för någonting kommer debatteras till vi slutligen möter vår apokalyps, men de flesta kan enas om att det rör sig om en gata, en fantasisvindlande och illusorisk boulevard men samtidigt född ur och lika oskiljaktig från vår verklighet som en spegelbild.
Vad som händer där på ödeläggelsens gata får vi heller aldrig riktigt något grepp om. Den Robin Hoodförklädde Einstein var en gång i tiden berömd för att spela sin elektriska fiol där, Ofelia sneglar in där medan Askungen går och sopar upp längs gatan. Den gode samariten klär upp sig för att gå på karneval på ödeläggelsens gata medan Casanova straffas för att han varit där.
Det finns flera hyllkilometer skrivna om versernas innebörd, alla gör de sig mer eller mindre skyldiga till att ”shovel the glimpse into the ditch of what each one means”. En del är långsökta bortom synhåll, andra löjligt förenklade. Vissa är fascinerande, som då raderna “Praise be to Nero's Neptune/The Titanic sails at dawn/Everybody's shouting/’Which side are you on?’” kopplas till deras gemensamma nämnare – orkestern som spelade medan Titanic sjönk och Nero som spelade fiol medan Rom brann. Andra är ganska givna, som inledningsversens ursprung i en händelse i Dylans hemstad Duluth då tre män lynchades 1920 och där det faktiskt såldes ”postcards of the hangin’”.
Västvärldens litteraturhistoria löper som ett nätverk av röda trådar genom texten. Titeln har genom vilda gissningar kopplats till Kerouacs Desolation Angels och Steinbecks Cannery Row, Ezra Pound och T.S Elliot slåss i Titanics kaptenshytt, versen om midnattsagenterna med sina hjärtattacksmaskiner osar Kafka, Shakespeares karaktärer rusar in och ut ur verserna likt skådespelarna i en fars.
Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet och fantasifyrverkerierna. Då riskerar man missa hur allting berättas genom de mest vältaliga och slående formuleringar. Aldrig har väl en karaktär beskrivits mer levande än:”Cinderella, she sems so easy/’It takes one to know one’ she smiles/and puts her hands in her backpockets/Betty Davis style”.
Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet, fantasifyrverkerierna och det litterära språket. Då riskerar man missa att alla de små bisarra berättelserna faktiskt berättar så mycket om samtiden. Dylan fnös då hans ”protestsång” With God on our Side kom på tal och sa att Desolation Row säger mer i en rad än vad hela With God on our Side förmedlar i sina nio verser. Det finns en likhet med Hard Rain; förfallet, undergången och ödsligheten är ständigt närvarande. Men Desolation Row går mycket djupare. Religionen, psykologin, människors mest fundamentala värdegrunder, allt finns där för den som är beredd att lyssna.
Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet, fantasifyrverkerierna, det litterära språket och dess mening. Då riskerar man missa den fantastiska musiken. Dylan har komponerat en hypnotiserande melodi som han outtröttligt frammanar och bredvid sig har han Charlie McCoy som med sina strängar broderar och smyckar sången med de mest ljuvliga slingor. Men värst av allt, allra värst är Dylans två helt furiösa munspelssolon som briserar som en blixt från en klarblå himmel efter att nio verser tålmodigt staplats på varandra. Dylan spelar munspelet som en demon, som om det inte fanns någon morgondag.
Och så då den sista versen, insprängd mellan de två munspelskavalkaderna, där berättelsen övergår i jagform och vi får höra den alienerade och uttråkade berättarens dräpande hälsning:
All these people that you mention
Yes, I know them, they’re quite lame
I had to rearrange their faces
And give them all another name
Right now I can't read too good
Dont send me no more letters no
Not unless you mail them
From Desolation Row
Desolation Row får oss inte att förstå hur långt Dylans genialiska begåvning sträcker sig, den får oss bara att förstå att den sträcker sig långt, långt bortom vår fattningsförmåga och när den andra munspelsexplosionen tonar ut lämnas man alltid med en känsla av att man just upplevt någonting väldigt storartat och unikt.
Bob Dylan - Desolation Row Live (1966)
Sent
Min dator har på senare tid förfallit i ett allt mer syndaktigt leverne. För varje dag som gått har min hårddisk mer och mer framstått som den digitala världens Babylon med systemfel, virus och allmän dekadens.
Till slut såg jag ingen annan utväg än att släppa lös syndafloden och börja om på nytt. Jag brydde mig inte ens om att varna Noak. Den mest dramatiska konsekvensen av ett så drastiskt tilltag är att räknaren i Windows Media Player nollställs. Ett antal låtar han precis ta sig över 100-strecket innan syndafloden slog till.
Det känns givetvis lite vemodigt att flera års statistik spolats bort men samtidigt ska det bli så spännande att se hur den nya topplistan över mest spelade låtar kommer se ut. Ifall den blir likadan eller helt annorlunda. Hösten är liksom räddad. Just nu har Dylan tagit en tidig ledning med Outlaw Blues, men det kan väl aldrig hålla?
Vad jag egentligen tänkte säga var att jag är bortrest hela veckan men att jag ska förbereda ett inlägg nu som kommer dyka upp i dagarna bara för att hålla uppe någon form av kontinuitet. Sånt är viktigt.
Och snart är det ju dessutom dags för plats 3 på Dylan Top 100 och när kommer hem är det dags för tvåan! Oh my god, oh my god, oh my god! Jag tror jag svimmar!
Till slut såg jag ingen annan utväg än att släppa lös syndafloden och börja om på nytt. Jag brydde mig inte ens om att varna Noak. Den mest dramatiska konsekvensen av ett så drastiskt tilltag är att räknaren i Windows Media Player nollställs. Ett antal låtar han precis ta sig över 100-strecket innan syndafloden slog till.
Det känns givetvis lite vemodigt att flera års statistik spolats bort men samtidigt ska det bli så spännande att se hur den nya topplistan över mest spelade låtar kommer se ut. Ifall den blir likadan eller helt annorlunda. Hösten är liksom räddad. Just nu har Dylan tagit en tidig ledning med Outlaw Blues, men det kan väl aldrig hålla?
Vad jag egentligen tänkte säga var att jag är bortrest hela veckan men att jag ska förbereda ett inlägg nu som kommer dyka upp i dagarna bara för att hålla uppe någon form av kontinuitet. Sånt är viktigt.
Och snart är det ju dessutom dags för plats 3 på Dylan Top 100 och när kommer hem är det dags för tvåan! Oh my god, oh my god, oh my god! Jag tror jag svimmar!
onsdag 4 augusti 2010
Fotoutställning
Nu trodde kanske en del av er, i all er naivitet, att vi var klara med A Hard Rain's A-Gonna Fall i och med söndagens utnämning av den som Dylans fjärde bästa låt någonsin. Men ack så fel.
Musikstycket ledde fotografen Mark Edwards att resa världen runt med sin kamera och jaga fotografier som kunde representera varje rad i texten. Resultatet blev en fotoutställning som turnerade runt om i Europa och som bl.a. nådde Göteborg. Där kunde man utanför Universeum följa en mycket lång rad fotografier medan A Hard Rain's A-Gonna Fall oavbrutet strömmade ur några högtalare i bakgrunden.
Även om det innebär att varje rad tvingas in i en väldigt specifik betydelse som inte alltid känns helt rätt så är det ändå ett fnatastiskt projekt med oftast mycket träffande och rörande bilder. Framförallt är det ett fantastiskt sätt att ta till vara på ett av mänsklighetens största verk.
Organisationen Hard Rain startades upp i samband med utställningen och strävar mot en bättre och trevligare värld utan fattigdom, klimatförändringar och annat hemskt. På deras hemsida kan man få se en video där Edwards fotografier spelas upp synkroniserade med Dylans framförande av A Hard Rain's A-Gonna Fall. Videon går inte att bädda in men följ länken nedan hamnar rätt omedelbart.
Hard Rain
Musikstycket ledde fotografen Mark Edwards att resa världen runt med sin kamera och jaga fotografier som kunde representera varje rad i texten. Resultatet blev en fotoutställning som turnerade runt om i Europa och som bl.a. nådde Göteborg. Där kunde man utanför Universeum följa en mycket lång rad fotografier medan A Hard Rain's A-Gonna Fall oavbrutet strömmade ur några högtalare i bakgrunden.
Även om det innebär att varje rad tvingas in i en väldigt specifik betydelse som inte alltid känns helt rätt så är det ändå ett fnatastiskt projekt med oftast mycket träffande och rörande bilder. Framförallt är det ett fantastiskt sätt att ta till vara på ett av mänsklighetens största verk.
Organisationen Hard Rain startades upp i samband med utställningen och strävar mot en bättre och trevligare värld utan fattigdom, klimatförändringar och annat hemskt. På deras hemsida kan man få se en video där Edwards fotografier spelas upp synkroniserade med Dylans framförande av A Hard Rain's A-Gonna Fall. Videon går inte att bädda in men följ länken nedan hamnar rätt omedelbart.
Hard Rain
tisdag 3 augusti 2010
25 års jubileum
Nu är jag en dag försenad. Hur som helst, så här skrev en läsare här på bloggen igår:
"Tänkte bara påminna om att det är den 2 augsuti idag. 25 år sedan Imperiets livespelning i Västerås. I tio års tid har jag lyssnat igenom spelningen på varje årsdag. Många låtar som får nya dimensioner. En bagatell som "vad tror du hon vill ha" lyfts till oanade höjder. Roadhouse Blues framförs med sån ursinnig kraft att halva Västmanlands energibehov kunde ha täckts långt in på 90-talet om någon kunnat fånga upp urkraften. Och den kanske absoluta höjdpunkten är de första 10 sekunderna av "Blå himlen blues", det där gnisslet som spricker ut i ett så oerhört sorgset vemod att man tror att hela världen just gått sönder och väntar på en läkande hand."
- Benke
"Tänkte bara påminna om att det är den 2 augsuti idag. 25 år sedan Imperiets livespelning i Västerås. I tio års tid har jag lyssnat igenom spelningen på varje årsdag. Många låtar som får nya dimensioner. En bagatell som "vad tror du hon vill ha" lyfts till oanade höjder. Roadhouse Blues framförs med sån ursinnig kraft att halva Västmanlands energibehov kunde ha täckts långt in på 90-talet om någon kunnat fånga upp urkraften. Och den kanske absoluta höjdpunkten är de första 10 sekunderna av "Blå himlen blues", det där gnisslet som spricker ut i ett så oerhört sorgset vemod att man tror att hela världen just gått sönder och väntar på en läkande hand."
- Benke
Själv har jag, tack vare föräldrar som förstod att rätt musik var viktigare för uppväxten än välling och vantar, växt upp med Imperiets 2:a augusti på LP-skiva och albumet är mig lika bekant och kärt som mina fötter. Bilden ovan visar släktklenoden som varit i familjens ägo sedan den 12:e februari 1986. Dock skäms jag lite över att jag inte har samma fina och egentligen självklara tradition att varje år lyssna på den 2:a augusti den 2:a augusti.
Just låtarna som nämns ovan tillhör även mina favoriter från den oslagbara konserten. Energin i Roadhouse Blues är omöjlig att värja sig mot, redan från första sekunden blåser den ögonbrynen av samtliga åhörare. Därefter tappar den aldrig i intensitet ens för ett ögonblick. Fred är en annan Imperietklassiker som lyfter två extra nivåer på den 2:a augusti då Thåström under andra halvan öppnar alla spjällen i sin hals och sjunger som bara han kan.
Men Blå Himlen Blues förtjänar ett särskilt omnämnande. Den har likt ett fyrtorn lyst upp och visat vägen under hela min uppväxt. Och då är det just versionen från den 2:a augusti det handlar om. Inledningen kan inte beskrivas bättre än vad den redan gjorts ovan. Avslutningen ger oss en Thåström som förkastar allt vad ord, toner, takter och mänskligt beteende heter. Han river alla väggar som finns mellan människan och musikens hjärta, dess känslomässiga kärnpunkt. Han ylar och vrålar ut råvaran direkt från källan utan översättning eller påverkan av något mänskligt medvetande.
Alla borde ha 2:a augusti. Alla måste ha 2:a augusti. Annars blir jag arg. I fortsättningen lyssnar vi alla på 2:a augusti den 2:a augusti. Överens?
söndag 1 augusti 2010
Dylan Top 100: 4
4. A Hard Rain’s A-Gonna Fall (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [23]
The truth rang out so loud in his words – Arlo Guthrie
Alla känner vi till ordspråket som säger att en bild säger mer än tusen ord. Inte lika välkänt är ordspråket som säger att varje rad i A Hard Rain’s A-Gonna Fall säger mer än tusen bilder. Inte desto mindre är det helt sant. En vän till Dylan som var närvarande då låten hamrades ned på en skrivmaskin av märket Remington har berättat den bara forsade ur honom.
1962 höll John F Kennedy sitt första State of the Union-tal. Han gjorde det genom att berätta att han varit på en resa. Att han sett hur människor världen över såg upp till USA för dess välstånd och glimrande ideal, samtidigt gav han en bild av USA som ett välmående land fyllt av hopp och framtidstro. Dylans A Hard Rain’s A-Gonna Fall har av vissa setts som ett svar på Kennedys tal och handlar också om en resa. Han börjar med frågan:
Oh, where have you been my blue eyed son?
Oh, where have you been my darling young one?
Frasen som med viss modifikation inleder samtliga fem verser i A Hard Rain’s A-Gonna Fall kan spåras till den gamla traditionella skotska balladen Lord Randal. Även melodin är hämtad från den skotska balladen som börjar: ”O where have you been, Lord Randal, my son?/And where have you been, my handsome young man?”
Dylan använder den gamla frasen för att ställa de fyra frågor som inleder de fyra första verserna. Var har du varit? Vad har du sett? Vad har du hört? Vem har du mött? Svaren får vi genom en kaskad av drömlika, hemska, vackra, olycksbådande och gripande bilder. Dylan har berättat att varje rad egentligen är inledningsraden på en hel låt. Bilderna berättar om en värld där orättvisor, tragedier, ödeläggelse och fasor har stigit likt ett illavarslande tidvatten som, enligt berättaren som bevittnat allt detta, snart kommer leda till någon slags apokalyptisk katastrof för den förfallna mänskligheten genom ett ”hard rain”.
A Hard Rain’s A-Gonna Fall har sedan sin födsel blivit misshandlad av feltolkningar då en allmän uppfattning har varit att låten handlar om kärnvapen, att ”hard rain” skulle betyda kärnvapnens attack och världen som beskrivs skulle vara vad som fanns kvar efter attacken. Det är ett endimensionellt, trångt och platt synsätt som kraftigt underskattar verkets astronomiska innehåll men som dock har visat sig ytterst seglivat trots att Dylan redan 1963 förfäktade denna tolkning och med en nyfödd artists öppenhjärtighet försökte förklara vad han egentligen menade.
Den femte versen, som lyfter sången till en än högre och tidigare okänd nivå då de fyra första redan befann sig på den absoluta toppen, inleds med frågan: Och vad ska du göra nu? Den unge, blåögde antar en slags profetisk gestalt och berättar att han ska ge sig tillbaka ut innan regnet börjar falla. Avslutningen består av några av de mest uttrycksfulla och fantastiskt klingande rader som tillsammans med musiken skapar något helt enastående:
And I'll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I'll stand on the ocean until I start sinkin'
But I'll know my song well before I start singin'
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, and it's a hard
It's a hard rain's a-gonna fall.
The truth rang out so loud in his words – Arlo Guthrie
Alla känner vi till ordspråket som säger att en bild säger mer än tusen ord. Inte lika välkänt är ordspråket som säger att varje rad i A Hard Rain’s A-Gonna Fall säger mer än tusen bilder. Inte desto mindre är det helt sant. En vän till Dylan som var närvarande då låten hamrades ned på en skrivmaskin av märket Remington har berättat den bara forsade ur honom.
1962 höll John F Kennedy sitt första State of the Union-tal. Han gjorde det genom att berätta att han varit på en resa. Att han sett hur människor världen över såg upp till USA för dess välstånd och glimrande ideal, samtidigt gav han en bild av USA som ett välmående land fyllt av hopp och framtidstro. Dylans A Hard Rain’s A-Gonna Fall har av vissa setts som ett svar på Kennedys tal och handlar också om en resa. Han börjar med frågan:
Oh, where have you been my blue eyed son?
Oh, where have you been my darling young one?
Frasen som med viss modifikation inleder samtliga fem verser i A Hard Rain’s A-Gonna Fall kan spåras till den gamla traditionella skotska balladen Lord Randal. Även melodin är hämtad från den skotska balladen som börjar: ”O where have you been, Lord Randal, my son?/And where have you been, my handsome young man?”
Dylan använder den gamla frasen för att ställa de fyra frågor som inleder de fyra första verserna. Var har du varit? Vad har du sett? Vad har du hört? Vem har du mött? Svaren får vi genom en kaskad av drömlika, hemska, vackra, olycksbådande och gripande bilder. Dylan har berättat att varje rad egentligen är inledningsraden på en hel låt. Bilderna berättar om en värld där orättvisor, tragedier, ödeläggelse och fasor har stigit likt ett illavarslande tidvatten som, enligt berättaren som bevittnat allt detta, snart kommer leda till någon slags apokalyptisk katastrof för den förfallna mänskligheten genom ett ”hard rain”.
A Hard Rain’s A-Gonna Fall har sedan sin födsel blivit misshandlad av feltolkningar då en allmän uppfattning har varit att låten handlar om kärnvapen, att ”hard rain” skulle betyda kärnvapnens attack och världen som beskrivs skulle vara vad som fanns kvar efter attacken. Det är ett endimensionellt, trångt och platt synsätt som kraftigt underskattar verkets astronomiska innehåll men som dock har visat sig ytterst seglivat trots att Dylan redan 1963 förfäktade denna tolkning och med en nyfödd artists öppenhjärtighet försökte förklara vad han egentligen menade.
Den femte versen, som lyfter sången till en än högre och tidigare okänd nivå då de fyra första redan befann sig på den absoluta toppen, inleds med frågan: Och vad ska du göra nu? Den unge, blåögde antar en slags profetisk gestalt och berättar att han ska ge sig tillbaka ut innan regnet börjar falla. Avslutningen består av några av de mest uttrycksfulla och fantastiskt klingande rader som tillsammans med musiken skapar något helt enastående:
And I'll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I'll stand on the ocean until I start sinkin'
But I'll know my song well before I start singin'
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, and it's a hard
It's a hard rain's a-gonna fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)