En skymt utan ljud sågs i förra klippet. Här är klippet med ljud när Dylan sitter vid ett piano under sin turné i Storbrittanien och en tidig, tidig version av It takes a lot ta laugh, it takes a train to cry tar form inför Tom Wilson som skulle producera det kommande albumet. Lite spår av I'll keep it with mine kan också höras, en låt han senare gav till Nico.
Klippet är från D.A. Pennebakers milstolpe inom musikfilmandet Dont Look Back. En bit har kippts bort men finns att få tag på genom den nu släppta andra DVD:n 65 Revisited med massa bortklippta, ovärderliga scener och liveframträdanden.
Faktum är att hela klippet redigerades bort av Pennebaker i ett tidigt skede. När Dylan sett filmen var det hans enda invändning; "have you ever filmed anybody writing a piece of music?" frågade han Pennebaker. Nej, det hade han ju inte och så kom det med igen.
En sjukt snygg box med både Dont Look Back och 65 Revisited släpptes för ett tag sedan och innehåller förutom de båda filmerna en bok med allt som sägs i filmen och framförallt kolossalt intressanta audiokommentarer av D.A. Pennebaker själv tillsammans med Dylans vän Bobby Neuwirth som var med under hela turnén.
måndag 11 maj 2009
En resa längs Highway 61: Del 3 - Phantom Engineer
I den tredje delen av Idiotvinds artikelserie om "Highway 61 Revisited" tas ytterligare ett nytt grepp för att förmedla albumets särställning och bländande perfektion utan att fastna i ett gyttjigt dike av superlativ.Den här gången handlar det inte om någon statistisk sammanställning utan om en liten filmsnutt.
Den visar kompositören Dylan, hur briljant han omarbetar en låt från en hetsig, kaxig rocklåt till en tillbakalutad, jazzdoftande pianoblues som bara kan beskrivas som världens skönaste låt.
Under inspelningen gick låten under namnet Phantom Engineer innan den slutligen fick den något längre titeln It takes a lot to laugh, it takes a train to cry.
Vid ett av låtens pianon sitter Paul Griffin och strör ut magiska ackord över musiken likt poeten sprider knyckliga papper med halvfärdiga verser över sitt golv. Dylans munspel drar, bänder och töjer ut tonerna till bristningsgränsen och lindar in musiken med dem. Hans röst är som whiskeyspetsad honung när han sjunger de tidlösa textraderna, vaga likt blyertsskisser, starka likt cyanid och fullspäckade med referenser till gamla blueslåtar som löper likt en räls genom låten.
Den visar kompositören Dylan, hur briljant han omarbetar en låt från en hetsig, kaxig rocklåt till en tillbakalutad, jazzdoftande pianoblues som bara kan beskrivas som världens skönaste låt.
Under inspelningen gick låten under namnet Phantom Engineer innan den slutligen fick den något längre titeln It takes a lot to laugh, it takes a train to cry.
Vid ett av låtens pianon sitter Paul Griffin och strör ut magiska ackord över musiken likt poeten sprider knyckliga papper med halvfärdiga verser över sitt golv. Dylans munspel drar, bänder och töjer ut tonerna till bristningsgränsen och lindar in musiken med dem. Hans röst är som whiskeyspetsad honung när han sjunger de tidlösa textraderna, vaga likt blyertsskisser, starka likt cyanid och fullspäckade med referenser till gamla blueslåtar som löper likt en räls genom låten.
fredag 8 maj 2009
En resa längs Highway 61: Del 2 - Karaktärerna
Det är lätt att fastna i ett hamsterhjul av superlativ när man ska försöka beskriva Dylan i allmänhet och "Highway 61 Revisited" i synnerhet. Inte blir risken mindre då det handlar om de texter Dylan knåpade ihop till skivan. Men inga superlativ räcker till och som den högst ordinära människa jag är, är jag inte ens värdig att kommentera dem.
Däremot slog det mig att lite gammal hederlig statistik kan bidra med något. Inte med argument i någon debatt om vad som är bäst hit eller dit, utan bara som en liten illustration om vad det är vi har att göra med här. Så här kommer en lista över de personer, verkliga och påhittade, som dyker upp på skivan.
Abel - biblisk figur, Eva och Adams son som mördades av sin bror.
Abraham - biblisk figur som tänkte offra sin son bara för att gud sagt åt honom.
Angel
Beethoven - tysk kompositör och pianist (1770-1827).
Belle Starr (the ghost of) - laglös amerikanska, mördad 1889.
Bette Davis - amerikansk skådespelerska (1908-1989).
Bo Diddley - amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare, ses som en av rock & rollens grundare (1928-2008)
Brother Bill
Cain - Adam och Evas son, slog ihjäl sin bror Abel.
Casanova - en äventyrare, författare och charmör från Venedig (1725-1798).
Cecil B. DeMille - amerikansk filmregissör (1881-1959).
Cinderella - på svenska kallad Askungen, en sagofigur som städade mycket.
Delilah - en farlig fresterska i den hebreiska bibeln.
Dr Filth
Einstein - en teoretisk fysiker som bl.a. tänkte fram relativitetsteorin (1879-1955).
Ezra Pound - amerikansk poet (1885-1972).
F. Scott Fitzgerald - amerikansk författare (1896-1940).
Galileo Galilei - italiensk matematiker, astronom, filosof m.m. (1564-1642).
Georgia Sam
Gud - han den allsmäktige, ni vet.
Gypsy Davey
the Hunchback of Notre Dame - Ringaren i Notre Dame, en av huvudkaraktärerna i Victor Hugos klassiska verk.
Jack the Ripper - aldrig avslöjad brittisk seriemördare aktiv 1888.
Jezebel the nun - i den hebreiska bibeln är Jezebel den feniciska drottningen i det gamla Israel, Kung Ahabs fru.
John the Baptist - Johannes döparen på svenska, döpte Jesus i Jordanfloden.
the King of the Phillistines - filistéerna förekommer i Bibeln, var bosatta i vad som nu är Israel.
Louie the King - syftar förmodligen till någon av de franska kejsarna som på svenska går under namnet Ludvig.
Ma Rainey - en av de tidigaste professionella amerikanska bluessångerskorna (1886-1939).
Mack the Finger - en hemsnickrad variant av Mack the Knife som är en sång skriven av Berthold Brecht och Kurt Weill.
Miss Lonely
Mister Jones - hans verkliga identitet har aldrig avslöjats men har blivit världsberömd genom Ballad of a thin man.
Napoleon (in rags) - imperialistisk fransk kejsare (1769-1821).
Nero - romersk kejsare, föga populär, avrättade bl.a. sin egen mor (37 e.kr-68 e.kr).
Neptune - havsguden inom den romerska mytologin.
Noah - Gubben Noak som bygger en ark och tar med sig massa djur när syndafloden kommer.
Ophelia - deppig Shakespearfigur som dränker sig.
Paul Revere's horse - Paul var en silversmed som blev berömd i samband med Boston Tea Party då han red och varnade om närmande brittiska trupper (1734-1818).
Pedro
the Phantom of the Opera - en fransk novell från tidigt 1900-tal som bl.a. blivit musikal, Dylan ger fantomen ett eget liv.
Poor Howard
Robin Hood - fredlös britt som tog från de rika och gav till de fattiga.
Romeo - kärlekskrank Shakespearfigur, som förgiftade sig själv.
Queen Jane
Saint Annie - kan vara en variant av Saint Anne, som var jungfru Marias mor.
Sweet Melinda
T.S. Eliot - amerikansk poet (1888-1965).
Så, det var den fredagkvällen det, jag har säkert missat några. Jag får passa på att tacka Wikipedia för hjälpen och så får vi ju inte glömma alla älskade människor på skivan som aldrig får något namn, som t.ex. diplomaten i Like A Rolling Stone som sitter på en kromhäst med en siamesisk katt på axeln...
...the hysterical bride, the medicine man, the city fathers, the commander in chief, the graveyard woman, junkyard angel, the geek, the swordswallower, the one-eyed midget, the fifth daughter, the first father, the second mother, the seventh son, the rovin' gambler, the blind commissioner, the good samaritan, a jealous monk, Dr. Filth's nurse...
Däremot slog det mig att lite gammal hederlig statistik kan bidra med något. Inte med argument i någon debatt om vad som är bäst hit eller dit, utan bara som en liten illustration om vad det är vi har att göra med här. Så här kommer en lista över de personer, verkliga och påhittade, som dyker upp på skivan.
Abel - biblisk figur, Eva och Adams son som mördades av sin bror.
Abraham - biblisk figur som tänkte offra sin son bara för att gud sagt åt honom.
Angel
Beethoven - tysk kompositör och pianist (1770-1827).
Belle Starr (the ghost of) - laglös amerikanska, mördad 1889.
Bette Davis - amerikansk skådespelerska (1908-1989).
Bo Diddley - amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare, ses som en av rock & rollens grundare (1928-2008)
Brother Bill
Cain - Adam och Evas son, slog ihjäl sin bror Abel.
Casanova - en äventyrare, författare och charmör från Venedig (1725-1798).
Cecil B. DeMille - amerikansk filmregissör (1881-1959).
Cinderella - på svenska kallad Askungen, en sagofigur som städade mycket.
Delilah - en farlig fresterska i den hebreiska bibeln.
Dr Filth
Einstein - en teoretisk fysiker som bl.a. tänkte fram relativitetsteorin (1879-1955).
Ezra Pound - amerikansk poet (1885-1972).
F. Scott Fitzgerald - amerikansk författare (1896-1940).
Galileo Galilei - italiensk matematiker, astronom, filosof m.m. (1564-1642).
Georgia Sam
Gud - han den allsmäktige, ni vet.
Gypsy Davey
the Hunchback of Notre Dame - Ringaren i Notre Dame, en av huvudkaraktärerna i Victor Hugos klassiska verk.
Jack the Ripper - aldrig avslöjad brittisk seriemördare aktiv 1888.
Jezebel the nun - i den hebreiska bibeln är Jezebel den feniciska drottningen i det gamla Israel, Kung Ahabs fru.
John the Baptist - Johannes döparen på svenska, döpte Jesus i Jordanfloden.
the King of the Phillistines - filistéerna förekommer i Bibeln, var bosatta i vad som nu är Israel.
Louie the King - syftar förmodligen till någon av de franska kejsarna som på svenska går under namnet Ludvig.
Ma Rainey - en av de tidigaste professionella amerikanska bluessångerskorna (1886-1939).
Mack the Finger - en hemsnickrad variant av Mack the Knife som är en sång skriven av Berthold Brecht och Kurt Weill.
Miss Lonely
Mister Jones - hans verkliga identitet har aldrig avslöjats men har blivit världsberömd genom Ballad of a thin man.
Napoleon (in rags) - imperialistisk fransk kejsare (1769-1821).
Nero - romersk kejsare, föga populär, avrättade bl.a. sin egen mor (37 e.kr-68 e.kr).
Neptune - havsguden inom den romerska mytologin.
Noah - Gubben Noak som bygger en ark och tar med sig massa djur när syndafloden kommer.
Ophelia - deppig Shakespearfigur som dränker sig.
Paul Revere's horse - Paul var en silversmed som blev berömd i samband med Boston Tea Party då han red och varnade om närmande brittiska trupper (1734-1818).
Pedro
the Phantom of the Opera - en fransk novell från tidigt 1900-tal som bl.a. blivit musikal, Dylan ger fantomen ett eget liv.
Poor Howard
Robin Hood - fredlös britt som tog från de rika och gav till de fattiga.
Romeo - kärlekskrank Shakespearfigur, som förgiftade sig själv.
Queen Jane
Saint Annie - kan vara en variant av Saint Anne, som var jungfru Marias mor.
Sweet Melinda
T.S. Eliot - amerikansk poet (1888-1965).
Så, det var den fredagkvällen det, jag har säkert missat några. Jag får passa på att tacka Wikipedia för hjälpen och så får vi ju inte glömma alla älskade människor på skivan som aldrig får något namn, som t.ex. diplomaten i Like A Rolling Stone som sitter på en kromhäst med en siamesisk katt på axeln...
...the hysterical bride, the medicine man, the city fathers, the commander in chief, the graveyard woman, junkyard angel, the geek, the swordswallower, the one-eyed midget, the fifth daughter, the first father, the second mother, the seventh son, the rovin' gambler, the blind commissioner, the good samaritan, a jealous monk, Dr. Filth's nurse...
En resa längs Highway 61: Del 1
"It's impossibly good... how can a human mind do this?"
Så sa Phil Ochs. Bruce Springsteen har sagt:
"...that snare shot sounded like somebody had kicked open the door to your mind"
Och han har ju så rätt, virveltrumman smäller till som ett skott och någonting har onekligen sparkats in, raserats, för i nästa ögonblick kommer Like A Rolling Stone vällande ut genom högtalarna som en ostoppbar kraft. Det är så den börjar, "Highway 61 Revisited". Jag vill inte säga att det är Dylans bästa album. Men det finns många Dylanalbum som inte är lika bra - och inget som är bättre.
Al Kooper som på ett omtalat sätt medverkar på skivan säger:
"I was just caught in this whirlwind (...) of being tacked on to this music that was going to be forever (...) and knowing that it was gonna be forever."
Skivans producent, Bob Johnston, har sitt eget sätt att förklara vad som hände som han berättar vilt gestikulerande och skrattande.
"I believe in giving credits where credits due, I don't think Dylan had a lot to do with it. I think God, instead of touching him on the shoulder, he kicked him in the ass. Really! And that's where all that came from. He can't help what he's doing. I mean, he's got the Holy Spirit about him. You can look at him and tell that."
Vad har Dylan själv sagt? När skivan efter blott sex dagar i studion var färdiginspelad konstaterade han att han aldrig skulle kunna göra ett bättre album. Helt fel hade han inte.
Så sa Phil Ochs. Bruce Springsteen har sagt:
"...that snare shot sounded like somebody had kicked open the door to your mind"
Och han har ju så rätt, virveltrumman smäller till som ett skott och någonting har onekligen sparkats in, raserats, för i nästa ögonblick kommer Like A Rolling Stone vällande ut genom högtalarna som en ostoppbar kraft. Det är så den börjar, "Highway 61 Revisited". Jag vill inte säga att det är Dylans bästa album. Men det finns många Dylanalbum som inte är lika bra - och inget som är bättre.
Al Kooper som på ett omtalat sätt medverkar på skivan säger:
"I was just caught in this whirlwind (...) of being tacked on to this music that was going to be forever (...) and knowing that it was gonna be forever."
Skivans producent, Bob Johnston, har sitt eget sätt att förklara vad som hände som han berättar vilt gestikulerande och skrattande.
"I believe in giving credits where credits due, I don't think Dylan had a lot to do with it. I think God, instead of touching him on the shoulder, he kicked him in the ass. Really! And that's where all that came from. He can't help what he's doing. I mean, he's got the Holy Spirit about him. You can look at him and tell that."
Vad har Dylan själv sagt? När skivan efter blott sex dagar i studion var färdiginspelad konstaterade han att han aldrig skulle kunna göra ett bättre album. Helt fel hade han inte.
onsdag 6 maj 2009
"Ballad om en amerikansk officer"
Igår, den femte maj, var det exakt 22 år sedan åtalet mot den amerikanske officeren Oliver North inleddes. North var inblandad i den hemliga försäljningen av vapen till Iran under 80-talet och lät på egen hand vinsten av försäljningarna gå som stöd till Contrasrörelsen i Nicaragua som stred för att störta de folkvalda vänsterorienterade sandinisterna.
Thåström skrev Ballad om en Amerikansk Officer som behandlade skandalen och som kom med på Imperiets sista skiva "Tiggarens Tal" (1988). Den tog fasta på den berömda bilden av Oliver North då han ur det direktsända förhöret svär eden, hans försvarstal och drar också en stark parallell till Nürnbergrättegångarna.
Mina föräldrar, som visste vad en sund uppfostran grundades på, spelade in P3:s direktsändning av Galakväll för Nicaragua där Imperiet var huvudnumret. Kasettbandet har jag kvar än idag och den står som en av grundpelarna i min uppväxt.
I sista versen sjunger Thåström "...och nästa gång du ser honom, blir det som senator eller president för sitt land". Faktum är att North, vars försumbara straff hävdes efter något år, mycket riktigt kandiderade som republikanernas kandidat som senator för Virginia 1994. Han lyckades samla in en rekordartad kampanjsumma men föll på målsnöret.
Det vidrigaste i hela historien kanske ändå är att han idag är en storsäljande författare samt jobbar på propagandakanalen Fox News där han har ett eget program kallat War Stories with Oliver North.
När man ser klippet idag känns det nästan overkligt att det funnits ett svenskt band som dels var så förbannat bra och som dessutom kunde stå upp och säga något om sin samtid. Thåströms scenprestation är som alltid i absolut världsklass och balladen, texten, rösten och historien ger kraftiga rysningar.
Thåström skrev Ballad om en Amerikansk Officer som behandlade skandalen och som kom med på Imperiets sista skiva "Tiggarens Tal" (1988). Den tog fasta på den berömda bilden av Oliver North då han ur det direktsända förhöret svär eden, hans försvarstal och drar också en stark parallell till Nürnbergrättegångarna.
Mina föräldrar, som visste vad en sund uppfostran grundades på, spelade in P3:s direktsändning av Galakväll för Nicaragua där Imperiet var huvudnumret. Kasettbandet har jag kvar än idag och den står som en av grundpelarna i min uppväxt.
I sista versen sjunger Thåström "...och nästa gång du ser honom, blir det som senator eller president för sitt land". Faktum är att North, vars försumbara straff hävdes efter något år, mycket riktigt kandiderade som republikanernas kandidat som senator för Virginia 1994. Han lyckades samla in en rekordartad kampanjsumma men föll på målsnöret.
Det vidrigaste i hela historien kanske ändå är att han idag är en storsäljande författare samt jobbar på propagandakanalen Fox News där han har ett eget program kallat War Stories with Oliver North.
När man ser klippet idag känns det nästan overkligt att det funnits ett svenskt band som dels var så förbannat bra och som dessutom kunde stå upp och säga något om sin samtid. Thåströms scenprestation är som alltid i absolut världsklass och balladen, texten, rösten och historien ger kraftiga rysningar.
tisdag 5 maj 2009
"I cross the green mountain"
Ni vet hur det är, man har gjort sin film om det amerikanska inbördeskriget. Man är nöjd. Och så vill man ju så klart ha ett så bra soundtrack till filmen som det bara är möjligt. Något som gör filmen rättvisa. Så man funderar länge och noga på vem som ska få den stora äran.
Det måste vara någon med förmågan att skildra heroismen och tapperheten hos alla de som kämpade ett hopplöst, meningslöst, blodigt krig. Någon som kan skriva ett episkt verk som fångar historians hela vemodiga och grymma skönhet. Någon som hos lyssnaren kan måla upp historiens puls, fantastiska landskap, stillheten, våldsamheten, blodiga kroppar i leran. Någon som kan förmedla ångest, sorg, tro, svek, ära, kärlek, hjältemod och dödens oundvikliga brutalitet och befrielse. Allt i en enda låt.
Någon som kan skapa en melodi så vemodig och vacker att lyssnaren tas tillbaka till dessa dystra tider utan ordens hjälp. Någon som kan skriva en text där varje enstaka rad är som en fulländad poetisk kraft som trollbinder lyssnaren. Någon som med blott sin röst personifierar amerikas förenta stater och dess historia i all sin ära och i alla sina ärr och brister. Någon som har den amerikanska historien pulserande i sina ådror.
Självklart kommer man fram till att det bara finns en. Han som på sin senaste skiva kan sjunga:
"I know these streets, I've been here before,
I nearly got killed here, during the Mexican War"
...utan att någon reagerar över att det skulle vara något konstigt med det.
Så en dag kommer ett brunt kuvert med ett kasettband. För varje vers som går stiger skammens rodnad. Vad man man själv behövde 3 timmar och 45 minuters film och en budget på 100-tals miljoner för att uttrycka, lyckas den här mannen uttrycka i ett 8 minuters långt musikstycke. Och han gör det dessutom så mycket bättre. Det där lilla musikstycket överskuggar ens livsverk, mastodontfilmen som man ägnat flera år åt.
Fan, jag skulle ringt Bryan Adams istället.
Nerkortad officiell version:
I sin helhet:
Det måste vara någon med förmågan att skildra heroismen och tapperheten hos alla de som kämpade ett hopplöst, meningslöst, blodigt krig. Någon som kan skriva ett episkt verk som fångar historians hela vemodiga och grymma skönhet. Någon som hos lyssnaren kan måla upp historiens puls, fantastiska landskap, stillheten, våldsamheten, blodiga kroppar i leran. Någon som kan förmedla ångest, sorg, tro, svek, ära, kärlek, hjältemod och dödens oundvikliga brutalitet och befrielse. Allt i en enda låt.
Någon som kan skapa en melodi så vemodig och vacker att lyssnaren tas tillbaka till dessa dystra tider utan ordens hjälp. Någon som kan skriva en text där varje enstaka rad är som en fulländad poetisk kraft som trollbinder lyssnaren. Någon som med blott sin röst personifierar amerikas förenta stater och dess historia i all sin ära och i alla sina ärr och brister. Någon som har den amerikanska historien pulserande i sina ådror.
Självklart kommer man fram till att det bara finns en. Han som på sin senaste skiva kan sjunga:
"I know these streets, I've been here before,
I nearly got killed here, during the Mexican War"
...utan att någon reagerar över att det skulle vara något konstigt med det.
Så en dag kommer ett brunt kuvert med ett kasettband. För varje vers som går stiger skammens rodnad. Vad man man själv behövde 3 timmar och 45 minuters film och en budget på 100-tals miljoner för att uttrycka, lyckas den här mannen uttrycka i ett 8 minuters långt musikstycke. Och han gör det dessutom så mycket bättre. Det där lilla musikstycket överskuggar ens livsverk, mastodontfilmen som man ägnat flera år åt.
Fan, jag skulle ringt Bryan Adams istället.
Nerkortad officiell version:
I sin helhet:
Nu var det slut
Bländande spel i finalen och Wang Hao vann klart och rättvist. Backhandfantomen har legat etta på världsrankingen så länge men aldrig lyckats vinna varken ett VM eller OS, trots två raka OS-finaler. Så det var ett guld han verkligen var värd. Det enda tråkiga var att det inte blev några fler set, med tanke på vilket underhållande spel de båda bjöd upp till.
Igår vann John Higgins Snooker VM. För min del blev det en allt mer avslagen VM turnering då alla personliga favoriter föll en efter en och en final mellan Higgins och Murphy där skotten tar hem en utklassningsseger är inte vad jag gått och väntat på ett helt år.
Hur som helst innebar detta att ingen av bloggens djärva tippare lyckades pricka in sin dubbel på pingis samt snookervärldsmästare. De satsade pengarna får väl ligga kvar som jackpot tills nästa stora tillfälle dyker upp.
Nu var det roliga slut, vad ska man göra nu?
Igår vann John Higgins Snooker VM. För min del blev det en allt mer avslagen VM turnering då alla personliga favoriter föll en efter en och en final mellan Higgins och Murphy där skotten tar hem en utklassningsseger är inte vad jag gått och väntat på ett helt år.
Hur som helst innebar detta att ingen av bloggens djärva tippare lyckades pricka in sin dubbel på pingis samt snookervärldsmästare. De satsade pengarna får väl ligga kvar som jackpot tills nästa stora tillfälle dyker upp.
Nu var det roliga slut, vad ska man göra nu?
Vi har alla vår specialité och bör kanske hålla oss till den
Jag vet att han har åkt ut, men det kliar och värker i mina fingrar, jag måste få skriva hans namn igen...
...kenta matsudaira...
Eurosport sände pingis i nästan fyra timmar idag. Under den tiden hann Äpplet bl.a. förklara att det sitter högtalare under borden för att fånga upp ljudet när bollen studsar mot bordet. Det sitter också högtalare vid sidan av hagarna som gör att vi kan höra vad coacherna säger i setpauserna.
Han hann också förklara, då Wang Liqin misslyckats rulla upp Ma Lins nätrullare runt nät, att Wang Liqin inte är känd för någon bollkänsla, han är en ren träningsprodukt.
Sedan fick han hjälp av sin bisittare att reda ut begreppen då han inför Eurosports alla tittare förklarade att han mycket väl kan vara far till de flesta unga spelarna i Elitserien.
Han talar inte som han fiskar.
...kenta matsudaira...
Eurosport sände pingis i nästan fyra timmar idag. Under den tiden hann Äpplet bl.a. förklara att det sitter högtalare under borden för att fånga upp ljudet när bollen studsar mot bordet. Det sitter också högtalare vid sidan av hagarna som gör att vi kan höra vad coacherna säger i setpauserna.
Han hann också förklara, då Wang Liqin misslyckats rulla upp Ma Lins nätrullare runt nät, att Wang Liqin inte är känd för någon bollkänsla, han är en ren träningsprodukt.
Sedan fick han hjälp av sin bisittare att reda ut begreppen då han inför Eurosports alla tittare förklarade att han mycket väl kan vara far till de flesta unga spelarna i Elitserien.
Han talar inte som han fiskar.
måndag 4 maj 2009
Sagan om konungens återkomst
Efter noggranna efterforskningar har jag sammanställt en liten lista som kanske kan vara till intresse:
De som ossade högst då Wang Liqin vann bollar:
1. Jag
2. Wang Liqin
De som ossade minst då Wang Liqin vann bollar:
1. Ma Lin
I det sjunde avgörande setet förvandlades min soffa till en katapultstol som avfyrades varje gång Wang Liqin tog sig en poäng närmare en fjärde VM-final.
Jag har kommit på mig själv att tala om kung Wang i imperfekt. Men det fanns inget imperfekt över Wang Liqin idag, inget damm på hans breda axlar, inga utgångna bäst-före-stämplar och inga släckta rum.
För att citera mig själv från här om dagen: "Kenta styrde Ma Lin på ett sätt jag bara sett hans majestät Wang Liqin göra innan." Idag fick vi se Wang styra stackars Ma Lin på det där mästerliga sättet igen. Det första setet var nästan förnedrande och i jämna mentalt påfrestande skiljeset, ja där kommer Wang alltid vara bäst.
De som ossade högst då Wang Liqin vann bollar:
1. Jag
2. Wang Liqin
De som ossade minst då Wang Liqin vann bollar:
1. Ma Lin
I det sjunde avgörande setet förvandlades min soffa till en katapultstol som avfyrades varje gång Wang Liqin tog sig en poäng närmare en fjärde VM-final.
Jag har kommit på mig själv att tala om kung Wang i imperfekt. Men det fanns inget imperfekt över Wang Liqin idag, inget damm på hans breda axlar, inga utgångna bäst-före-stämplar och inga släckta rum.
För att citera mig själv från här om dagen: "Kenta styrde Ma Lin på ett sätt jag bara sett hans majestät Wang Liqin göra innan." Idag fick vi se Wang styra stackars Ma Lin på det där mästerliga sättet igen. Det första setet var nästan förnedrande och i jämna mentalt påfrestande skiljeset, ja där kommer Wang alltid vara bäst.
söndag 3 maj 2009
Mittens rike
Ok, nu börjar VM på riktigt. Nu är alla blåbärsnationer bortsållade. Nu är det äntligen öppet och ovisst.
Wang Hao mot Ma Long.
Wang Liqin mot Ma Lin.
Vad jag hoppas på mest idag är att hans höghet Wang Liqin blåser liv i sitt förtrollade spel som gett honom tre VM guld i singel och tar sig till ännu en final.
Men först ska Guo Yue spela semifinal mot Li Xiaoxia, direktsänt här på itTV. Det blir en repris på förra VM:s final och vinnaren får möta Zhang Yining. Jag både tror och hoppas på en final mellan Zhang och Guo Yue.
Wang Hao mot Ma Long.
Wang Liqin mot Ma Lin.
Vad jag hoppas på mest idag är att hans höghet Wang Liqin blåser liv i sitt förtrollade spel som gett honom tre VM guld i singel och tar sig till ännu en final.
Men först ska Guo Yue spela semifinal mot Li Xiaoxia, direktsänt här på itTV. Det blir en repris på förra VM:s final och vinnaren får möta Zhang Yining. Jag både tror och hoppas på en final mellan Zhang och Guo Yue.
Förälskad
Jag kan inte tänka på något annat. Helt betagen, hänförd, överväldigad är jag. Kenta Matsudaira!
Så nära, så nära!
Ma Lins ansikte är som en öppen bok, man kan läsa honom som man kan läsa ett litet barn. I mitten på första set är hans ansikte en löpsedel där det står "Oj, det här blir mycket svårare än jag trodde".
Den favorittyngda kinesen såg ut som ett stort klampande pingismonster som ursinnigt viftade efter den lille vingfotade japanen som dansade som älvor brukar göra över dimbeslöjade skogsgläntor när ingen ser på.
Kenta var hela tiden så tidig och härligt het på bollen. Vilka fötter, vilken teknik, vilka flippar, vilken aggressivitet, vilka servar och vilket spelsinne. Japanen spelade precis som man ska mot Ma Lin. Kinesens forehand är som en kärnvapenattack om han får chansen att gå runt och attackera. Då kan ingen slå honom. Så låt honom istället ta första-attacken längst utifrån forehandhörnet, tryck därefter ner bollen i hans backhand. Då kan han bara putta tillbaks bollen med sin hämmade backhandsida. Fast för att lyckas måste man överlista Ma Lin i serve- och returspelet, hans andra styrka. Att en 18-åring är så nära att lyckas med det i en 1/8-delsfinal i VM är som en skärva ur en saga.
Det sjätte setet är inget annat än en taktisk förnedring. Kenta styrde Ma Lin på ett sätt jag bara sett hans majestät Wang Liqin göra innan. Det är en katt-och-råtta-lek där Kenta blottar alla svagheter hos den Olympiske mästaren. Han är som det lilla barnet som mitt i folkmassan utbrister: "Men han har ju inga kläder på sig!" och med en gång blir det så tydligt, så självklart för alla som förblindat beundrat. Kenta har honom, matchen är hans och det svider som en brännmanet i själen att han inte tar hem den.
Så skakat har det kinesiska herraväldet inte varit på många år. Nu kommer de med fruktan blicka över sundet med djup oro över hotet som ruvar i öst.
Så nära, så nära!
Ma Lins ansikte är som en öppen bok, man kan läsa honom som man kan läsa ett litet barn. I mitten på första set är hans ansikte en löpsedel där det står "Oj, det här blir mycket svårare än jag trodde".
Den favorittyngda kinesen såg ut som ett stort klampande pingismonster som ursinnigt viftade efter den lille vingfotade japanen som dansade som älvor brukar göra över dimbeslöjade skogsgläntor när ingen ser på.
Kenta var hela tiden så tidig och härligt het på bollen. Vilka fötter, vilken teknik, vilka flippar, vilken aggressivitet, vilka servar och vilket spelsinne. Japanen spelade precis som man ska mot Ma Lin. Kinesens forehand är som en kärnvapenattack om han får chansen att gå runt och attackera. Då kan ingen slå honom. Så låt honom istället ta första-attacken längst utifrån forehandhörnet, tryck därefter ner bollen i hans backhand. Då kan han bara putta tillbaks bollen med sin hämmade backhandsida. Fast för att lyckas måste man överlista Ma Lin i serve- och returspelet, hans andra styrka. Att en 18-åring är så nära att lyckas med det i en 1/8-delsfinal i VM är som en skärva ur en saga.
Det sjätte setet är inget annat än en taktisk förnedring. Kenta styrde Ma Lin på ett sätt jag bara sett hans majestät Wang Liqin göra innan. Det är en katt-och-råtta-lek där Kenta blottar alla svagheter hos den Olympiske mästaren. Han är som det lilla barnet som mitt i folkmassan utbrister: "Men han har ju inga kläder på sig!" och med en gång blir det så tydligt, så självklart för alla som förblindat beundrat. Kenta har honom, matchen är hans och det svider som en brännmanet i själen att han inte tar hem den.
Så skakat har det kinesiska herraväldet inte varit på många år. Nu kommer de med fruktan blicka över sundet med djup oro över hotet som ruvar i öst.
fredag 1 maj 2009
Kvartsspekuleringar
En hektisk helg medförde idag att jag missade nöjet att få följa VM-matcherna via ITTF:s liverapportering. Vad värre är att jag på både lördag och söndag missar Eurosports livesändingar från pingis VM. Det kan ju ses med en smula ironi att jag skaffat en digitalbox och massa kanaler jag aldrig tittar på bara för att få ha Eurosport som sänder snooker och pingis. Och så när VM i de båda sporterna sänds, är jag inte hemma.
Pingisdrabbningarna i Yokohama fortsatte hur som helst att underhålla trots att jag inte satt och följde varje krusning i internetrapporteringen. En summering av mitt 1/8-dels tips visar att det blev 11 av 16 rätt. Ingen vidare utdelning. Men det hade inte spelat något roll om jag fått hundra försök till, jag hade inte tippat Gionis eller Matsudaira i 1/8-del ändå.
Jag är dock inte smart nog att ge upp, istället ger jag mig på att tippa hur kvartsfinalerna kommer att se ut. Så här ser åttondelsfinalerna ut, mina vinnare är markerade med fet stil.
Wang Hao (CHN)
Jiang Tianyi (HKG)
Kaii Yoshida (JPN)
Kim Jung Hoon (KOR)
Panagiotis Gionis (GRE)
Michael Maze (DEN)
Dmitrij Ovthcarov (GER)
Ma Long (CHN)
Wang Liqin (CHN)
Tang Peng (HKG)
Jun Mizutani (JPN)
Chen Qi (CHN)
Joo Se Hyuk (KOR)
Cheung Yuk (HKG)
Kenta Matsudaira (JPN)
Ma Lin (CHN)
Jag vill tippa Kenta så mycket att det gör ont, men att han ska slå Ma Lin känns bara overkligt. Dessutom är jag darrig efter att ha tippat Mizutani mot Chen Qi. Den chansen känns också extremt liten, men har man manövrerat ut självaste Jörgen Persson med 4-0 ska man inte underskattas. Japan måste vara toknöjda med att ha tre spelare bland de 16 sista. Och då var ändå deras mest meriterade och näst högst rankade spelare Kan Yo, en stor besvikelse.
Kanske är det dumt av mig att inte tro på Kim Jung Hoon mot Kaii Yoshida, Kim har ju trots allt stått för bedriften att besegra en kines. Något som annars bara kineser brukar lyckas med. Men jag har sagt det förut, Zhang Chao skrämmer mig inte på samma sätt som de andra kineserna. Vinsten med 13-11 i skilje imponerar stort men nu i nästa match har han hela Japan emot sig.
Att Maze får Gionis i en 1/8-del i VM känns som en osedvanlig kalaslottning. Och det säger jag inte bara av avundsjuka för att vårt lilla gemytliga grannland än en gång överglänser oss på ett VM.
Pingisdrabbningarna i Yokohama fortsatte hur som helst att underhålla trots att jag inte satt och följde varje krusning i internetrapporteringen. En summering av mitt 1/8-dels tips visar att det blev 11 av 16 rätt. Ingen vidare utdelning. Men det hade inte spelat något roll om jag fått hundra försök till, jag hade inte tippat Gionis eller Matsudaira i 1/8-del ändå.
Jag är dock inte smart nog att ge upp, istället ger jag mig på att tippa hur kvartsfinalerna kommer att se ut. Så här ser åttondelsfinalerna ut, mina vinnare är markerade med fet stil.
Wang Hao (CHN)
Jiang Tianyi (HKG)
Kaii Yoshida (JPN)
Kim Jung Hoon (KOR)
Panagiotis Gionis (GRE)
Michael Maze (DEN)
Dmitrij Ovthcarov (GER)
Ma Long (CHN)
Wang Liqin (CHN)
Tang Peng (HKG)
Jun Mizutani (JPN)
Chen Qi (CHN)
Joo Se Hyuk (KOR)
Cheung Yuk (HKG)
Kenta Matsudaira (JPN)
Ma Lin (CHN)
Jag vill tippa Kenta så mycket att det gör ont, men att han ska slå Ma Lin känns bara overkligt. Dessutom är jag darrig efter att ha tippat Mizutani mot Chen Qi. Den chansen känns också extremt liten, men har man manövrerat ut självaste Jörgen Persson med 4-0 ska man inte underskattas. Japan måste vara toknöjda med att ha tre spelare bland de 16 sista. Och då var ändå deras mest meriterade och näst högst rankade spelare Kan Yo, en stor besvikelse.
Kanske är det dumt av mig att inte tro på Kim Jung Hoon mot Kaii Yoshida, Kim har ju trots allt stått för bedriften att besegra en kines. Något som annars bara kineser brukar lyckas med. Men jag har sagt det förut, Zhang Chao skrämmer mig inte på samma sätt som de andra kineserna. Vinsten med 13-11 i skilje imponerar stort men nu i nästa match har han hela Japan emot sig.
Att Maze får Gionis i en 1/8-del i VM känns som en osedvanlig kalaslottning. Och det säger jag inte bara av avundsjuka för att vårt lilla gemytliga grannland än en gång överglänser oss på ett VM.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)