Liverapporteringen från UEM bjuder på en av årets största sporthändelser hittills.
Anthony Tran tycks göra en bra match mot rumänen Sozs men åker med 2-4. Anthony har dock två år kvar i klassen, han är bra med.
Harald Andersson möter något högre rankade tysken Walther och tar en stark 4-2 seger. Bra Harald!
Kristian Karlsson, rankad 4 i Europa, möter cyprioten Marios Yiangou rankad som nummer 33. Karlsson börjar med att rycka åt sig två stabila set men innan någon hinner blinka står det blötsligt 2-3. Karlsson tar sig dock samman, tar sjätte setet och i skilje kopplar han ett klart grepp med en 6-2 ledning. Men sedan händer något igen, setet vänds upp och ner Krisitan åker ut med 9-11 i skilje. Stor besvikelse och inte godkänt.
Översjö kopplade en 3-1 ledning på britten Gavin Evans. Men sedan händer samma sak som i Krisitans match. Ledningen förvandlas till underläge 9-10 i skilje. Men Mattias ger sig inte, kvitterar till 10-10, hamnar i nytt underläge, kvitterar till 11-11 och sedan tar han sin första matchboll och förvaltar den direkt till 13-11. Starkt, bra!
Harald och Översjö vidare. Hampus Söderlund lätt vidare i kadettklassen medan det blev förlust för Wemmert och Kim. Nu spelar Malin Pettersson för att se till att vi har fyra svenskar kvar i turneringen.
fredag 17 juli 2009
torsdag 16 juli 2009
Sena UEM-tankar
Silver för både kadetterna och juniorerna på killsidan. Bra insatser men lite gnetigt att inte få tag i det där guldet. Men det är inte nu som vi ska vinna titlarna. Ungdoms EM är inget annat än en liten hållplats på vägen mot de riktiga titlarna och då det är dags att slåss om dem är det inte bara fransmän som står i vägen.
Då väntar japaner, taiwaneser, koreaner och framförallt kineser. Ska vi slå dem, vilket är vad det hela egentligen handlar om, då är det dags att ta tag i det nu. Det är nu allvaret börjar, det är nu det är dags att försaka allt som inte har med små vita bollar eller bord att göra.
Vi har haft fina framgångar i UEM förut. Guld så sent som 2003. Men namn som Erik Åhman, Lukas Rydén eller Johan Axelqvist är inget som ger kineserna skrämselhicka. Inte ens våra gamla Junior Världsmästare Peter Nilsson och David Gustafsson har lyckats ge kineserna några mardrömmar. Inget ont om dessa spelare i sig, de är alla begåvade spelare som skulle sopa bordet med mig så hårt att färgen flagnade. Jag menar bara att ungdomsframgångar inte säger allt.
Med det sagt är det dock dags att fokusera på svenskarna i singelturneringen. Tjejerna går som väntat svagt, lite ovanligt tråkigt eftersom det är där jag varit inblandad men trots det uteblir framgångarna. På killsidan är alla spelare fortfarande kvar i turneringen, vilket visar på bra bredd. Nu är det dags att visa att bredden är ännu bättre och så ska det helst visas lite spets också.
Personligen hoppas jag lite extra på Översjö. Till skillnad från övriga svenskars relativt behagliga resa så här långt tog sig boråsaren vidare med de smått otroliga setsiffrorna -10, -13, 11, 12, 11, 11. Skallen imponerar. Nu väntar tufft motstånd i Gavin Evans och därefter blir det förmodligen tjecken Sirucek. det ska vara lite knepigt att slå sig fram i ett mästerskap.
Då väntar japaner, taiwaneser, koreaner och framförallt kineser. Ska vi slå dem, vilket är vad det hela egentligen handlar om, då är det dags att ta tag i det nu. Det är nu allvaret börjar, det är nu det är dags att försaka allt som inte har med små vita bollar eller bord att göra.
Vi har haft fina framgångar i UEM förut. Guld så sent som 2003. Men namn som Erik Åhman, Lukas Rydén eller Johan Axelqvist är inget som ger kineserna skrämselhicka. Inte ens våra gamla Junior Världsmästare Peter Nilsson och David Gustafsson har lyckats ge kineserna några mardrömmar. Inget ont om dessa spelare i sig, de är alla begåvade spelare som skulle sopa bordet med mig så hårt att färgen flagnade. Jag menar bara att ungdomsframgångar inte säger allt.
Med det sagt är det dock dags att fokusera på svenskarna i singelturneringen. Tjejerna går som väntat svagt, lite ovanligt tråkigt eftersom det är där jag varit inblandad men trots det uteblir framgångarna. På killsidan är alla spelare fortfarande kvar i turneringen, vilket visar på bra bredd. Nu är det dags att visa att bredden är ännu bättre och så ska det helst visas lite spets också.
Personligen hoppas jag lite extra på Översjö. Till skillnad från övriga svenskars relativt behagliga resa så här långt tog sig boråsaren vidare med de smått otroliga setsiffrorna -10, -13, 11, 12, 11, 11. Skallen imponerar. Nu väntar tufft motstånd i Gavin Evans och därefter blir det förmodligen tjecken Sirucek. det ska vara lite knepigt att slå sig fram i ett mästerskap.
Dylan i kvinnoröst
Att det gjorts många tusen coverversioner på Dylans äldre låtar, det är jag med på. Men jag kunde inte undvika en min av förvåning då jag som nybliven Spotifymedlem hittade 30 artister som framförde sina egna varianter av Make you feel my love. Den släpptes ju faktiskt så sent som 1997. Annars har man ju bilden av en gränslöst inflytelserik Dylan under, i första hand, 60-tal men även 70-tal. Men att han idag lever ett mer nischat liv i musikbranchen. Det stämmer väl till viss del, men tydligen inte helt och hållet.
Jag menar inte att alla dessa inspelningar av Dylans kompositioner skulle bevisa att han står över alla andra låtkompositörer. För det vet vi ju redan.
Jag säger inte heller att ingen version tycks komma i närheten av Bobs. Det säger ju också sig självt.
Vad jag vill ha sagt är bara att jag i mitt fortsatta Spotifyande hittade en version av Not Dark Yet av en norsk jazzsångerska vid namn Kirsti Huke som var riktigt bra. Inte som Bob förstås, men ändå, hon är min nya idol. Kolla upp det alla Spotifysyskon.
Och om man ändå är igång med kvinnliga Dylantolkningar så passar det bra att lyssna på Judy Collins hyllningsalbum från 1993. En magnifik version av Like a Rolling Stone inleder albumet som väntar med flera oväntade låtval som bl.a. Sweetheart Like You och Dark Eyes.
Judy Collins satt för övrigt och sjöng Dylan redan i början på 60-talet, i Pete Seegers hemtrevliga TV-program, i en rolig frisyr.
Jag menar inte att alla dessa inspelningar av Dylans kompositioner skulle bevisa att han står över alla andra låtkompositörer. För det vet vi ju redan.
Jag säger inte heller att ingen version tycks komma i närheten av Bobs. Det säger ju också sig självt.
Vad jag vill ha sagt är bara att jag i mitt fortsatta Spotifyande hittade en version av Not Dark Yet av en norsk jazzsångerska vid namn Kirsti Huke som var riktigt bra. Inte som Bob förstås, men ändå, hon är min nya idol. Kolla upp det alla Spotifysyskon.
Och om man ändå är igång med kvinnliga Dylantolkningar så passar det bra att lyssna på Judy Collins hyllningsalbum från 1993. En magnifik version av Like a Rolling Stone inleder albumet som väntar med flera oväntade låtval som bl.a. Sweetheart Like You och Dark Eyes.
Judy Collins satt för övrigt och sjöng Dylan redan i början på 60-talet, i Pete Seegers hemtrevliga TV-program, i en rolig frisyr.
fredag 10 juli 2009
Lantbrukspoesi
Jag föreställer mig att det bor en bonde i varje skåning. En godmodig jordbrukare som med bastanta gummistövelkliv klafsar fram i den själsliga lervällingen. Det är som om skåningarna lever lite närmare marken än vad vi andra gör. Av de, här i bloggen, hyllade skåningarna är det Ossler som är den som låter de skånska lantbrukarådrorna lysa igenom mest. Det är mycket jord och mylla i hans texter och musik.
"Dimman ligger tät över åkern,
den är nästan lika tät som den var då.
Från den svarta jorden stiger fukten,
som ett minne över gångna svåra år.
Klockorna i tornet var tysta då som nu
och hundarna här, vaknar aldrig före sju."
Jorden får liksom vara med och berätta historien, "set the stage" så att säga. Den har en egen karaktär, ett eget liv.
"Du sa att vinden ifrån öknen når
längre än man tror
Sveper sand utöver bygden här
ingenting kan gro
Jag vill hem till mor"
Orden kommer från en rödgråten skåning som lever på främmande mark och ser hur sanden förstör möjligheterna för myllans liv att spira. I nästa vers är öknen utbytt mot tundran och sanden mot frost. Det spelar ingen roll var det är, om det är varmt eller kallt, sand eller snö, skåningen längtar hem till sin tempererade lövskogsregion på Sveriges sydspets där bokens stam glänser likt elfenben och rapsblommorna skjuter upp ur den svarta, fuktiga jorden likt solstrålar.
"Med min ena hand mot himlen och den andra ner mot dyn"
Man måste vara skåning för att rikta den nedåtriktade handen mot dyn istället för mot marken. Det är ingen vacker, högtravande romantiserande poesi, som den jag själv lallade iväg med i stycket ovan. Det är bara rak, enkel, lerig lantbrukspoesi.
Men det är ju det som är så underbart med en riktig textförfattare, vi får bilder, ord, perspektiv och stämningar som vi aldrig skulle få uppleva annars. Vi är alla lika taskigt dömda att genomleva våra dagar fängslade bakom samma gamla ögon och med samma unkna perspektiv. Men tack vare konstnärerna får vi i alla fall en inblick hur världen skulle kunna se ut ur någon annans ögon. T.ex. genom en skånings lantbrukarsjäl.
"Dimman ligger tät över åkern,
den är nästan lika tät som den var då.
Från den svarta jorden stiger fukten,
som ett minne över gångna svåra år.
Klockorna i tornet var tysta då som nu
och hundarna här, vaknar aldrig före sju."
Jorden får liksom vara med och berätta historien, "set the stage" så att säga. Den har en egen karaktär, ett eget liv.
"Du sa att vinden ifrån öknen når
längre än man tror
Sveper sand utöver bygden här
ingenting kan gro
Jag vill hem till mor"
Orden kommer från en rödgråten skåning som lever på främmande mark och ser hur sanden förstör möjligheterna för myllans liv att spira. I nästa vers är öknen utbytt mot tundran och sanden mot frost. Det spelar ingen roll var det är, om det är varmt eller kallt, sand eller snö, skåningen längtar hem till sin tempererade lövskogsregion på Sveriges sydspets där bokens stam glänser likt elfenben och rapsblommorna skjuter upp ur den svarta, fuktiga jorden likt solstrålar.
"Med min ena hand mot himlen och den andra ner mot dyn"
Man måste vara skåning för att rikta den nedåtriktade handen mot dyn istället för mot marken. Det är ingen vacker, högtravande romantiserande poesi, som den jag själv lallade iväg med i stycket ovan. Det är bara rak, enkel, lerig lantbrukspoesi.
Men det är ju det som är så underbart med en riktig textförfattare, vi får bilder, ord, perspektiv och stämningar som vi aldrig skulle få uppleva annars. Vi är alla lika taskigt dömda att genomleva våra dagar fängslade bakom samma gamla ögon och med samma unkna perspektiv. Men tack vare konstnärerna får vi i alla fall en inblick hur världen skulle kunna se ut ur någon annans ögon. T.ex. genom en skånings lantbrukarsjäl.
torsdag 9 juli 2009
"As the island slowly sank..."
Nu åker jag till Öland i några dagar.
Men jag har schemalagt ett inlägg om jordbruk som dyker upp under fredagen.
Missa inte det och ha en trevlig helg.
Men jag har schemalagt ett inlägg om jordbruk som dyker upp under fredagen.
Missa inte det och ha en trevlig helg.
onsdag 8 juli 2009
En hyllning till Skåne
"Vi blev kallade till motangrepp,
samlades vid ett bränt buskage
matades med faktafel, starköl och civilkurage"
Det är så jag kan tänka mig att det gått till. Jag kan se framför mig hur Bob Hund och Pelle Ossler samlats vid en bränd rodendronbuske en blåsig höstkväll med varsin Pripps och snackat ihop sig och peppat varandra för hur invasionen av Sveriges musikscen från söder ska gå till. Jag menar när självaste Thåström går upp på scen nu för tiden så vill han ha Ossler på sin högra sida och sedan mer eller mindre hela Bob Hund orkestern bakom sig.
Men det är ju inte allt. Tvärtom. Det är en parantes. Det mest noterbara är albumen skåningarna gett ut senaste tiden. Ossler släppte "Ett Brus" i fjol, ett album som fortfarande överröstar det mesta. Nu följde Bob Hund upp med "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk". Och det finns liksom inget att jämföra med.
När Thomas Öberg sjunger; "blommor som du, växer bara på brinnande fartyg" och Conny Nimmersjö, som ser ut som en neanderthalare karvad ur ett granitblock, gnisslar och bänder ur sig ett gitarrsolo upp och ner och ut och in...
Ja, då kan vi bara konstatera att det är i Skåne det händer. Det är därifrån musiken för oss som inte är som folk kommer. Tack så hemskt mycket för det Skåne.
Och då har jag inte ens nämnt Peps!
Och inte Wiehe heller.
samlades vid ett bränt buskage
matades med faktafel, starköl och civilkurage"
Det är så jag kan tänka mig att det gått till. Jag kan se framför mig hur Bob Hund och Pelle Ossler samlats vid en bränd rodendronbuske en blåsig höstkväll med varsin Pripps och snackat ihop sig och peppat varandra för hur invasionen av Sveriges musikscen från söder ska gå till. Jag menar när självaste Thåström går upp på scen nu för tiden så vill han ha Ossler på sin högra sida och sedan mer eller mindre hela Bob Hund orkestern bakom sig.
Men det är ju inte allt. Tvärtom. Det är en parantes. Det mest noterbara är albumen skåningarna gett ut senaste tiden. Ossler släppte "Ett Brus" i fjol, ett album som fortfarande överröstar det mesta. Nu följde Bob Hund upp med "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk". Och det finns liksom inget att jämföra med.
När Thomas Öberg sjunger; "blommor som du, växer bara på brinnande fartyg" och Conny Nimmersjö, som ser ut som en neanderthalare karvad ur ett granitblock, gnisslar och bänder ur sig ett gitarrsolo upp och ner och ut och in...
Ja, då kan vi bara konstatera att det är i Skåne det händer. Det är därifrån musiken för oss som inte är som folk kommer. Tack så hemskt mycket för det Skåne.
Och då har jag inte ens nämnt Peps!
Och inte Wiehe heller.
Hur blev det så här?
Fascinationen grep tag i mig under TV4:s nyhetsmorgon. Där i soffan satt en trevlig gosse som hette Erik Linder och pratade om sin skiva som släpptes idag. Efter lite efterforskningar till följd av min fascination visade det sig att Erik varit med i ett TV4-program som hette Talang och att han där blev hyllad av Charlotte Perelli.
Albumet som han nu släpper är en samling inspelningar av gamla svenska hits skrivna av bl.a. Thomas Di Leva, Ted Gärdestad, Marie Fredriksson, Eva Dahlgren, Kent och Patrik Isaksson. Alla låtarna verkar göras som finstämda ballader med Eriks späda stämma i centrum.
Att det finns de som anser att denna skiva har någon roll att fylla är mer obegripligt än att man har hår i näsan. Men det räcker ju tydligen med att man kan sjunga rent med ett gulligt ansikte för att något girigt skivbolag ska kräka ur sig dyngan i stora upplagor och exponera sina marionetter via massmedians alla kanaler.
Äckligt är vad det är.
Albumet som han nu släpper är en samling inspelningar av gamla svenska hits skrivna av bl.a. Thomas Di Leva, Ted Gärdestad, Marie Fredriksson, Eva Dahlgren, Kent och Patrik Isaksson. Alla låtarna verkar göras som finstämda ballader med Eriks späda stämma i centrum.
Att det finns de som anser att denna skiva har någon roll att fylla är mer obegripligt än att man har hår i näsan. Men det räcker ju tydligen med att man kan sjunga rent med ett gulligt ansikte för att något girigt skivbolag ska kräka ur sig dyngan i stora upplagor och exponera sina marionetter via massmedians alla kanaler.
Äckligt är vad det är.
tisdag 7 juli 2009
Tungt avbräck
Här på Idiotvind är Mattias Karlsson ett stort framtidshopp. Jag hoppas så att det knakar i golvbrädorna på att han ska lyckas utveckla sitt spel upp på seniornivå. Han skulle kunna bli en pionjär med sin på herrsidan unika spelstil. Att se Mattias spela bordtennis påminner lite om att se Michael Jackson dansa. Lugn nu, låt mig förklara, jag vet att olikheterna är överväldigande...
...men då stackars Herr Jackson dansade var det alltid bra men man satt och väntade på moonwalken och den där posen på tåspetsarna. Och när de väl kom hoppade man till och jublade och blev som ett barn på julafton. Precis så är det med unge Karlsson, bra stabilt, imponerande spel men man sitter otåligt och väntar på den där kortnabbs-forehandsläggan. När den kommer med all sin kompromisslösa hårdhet och kusliga bollbana vill jag inget hellre än att hoppa upp och vifta med en Karlsson-vimpel.
Därför känns det nu väldigt tråkigt att han tvingas lämna återbud till UEM till följd av sin fotskada. Det är en av singelturneringens favoriter och en stor profil som försvinner men ännu värre är att Sveriges herrjuniorer blir av med ett viktigt ankare. Nu får vi sätta ännu större hopp till en skadebenägen Kristian Karlsson och inte minst till Mattias Översjös entré på den stora internationella scenen.
Trots det tunga bakslaget så är Idiotvind oerhört laddade inför UEM som börjar den 10 juni och blickar optimistiskt fram emot turneringen. Samtidigt hoppas vi att Mattias nu får chansen att läka sin fot ordentligt så att han är hel och laddad när han debuterar för Göteborgs elitserielag Warta till hösten.
...men då stackars Herr Jackson dansade var det alltid bra men man satt och väntade på moonwalken och den där posen på tåspetsarna. Och när de väl kom hoppade man till och jublade och blev som ett barn på julafton. Precis så är det med unge Karlsson, bra stabilt, imponerande spel men man sitter otåligt och väntar på den där kortnabbs-forehandsläggan. När den kommer med all sin kompromisslösa hårdhet och kusliga bollbana vill jag inget hellre än att hoppa upp och vifta med en Karlsson-vimpel.
Därför känns det nu väldigt tråkigt att han tvingas lämna återbud till UEM till följd av sin fotskada. Det är en av singelturneringens favoriter och en stor profil som försvinner men ännu värre är att Sveriges herrjuniorer blir av med ett viktigt ankare. Nu får vi sätta ännu större hopp till en skadebenägen Kristian Karlsson och inte minst till Mattias Översjös entré på den stora internationella scenen.
Trots det tunga bakslaget så är Idiotvind oerhört laddade inför UEM som börjar den 10 juni och blickar optimistiskt fram emot turneringen. Samtidigt hoppas vi att Mattias nu får chansen att läka sin fot ordentligt så att han är hel och laddad när han debuterar för Göteborgs elitserielag Warta till hösten.
lördag 4 juli 2009
Efterfester där det lär pratas om vädret
På tal om Tomas Ledin (igen), nu när han ska ut på sommarturné har vi alla blivit välsignade med möjligheten att få efterfesta med honom. Så här skriver han på sin hemsida:
Var är efterfesten? Det är vanligaste frågan i bandet när humöret är på topp efter konserten. Och förhoppningsvis blir svaret hemma hos dig. För när jag och bandet sticker ut på turné den 3 juli i sommar kommer vi efter varje spelning besöka den roligaste efterfesten på orten.
Så vill du och dina vänner förlänga en sommarkväll med oss är det bara att göra följande:
• Var kreativ och hitta på ett roligt fest-tema (vi gillar grillat).
• Skapa ett Facebook-event, gärna med namnet Tomas Ledin och efterfest så jag kan hitta det.
• Bjud in dina vänner
• Sen är det bara att hålla tummarna och vänta på att jag hör av mig.
Jag vet inte vad som är värst.
- Om det är att han har mage att bjuda in sig själv och sitt band på fester som ska ordnas i hans ära.
- Om det är att han har mage att få det att låta som om det är vi potentiella festanordnare som har mest glädje att vinna på arrangemanget.
- Om det är att han har mage att lägga sig i vilken mat som ska serveras på efterfesterna han vill att vi ska ordna åt honom.
- Eller om det är att en sökning på Facebook gav mig en bit över 20 träffar på Tomas Ledin-efterfest-inbjudningar...
...och bara två Anti-Tomas Ledin-efterfest-grupper.
Var är efterfesten? Det är vanligaste frågan i bandet när humöret är på topp efter konserten. Och förhoppningsvis blir svaret hemma hos dig. För när jag och bandet sticker ut på turné den 3 juli i sommar kommer vi efter varje spelning besöka den roligaste efterfesten på orten.
Så vill du och dina vänner förlänga en sommarkväll med oss är det bara att göra följande:
• Var kreativ och hitta på ett roligt fest-tema (vi gillar grillat).
• Skapa ett Facebook-event, gärna med namnet Tomas Ledin och efterfest så jag kan hitta det.
• Bjud in dina vänner
• Sen är det bara att hålla tummarna och vänta på att jag hör av mig.
Jag vet inte vad som är värst.
- Om det är att han har mage att bjuda in sig själv och sitt band på fester som ska ordnas i hans ära.
- Om det är att han har mage att få det att låta som om det är vi potentiella festanordnare som har mest glädje att vinna på arrangemanget.
- Om det är att han har mage att lägga sig i vilken mat som ska serveras på efterfesterna han vill att vi ska ordna åt honom.
- Eller om det är att en sökning på Facebook gav mig en bit över 20 träffar på Tomas Ledin-efterfest-inbjudningar...
...och bara två Anti-Tomas Ledin-efterfest-grupper.
fredag 3 juli 2009
Tio år efter den stora återkomsten
En av konsertens höjdpunkter var under Alla vill till Himlen, då Thåström och rytmsektionen la sig i bakgrunden för att lämna plats åt ett gnisslande, oljudsbändande gitarrsolo från Ossler. Men Ossler satt på huk och slet och ryckte i sina sladdar och pedaler och gitarren var tyst som en enbuske.
"Ossler, för fan!" skriker Thåström och viftar med sina armar som jag nu är helt säker på lever ett helt separat liv långt bortom Thåströms kontroll. Sedan kom Thåströmflinet och i brist på gitarrsolo brände Thåström av ett litet vokalistsolo, det dög bra det med.
GP belönade såklart Thåström med maxbetyg, fem fyrar under rubriken "Thåström i en klass för sig". Jag tröttnade för längesen på recensioner av Thåströmkonserter, han är alltid fantastisk, det vet vi ju redan. Recensionerna blir bara en plågsam kamp för recensenterna att hitta superlativ och liknelser som kan matcha upplevelsen, det lyckas aldrig och det blir bara lamt och pretentiöst.
Gårdagens recensent tyckte synd om alla som missade konserten. Jag tycker inte det minsta synd om dem. Jag tycker bara dom är jubelidioter som får skylla sig själva.
"Ossler, för fan!" skriker Thåström och viftar med sina armar som jag nu är helt säker på lever ett helt separat liv långt bortom Thåströms kontroll. Sedan kom Thåströmflinet och i brist på gitarrsolo brände Thåström av ett litet vokalistsolo, det dög bra det med.
GP belönade såklart Thåström med maxbetyg, fem fyrar under rubriken "Thåström i en klass för sig". Jag tröttnade för längesen på recensioner av Thåströmkonserter, han är alltid fantastisk, det vet vi ju redan. Recensionerna blir bara en plågsam kamp för recensenterna att hitta superlativ och liknelser som kan matcha upplevelsen, det lyckas aldrig och det blir bara lamt och pretentiöst.
Gårdagens recensent tyckte synd om alla som missade konserten. Jag tycker inte det minsta synd om dem. Jag tycker bara dom är jubelidioter som får skylla sig själva.
torsdag 2 juli 2009
Mot ljus eller motljus?
På tal om Tomas Ledin. Jag vill egentligen inte hålla på och smutskasta honom eftersom det finns så många andra som gör det åt mig. Men jag lyssnade precis på titelspåret till hans nya skiva, Håll ut. Jag klarade bara första versen men han verkar spinna vidare på sitt sommaren-är-kort-och-sandalerna-är-av-plast-tema och sjunger ett gäng klichéer med en sån där fejkfräck hes röst som jag hade när jag sjöng Öppna Landskap för mamma, pappa, farmor och farfar när jag var 10 och ville låta som Ulf Lundell.
När ska mörkret ta slut
och vinterns kyla ge sig av?
Allt faller liksom snö
och det är tyst som i en grav.
Varje morgon mitt emot mig,
samma längtan i din blick.
Du tittar ut genom vårt fönster,
tänk att få vakna i ljus.
Håll ut, tiden är vår vän
Håll ut, kommer snart med solen
Håll ut, vi ska klara det här tillsammans (där blev det för mycket för mig, droppen var sättet han sjöng "tillsammans" på)
Vämjeligt, tycker jag, men han talar tydligen till många svenskar som beklagar sig över det svenska vädret, panikslaget njuter av sommaren, fasar höstens antågande och som dessutom vill höra låtar på ämnet. Hans musik är som det alldagliga, stela standard-samtalsämnet om vårt eländiga väder. Kanske måste någon fylla den funktionen.
Men det finns ju de som trampar upp egna stigar i sitt sätt att uttrycka sig och som går lite länge än att sjunga om att sommaren är bra och vintern dålig. Som ser saker från andra hållet. Som Ossler i nyligen nämnda Svartvattenfeber. Han kisar ut i motljus och konstaterar att han trivs bäst där i mörkret. Där talas det inte om att hålla ut, istället undrar han; "kan du leva med det". Fast jag tror inte att det är det gråa februarivädret han talar om:
Alla dom ljud jag blivit varnad för
Satans ackord och djävulens kör
Dom ringer i huvet, är det enda jag hör
Det enda jag hör, det enda jag hör
Kan du leva med det?
Men det finns inga ljus kvar i mitt hus
Finns inga änglar, inte minsta kerub
Mina målade fönster släpper inget ljus
Dom släpper inget ljus, det finns inget ljus
Kan du leva med det?
Inflammerade tankar har börjat gro
Stora behov men ingen tro
Låg tolerans och behöver ny luft
Behöver ny luft, jag behöver ny luft
Kan du leva med det?
Svartvattenfeber och varmkalla bad
Jag ser spöken på dan och har slut på svar
Jag räds för allt och försvinner in i
Försvinner in i annat, försvinner ibland
Kan du leva med det?
Kan du leva med det?
Jag kan leva med det
Jag kan leva med det
När ska mörkret ta slut
och vinterns kyla ge sig av?
Allt faller liksom snö
och det är tyst som i en grav.
Varje morgon mitt emot mig,
samma längtan i din blick.
Du tittar ut genom vårt fönster,
tänk att få vakna i ljus.
Håll ut, tiden är vår vän
Håll ut, kommer snart med solen
Håll ut, vi ska klara det här tillsammans (där blev det för mycket för mig, droppen var sättet han sjöng "tillsammans" på)
Vämjeligt, tycker jag, men han talar tydligen till många svenskar som beklagar sig över det svenska vädret, panikslaget njuter av sommaren, fasar höstens antågande och som dessutom vill höra låtar på ämnet. Hans musik är som det alldagliga, stela standard-samtalsämnet om vårt eländiga väder. Kanske måste någon fylla den funktionen.
Men det finns ju de som trampar upp egna stigar i sitt sätt att uttrycka sig och som går lite länge än att sjunga om att sommaren är bra och vintern dålig. Som ser saker från andra hållet. Som Ossler i nyligen nämnda Svartvattenfeber. Han kisar ut i motljus och konstaterar att han trivs bäst där i mörkret. Där talas det inte om att hålla ut, istället undrar han; "kan du leva med det". Fast jag tror inte att det är det gråa februarivädret han talar om:
Alla dom ljud jag blivit varnad för
Satans ackord och djävulens kör
Dom ringer i huvet, är det enda jag hör
Det enda jag hör, det enda jag hör
Kan du leva med det?
Men det finns inga ljus kvar i mitt hus
Finns inga änglar, inte minsta kerub
Mina målade fönster släpper inget ljus
Dom släpper inget ljus, det finns inget ljus
Kan du leva med det?
Inflammerade tankar har börjat gro
Stora behov men ingen tro
Låg tolerans och behöver ny luft
Behöver ny luft, jag behöver ny luft
Kan du leva med det?
Svartvattenfeber och varmkalla bad
Jag ser spöken på dan och har slut på svar
Jag räds för allt och försvinner in i
Försvinner in i annat, försvinner ibland
Kan du leva med det?
Kan du leva med det?
Jag kan leva med det
Jag kan leva med det
onsdag 1 juli 2009
Typ 21 timmar kvar...
...och på det här klippet från Thåström turné tidigare i år kan vi konstatera att det enda som skiljer i laguppställningen från Osslers spelning på Pustervik i våras är att Thåström står längst fram. Ossler har fått ställa sig lite mer till vänster.
När gör de en gemensam turné i den bemärkelsen att Ossler inte bara reser med som Thåströms briljanta gitarrist utan som Ossler himself? Tänk ifall Långtbort hade avlösts av Svartfattenfeber... Det hade nog varit mer än jag klarat av.
Och så skriver tidningarna spaltmeter om Tomas Ledin!
När gör de en gemensam turné i den bemärkelsen att Ossler inte bara reser med som Thåströms briljanta gitarrist utan som Ossler himself? Tänk ifall Långtbort hade avlösts av Svartfattenfeber... Det hade nog varit mer än jag klarat av.
Och så skriver tidningarna spaltmeter om Tomas Ledin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)