Korståget III

Här om dagen såg jag ett forum där någon ville berätta hur fantastisk Cross the Green Mountain var, därför länkade han till min blogg och mitt inlägg om eposet, eftersom han inte kunde "uttrycka det bättre själv".

Jag blev så glad och rörd att jag nästan glömde mitt hatfulla Family Guy korståg. Annars trivs jag verkligen med att gå in på min blogg dessa dagar då det första man ser är hur Tomas Ledin och Family Guy hånas...

...men nu när vi konstaterat att skaparna bakom South Park hatar Family Guy...
...att skaparna bakom Simpsons hatar Family Guy...
...att skaparna bakom King of the Hill hatar Family Guy...
...att Cartman och Bart hatar Family Guy...
...att de alla är överens om att Family Guy bara är en samling osammanhängande skämt som inte har något med storyn att göra...

...då är det min tur att uttrycka mig med egna ord. Det är sånt trams! Dagishumor. Billiga skämt staplade på varandra i den mest ogenomtänkta, amatörmässiga smörja. Och jag vill verkligen understryka ordet "ogenomtänkta". Jag kan förstå om små barn gillar det, men hur i hela fridens susande namn blev det en kultserie bland vuxna människor? Teletubbies har ju mer genomarbetad handling.

Folk är lata och fördummade, därför kan Family Guy slå. De sitter där i sina TV-soffor, tacksamma över att få billiga portionsförpackade skämt serverade på silverfat som inte kräver någon form av tankeverksamhet från tittarens sida (och inte från skaparens heller).

Det är precis samma anledning till att Melodifestivalen är populär eller att de osannolikt löjliga, stolpskottsfånarna i Hey Babberiba, eller vad det heter, lyckas. Billigt, slarvigt, dåligt, trams, flams, slafs. Kraftiga vågor av illamående är allt det ger mig.

Gud vad skönt att få det ur sig.

Korståget fortsätter...

Vi tackar Cartman för ett fantastiskt, känslomässigt, gripande framförande - som förresten hängde ihop med resten av storyn i avsnittet - och kallar nästa vittne till vårt sågningsbås.

Den här gången är det skaparna till South Park, Trey Parker och Matt Stone, som inte bara berättar vad de tycker om Family Guy utan också vad deras kollegor i bl.a. Simpsons känner för succéserien.

Det är som ljuv, ljuv, ljuv musik i mina öron. Som att höra Jeff Buckley sjunga Corpus Christi Carol eller som när Dinah Washington sjunger Smoke Gets In Your Eyes.

Nästa korståg

Jag har redan fört ett korståg mot Beatles och fortsätter med glädje på en mer lågintensiv nivå att slänga lite grus i ansiktet på dem vid varje tillfälle som ges. Men nu är det dags för ett nytt korståg på ett helt annat plan, mot ett annat brutalt överskattat fenomen. Möjligtvis det mest överskattade i vår kultur idag.

Det kan tyckas att tecknade serier inte är lika livsviktigt som musik, och det stämmer, men orättfärdigheterna har nu gått alldeles för långt. Så mina åsikter kan inte längre hållas igenkorkade - det är antingen publicera eller explodera.

Family Guy!

Jag vet inte var jag ska börja min beskrivning av hur uruselt det är, så jag låter Cartman börja förklara allt som är fel. Varsågod Cartman, bloggscenen är din:

En oförtjänt generös sista chans

I en mycket välskriven recension av Tomas Ledins framträdande på Skansen nu i sommar kan man läsa om Ledins ambitioner tidigt under karriären:

"Myten om att Tomas Ledin i själva verket är en oförlöst singer/songwriter som liksom tvingades bli kommersiell håller inte. Han drog den där snyftvalsen senast i sitt sommarprogram; historien om hur han efter sitt utbytesår i USA 1970 kom hem och ville låta som Neil Young och Jackson Browne men inte fick för den läskiga progg­rörelsen. Hur de liksom mobbade ut honom på den kommersiella kanten mot hans vilja."

Ok, Tomas låt oss titta. Det var du som sa det, som nämnde namnet, så ingen kan komma och säga att det är en orättvis jämförelse. Vi svenskar har alltså i alla år gått miste om en alldeles egen Neil Young men varit för inskränkta och dömande för att se det.



Den ovan citerade recensenten, Po Tidholm, menar att det är lätt att lockas till att göra Ledin till ett offer och Po har tänkt att det kanske inte är Tomas fel. Och det är klart, det är lätt att såga en självgod, extremt självmedveten, distanslös farbror utan att ligga vaken i ångerattacker. Men, kommer Po fram till, det är trots allt Tomas fel. Han har haft mängder med chanser att byta inriktning, men han kan inte, vill inte.

Jag håller med, han är helt enkelt för dålig, för torr, för talanglös. Men istället för att bara kasta ur mig billiga personangrepp, som jag brukar, vill jag ge Tomas en chans, låta honom tala för sig själv, låta hans musik tala och så får han den stora äran att jämföras med en av sina förebilder. Du kan tacka mig sen Tomas.



Jag hoppas ni gör som jag och ger Tomas den här chansen, jämför klippen och rösta sedan på om det finns en liten Neil Young inuti Tomas, fångad och fjättrad av den elaka proggen och den farligt förföriskt lockande kommersialismen.

Ny ljudkostym

Trots avancerade försök att kryptera ljudfilerna lyckades girigbukarna på WMG spåra upp låtarna som de äger. Så nu har jag tagit beslutet som jag borde tagit från början. Filmmusiken måste bytas ut!

WMG förtjänar inte att få så fantastisk reklam för sin musikegendom som det hade varit ifall jag lät en av deras ägodelar ackompanjera en av tidernas bästa pingismatcher. Försäljningen på Led Zeppelinskivor hade skjutit genom taket men nu är det försent, de har bränt sin chans, skeppet har seglat och äran går istället till någon annan.

Men det är klart att det känns lite synd när man väl lyckats synkronisera låtens slutstänk med Kreangacoachens segergest. Men nu får matchen nya musikkläder och det ska bli spännande att se hur det påverkar filmen.

"...125 years old but he´s still growing"

Mycket tråkigheter händer ju nu för tiden i Juarez, Mexiko. Drogrelaterade uppgörningar som tycks spårat ut något alldeles vansinnigt och avrättade poliser verkar vara vardag. Så många förknippar väl Juarez med dessa tråkigheter.

Men vi är en skara människor som alltid, särskilt i påsktider, kommer minnas och associera Juarez med Tom Thumb. Och som den profet Dylan påstås vara kanske svaret på dagens problem i Juarez finns i en av hans profetior/texter som utspelar sig just i Juarez. Hade de mexikanska myndigheterna haft vett nog att studera Dylans texter hade de kanske kunnat förhindra utvecklingen som skett under senare år.


"Because the cops don't need you and man they expect the same"

"Now all the authorities, they just stand around and boast. How they blackmailed the sergeant-at-arms into leaving his post".


Det händer inte ofta, verkligen inte ofta, men vid några få tillfällen har Dylan levererat en bakgrundshistoria eller en förklaring till någon av sina låtar. Ofta är dock förklaringarna mer svårbegripliga än låttexterna och även den mest blåögde känner hur tvivlet angående sanningshalten i Dylans ord bränner likt en masugn i nacken. I Melbourne tyckte Dylan att det var på sin plats med en förklaring till Just Like Tom Thumb's Blues.


Märk också hur något märkligt händer när Dylan väl nämner låtens titel. Det verkar som ett Beatlesfan har letat sig in i publiken, ett galltjut skär genom arenan. Den övriga publiken skrattar roat åt tokan, dom vet ju att på en Dylankonsert skriker man inte, man lyssnar. Gallskrika och ha sig kan man göra när Beatlespojkarna kommer till stan och ruskar på sina långhåriga kalufser.


- You know Tom Thumb? frågar Dylan och får ännu ett beatlesfanskrik som svar.

Meningslös bojkott

Lite efterforskningar har fått det hela att klarna. WMG tycker att de tjänar för lite pengar på att tillåta deras artister ligga uppe på Youtube och har därför sagt upp sitt samarbete med websighten. Efter en sökning på Spotify kunde jag också konstatera att Led Zeppelin tillhör den lilla plågsamt efterblivna, giriga familj som inte samarbetar med Spotify eller internet i övrigt. Det är en så fascinerande form av bakåtsträvande att ordspråket "att skjuta sig själv i foten" inte räcker på långa vägar. Vad de utsätter sina fötter för får bombningarna av Dresden 1945 att likna fotmassage.

Andra som inte heller finns på Spotify är bl.a. Metallica, AC/DC och Beatles. Men vem fan saknar Beatles? Som jag sagt tidigare till vissas förtret - de spelade ut sin roll för 40 år sedan. När Dylan gick av scenen i Manchester Free Trade Hall den där kvällen i Maj 1966 var Beatles med sitt "Obladi Oblada, life goes ooooooon, lalalalalalala" smärtsamt akterseglade. De fanns själva i publiken faktiskt, upprört försökte de tysta buandet från publiken, de var ju hyggliga killar trots allt.

Jag hade tänkt leta upp vilka artister som låg under WMG så att Idiotvind kunde inleda en bojkott mot skivbolaget, men så slog det mig; Varför då? De sköter ju själva bojktten mot sig på ett långt mer effektivt sätt än jag någonsin kan göra.

"The Battle of Evermore"

Här har vi den då, filmen som sticker WMG så starkt i ögonen att de kastade sig över den likt hungriga, bittra hyenor samma kväll som den laddades upp. Är de rädda för att hela försäljningen av Led Zeppelinskivor ska rasa i botten nu när man lika gärna kan titta på ett litet pingisklipp för att få sig en liten dos Robert Plant och Jimmy Page?

Jag hade förberett en presentation nu när det var premiärkväll och allt men nu tappade jag lusten. Fast å andra sidan får jag ju inget annat läge att använda den så jag kör den här. Plus då en liten minivariant av filmen:

Det kommer hyllningar från världens alla hörn och inte mindre än 36 Youtube-användare har satt upp sig som prenumeranter på mina videoklipp. Så kraven och förväntningarna har tornat upp sig likt en snödriva. Hur ska jag kunna leva upp till dem? Stora planer förhindras av dålig tillgång till bra, nya klipp och för att freda mig själv och köpa lite tid kommer här en film med ett material som inte kan misslyckas.

Femte filmen i ordningen är en liten skildring av superlativens match mellan Kalinikos Kreanga och Christophe Legout. Det är två extrema atleter som gör upp vid bordet, Kreangas yviga svingar har aldrig varit yvigare och de spektakulära slagväxlingarna avlöser varandra.

Tyvärr är bildkvalitén inte den allra bästa men matchen förgylls av ett par underbara brittiska kommentatorer som lyriskt sitter och jublar ikapp medan duellerna blixtrar mellan fransmannen och greken.

Matchen finns redan ihopklippt på Youtube men jag tyckte att jag kunde göra en bättre version. Håll till godo och passa på att blinka nu för när videon väl är igång och Kreanga vevat igång sitt axelparti är det för sent.

WMG sabbar premiärkvällen!

Här sitter jag och laddar inför premiären av min nya film och så bara minuter innan det är dags så går Warner Music Group in och plockar bort det från Youtube p.g.a. upphovsrättsanspråk. Vilka äckliga, feta, giriga svin. Som om det inte fanns skäl nog att avsky de där stora skivbolagen ändå. Så många, många timmar och så mycket slit jag lagt ner!

Jag håller just nu på att ladda upp klippet här på bloggen, blir klart när som helst. Men det är så klart inte samma sak som att se det via Youtube. Jag får försöka överlista grisarna på WMG på något sätt.

Premiär ikväll 22.30

Det blev ju ingen indisk eller iransk medalj i de asiatiska ungdomsmästerskapen. Jag är lite dålig på att följa upp ämnen jag följer när det inte går sm jag vill. Det blev dock inte heller något kinesiskt guld i herrjuniorer. Sydkoreanen Kim Min Seok slog först ut Gananasekaran i kvartsfinal och i finalen besegrade han Yan An.

Annars blev det mest Kina.

Ikväll klockan 22.30 är det premiär för femte pingisfilmen signerad Idiotvind Productions. Missa inte det.

Nummer ett

Jag vet att jag hyllar artister och album och låtar lite då och då. Men nu är det allvar. Skulle jag bara få behålla en av mina skivor skulle det bli den här. "Så kan man inte säga, det finns så många bra" tänker ni kanske nu, men bara ni som inte äger skivan.

Det handlar om Dylans konsert i Manchester Free Trade Hall 17 maj 1966. "The Bootlegs Series Vol. 4 - Bob Dylan Live 1966 - The Royal Albert Hall Concert" heter den. Jag vet, ologiskt. Det finns en förklaring men den får inte plats här. Det finns tusen historier om skivan och konserten men inget av det får plats här.

Konserten har allt. Och nu vet jag vad ni tänker. "Jaha, den har allt, då förstår jag vad han menar, den har allt, så bra". Men nej, den här har verkligen allt, allt, allt. Och allt här är bättre än allt annat allt.

Den har Dylan på sin absoluta, absoluta topp.
Den har en helt overklig låtlista.
Den har en hel skiva med den akustiska Dylan då han är som allra, allra övernaturligt bäst (skiva 1).
Den har en hel skiva med den elektriska Dylan med The Band då de är som allra, allra kusligt bäst (skiva 2).
Den har Dylanpublikens gränslösa hänförelse och kärlek (skiva 1).
Den har Dylanpublikens gränslösa vrede, bittherhet och hat (skiva 2).
Den har den andlösa, sakrala stämningen som belägrade sig över de åskådarmassor Dylan ställde sig inför på 60-talets mitt.
Den har lynchstämningen som Dylan väckte på 60-talets mitt.
Den har musikhistoria som skrivs om för varje sekund som går.
Den har texter som får tiden att stanna och som framförs på det enda en-på-miljarden-sättet de förtjänar att framföras på.
Och den har musik så väl skriven och så väl framförd att det inte går att väja för den

Med en röst som skulle trollbinda ett Red Bull-drickande ADHD-barn inleder han med She Belongs To Me och går sedan direkt in i den så underliga men underbara 4th Time Around. Tystnaden från publiken är brutal då en långsam, släpande version av den överjordiska Visions of Johanna vecklar ut sig i salen.

Varje ord väser, fräser och bränner sig in i It's All Over Now, Baby Blue innan Dylan påbörjar den långa färden genom Desolation Row. Han levererar mästerstyckets alla 120 rader utan att snubbla eller tveka för ett ögonblick och sedan, innan någon hinner hämta andan förutom Dylan själv (behöver han andas?) flödar hans mest fantastiska version av Just Like A Woman ut över publiken. Utan att ett ord har sagts avslutar han första delen med Mr Tambourine Man och munspelet dekorerar lokalen tills det liknar britternas svar på Sixtinska Kapellet.

Dr Jekyll går av scenen och upp kommer Mr Hyde. Han har med sig sina vänner. Rösten är helt plötsligt en annan. Den lågmälda, kontrollerade, stundtals extremt uttröttade rösten är utbytt mot en desperat, sprakande stämma som lyfter sig över alla ljud som plötsligt forsar ut från scen.

Tell Me Momma bara blåser igång utan förvarning och inte en tupé sitter längre kvar på sin plats. Den tidigare akustiska I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met) får en helt ny skepnad och det samma gäller Baby, Let Me Follow You Down. Dylan ylar fram en sagolik Just Like Tom Thumb's Blues och kalla det sväng eller gung eller vad ni vill men Leopard-Skin Pill-Box Hat har, som sagt, allt.

Efter att ha bluffat sig till en tystnad hos den upprörda publiken rullar sedan en helt odödlig version av den en gång så tystlåtna akustiska balladen One Too Many Mornings ut i en om möjligt ännu bättre version. Sedan sätter sig Dylan vid pianot och hamrar fram den svettigaste, mest gastkramande och osande Ballad Of A Thin Man som någonsin hörts. Sedan återstår inget mer än att den där killen långt bak i Manchester Free Trade Hall ska resa sig upp och vråla "Judas!", Dylan svarar med "You're a liar" och vräker sedan ur sig Like A Rolling Stone med vrede, hån och total briljans.

Skivan har nått sitt slut och medan Dylan springer ut bakvägen in i den väntande bilen står jag upp och applåderar, upprymd, uppslukad, uppfylld av uppenbarelsen jag fått uppleva.

Vanföreställda är vi allihopa

Som tidigare nämnts har jag börjat använda mig av Spotify. För er som missat vad det handlar om så är det ett program som låter en lyssna på massa musik - gratis. Åtminstone är det gratis så länge man accepterar ett litet reklamavbrott då och då, annars kan man betala en liten summa och därmed slippa reklamen.

En reklamsnutt då och då kan väl inte skada tänkte jag när jag satt och med stort nöje lyssnade på lite gammal delta blues från 30-talet med Robert Johnson, Son House och Charley Patton. Ett för mig outforskat område. Så bröts bluestonerna av ett av dessa reklamavbrott och en röst säger:

- Hej mitt namn är Daniel Lindström, köp min nya skiva.

- Vad är det för otäck idiot som har mage att propagera för att jag ska köpa hans förbannade skiva?, hinner jag tänka. Den dynga som sedan strömmar ur högtalarna är så vämjelig, så vedervärdig att blodet stelnar i mina ådror och mina tarmar knyter sig i invecklade knopar som bara riktigt välutbildade scouter kan trassla upp. Jag kan inte tänka klart. I en mer eller mindre utomkroppslig upplevelse ser jag mig falla till golvet och liggandes i fosterställning hör jag hur jag skriker med en vanvettig röst:

- Ja, Spotify, jag ska betala. Jag ger vad som helst. Ta allt jag äger, ta mina armar, ta mina fötter, ta mina ben. Vad som helst, vad kostar det? Ett syskon? Min själ? Allt det röda? Allt det gröna? Bara ingen mer reklam!

Det är en vansinnig värd vi lever i där det görs reklam för vidrig, opersonlig, kladdig smörja och där Style tillåts göra comeback. Vi lever alla med en föreställning att världen befinner sig på en resa, en ständig utvecklingsprocess på väg mot ett mer civiliserat och kultiverat samhälle. Men det var längesen den utvecklingen körde i diket och nu ligger vi där i gyttjan och sjunker bara djupare och djupare ju mer vi plaskar och sprattlar.