Jag vet inte vad det är, jag är i vanliga fall dansant som en snöskyffel men då musiken från Rolling Stones sena 60-tal och tidiga 70-tal får trumhinnorna att vibrera börjar mina leder röra sig på ett sätt jag inte visste att de kunde. Kanske vilar det någon voodoobesvärjelse över deras musik eller kanske är det sättet Keith Richards och Mick Taylors gitarrer svarar varandra. Ni skulle se mig, jag hade varit kung på dansgolvet, om det nu fanns något dansgolv som spelade Stones. Men det gör det inte.
Jag minns att jag såg en intervju med Dregen (ni vet den där posande gitarristen i Backyard Babies som tidigare också var med i fantastiska rockbandet Hellacopters och som man nu mera bl.a. kan se på spårvagnarnas reklamskyltar där han gör reklam för ett köpcentrum i Kungsbacka). Hur meningen började minns jag inte riktigt men jag vet att den slutade ungefär:
- ...men sen blir man äldre och inser att Rolling Stones är världens bästa band.
Jag har uppenbarligen blivit så gammal nu, trots att jag då tänkte att det skulle minsann aldrig jag tycka. Men jo, Rikard för många år sedan, så är det.
- Nä, Metallica är bäst, svarar Rikard för många år sedan.
- Pffsstt, Metallica i all ära men kolla är när jag spelar Gimme Shelter, Tumbling Dice eller kanske Brown Sugar.
- Woooaaahh! utbrister Rikard för många år sedan, kan jag göra så? Var har jag lärt mig dansa så där?
- Det har jag inte... det bara blir så när jag spelar Stones, svarar nutidsrikard mellan dansstegen. Men tillbaks till dåtiden med dig nu, du står i vägen för mina moves. Och om några år när du spelar en avgörande match i serien och det står 9-9 i skilje och du tänker att du ska överraska med att gå runt och attackera efter serve; gör det inte, du kixar bara. Du kixar alltid.
tisdag 4 maj 2010
"A good man is hard to find"
VM-finalen tycks ta många timmar till att avgöra då både Dott och Robertson sakta, sakta kravlar sig mot den ack så åtråvärda trofén som står och glimrar bakom bordet. De påminner om två nykläckta sköldpaddsungar som tafatt krälar över och under varandra, instinktivt i riktning mot havet utan att riktigt veta hur. Finns det nån mer där ute som följer krampkampen till sitt slut?
Jag växlar mellan att lyssna på Kims kommenterande och en gammal spellista jag dammade av. Ibland upptäcker man plötsligt en fras eller vers som man aldrig tänkt på förut, trots att den funnits där hela tiden. Det hände mig precis medan skotten och australiensaren ägnade drygt tjugo minuter åt att spela på samma röd.
A long dead soldier looks out from the frame
No one remembers his war;
no one remembers his name
Go out to the meadow; scare off all the crows
It does nothing but rain here, and nothing will grow
Det är en sån där låt som man bara får höra om man vågar ge sig in på Tom Waits och hans sagolika skapelser. Stilen är så bekant, den har hörts i hundratals färgsprakande varietéföreställningar. Men här är ridåns draperier malätna, trumpeten sprucken och orkestern består av nersupna gatumusikanter. Det är odödligt vackert på sitt alldeles egna sätt, precis som sången. Och texten, som bär geniets sigill.
Oj, så fantastisk han är, Tom. Oj.
Jag växlar mellan att lyssna på Kims kommenterande och en gammal spellista jag dammade av. Ibland upptäcker man plötsligt en fras eller vers som man aldrig tänkt på förut, trots att den funnits där hela tiden. Det hände mig precis medan skotten och australiensaren ägnade drygt tjugo minuter åt att spela på samma röd.
A long dead soldier looks out from the frame
No one remembers his war;
no one remembers his name
Go out to the meadow; scare off all the crows
It does nothing but rain here, and nothing will grow
Det är en sån där låt som man bara får höra om man vågar ge sig in på Tom Waits och hans sagolika skapelser. Stilen är så bekant, den har hörts i hundratals färgsprakande varietéföreställningar. Men här är ridåns draperier malätna, trumpeten sprucken och orkestern består av nersupna gatumusikanter. Det är odödligt vackert på sitt alldeles egna sätt, precis som sången. Och texten, som bär geniets sigill.
Oj, så fantastisk han är, Tom. Oj.
måndag 3 maj 2010
Kravmärkt
Om man ska ha en låt på hjärnan i 18 timmar ställer det ganska stora krav på låten för att det inte ska bli tjatigt efter en stund. Om man utöver det nynnar på den omedvetet i 18 timmar blir kraven ännu högre och dessutom ställer det stora krav på omgivningen.
Det kanske bara är tidernas bästa rockband som kan leva upp till såna krav.
Fast nynningarna kan också varit kopplade till en viss nervositet. Men är man omgiven av små bordtennisspelande yrväder som envisas med att smasha tillbaka allt som kommer mot dem och enbart öppnar med backhand trots att de bara behärskar forehandöppningen och som testar yxservar med backhandsidan á la Matsudaira vid 12-12 i viktiga prestigematcher, då ska man vara glad att man kommer undan med lite neurotiskt nynnande som enda bieffekt.
I alla fall så länge det handlar om Sweet Virginia, hade det varit Sommartider som fastnade i gommen hade det varit fara på färde.
Det kanske bara är tidernas bästa rockband som kan leva upp till såna krav.
Fast nynningarna kan också varit kopplade till en viss nervositet. Men är man omgiven av små bordtennisspelande yrväder som envisas med att smasha tillbaka allt som kommer mot dem och enbart öppnar med backhand trots att de bara behärskar forehandöppningen och som testar yxservar med backhandsidan á la Matsudaira vid 12-12 i viktiga prestigematcher, då ska man vara glad att man kommer undan med lite neurotiskt nynnande som enda bieffekt.
I alla fall så länge det handlar om Sweet Virginia, hade det varit Sommartider som fastnade i gommen hade det varit fara på färde.
söndag 2 maj 2010
Dylan Top 100: 26-30
26. The Lonesome Death of Hattie Carroll (The Times They Are A-Changin’, 1964) [11]
Dylans berättelse om hur William Zanzinger slog ihjäl sitt hembiträde Hattie Carroll och om den efterföljande rättegången slog undan fötterna på en hel musikgenre. Många är det som än idag berättar om hur den omkullkastade formerna för hur en ”protestsång” kan skrivas. Det är en kass benämning, ”protestsång”, Dylan avskydde den. Men sången skildrar 60-talets USA i sin mest avskyvärda skepnad där en vit rikemanssnorvalp kommer undan med ett oprovocerat överfall med dödlig utgång mot sitt svarta hembiträde. Den överraskande milda domen väckte stor uppståndelse i USA och Dylan skrev låten nästan omedelbart efter domstolens beslut.
Låten är uppbyggd på fyra rimmande verser. I den första beskrivs mordet och gripandet. I den andra beskrivs William Zanzinger. I den tredje skildras Hattie Carrolls liv. De avslutas alla med raderna “But you who philosophize disgrace and criticize all fears/Take the rag away from your face/Now ain't the time for your tears.” Men i den fjärde versen då domen förkunnas, förändras de sista raderna. Versen är så briljant att den här måste återges i sin helhet:
“In the courtroom of honor, the judge pounded his gavel
To show that all's equal and that the courts are on the level
And that the strings in the books ain't pulled and persuaded
And that even the nobles get properly handled
Once that the cops have chased after and caught 'em
And that the ladder of law has no top and no bottom
Stared at the person who killed for no reason
Who just happened to be feelin' that way without warnin'
And he spoke through his cloak, most deep and distinguished
And handed out strongly, for penalty and repentance
William Zanzinger with a six-month sentence
Oh, but you who philosophize disgrace and criticize all fears
Bury the rag deep in your face
For now's the time for your tears”
27. Masters of War (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [16]
Det är en prestation som är ofattbar ifall man stannar upp och tänker på det. En antikrigslåt utan att det blir fånigt, besinningslöst hat utan att det blir dumt. Men främsta styrkan hos Masters of War är att den är skriven på en så universell nivå, men ändå träffar så klockrent. Den är minst lika aktuell idag som när den skrevs. Den hade varit lika aktuell för hundra år sedan och kommer att säga lika mycket för morgondagens generationer.
Vad som slår en när man lyssnar till Dylans tidlösa angrepp mot vapenindustrin och politikens krigiska ledare är hur iskallt och nästan likgiltigt Dylan uttrycker en text som kokar, pulserar och kreverar i en vildsint vrede och ett oförlåtligt hat. Låten är en yta lika lugn som en skogstjärn som rymmer krafter av vulkaniska mått.
Men trots att Dylan inte gör de minsta försök att dämpa eller kontrollera sitt hat, så är det en välartikulerad vrede han släpper fram, ackompanjerad av dundrande ackord som tycks förebåda jordens undergång. Det är med vredesmodets klarsynthet han otäckt iskallt uttalar fördömanden och de mest vederstyggliga, hjärtlösa förbannelser ”For threatening my baby/Unborn and unnamed/You ain't worth the blood/That runs in your veins” och ”Let me ask you one question/Is your money that good/Will it buy you forgiveness/Do you think that it could/I think you will find/When your death takes its toll/All the money you made/Will never buy back your soul”.
Och när slutet väl är där visar det sig att den unge Dylan sparat sina allra mest hatfyllda ord till sist, ord så starka att de får lyssnaren att rygga tillbaka; ”And I hope that you die/And that your death will come soon/I’ll follow your casket/On a pale afternoon/And I watch while you’re lowered/Down to your deathbed/And I’ll stand over your grave/’Til I’m sure that you’re dead”.
28. Gates of Eden (Bringing it all Back Home, 1965) [69]
Dylan slår an ackorden med en beslutsam intensitet och verserna proklameras med en melodisk vältalighet. Den femte raden i varje vers svävar ut i en underbar klingande slinga. Men allt det där är bara detaljer, melodi och musik är bara dekorationer, Gates of Eden handlar helt och hållet om orden. Som Bobby Neuwirth sa ”No one had ever heard anything like this before, no one had ever heard anything like this before”. Ingen har hört något liknande efteråt heller.
Låten består av nio verser. Alla åtskilda, beskrivande bilder och scenarion vi aldrig hade kunnat drömma om. Som den grå flanelldvärgen som skriker ut sin vanmakt åt motorcykelns svarta madonna, den tvåhjulade zigenardrottningen, då hon sveper förbi medan rovfåglar pickar i sig hans brödsmulesynder.
Vi får höra om; “The kingdoms of experience/In the precious wind they rot/While paupers change possessions/Each one wishing for what the other has got”, här finns fria “to do anything they wish to do but die” och det hugger till och blir extra vackert då Dylan höjer rösten i en av de klingande femte raderna; “and I’ll try to harmonize with songs/the lonesome sparrow sings”.
Och här finns Aladdin med sin lampa som sitter med “utopian hermit monks/side saddle on the golden calf/ And on their promises of paradise/You will not hear a laugh/All except inside the Gates of Eden”. Alla verser slutar där, i Eden, som en kontrast till vad som finns utanför, som om låten är en berättelse om alla de som ställdes utanför Eden. Där byrackor skäller åt ”ships with tatooed sails/heading for the Gates of Eden”. Och innanför portarna är allt annorlunda; “the princess and the prince/discuss what's real and what is not/it doesn't matter inside the Gates of Eden”.
Men det finns en risk i att analysera, plocka isär och lägga för mycket betydelse i allt som sägs. Dylan varnar för just det i sista versen och ger oss en ledtråd i hur han vill att vi ska lyssna till verserna: “At dawn my lower comes to me/And tells me of her dreams/With no attempts to shovel the glimpse/Into the ditch of what each one means/At times I think there are no words/But these to tell what's true/And there are no truths outside the Gates of Eden”.
29. Just Like a Woman (Blonde on Blonde, 1966) [10]
Låten fungerar lite som huvudpersonen på Blonde on Blonde. Det är kanske den mest berömda från den legendariska skivan och den personifierar mycket av vad Blonde on Blonde handlar om. Den till häften verkliga till hälften hallucinerande dimman ligger tät och ett relativt osmickrande porträtt samt en obekväm relation målas upp.
Men Just Like a Woman domineras av sin melodi. En gitarr och ett piano som trippar runt i små cirklar, en doft av orgel och så munspelet som hugger tag i hela låten. Genial i sin melodiösa enkelhet löper den som en röd tråd genom hela kompositionen, från sitt intro till det avslutande solot.
Texten är kusligt avlägsen och abstrakt ena stunden ”Nobody feels any pain/Tonight as I stand inside the rain” eller ”With her fog, her amphetamine and her pearls” men långt därinne bland de suddiga bilderna ligger de mest allmänmänskliga situationerna. Det ligger mycket i vad den rutinerade låtskrivaren Jimmy Webb sa; ”There’s a lifetime of listening in these details and layered subtleties. Any serious student of songwriting will find a complete edeucation in this one composition”.
30. Po’ Boy (Love and Theft, 2001) [79]
Kanske ville Dylan bara briljera i frasering och humoristiska, underfundiga rim. Åtminstone är det precis vad han gör i en av sina mest lekfulla kompositioner. ”Po’ Boy in the hotel called the ‘Palace of Gloom’/called down to roomservice, says ’send up a room’” vitsar Dylan mitt ibland Shakespeare parafraser, kärleksförklaringar och väderbitna rader som ”time and love has branded me with its claws”. Och medan musiken dansar fram med en retsamt avslappnad lätthet skrålar han ut ”all I know is that I’m thrilled by your kiss/I don’t know anymore than this” innan han avslutar med ännu en vits; ”Knockin’ on the door, I say, ‘Who’s it, where you from/Man say ‘Freddie’, I say ‘Freddie who?’/He say, ‘Freddie or not, here I come’”.
Dylans berättelse om hur William Zanzinger slog ihjäl sitt hembiträde Hattie Carroll och om den efterföljande rättegången slog undan fötterna på en hel musikgenre. Många är det som än idag berättar om hur den omkullkastade formerna för hur en ”protestsång” kan skrivas. Det är en kass benämning, ”protestsång”, Dylan avskydde den. Men sången skildrar 60-talets USA i sin mest avskyvärda skepnad där en vit rikemanssnorvalp kommer undan med ett oprovocerat överfall med dödlig utgång mot sitt svarta hembiträde. Den överraskande milda domen väckte stor uppståndelse i USA och Dylan skrev låten nästan omedelbart efter domstolens beslut.
Låten är uppbyggd på fyra rimmande verser. I den första beskrivs mordet och gripandet. I den andra beskrivs William Zanzinger. I den tredje skildras Hattie Carrolls liv. De avslutas alla med raderna “But you who philosophize disgrace and criticize all fears/Take the rag away from your face/Now ain't the time for your tears.” Men i den fjärde versen då domen förkunnas, förändras de sista raderna. Versen är så briljant att den här måste återges i sin helhet:
“In the courtroom of honor, the judge pounded his gavel
To show that all's equal and that the courts are on the level
And that the strings in the books ain't pulled and persuaded
And that even the nobles get properly handled
Once that the cops have chased after and caught 'em
And that the ladder of law has no top and no bottom
Stared at the person who killed for no reason
Who just happened to be feelin' that way without warnin'
And he spoke through his cloak, most deep and distinguished
And handed out strongly, for penalty and repentance
William Zanzinger with a six-month sentence
Oh, but you who philosophize disgrace and criticize all fears
Bury the rag deep in your face
For now's the time for your tears”
27. Masters of War (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [16]
Det är en prestation som är ofattbar ifall man stannar upp och tänker på det. En antikrigslåt utan att det blir fånigt, besinningslöst hat utan att det blir dumt. Men främsta styrkan hos Masters of War är att den är skriven på en så universell nivå, men ändå träffar så klockrent. Den är minst lika aktuell idag som när den skrevs. Den hade varit lika aktuell för hundra år sedan och kommer att säga lika mycket för morgondagens generationer.
Vad som slår en när man lyssnar till Dylans tidlösa angrepp mot vapenindustrin och politikens krigiska ledare är hur iskallt och nästan likgiltigt Dylan uttrycker en text som kokar, pulserar och kreverar i en vildsint vrede och ett oförlåtligt hat. Låten är en yta lika lugn som en skogstjärn som rymmer krafter av vulkaniska mått.
Men trots att Dylan inte gör de minsta försök att dämpa eller kontrollera sitt hat, så är det en välartikulerad vrede han släpper fram, ackompanjerad av dundrande ackord som tycks förebåda jordens undergång. Det är med vredesmodets klarsynthet han otäckt iskallt uttalar fördömanden och de mest vederstyggliga, hjärtlösa förbannelser ”For threatening my baby/Unborn and unnamed/You ain't worth the blood/That runs in your veins” och ”Let me ask you one question/Is your money that good/Will it buy you forgiveness/Do you think that it could/I think you will find/When your death takes its toll/All the money you made/Will never buy back your soul”.
Och när slutet väl är där visar det sig att den unge Dylan sparat sina allra mest hatfyllda ord till sist, ord så starka att de får lyssnaren att rygga tillbaka; ”And I hope that you die/And that your death will come soon/I’ll follow your casket/On a pale afternoon/And I watch while you’re lowered/Down to your deathbed/And I’ll stand over your grave/’Til I’m sure that you’re dead”.
28. Gates of Eden (Bringing it all Back Home, 1965) [69]
Dylan slår an ackorden med en beslutsam intensitet och verserna proklameras med en melodisk vältalighet. Den femte raden i varje vers svävar ut i en underbar klingande slinga. Men allt det där är bara detaljer, melodi och musik är bara dekorationer, Gates of Eden handlar helt och hållet om orden. Som Bobby Neuwirth sa ”No one had ever heard anything like this before, no one had ever heard anything like this before”. Ingen har hört något liknande efteråt heller.
Låten består av nio verser. Alla åtskilda, beskrivande bilder och scenarion vi aldrig hade kunnat drömma om. Som den grå flanelldvärgen som skriker ut sin vanmakt åt motorcykelns svarta madonna, den tvåhjulade zigenardrottningen, då hon sveper förbi medan rovfåglar pickar i sig hans brödsmulesynder.
Vi får höra om; “The kingdoms of experience/In the precious wind they rot/While paupers change possessions/Each one wishing for what the other has got”, här finns fria “to do anything they wish to do but die” och det hugger till och blir extra vackert då Dylan höjer rösten i en av de klingande femte raderna; “and I’ll try to harmonize with songs/the lonesome sparrow sings”.
Och här finns Aladdin med sin lampa som sitter med “utopian hermit monks/side saddle on the golden calf/ And on their promises of paradise/You will not hear a laugh/All except inside the Gates of Eden”. Alla verser slutar där, i Eden, som en kontrast till vad som finns utanför, som om låten är en berättelse om alla de som ställdes utanför Eden. Där byrackor skäller åt ”ships with tatooed sails/heading for the Gates of Eden”. Och innanför portarna är allt annorlunda; “the princess and the prince/discuss what's real and what is not/it doesn't matter inside the Gates of Eden”.
Men det finns en risk i att analysera, plocka isär och lägga för mycket betydelse i allt som sägs. Dylan varnar för just det i sista versen och ger oss en ledtråd i hur han vill att vi ska lyssna till verserna: “At dawn my lower comes to me/And tells me of her dreams/With no attempts to shovel the glimpse/Into the ditch of what each one means/At times I think there are no words/But these to tell what's true/And there are no truths outside the Gates of Eden”.
29. Just Like a Woman (Blonde on Blonde, 1966) [10]
Låten fungerar lite som huvudpersonen på Blonde on Blonde. Det är kanske den mest berömda från den legendariska skivan och den personifierar mycket av vad Blonde on Blonde handlar om. Den till häften verkliga till hälften hallucinerande dimman ligger tät och ett relativt osmickrande porträtt samt en obekväm relation målas upp.
Men Just Like a Woman domineras av sin melodi. En gitarr och ett piano som trippar runt i små cirklar, en doft av orgel och så munspelet som hugger tag i hela låten. Genial i sin melodiösa enkelhet löper den som en röd tråd genom hela kompositionen, från sitt intro till det avslutande solot.
Texten är kusligt avlägsen och abstrakt ena stunden ”Nobody feels any pain/Tonight as I stand inside the rain” eller ”With her fog, her amphetamine and her pearls” men långt därinne bland de suddiga bilderna ligger de mest allmänmänskliga situationerna. Det ligger mycket i vad den rutinerade låtskrivaren Jimmy Webb sa; ”There’s a lifetime of listening in these details and layered subtleties. Any serious student of songwriting will find a complete edeucation in this one composition”.
30. Po’ Boy (Love and Theft, 2001) [79]
Kanske ville Dylan bara briljera i frasering och humoristiska, underfundiga rim. Åtminstone är det precis vad han gör i en av sina mest lekfulla kompositioner. ”Po’ Boy in the hotel called the ‘Palace of Gloom’/called down to roomservice, says ’send up a room’” vitsar Dylan mitt ibland Shakespeare parafraser, kärleksförklaringar och väderbitna rader som ”time and love has branded me with its claws”. Och medan musiken dansar fram med en retsamt avslappnad lätthet skrålar han ut ”all I know is that I’m thrilled by your kiss/I don’t know anymore than this” innan han avslutar med ännu en vits; ”Knockin’ on the door, I say, ‘Who’s it, where you from/Man say ‘Freddie’, I say ‘Freddie who?’/He say, ‘Freddie or not, here I come’”.
"Misery loves company"
Jag har aldrig sett mig som någon vidare empatisk människa. Även om jag, när jag tänker efter, ibland kan känna ett stort medlidande med medmänniskor i plågsamma situationer. Det är den sortens empati jag behärskar. Jag ödslar sällan någon energi på att glädjas med människor, det kan de gott göra för sig själva. Men lider de kan jag stundtals göra dem sällskap.
Om än mina empatiska förmågor kan debatteras så drabbades jag ikväll av exakt de kaotiska känslor som Selby själv måste haft inom sig då han snookrats styggt vid underläge 14-16 och typ 0-47. Tvingad att vinna tre raka frames för att ta sig till den så obegripligt hett eftertraktade finalen stod han och gjorde försök efter försök för att träffa en röd på rätt sätt och Dotts ledning bara växte. Någon slags empatisk panikstress växte inom mig i takt med hans missar.
Det var som om det fanns ett 100 Mbits bredband mellan mig och Selby där all hans kvalfyllda ångest tankades över till mig fullständigt oförsvagad. I mina hörlurar spelade Nick Cave & The Bad Seeds sin version av Muddy Water och tonsatte våndan som härjade likt en tornado inom både mig och Selby. "Mary, grab the baby, the river's rising/Muddy water taking back the land" ...sjöng Nick medan Selby för andra gången i rad missade en trevallarsstöt med ca 1 cm efter en fyrametersresa kors och tvärs över bordet.
Det kändes som om det var mina nervbanor Barry och Blixa spelade sina knatande basgångar på medan Thomas Wydler drev på takten på hjärtklaffarna.
Well the morning light shows water in the valley
Daddy's grave just went below the line
Things to say, you just can't take em with ya
This flood will swallow all you've left behind
Om än mina empatiska förmågor kan debatteras så drabbades jag ikväll av exakt de kaotiska känslor som Selby själv måste haft inom sig då han snookrats styggt vid underläge 14-16 och typ 0-47. Tvingad att vinna tre raka frames för att ta sig till den så obegripligt hett eftertraktade finalen stod han och gjorde försök efter försök för att träffa en röd på rätt sätt och Dotts ledning bara växte. Någon slags empatisk panikstress växte inom mig i takt med hans missar.
Det var som om det fanns ett 100 Mbits bredband mellan mig och Selby där all hans kvalfyllda ångest tankades över till mig fullständigt oförsvagad. I mina hörlurar spelade Nick Cave & The Bad Seeds sin version av Muddy Water och tonsatte våndan som härjade likt en tornado inom både mig och Selby. "Mary, grab the baby, the river's rising/Muddy water taking back the land" ...sjöng Nick medan Selby för andra gången i rad missade en trevallarsstöt med ca 1 cm efter en fyrametersresa kors och tvärs över bordet.
Det kändes som om det var mina nervbanor Barry och Blixa spelade sina knatande basgångar på medan Thomas Wydler drev på takten på hjärtklaffarna.
Well the morning light shows water in the valley
Daddy's grave just went below the line
Things to say, you just can't take em with ya
This flood will swallow all you've left behind
torsdag 29 april 2010
Lottat
Då var grupperna till Lag VM lottade. Här kan man se grupperna i sin helhet.
Grupp A: Jag tror Kina vinner gruppen... De skulle kanske till och med ha råd att kasta in sina lägst rankade spelare som Xu Xin och Zhang Jike, långt nere på världsrankingens sjätte- och sjundeplats och ändå vinna. Ryssland är favoriter till andraplatsen. Grekland är på nergång och Frankrike har något stort på gång men kanske inte redan i år.
Grupp B: Det bör inte vara några problem för Sydkorea att vinna gruppen men där bakom är det ett getingbo. Sverige, Taiwan, Tjeckien, Rumänien och Ukraina, samtliga möten dessa lag emellan kan sluta åt båda håll. Rumänien och Ukraina ska väl inte räcka till men de andra lagen är inte tillräckligt stabila för att några säkra vinster ska kunna räknas in.
Grupp C: Känns spontant som den grupp där striden om gruppvinsten kan bli som hårdast. Det är rent tramsigt (om ni tillåter det starka språket) att Japan bara är kvartsseedade och det var Tyskland som drog nitlotten att få dem i sin grupp. Boll är alltid stabil och Ovtcharov tycks vara i sitt livs form så tyskarna får gälla som favoriter, men de får minsann se upp. De andra lagen fungerar som utfyllnad.
Grupp D: Hong Kong känns som det klart svagaste av de fyra högst seedade lagen. De ska vara glada att de fick Österrike och inte Japan från den andra seedningsgruppen. Men österrikarna är inte ofarliga och man kan också fundera över vad Portugal kan ställa till med och vad som pågår bakom Nordkoreas järnridå ska man aldrg vara säker på.
25 dagar kvar.
Grupp A: Jag tror Kina vinner gruppen... De skulle kanske till och med ha råd att kasta in sina lägst rankade spelare som Xu Xin och Zhang Jike, långt nere på världsrankingens sjätte- och sjundeplats och ändå vinna. Ryssland är favoriter till andraplatsen. Grekland är på nergång och Frankrike har något stort på gång men kanske inte redan i år.
Grupp B: Det bör inte vara några problem för Sydkorea att vinna gruppen men där bakom är det ett getingbo. Sverige, Taiwan, Tjeckien, Rumänien och Ukraina, samtliga möten dessa lag emellan kan sluta åt båda håll. Rumänien och Ukraina ska väl inte räcka till men de andra lagen är inte tillräckligt stabila för att några säkra vinster ska kunna räknas in.
Grupp C: Känns spontant som den grupp där striden om gruppvinsten kan bli som hårdast. Det är rent tramsigt (om ni tillåter det starka språket) att Japan bara är kvartsseedade och det var Tyskland som drog nitlotten att få dem i sin grupp. Boll är alltid stabil och Ovtcharov tycks vara i sitt livs form så tyskarna får gälla som favoriter, men de får minsann se upp. De andra lagen fungerar som utfyllnad.
Grupp D: Hong Kong känns som det klart svagaste av de fyra högst seedade lagen. De ska vara glada att de fick Österrike och inte Japan från den andra seedningsgruppen. Men österrikarna är inte ofarliga och man kan också fundera över vad Portugal kan ställa till med och vad som pågår bakom Nordkoreas järnridå ska man aldrg vara säker på.
25 dagar kvar.
Den uppstigande solens rike
Idag tar vi en titt på nästa spännande deltagare i Lag VM, Japan. De tycks komma på traktorbred front på ungdomssidan men saknar kanske fortfarande den där riktigt sylvassa spetsen på seniornivå. Men kom ihåg att de i Asiatiska Mästerskapen hade matchbollar till guldet i lag då Mizutani hade flera matchbollar på Xu Xin i ett läge då Japan ledde lagmatchen med 2-1. Detta efter att Kenta Matsudaira slagit Xu Xin och Seiya Kishikawa vunnit över Ma Long med 3-0. Kan något liknande upprepas? Japans trupp i Moskva:
Jun Mizutani
Kaii Yoshida
Seiya Kishikawa
Kenta Matsudaira
Chan Kazuhiro
Det femte och sista namnet får betraktas som en skräll. Jag hade nog gissat på att supertalangen Koki Niwa, eller Jin Ueda, efter sina sensationella framgångar i German Open, skulle komma med istället. Men kanske har de fått spela till sig platserna likt kineserna med följden att Kazuhiro gjort en fin insats.
Kanske är det också så att det är fel i de officiella listorna över lagens spelartrupper. Den svenska truppen påstås ha Kristian Karlsson som femte spelare men enligt Svenska Bordtennisförbundets hemsida är Andreas Törnkvist femteman. Å andra sidan påstås det i samma artikel att svenska landslaget ska till Köpenhamn "för hårdrillning" inför VM. Det låter ju helt osannolikt att de ska till Köpenhamn för att drilla håret dagarna före VM. Det kan man väl göra i Sverige?
Så vem i hela världen kan man lita på?
Jun Mizutani
Kaii Yoshida
Seiya Kishikawa
Kenta Matsudaira
Chan Kazuhiro
Det femte och sista namnet får betraktas som en skräll. Jag hade nog gissat på att supertalangen Koki Niwa, eller Jin Ueda, efter sina sensationella framgångar i German Open, skulle komma med istället. Men kanske har de fått spela till sig platserna likt kineserna med följden att Kazuhiro gjort en fin insats.
Kanske är det också så att det är fel i de officiella listorna över lagens spelartrupper. Den svenska truppen påstås ha Kristian Karlsson som femte spelare men enligt Svenska Bordtennisförbundets hemsida är Andreas Törnkvist femteman. Å andra sidan påstås det i samma artikel att svenska landslaget ska till Köpenhamn "för hårdrillning" inför VM. Det låter ju helt osannolikt att de ska till Köpenhamn för att drilla håret dagarna före VM. Det kan man väl göra i Sverige?
Så vem i hela världen kan man lita på?
onsdag 28 april 2010
Dagen före lottningen
Imorgon lottas Lag VM. Det har tidigare här på bloggen spekulerats vilt i vilka trupper Kina och Sydkorea ska mönstra. Kina har 6 spelare på världsrankingens Top 10, de har 8 bland de 15 bästa. För att ta ut sin VM trupp anordnades det uttagningstävlingar som följts noga här och resultatet blev en trupp bestående av:
Xu Xin (vinnare av första uttagningstävlingen)
Zhang Jike (vinnare av andra uttagningstävlingen)
Ma Long (vinnare av tredje uttagningstävingen)
Wang Liqin (uttagen av landslagsledningen)
Wang Hao (uttagen av landslagsledningen)
Hur Sydkoreas uttagning gått till är för mig höljd i dunkel men klart är att Sydkorea har hela 11 spelare mellan plats 9 och 61 på världsrankingen. Jag har skrivit tidigare att jag hoppats på en blandning mellan den rutinerade stjärntrion och den enormt spännande supertalangkvartetten som här på Idiotvind går under namnet "träsksparvar". Precis så blev det, även om det alltså var många som slogs om platserna. Truppen:
Joo Se Hyuk
Oh Sang Eun
Ryu Seung Min
Seo Hyun Deok
Kim Min Seok
Hela stjärntrion samt två av träsksparvarna med andra ord. Den sensationelle vinnaren av Slovenska Öppna, Lee Sang Su, ställs utanför. Nästan hela supertalangkvartetten har språngklättrat upp i den senaste rankinglistan likt gibbaonapor i ett mangoträd. Seo Hyun Deok har gått från plats 40 till 32, Kim Min Seok har avancerat från 70:e plats till 41:a, Lee Sang Su har lämnat 72:a plats och är nu rankad som nummer 50 i världen. När året började var han 145:a och Kim Min Seok var rankad som 156:a. Jung Young Sik har placerat sig på en 61:a plats, han började året som 221:a i världen.
Var ska det sluta?
Xu Xin (vinnare av första uttagningstävlingen)
Zhang Jike (vinnare av andra uttagningstävlingen)
Ma Long (vinnare av tredje uttagningstävingen)
Wang Liqin (uttagen av landslagsledningen)
Wang Hao (uttagen av landslagsledningen)
Hur Sydkoreas uttagning gått till är för mig höljd i dunkel men klart är att Sydkorea har hela 11 spelare mellan plats 9 och 61 på världsrankingen. Jag har skrivit tidigare att jag hoppats på en blandning mellan den rutinerade stjärntrion och den enormt spännande supertalangkvartetten som här på Idiotvind går under namnet "träsksparvar". Precis så blev det, även om det alltså var många som slogs om platserna. Truppen:
Joo Se Hyuk
Oh Sang Eun
Ryu Seung Min
Seo Hyun Deok
Kim Min Seok
Hela stjärntrion samt två av träsksparvarna med andra ord. Den sensationelle vinnaren av Slovenska Öppna, Lee Sang Su, ställs utanför. Nästan hela supertalangkvartetten har språngklättrat upp i den senaste rankinglistan likt gibbaonapor i ett mangoträd. Seo Hyun Deok har gått från plats 40 till 32, Kim Min Seok har avancerat från 70:e plats till 41:a, Lee Sang Su har lämnat 72:a plats och är nu rankad som nummer 50 i världen. När året började var han 145:a och Kim Min Seok var rankad som 156:a. Jung Young Sik har placerat sig på en 61:a plats, han började året som 221:a i världen.
Var ska det sluta?
tisdag 27 april 2010
Lång bitter eftersmak
Jag vaknade idag och hade en konstig smak i gommen. Jag försökte analysera vad det var. Hade jag ätit något konstigt dagen innan? Hade jag glömt borsta tänderna? Det var liksom en bitter smak som inte gick att bli av med.
Men så slog det mig. Det är Kentas förlust mot Ma Lin i VM för ganska precis ett år sedan. Jag har inte kommit över den än. Jag skrev om matchen då för ett år sedan, i ett av de starkaste och mest känslosamma inlägg jag någonsin skrivit. Om hur Kenta med sin avväpnande taktik var som barnet som skrek till kejsaren "men han har ju inga kläder på sig". Om hur Kenta var som älvorna som dansar i dimbeslöjade gläntor medan Ma Lin var ett stort, argt klampande bergstroll.
Har Ma Lin någonsin blivit så utspelad, avklädd och rent förnedrad som han blev i sjätte och början på sjunde set mot Kenta?
Det fanns så många ingredienser i den matchen. Den stora, stygga pingisvargen mot den lille utmanarvalpen med en hel hemmapublik i ryggen. En perfekt taktiskt genomförd match av den tekniske japanen mot den vilt slående, frustande kinesen. Den osannolika drömbollen i det absoluta slutskedet. Och så fallet på målsnöret. Det är ingredienser som tillsammans kokas ihop till en häxbryggd så besk och bitter att jag ett år senare fortfarande vaknar med en bitter ångest.
"Det är synd om människorna" som Strindberg sa. Eller skrev.
Men så slog det mig. Det är Kentas förlust mot Ma Lin i VM för ganska precis ett år sedan. Jag har inte kommit över den än. Jag skrev om matchen då för ett år sedan, i ett av de starkaste och mest känslosamma inlägg jag någonsin skrivit. Om hur Kenta med sin avväpnande taktik var som barnet som skrek till kejsaren "men han har ju inga kläder på sig". Om hur Kenta var som älvorna som dansar i dimbeslöjade gläntor medan Ma Lin var ett stort, argt klampande bergstroll.
Har Ma Lin någonsin blivit så utspelad, avklädd och rent förnedrad som han blev i sjätte och början på sjunde set mot Kenta?
Det fanns så många ingredienser i den matchen. Den stora, stygga pingisvargen mot den lille utmanarvalpen med en hel hemmapublik i ryggen. En perfekt taktiskt genomförd match av den tekniske japanen mot den vilt slående, frustande kinesen. Den osannolika drömbollen i det absoluta slutskedet. Och så fallet på målsnöret. Det är ingredienser som tillsammans kokas ihop till en häxbryggd så besk och bitter att jag ett år senare fortfarande vaknar med en bitter ångest.
"Det är synd om människorna" som Strindberg sa. Eller skrev.
måndag 26 april 2010
Ett drama bortom allt
Jag har missat alldeles för mycket snooker de senaste dagarna. Gamle legenden Steve Davis slog ut regerande världsmästaren och nästa års rankingetta John Higgins med 13-11 i andra omgången. Åker de fördömda skridskor och bygger snögubbar i helvetet nu?
Robertson vände 5-11 till 13-12 mot kvalspelaren Martin Gould. I snookerkretsar går han nu mera under namnet Houdini. Dott sopade banan med både Ebdon och Maguire och spelar bättre snooker än på många år, detta utan sitt hakplåster.
Ronnie O'Sullivan och den pånyttfödde dubble världsmästaren Mark Williams, som otroligt nog möts redan i andra omgången, går en episk tvekamp som får världsalltet att skaka i sina fundament. Spelet är som Kim sa "formidabelt". 4-4 efter första ronden, 8-8 efter den andra då The Rocket knackat fram en röd gömd mellan rosa och vall, som bara raketen kan. I eftermiddag avgörs holmgången.
Vinnaren får möta segraren mellan "The Jester from Leicester", Mark Selby och den sjufaldige världsmästaren Stephen Hendry, där The Jester just nu ryckt till 7-4 medan Kim anar "illavarslande tecken" i Hendrys minimala kroppspsråk och ansiktsuttryck.
Imorgon börjar kvartsfinalerna. Idiotvind kräver att sju raka, röda helgdagar fram till och med måndagens final utlyses omedelbart.
Robertson vände 5-11 till 13-12 mot kvalspelaren Martin Gould. I snookerkretsar går han nu mera under namnet Houdini. Dott sopade banan med både Ebdon och Maguire och spelar bättre snooker än på många år, detta utan sitt hakplåster.
Ronnie O'Sullivan och den pånyttfödde dubble världsmästaren Mark Williams, som otroligt nog möts redan i andra omgången, går en episk tvekamp som får världsalltet att skaka i sina fundament. Spelet är som Kim sa "formidabelt". 4-4 efter första ronden, 8-8 efter den andra då The Rocket knackat fram en röd gömd mellan rosa och vall, som bara raketen kan. I eftermiddag avgörs holmgången.
Vinnaren får möta segraren mellan "The Jester from Leicester", Mark Selby och den sjufaldige världsmästaren Stephen Hendry, där The Jester just nu ryckt till 7-4 medan Kim anar "illavarslande tecken" i Hendrys minimala kroppspsråk och ansiktsuttryck.
Imorgon börjar kvartsfinalerna. Idiotvind kräver att sju raka, röda helgdagar fram till och med måndagens final utlyses omedelbart.
The Jester from Leicester
Dubbelångest
Nu blev det ingen Dylan Top 100 lista ikväll. Jag skulle kunna säga att det beror på att det varit så vansinnigt fullt upp de senaste veckan. Jag skulle kunna skylla på att Snooker VM pågår och stjäl all ledig tid, plus en hel del av den tiden man inte borde vara ledig. Jag skulle kunna påstå att kameler utanför mitt fönster distraherar mig.
Men sanning är att jag drabbades av två sorters ångest. Först och främst beslutsångest. Det är bara 30 låtar kvar, det är med andra ord den allra spetsigaste toppen av ett gigantiskt isberg. Vilka 30 det handlar om är redan klart, men den exakta ordningen håller mig fortfarande vaken om nätterna. För det andra prestationsångest. Hur beskriver man med ord de låtar som nu är kvar? Hur sammanfattar man i ett stycke låtar som innehåller hela universum eller de som påverkat såväl musikens som människans historia?
Så en kort paus med tid för meditation behövs för att jag ska kunna klara av att slutföra projektet. Det må bli plågsamt, men jag är än så länge helt inställd på att det kommer presenteras en komplett Dylan Top 100 här på Idiotvind.
Men sanning är att jag drabbades av två sorters ångest. Först och främst beslutsångest. Det är bara 30 låtar kvar, det är med andra ord den allra spetsigaste toppen av ett gigantiskt isberg. Vilka 30 det handlar om är redan klart, men den exakta ordningen håller mig fortfarande vaken om nätterna. För det andra prestationsångest. Hur beskriver man med ord de låtar som nu är kvar? Hur sammanfattar man i ett stycke låtar som innehåller hela universum eller de som påverkat såväl musikens som människans historia?
Så en kort paus med tid för meditation behövs för att jag ska kunna klara av att slutföra projektet. Det må bli plågsamt, men jag är än så länge helt inställd på att det kommer presenteras en komplett Dylan Top 100 här på Idiotvind.
onsdag 21 april 2010
Kameler vs snooker
Döm av min förvåning när jag tittar ut genom mitt fönster och på gräsmattan strax utanför ser en hel hord hästar, några oxar, fyra kameler, en åsna och ett lamadjur. Alla husvagnar och cirkustält intill gör dock att jag kan utesluta teorin att de tagit sig dit på egen hand och gjort min fotbollsplan till sitt permanenta revir. Det kan tyckas underligt att jag varit vaken och vistats vid fönstret i drygt tre timmar utan att upptäcka klövdjurssamlingen utanför.
Men en förklaring kan vara min oerhörda studiedisciplin. En mer trolig förklaring är att Snooker VM har börjat vilket innebär att all annan verksamhet läggs på is. Allt från studierna till triviala saker som att titta ut genom fönstret kommer i andra. Det enda fönster till omvärlden som nu räknas är min fina TV som visar insidan av The Crucible Theatre i Sheffield där Snookerns världsmästerskap avgjorts varje år sedan 1977.
Det hjälper inte ens ifall hästarna och kamelerna börjar dansa tango till Tom Waits utanför, hela mitt väsen är fokuserat på Ronnie O'Sullivans magiska stötar och hans jakt på en fjärde VM titel, mardrömslottningen till trots.
Men en förklaring kan vara min oerhörda studiedisciplin. En mer trolig förklaring är att Snooker VM har börjat vilket innebär att all annan verksamhet läggs på is. Allt från studierna till triviala saker som att titta ut genom fönstret kommer i andra. Det enda fönster till omvärlden som nu räknas är min fina TV som visar insidan av The Crucible Theatre i Sheffield där Snookerns världsmästerskap avgjorts varje år sedan 1977.
Det hjälper inte ens ifall hästarna och kamelerna börjar dansa tango till Tom Waits utanför, hela mitt väsen är fokuserat på Ronnie O'Sullivans magiska stötar och hans jakt på en fjärde VM titel, mardrömslottningen till trots.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)