Med ett visst mått av intresse följde jag förra årets upplaga av Idol, trots att det å det grövsta stred mot mina principer. Och jag är faktiskt en mycket principfast person. Hur som helst läste jag nu att en av deltagarna från förra året, Alice, nu fått ett skivkontrakt och snart debuterar med singeln Lady Luck.
Det fick mig att tänka på Ol' 55 från Tom Waits debutskiva.
"And now the sun's coming up
I'm riding with Lady Luck"
Undra om Alices låt har någon koppling till det fina stycket musik? Eagles var tydligen bandet som gjorde Toms Ol' 55 riktigt känd. Bortsett från Hotel California är min enda relationen till Eagles att en taxichaufför i den briljanta filmen Big Lebowski lyssnar på dem och kastar ut "The Dude" när han ber chauffören stänga av. Eftersom inte "The Dude", spelad av den enastående Jeff Bridges, gillar Eagles har jag aldrig sett någon anledning till att jag skulle göra det.
Jag har i alla fall kollat upp deras version på Youtube och man blir ju lite lätt upprörd. Vad var det de tyckte att de hade att tillföra Toms orginalversion? Och varför blev Eagles utspädda, mesiga version mer populär än Toms okonstlade, genuina, tidlösa version?
Orginalet.
fredag 22 maj 2009
torsdag 21 maj 2009
En nöjeskrönikör med ett hjärta av sten
Nöjeskrönikören Fredrik Wirtanen skrev tidigare i veckan en otäck krönika. Han berättade hur han då och då rensar ut kulturen ur sina hyllor; skivor, böcker och filmer kastas i en vårdslös och brutal takt.
Den här gången försvann Bruce Springsteen och R.E.M. ur skivhyllan. Och "Urban Hymns" med The Verve slängde han, hur ska du klara dig utan låtar som The Drug's don't work och Velvet Morning? Velvet Morning Fredrik! Strindbergs Röda Rummet, Nick Hornby, Hemingway, allt verkar försvinna under sentimentalitetens kvävda protestvrål. Det gör det ännu mer otäckt, han plågas verkligen av utrensningen, ändå fortsätter han. Jag läser med uppspärrade ögon och förstenade leder. Kalla fingrar av rostfritt stål knyter sig om min ryggrad och vrider om, kramar ur all ångestkrypande skräck. Hur kan han?
Ändå kan jag inte annat än läsa vidare.
"Jag slänger inget med Bob Dylan – inte ens ”Down in the groove” – förutom möjligtvis, av princip, Bobs enda överskattade skiva ”Self portrait”."
Min andning blir, för en stund lite lugnare. Dylan får vara kvar. Han kostar till och med på sig lite Dylanologihumor, "Self Portrait" är allmänt betraktad som Dylans sämsta skiva. Det är dock inte sant, "Down in the Groove" är mycket, mycket sämre.
Inte heller Håkan Hellström förmår han slänga. Men Neil Young försvinner. Alla mina inre organ, till och med njurarna, vrålar i samstämmig kör:
"NEEEEJ!". Ett sådant där kallsvettigt skrik som man häver ur sig i sina mardrömmar medan man trasslar in sig i sina lakan. Inte Neil! Vems stämma ska nu blåsa på dina blåmärken när du slår dig?
"Ut med det gamla, invänta det nya. Man måste rensa bort annars bor man i ett museum. Ett trångt museum."
Jag förstår inte, vill inte förstå. Varför vill man inte bo i ett museum? Jag har aldrig förstått vitsen med dagens inredningsmode, med alla kala rum med intetsägande tavlor, matchade färgskalor och trendiga möbler. Jag vill ha gamla, tunga, dammiga, fullknökade hyllor där alla mina faser inom litteratur och musik finns representerade. Jag vill vada i sentimentalitet.
Det är klart att jag inte lyssnar på Europe längre. Men dom ska ändå stå där i skivhyllan. Hur skulle jag kunna se mitt 10-åriga jag i ögonen igen om jag gjorde mig av med mina, för den stunden, största idoler?
Den här gången försvann Bruce Springsteen och R.E.M. ur skivhyllan. Och "Urban Hymns" med The Verve slängde han, hur ska du klara dig utan låtar som The Drug's don't work och Velvet Morning? Velvet Morning Fredrik! Strindbergs Röda Rummet, Nick Hornby, Hemingway, allt verkar försvinna under sentimentalitetens kvävda protestvrål. Det gör det ännu mer otäckt, han plågas verkligen av utrensningen, ändå fortsätter han. Jag läser med uppspärrade ögon och förstenade leder. Kalla fingrar av rostfritt stål knyter sig om min ryggrad och vrider om, kramar ur all ångestkrypande skräck. Hur kan han?
Ändå kan jag inte annat än läsa vidare.
"Jag slänger inget med Bob Dylan – inte ens ”Down in the groove” – förutom möjligtvis, av princip, Bobs enda överskattade skiva ”Self portrait”."
Min andning blir, för en stund lite lugnare. Dylan får vara kvar. Han kostar till och med på sig lite Dylanologihumor, "Self Portrait" är allmänt betraktad som Dylans sämsta skiva. Det är dock inte sant, "Down in the Groove" är mycket, mycket sämre.
Inte heller Håkan Hellström förmår han slänga. Men Neil Young försvinner. Alla mina inre organ, till och med njurarna, vrålar i samstämmig kör:
"NEEEEJ!". Ett sådant där kallsvettigt skrik som man häver ur sig i sina mardrömmar medan man trasslar in sig i sina lakan. Inte Neil! Vems stämma ska nu blåsa på dina blåmärken när du slår dig?
"Ut med det gamla, invänta det nya. Man måste rensa bort annars bor man i ett museum. Ett trångt museum."
Jag förstår inte, vill inte förstå. Varför vill man inte bo i ett museum? Jag har aldrig förstått vitsen med dagens inredningsmode, med alla kala rum med intetsägande tavlor, matchade färgskalor och trendiga möbler. Jag vill ha gamla, tunga, dammiga, fullknökade hyllor där alla mina faser inom litteratur och musik finns representerade. Jag vill vada i sentimentalitet.
Det är klart att jag inte lyssnar på Europe längre. Men dom ska ändå stå där i skivhyllan. Hur skulle jag kunna se mitt 10-åriga jag i ögonen igen om jag gjorde mig av med mina, för den stunden, största idoler?
onsdag 20 maj 2009
En doft av guld
Det är nästan två månader kvar. Men jag ser fram emot Junior EM i Prag något alldeles vansinnigt. Anledningen är vår Herrjuniortrupp som skickas till Tjeckiens huvudstad i blågula Stigakläder. Här kommer de huvudsakliga argumenten till min febriga längtan.
Det är helgens semifinal i Junior SM. Översjö leder 1-0 i set och 12-11 i andra set mot topseedade Kristian Karlsson då den här bollen äger rum. Översjö vann matchen med hela 4-0.
Här är bollen igen från en annan, bättre vinkel fast inte i sin helhet.
Kristallkulan visar inte bara mörker och djävulskap när man tittar in i svensk pingis framtid.
- Truppen är ett år äldre - ett år bättre. Förra året var i stort sett samma gäng i lagfinal, då med ett år kvar i klassen. Nu är alla ett år mer rutinerade, ett år närmare sin topp som pingisspelare.
- Forehandsläggan. Den tillhör Mattias Karlsson, han svingar jättesläggan med sitt kortnabb som gör bollen så blytung att få upp om man nu väl hinner få racket på den. Om man nu vill få racket på den.
- Kristian Karlsson kanske kan vara skadefri. Utan att ha exakt koll så verkar det som Sveriges högst rankade och mest rutinerade herrjunior, Trollhättesonen Kristian Karlsson nu lyckats hålla sig oskadd i minst ett par månader. Förra året fick laget klara sig utan honom större delen av turneringen, det blev silver ändå.
- Mattias Översjö är tillbaka. Byttorps bollbegåvning är tillbaka i landslaget efter en lång tid i frysboxen av för mig inte helt kända anledningar. Märkligt tycker jag dock att det varit. Honom vi Sverige också klara sig utan förra året. Hur ska det då inte gå i år?
- Drömpingis. Översjö leder oss in på det sista och starkaste argumentet, kolla här:
Det är helgens semifinal i Junior SM. Översjö leder 1-0 i set och 12-11 i andra set mot topseedade Kristian Karlsson då den här bollen äger rum. Översjö vann matchen med hela 4-0.
Här är bollen igen från en annan, bättre vinkel fast inte i sin helhet.
Kristallkulan visar inte bara mörker och djävulskap när man tittar in i svensk pingis framtid.
tisdag 19 maj 2009
"Iiiiiiidiot wind, blowing like a circle around my skull"
Fascinerande mycket skräp finns dagligen att läsa på Aftonbladets hemsida. Idag såg jag bland annat en rubrik som löd "Per Elofsson blev stoppad med ogiltigt pass". Rubriken följdes av det dramatiska citatet från Per själv: "måste skaffa nytt". Oj, oj, oj, det här måste jag bara läsa. Har Per Elofssons pass gått ut!?
Men det som är ännu mer skrämmande är att skräpet bara blir värre då läsarna tillåts interagera och delta i nättidningen. I samband med upptäckten att ett gammalt skelett är en tydlig länk mellan apan och människan ordnades en omröstning om hur många läsare som tror på evolutionsteorin. Just nu har drygt 26 000 röstat och strax över 16% påstår att de inte tror på evolutionen.
Hur är det möjligt? Lika sjukt är att artikeln leder till en gigantisk diskussion bland läsarna, i skrivande stund har artikeln 272 kommentarer, var av många förnekar och förlöjligar evolutionsteorin. En läsare menar att en massa resurser och tid kunde sparas om man la ner forskningen och läste Första Moseboken istället. En annan menar att allt måste ha sin skapare och tar ett belysande exempel "hittar vi en rolexklocka i naturen tror vi ju inte att den kommit till av en slump under miljontals år".
Det är ett sabla daltande med alla religiösa former. All form av religion ska respekteras och alla ska få tro vad dom vill. Och visst, så länge religionen används för att förklara de stora mysterierna så protesterar jag inte. Men då mång-mångårig, världsomfattande vetenskaplig forskning förkastas till förmån för vad som sägs i en tvåtusen år gammal bok. Då har allt sunt förnuft sprungit så vansinnigt vilse ute på den karga tokstäppen så då är det faktiskt dags att plocka fram de där vita tröjorna med långa armar.
Samtidigt finns det faktiskt många religiösa individer som besitter minst lika mycket förnuft som jag eller ännu mer (och jag har massor), dom får ju inte blandas ihop med dessa babblande dårgökar.
Men det som är ännu mer skrämmande är att skräpet bara blir värre då läsarna tillåts interagera och delta i nättidningen. I samband med upptäckten att ett gammalt skelett är en tydlig länk mellan apan och människan ordnades en omröstning om hur många läsare som tror på evolutionsteorin. Just nu har drygt 26 000 röstat och strax över 16% påstår att de inte tror på evolutionen.
Hur är det möjligt? Lika sjukt är att artikeln leder till en gigantisk diskussion bland läsarna, i skrivande stund har artikeln 272 kommentarer, var av många förnekar och förlöjligar evolutionsteorin. En läsare menar att en massa resurser och tid kunde sparas om man la ner forskningen och läste Första Moseboken istället. En annan menar att allt måste ha sin skapare och tar ett belysande exempel "hittar vi en rolexklocka i naturen tror vi ju inte att den kommit till av en slump under miljontals år".
Det är ett sabla daltande med alla religiösa former. All form av religion ska respekteras och alla ska få tro vad dom vill. Och visst, så länge religionen används för att förklara de stora mysterierna så protesterar jag inte. Men då mång-mångårig, världsomfattande vetenskaplig forskning förkastas till förmån för vad som sägs i en tvåtusen år gammal bok. Då har allt sunt förnuft sprungit så vansinnigt vilse ute på den karga tokstäppen så då är det faktiskt dags att plocka fram de där vita tröjorna med långa armar.
Samtidigt finns det faktiskt många religiösa individer som besitter minst lika mycket förnuft som jag eller ännu mer (och jag har massor), dom får ju inte blandas ihop med dessa babblande dårgökar.
måndag 18 maj 2009
Inbördeskonflikt
En hetsig strid har brutit ut bland jordens Dylanfans. Anledningen är det tidigare nämnda mästerstycket I Fell A Change Comin' On och det råder en lätt upprorsstämning över att texterna ännu inte publicerats på Dylans officiella hemsida, tre veckor efter skivsläppet. Mot slutet av den nämnda låten kan vi höra Dylan sjunga:
"Some people they tell me,
I got the blood of the land in my voice"
Nej! säger vissa. Han sjunger "blood of the lamb"!
Det låter helt ologiskt, kontrar de som tror på "land", vadå "blood of the lamb", vad skulle det betyda? Däremot är det helt logiskt att folk säger att han har sitt lands blod i rösten. Som den gamle antike sångare han är som ständigt håller den amerikanska lyriken och musiken vid liv genom sin musik. Hans röst är som den amerikanske själen personifierad.
Det är visst logiskt, säger de som tror på lammet, eller vill tro på lammet. Ta med raderna innan i analysen:
"I'm listening to Billy Joe Shaver,
And I'm reading James Joyce"
Lammets blod är en biblisk referens, en koppling till Jesu blod, ett offer till gud och det nämns också i James Joyces verk Odysseus. Det kan syfta till den profetstatus och titeln "voice of a generation" som han mot sin vilja givits. Vissa menar också att efter ha lyssnat på Billy Joe Shavers senaste album så ligger också "lamb" nära till hands. Men jag har inte hört det, kan inte uttala mig.
Det ultimata Dylanforumet anordade, efter många långa diskussioner i ämnet, en omröstning. Land-alternativet vann med klara 96%. Själv hör jag ett tydligt "d" i slutet och röstar också på det vinnande alternativet. Men jag tror även att den illmarige Dylan är väl medveten om tvetydigheten och det här visar på hans lekfullhet och hans briljans att lämna små detaljer öppna. Som så många gånger förr.
Dylanvärlden är fortfarande kluven i två läger när det gäller texter i bl.a. Lonesome Day Blues, Aint Talkin' och Not Dark Yet. För att bara nämna några exempel från hans senaste skivor.
För att inte tala om den lilla sekten som tydligt hör hur Dylan medvetet uttalar "Johanna" som "Gehenna", d.v.s. den judiska benämningen på helvetet, då han framför sin redan mytomspunna Visions of Johanna live.
"Some people they tell me,
I got the blood of the land in my voice"
Nej! säger vissa. Han sjunger "blood of the lamb"!
Det låter helt ologiskt, kontrar de som tror på "land", vadå "blood of the lamb", vad skulle det betyda? Däremot är det helt logiskt att folk säger att han har sitt lands blod i rösten. Som den gamle antike sångare han är som ständigt håller den amerikanska lyriken och musiken vid liv genom sin musik. Hans röst är som den amerikanske själen personifierad.
Det är visst logiskt, säger de som tror på lammet, eller vill tro på lammet. Ta med raderna innan i analysen:
"I'm listening to Billy Joe Shaver,
And I'm reading James Joyce"
Lammets blod är en biblisk referens, en koppling till Jesu blod, ett offer till gud och det nämns också i James Joyces verk Odysseus. Det kan syfta till den profetstatus och titeln "voice of a generation" som han mot sin vilja givits. Vissa menar också att efter ha lyssnat på Billy Joe Shavers senaste album så ligger också "lamb" nära till hands. Men jag har inte hört det, kan inte uttala mig.
Det ultimata Dylanforumet anordade, efter många långa diskussioner i ämnet, en omröstning. Land-alternativet vann med klara 96%. Själv hör jag ett tydligt "d" i slutet och röstar också på det vinnande alternativet. Men jag tror även att den illmarige Dylan är väl medveten om tvetydigheten och det här visar på hans lekfullhet och hans briljans att lämna små detaljer öppna. Som så många gånger förr.
Dylanvärlden är fortfarande kluven i två läger när det gäller texter i bl.a. Lonesome Day Blues, Aint Talkin' och Not Dark Yet. För att bara nämna några exempel från hans senaste skivor.
För att inte tala om den lilla sekten som tydligt hör hur Dylan medvetet uttalar "Johanna" som "Gehenna", d.v.s. den judiska benämningen på helvetet, då han framför sin redan mytomspunna Visions of Johanna live.
"and the fourth part of the day's already gone"
Herrarnas omklädningsrum på Skatås utmärkta motionscentral har en liten uteplats. En inhägnad kaklad yta med en liten kall pool och en samling solstolar. I en av dessa stolar sjönk jag idag ner helt utmattad och mådde så bra som det bara var möjligt. Jag lät Dylans mästerliga I Feel A Change Comin' On från senaste plattan snurra fyra varv i öronen innan jag förmådde resa på mig igen.
Det enda som störde lite var farbröderna som lika ogenerat som vanligt klampade omkring iklädda inget annat än sin stolthet. Det svettades i bastun och frustades i den kalla poolen. Det dallrade om bekvämlighetsmagarna och dinglade i de extarna manliga organen. Jag kände mig lite udda och utanför i all min påkläddhet.
Men jag hade en korpmatch att ladda inför och energinivån behövde höja sig många snäpp innan jag var redo för att snöra på mig fotbollsskorna, så inga svettiga, mogna manskroppar i all sin prakt och inga känslor av utanförskap kunde jaga mig ur stolen.
Hur som helst, vad jag egentligen vill ha sagt, är att I Feel A Change Comin' On är en fullständigt tokbra låt. En Dylan-fullpoängare. Den påminner faktiskt om självaste Mississippi med sin avslappnade evighetsrytm som oförtrutet maler på medan orden och fraserna bara rinner ur Dylans vassa strupe.
Det enda som störde lite var farbröderna som lika ogenerat som vanligt klampade omkring iklädda inget annat än sin stolthet. Det svettades i bastun och frustades i den kalla poolen. Det dallrade om bekvämlighetsmagarna och dinglade i de extarna manliga organen. Jag kände mig lite udda och utanför i all min påkläddhet.
Men jag hade en korpmatch att ladda inför och energinivån behövde höja sig många snäpp innan jag var redo för att snöra på mig fotbollsskorna, så inga svettiga, mogna manskroppar i all sin prakt och inga känslor av utanförskap kunde jaga mig ur stolen.
Hur som helst, vad jag egentligen vill ha sagt, är att I Feel A Change Comin' On är en fullständigt tokbra låt. En Dylan-fullpoängare. Den påminner faktiskt om självaste Mississippi med sin avslappnade evighetsrytm som oförtrutet maler på medan orden och fraserna bara rinner ur Dylans vassa strupe.
lördag 16 maj 2009
Helsingborgsbloggande
Jag fick tillgång till en minilaptop på en pingisläktare så nu var jag ju tvungrn att skriva ett inlägg bara för att känna mig som en medlem i den nya högteknologiska generationen som kan blogga var dom än är.
Tråkigt nog har jag inget att komma med. Jag tror jag behöver sitta i min oförskämt bekväma kontorsstol, framför min bastant stationära, hemtryggt brummande dator för att de rätta bloggtankeprocesserna ska dra igång.
Tråkigt nog har jag inget att komma med. Jag tror jag behöver sitta i min oförskämt bekväma kontorsstol, framför min bastant stationära, hemtryggt brummande dator för att de rätta bloggtankeprocesserna ska dra igång.
torsdag 14 maj 2009
Deja vu om pirater, vargar och båtar
Idag fick jag hem ett röstkort inför EU-valet. Det ska bli spännande. Jag brukar, särskilt när min statsvetenskapligt examinerade bror är i närheten, kalla Sverige för en skendemokrati. Då blir han lite buttrare än vanligt. På sistone tycker jag att verkligheten närmat sig mitt påstående allt mer och då syftar jag framförallt på den omdiskuterade Ipred-lagen.
Ur mitt perspektiv ser jag en "demokratiskt" styrd stat som drivit genom nya lagar totalt utan folklig förankring. Istället har de lyssnat till kapitalet. På skivbolagen och bokförlagen med sin miljardindustri. På Per Gessle och Bert Karlsson. Och med kapitalet vid sin sida ger sig nu staten ut på jakt efter den lille medborgaren, efter varenda Svensson och Johansson i vårt land. Allt för att försvara företagens kapital.
Man skulle kunna säga att; sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Eller för att använda en annan liknelse så skulle man kunna säga att staten och kapitalet tillsammans stryker fram, två vargar fromma som lamm.
Var i hela fridens namn har jag hört det förut?
Hur som helst tänker jag ändå gå och lägga den där papperslappen i lådan. Eller kanske just därför. Det dröjer ju trots allt ett par år innan vi får nästa chans att utöva vårt starka folkliga inflytande genom att lägga nästa papperslapp i lådan.
Ur mitt perspektiv ser jag en "demokratiskt" styrd stat som drivit genom nya lagar totalt utan folklig förankring. Istället har de lyssnat till kapitalet. På skivbolagen och bokförlagen med sin miljardindustri. På Per Gessle och Bert Karlsson. Och med kapitalet vid sin sida ger sig nu staten ut på jakt efter den lille medborgaren, efter varenda Svensson och Johansson i vårt land. Allt för att försvara företagens kapital.
Man skulle kunna säga att; sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Eller för att använda en annan liknelse så skulle man kunna säga att staten och kapitalet tillsammans stryker fram, två vargar fromma som lamm.
Var i hela fridens namn har jag hört det förut?
Hur som helst tänker jag ändå gå och lägga den där papperslappen i lådan. Eller kanske just därför. Det dröjer ju trots allt ett par år innan vi får nästa chans att utöva vårt starka folkliga inflytande genom att lägga nästa papperslapp i lådan.
Skarpa kontraster
Jag tittade in på Sveriges mest populära blogg här om dagen. Där berättade bloggerskan att hon hade väldigt bråttom, hon var bara hemma en kort, kort stund och hann bara byta om. Hon behöll skjortan hon hade på sig men bytte till ett par svarta jeans, svarta pumps och en grå kavaj.
Vi läsare är evigt tacksamma för att hon trots sin stress tog sig tid att informera om detta.
Bläddrar man ner en liten bit på bloggen kan vi läsare i ett tidigare inlägg under dagen ta del av tre fotografier som visar vilka kläder hon började dagen med, innan ombytet. Då var det blåa jeans och en rosa sjal till skjortan. Och så är hon så himla glad eftersom hon fått reda på att hennes företag omsätter massor med pengar så kanske hon trots allt når sitt mål att vara ekonomiskt oberoende när hon fyller 20. Det får vi verkligen hoppas.
Samtidigt som jag läste denna häpnadsväckande dynga råkade jag lyssna på Tom Waits Martha. Det blir så rörande då. Sådana kontraster. En rosa blogg om skönhetsprodukter, kläder och en enorm portion självcentrerad egoism. Och så Tom med sin vackra, tärda stämma som ständigt besjunger samhällets lägre stående individer. De bortglömda, förvisade, misslyckade, missförstådda, de udda skymningsfigurerna. Om sjömannen långt hemifrån, luffaren som övernattar i diket eller bara Tom Frost som ringer upp sin ungdomskärlek Martha efter 40 år.
Vi läsare är evigt tacksamma för att hon trots sin stress tog sig tid att informera om detta.
Bläddrar man ner en liten bit på bloggen kan vi läsare i ett tidigare inlägg under dagen ta del av tre fotografier som visar vilka kläder hon började dagen med, innan ombytet. Då var det blåa jeans och en rosa sjal till skjortan. Och så är hon så himla glad eftersom hon fått reda på att hennes företag omsätter massor med pengar så kanske hon trots allt når sitt mål att vara ekonomiskt oberoende när hon fyller 20. Det får vi verkligen hoppas.
Samtidigt som jag läste denna häpnadsväckande dynga råkade jag lyssna på Tom Waits Martha. Det blir så rörande då. Sådana kontraster. En rosa blogg om skönhetsprodukter, kläder och en enorm portion självcentrerad egoism. Och så Tom med sin vackra, tärda stämma som ständigt besjunger samhällets lägre stående individer. De bortglömda, förvisade, misslyckade, missförstådda, de udda skymningsfigurerna. Om sjömannen långt hemifrån, luffaren som övernattar i diket eller bara Tom Frost som ringer upp sin ungdomskärlek Martha efter 40 år.
onsdag 13 maj 2009
Europas nationalsång
På tal om Europa.
Jan Hammarlund var inte som andra proggare. Hans proggkollegor kunde vara högljudda, kaxiga, bitande sarkastiska och delade ut kraftiga sparkar i skrevet på etablissemanget. Mikael Wiehe skorrade med sina skånska "r" och Ulf Dageby muckade gräl med sin uppkäftiga göteborgska.
Men Jan var för mild, för snäll, för skör, för god för denna värld med sin spröda, bräckliga stämma. Han hade inte kraften att sparka och slå eller hånskratta, han kunde bara sitta och älska det fina i världen och gråta åt allt det fula, åt alla orättvisor och lida med alla människor som drabbades. Hans sånger var elegier, klagosånger, drypande av sorg och genuint mänskligt medlidande.
Jag vill leva i Europa, skriven under Kalla Krigets mörka hot om ond bråd död, är en smäktande kärleksballad till Europa och samtidigt en sorgesång om hur vårt älskade Europa kuvas under skuggan av hat och hot om kärnvapenmissilernas apokalyps.
Att det finns ett liveframträdande med Jan Hammarlund från 1983 på Youtube illustrerar hur nödvändigt vårt Youtube är. Att klippet inte ens har 500 visningar medan Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest har miljontals visningar visar vilken sjuk värld vi lever i.
Den borde vara Europas nationalsång.
Jan Hammarlund var inte som andra proggare. Hans proggkollegor kunde vara högljudda, kaxiga, bitande sarkastiska och delade ut kraftiga sparkar i skrevet på etablissemanget. Mikael Wiehe skorrade med sina skånska "r" och Ulf Dageby muckade gräl med sin uppkäftiga göteborgska.
Men Jan var för mild, för snäll, för skör, för god för denna värld med sin spröda, bräckliga stämma. Han hade inte kraften att sparka och slå eller hånskratta, han kunde bara sitta och älska det fina i världen och gråta åt allt det fula, åt alla orättvisor och lida med alla människor som drabbades. Hans sånger var elegier, klagosånger, drypande av sorg och genuint mänskligt medlidande.
Jag vill leva i Europa, skriven under Kalla Krigets mörka hot om ond bråd död, är en smäktande kärleksballad till Europa och samtidigt en sorgesång om hur vårt älskade Europa kuvas under skuggan av hat och hot om kärnvapenmissilernas apokalyps.
Att det finns ett liveframträdande med Jan Hammarlund från 1983 på Youtube illustrerar hur nödvändigt vårt Youtube är. Att klippet inte ens har 500 visningar medan Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest har miljontals visningar visar vilken sjuk värld vi lever i.
Den borde vara Europas nationalsång.
Den europeiska familjen
Jag har inte lika mycket emot den europeiska schlagerfestivalen som den svenska. Att hela Europa efter århundraden av krig, ockupationer, etniska rensningar osv, kan samlas som en enda stor familj och sjunga lite tillsammans. Det är något fint med det. Betydligt bättre än när den svenska schlagerfamiljen samlas i sitt egna lilla badkar och sitter och skrubbar varandras ryggar i vad som måste vara det smutsigaste, äckligaste, grumligaste badvatten som skådats.
Tyvärr så handlar det ju inte så mycket om musik. Vad som definieras som "schlager" har jag aldrig fattat men att det handlar mer om käcka leenden, intetsägande texter, välkorreograferade dansnummer, smärtsamt traditionellt låtskrivande och nyskapande kläder än om musik, det har jag fattat.
Därför är det så osannolikt hur varenda löpsedel idag kan prydas av det svenska bidragets framgångar. Jag skulle vilja skriva något om vår idiotiska massmedia, men det är ju inte sant. Dom vill ju bara sälja, så dom skriver om vad folk vill ha. Alltså är det ju folk som är dumma, så förbannat dumma. Idiotvinden blåser som en orkan genom vårt samhälle.
Sen, apropå Europas schlagertävling, har jag aldrig kunnat förstå vad Israel har att göra i vår europeiska "visa-upp-sig-på-scen-fest". Dom tillhör inte Europa. Och ska vi bjuda in grannländer till Europa i vår plastiga festival så borde väl fler än Israel bjudas in?
Rent geografiskt ligger ju bl.a. Libanon, Syrien och Palestina lika nära eller ännu närmre Europa. Har dom blivit inbjudna? Varför får Israel vara med i vår europeiska familj?
Tyvärr så handlar det ju inte så mycket om musik. Vad som definieras som "schlager" har jag aldrig fattat men att det handlar mer om käcka leenden, intetsägande texter, välkorreograferade dansnummer, smärtsamt traditionellt låtskrivande och nyskapande kläder än om musik, det har jag fattat.
Därför är det så osannolikt hur varenda löpsedel idag kan prydas av det svenska bidragets framgångar. Jag skulle vilja skriva något om vår idiotiska massmedia, men det är ju inte sant. Dom vill ju bara sälja, så dom skriver om vad folk vill ha. Alltså är det ju folk som är dumma, så förbannat dumma. Idiotvinden blåser som en orkan genom vårt samhälle.
Sen, apropå Europas schlagertävling, har jag aldrig kunnat förstå vad Israel har att göra i vår europeiska "visa-upp-sig-på-scen-fest". Dom tillhör inte Europa. Och ska vi bjuda in grannländer till Europa i vår plastiga festival så borde väl fler än Israel bjudas in?
Rent geografiskt ligger ju bl.a. Libanon, Syrien och Palestina lika nära eller ännu närmre Europa. Har dom blivit inbjudna? Varför får Israel vara med i vår europeiska familj?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)