Betvind

Äntligen börjar det bli lite pengar här på bloggen. Hittills är vi tre som satsat på vinnarna i idrottsvärldens två mest intressanta turneringar som båda börjar nu. Vi samlar alla tips under den här rubriken så jag börjar med att presentera de som redan kommit in.

Först var det Kvarnen som självsäkert satte en hundralapp på spel genom att tippa mästaren från 2007, "The Wizard of Wishaw" John Higgins som Snookersegrare och att Ma Long nu tar över bordtennistronen genom en seger i Japan.

Jag kontrade med att också tippa Ma Long som jag tror stenhårt på, men sen tippar jag givetvis Ronnie "The Rocket" O'Sullivan som segrare i The Cruciable Theater både med hjärtat och med hjärnan även om hjärnan ser förskräckligt massa orosmoln.

Sedan gav sig Sjatov in i leken med ett djärvt tips på Timo Boll som världsmästare i Yokohama och 2007 års finalist Mark "the Shark" Selby, eller "The Jester from Leicester" som han också kallas, som slutsegrare i Sheffield.

Nu vill vi ha många fler tips och under tiden ska jag fundera hur stor procent av alla betningar jag ska ta för att kunna försörja mig på det här.

Därför älskar vi Ronnie

Vad är det som är så speciellt med Ronnie som gör att det inte går en dag utan att han nämns här på bloggen nu när VM närmar sig? Jo, här kommer en lång lista med orsaker till varför han slår an en alldeles speciell sträng i våra snookerhjärtan (och då bortser jag från mer subjektiva orsaker som t.ex. att han helt enkelt är coolast).

Underbarn
Åtta år gammal började Ronnie spela snooker, när han var tio gjorde han sitt första century (100 poäng eller mer i ett frame). De flesta snookerspelare lyckas aldrig göra ett century under sin livstid.

Pappan i fängelse
När Ronnie var 16 fängslades hans pappa för mord. Där sitter han än idag men nästa år kommer han ut, efter 18 år i fängelse. Under senaste året har han haft veckolånga permissioner och Ronnie har fått chansen att återknyta kontakten med sin pappa. Ronnie har sagt att han inte är i toppform men fast besluten att vinna VM i år för sin pappa och han ser redan nu fram emot nästa års VM då pappa kommer kunna finnas på plats.


Depressioner
Ronnie har brottats med depressioner under hela sitt vuxna liv. Han har fastnat i alkoholmissbruk och han har käkat Prozac. Nu säger han sig dock inte druckit en droppe på ett år och är också glad att klara sig utan Prozac.

Långdistanslöparen
Som en medicin mot sina inre demoner har Ronnie ägnat sig åt långdistanslöpning. Han är dessutom en makalös löpare som lär göra milen på ca 35 minuter. Han har berättat att en höjdpunkt i hans liv var att få träffa den etiopiska löpargudinnan Tirunesh Dibaba som blev djupt imponerad av Ronnies löpträningsprogram.


Oberäknelig
För några år sedan ställde Ronnie till med skandal då han gav upp en match mot Stephen Hendry utan förklarlig anledning långt innan den var avgjord. Det blev möten med snookerhöjdare och frågan var om Ronnie skulle få vara kvar på touren. "Det är ju problemet i en sån här liten sport. Ska man nacka gässen som lägger guldägg eller ska man vända och vrida på det lite grann? sa Kim Hartman.
Vid ett annat tillfälle tillbringade han mer eller mindre en hel match i sitt hörn med en handduk över huvudet medan motståndaren spelade.
Efter segern i första omgången i Masters i år berättade Ronnie att han bara dagar tidigare knäckt sin kö eftersom han inte ville spela snooker. Kön är en snookerspelares mest heliga ägodel som följer dem genom hela livet. Ronnie fick spela Masters med en lånad kö som han inte hunnit träna något med. Han vann turneringen i storartad stil...

Tidernas bästa spelare
Även om det finns några spelare med större meriter är de flesta snookerexperter överens om att Ronnie är den bäste någonsin spelmässigt. Hans trassliga bakgrund och hans privata problem sätter stundtals käppar i hjulet för hans spel men då han är som bäst står han i en klass för sig och framförallt har han ett spel som är en fröjd för ögat även för den oinsatte.
Hans nio 147-serier (flest av alla) talar sitt tydliga språk. Han har också tidernas tre snabbaste 147-serier med den från VM 1997 som den snabbaste någonsin på 5 minuter och 20 sekunder, en stöt var nionde sekund. Ett rekord som många menar aldrig kommer slås.

Pingis VM i Yokohama börjar 28 april

Det har varit mycket fokus på den stundande VM turneringen i Snooker. Men som om inte det vore nog närmar sig också VM i bordtennis. För oss som älskar idrott på bord är ju detta lite mer än vad vi klarar av att ta in. Själv blev jag abrupt påmind om hur nära VM i Yokohama nu är av en god pingiskollega som också passade på att slänga in ett litet outsider-tips på tysken Timo Boll som slutsegrare. Här kommer en liten snabböversikt hur seedningen i VM ser ut på herrsidan.

Finalseedade
Wang Hao (Kina)
Ma Lin (Kina)

Semiseedade
Ma Long (Kina)
Timo Boll (Deutchland)

Kvartsseedade
Wang Liqin (Kina)
Vladimir Samsonov (Vitryssland)
Chen Qi (Kina)
Joo Se Hyuk (Sydkorea)

Intressant att notera 1...
... är att Timo Boll sprängt den fantastiska kinesiska kvartetten och tagit sig in på en fjärdeplats på världsrankingen. Det innebär att han inte kan möta Wang Hao, Ma Lin eller Ma Long förrän i en semifinal. Wang Liqin kan dock spöka till det för många. Timo Boll har spelat fantastiskt hela säsongen men har aldrig lyckats i ett stort mästerskap. I senaste VM blev han fullkomligt överkörd av Ryu Seung Min (Sydkorea) som han annars har klart plus på.

Intressant att notera 2...
... är att Ma Lin på senaste månadens ranking återtog andraplatsen på världsrankingen från wonder kid Ma Long. Därmed fick han tillbaka finalseedningen i VM vilket kan bli oerhört avgörande.

Intressant att notera 3...
... är att Hao Shuai, rankad åtta i världen, bara får spela mixeddubbel. Däremot får ynglingarna Zhang Jike, rankad 35:a och Xu Xin, 54:a, spela singel. Låter som en livsfarlig satsning inför framtiden av den kinesiska landslagsledningen. De båda kan överraska redan i år och lär vara med och dominera pingisen under komma decennium.

Intressant att notera 4...
... är att i och med Hao Shuais frånvaro ges den sista kvartsfinalseedningen till 9:e rankade Joo Se Hyuk, fantomdeffen som spelar huvudrollen i pingisfilmen Under the Spell. Kan han återupprepa något i stil med det han gjorde i Paris för sex år sedan?

Snart återkommer vi med de som ligger och lurpassar bakom de åtta högst seedade och så med svenskarna så klart. Men redan nu vill jag ha era tips!

Det hjälper inte att klättra på väggarna

Med bara dagar kvar till VM har snookerfebern nu nått oanade höjder här på bloggen. En sjuklig längtan och besatthet har gripit tag om själen. Inte minskar den heller då Ronnie O'Sullivan går ut med ett minst sagt kaxigt uttalande och säger att VM står mellan honom och John Higgins:

- De bästa spelarna kan hitta en extra växel och höja sitt spel när det behövs. Det finns två spelare i världen som har den förmågan och det är jag och John Higgins.

Det är helt enkelt en fördömd eländig otur att jag är i Östersund då allting brakar loss på lördag med O'Sullivan mot den obehaglige Stuart Bingham.

Fram tills dess stillas aptiten med att om och om igen se Maximumserier och andra fantastiska snookerklipp på oumbärliga Youtube. Här är min senaste favorit - O'Sullivan som snookerspelande clown under en brittisk välgörenhetsgala.

Det heliga bordet

På den här bloggen höjer sig två sporter över alla andra. Vid en första anblick ter de sig ytterst skilda från varandra. Den ena är världens snabbaste bollsport, den andra måste vara en av de långsammaste. Den ena spelas i shorts, den andra kräver att utövaren bär fluga.

Två grundläggande gemensamma nämnare har de dock. Den ena är bollen.

Bollen som trots sitt alltid så logiska beteende med minsta rörelse fast förankrad i fysikens lagar, bär på en mytisk oberäknelighet. En nästan religiös status där ingen ännu vågat utesluta att varje boll rymmer en egen vilja i sitt perfekt cirkelformade inre. Den människa som behärskar bollen vinner evig berömmelse.

Den andra är bordet.

Det sägs att egyptierna var de första att börja använda sig av bordet. Men även kineserna var tidigt ute. Dessa platser var vaggan för den mänskliga civilisationen och kanske föddes vår civilisation i och med att bordet uppfanns?

I antikens Grekland tog bordet plats som en viktig del av måltiden och sedan dess tycks dess betydelse för människan bara kulminerat. Under medeltiden uppstod myter om ädla riddare som tycktes basera sina hjältestatus på att sitta vid ett runt bord och idag tycks det otänkbart för människor att diskutera viktiga frågor ifall de inte har ett bord emellan sig.

På 60-talet rimmade Dylan på "table" i tre strofer i rad. Och han kommer undan med det. Hur kan det förklaras annat än med hjälp av människans intima förhållande till bordet?

Därför är det väl inte heller så konstigt att världens två mest prövande och sevärda sporter avgörs vid bordet. Den upphöjda bordsytan bildar ett eget litet universum, avskärmad från omvärlden. Likt en precolumbisk tid då världen styrdes av kyrkans vaga gissningar, är bordets värld platt med skarpa kanter, utanför finns intet. Spelarna som tornar upp över bordet och behärskar de mytologiska bollarna inom ramen för bordets yta blir därför likt det lilla universumets härskare, gudomligheter, Alpha och Omega.



Med min egna lilla religion, vi kan kalla den bordsreligionen, nu skapad och färdig ska jag gå och offra några små soffbord till Ronnie O'Sullivans och Wang Liqins ära. Sedan kan jag somna tryggt.

Virvelvinden

Eftersom jag reser bort i några dagar måste jag ju lägga in något nu som gör att besökarantalet hålls uppe trots att bloggen inte uppdateras. Därför drar jag till med något av det bästa som finns på Youtube.

Det är ett liter kort klipp, inte ens en minut.

Året är 1984 och Jimmy "the Whirlwind" White, som under sin karriär aldrig lyckades vinna VM trots sex stycken finaler (!), har bara de allra sista färgade bollarna kvar i semifinalen i Masters mot Kirk Stevens. Jimmy White är en av de stora vilket han visar prov på när han bestämmer sig för att bjuda publiken på något lite extra.

Men det är inte bara själva spelet som fascinerar. De båda spelarnas klädsel och frisyrer är helt sjukt snygga, Stevens reaktion på Jimmys monsterstöt är störtskön, deras handskak efter matchen och Jimmys stencoola ansikte genom de sista stötarna. Just då var de båda spelarna helt enkel jordens två coolaste personer.

Men stöten på rosa är ju så klart bäst av allt. Hur han kan kontrollera rosa med den enorma satsningen, skruven på vit när den färdas över bordet och så den sista lilla knorren som får den att studsa rakt ut från vallen och parkera perfekt framför svart. Det är svårt att hitta någon jämförelse till dessa herrars förfinade kunskaper och färdigheter. Nio dagar kvar till VM...

Idrottens perfektion

Nu sitter en stor portion av Europas befolkning i sina TV-soffor för att titta på fotboll. Champions League engagerar, det är fotbollens finrum. Men det är något som inte stämmer med fotbollen. Det blir så primitivt, lockar fram de sämsta hos oss människor, både bland de som spelar och bland de som tittar.

Och trots att det nu handlar om absolut elitnivå så passas det fel, skjuts högt över, görs idiotiska kapningar och ställs dåliga offesidefällor. Perfektionen och briljansen glimtar bara till då och då. När spelaren tagit sin löpning och slagit sin passning kan han småjogga lite, snyta sig och gnälla lite på domaren. Själv får man sitta och vänta på den där glimten och genomlida massa slarv och dålig attityd.

Annat är det med Snooker och Ronnie O'Sullivan. Han kan hålla fast vid den där glimten av perfektion, dra och töja ut den, hålla den vid liv i tio minuter i sträck. Tio minuter på absolut maximal nivå av människans kapacitet (eller strax över), millimeterprecision, genitänkande. Samtidigt är han och alla hans kolleger belevade gentlemän, sportsliga ut i fingertopparna, harmoniska och behärskade.

Här har han en sådan där uppvisning i total perfektion. Inte en tillstymelse till snedsteg. Dessutom, till skillnad från fotbollen, lugna, kunniga kommentatorer. Missa för allt i världen inte stöten vid 7:20, t.o.m. Ronnie ser ut att ha problem att hålla sin belåtenhet inombords. Tio dagar kvar till VM...

"Too ride, shoot straight and speak the truth"

Ikväll stötte jag på en gammal ungdomskärlek från gymnasietiden. Det var ett underbart, kärt återseende. Jag förstår inte hur saker som är så centrala i ens liv kan bli nästan bortglömda bara några år senare. Första gången jag kom i kontakt med "Too ride, shoot straight and speak the truth!" var det omslaget jag föll för, sedan hörde jag öppningsspåret och blev helt såld.

Jag minns hur jag satt längst bak i bussen på väg hem från Bengans med den nyinköpta skivan i min hand. Studerade omslaget, bläddrade i konvulutet, hoppades att hela albumet skulle vara lika fantastiskt som första låten. Den var allt jag kunde minnas från genomlyssningen på Bengans. Den hade svetsat sig fast i hjärnan, bländat öronen likt en audioatombomb.

Vad bra Entombed var! Efter sitt genombrott som ett renodlat dödsmetallband plöjde de, i och med milstolpen "Wolverine Blues", en egen fåra och odlade en musik som stack ut ur dödsmetallens botaniska trädgård likt sällsynt ogräs. De var djärva nog att lämna dödsmetallnischen, som de behärskade bättre än de flesta, och skapa något eget. Belöningen för deras del blev en kultförklaring, belöningen för vår del blev ett gäng vidunderliga album.

Som en följde av den sena timmen, morgondagens tidiga träning och det spontana infallet blir det inget häftigt klipp, bara några små ihoptejpade fragment från ett strålande album. Men det räcker långt. Det här är ren och skär rock n' roll, rythm n' blues, bara spelad lite tyngre, lite hårdare, lite ondare.

Vuxendagis

Bloggens nya favoritsvensk, Johan Axelqvist, iponerade stort i första SM-finalen. Kross mot både Guo Kai och Jon Persson och därmed bidrog han starkt till Eslövs 5-1 seger i match nummer 1. Synd att han fullkomligt fumlade bort chansen att komma med till VM men fortsätter han på det här sättet kommer det fler chanser.

Lite i skymundan av den första SM-finalen spelade jag och min Joo Se Hyuk-stomme (och min Joo Se Hyuk spelstil) en dramatisk match i division 6.

Intressant att notera är att samtliga mina inhopp i dessa lite lägre serier har resulterat i möten med män i medelåldern/övre medelåldern som vägrar erkänna att de inte hänger med. Trots att de har ett rörelseschema som med snälla ord kan beskrivas som "ekonomiskt" och en teknik som inte kan beskrivas med några snälla ord överhuvudtaget - så kan de inte acceptera att de faktiskt stött på sin överman i den lilla ankdamm som är distriktets division 6 serie.

Istället försöker de, under pågående match, snacka bort alla sina misstag. Alla mina vinnande slag är bollar de egentligen borde tagit och de egna misstagen kan de bara inte förstå hur de kunde missa, aldrig har de gjort sådana enkla missar förut. Jag trodde sådan form av tom prestige och självhävdelsebehov försvann med åren, men det verkar snarare vara tvärtom?

Att Ronnie the Rocket åkte ut idag med 4-5 mot John Higgins i vad som kallades "the clash of the titans" gjorde inte så mycket. För det första kan jag ändå inte se semi- och finalspel och för det andra hinner nu raketen ladda upp lite bättre inför VM. Om 15 dagar kliver han in i öppningsmatchen mot Stuart Bingham för att försvara VM-titeln...

Ronnie the Rocket

Kim Hartman en aning sarkastiskt (när Xiao Guodong äntligen får möjlighet att komma in och spela efter två centuryframes av O'Sullivan som bara kan beskrivas som O'Sullivanframes där spelet gränsar mellan uppvisning av pur perfektion och bara ren uppvisning):

- "Det är ju skönt det, att veta var ribban ligger någonstans... 2,60."

Imorgon blir det kvartsfinaler och om mindre än en månad är det VM!

Släng er i väggen Sjöberg o Sotamayor

Osis

Synd att en så här fin vädervecka ska krocka med China Open i Snooker. Då spelar det ju liksom ingen roll om det så skulle vara ljumma honungsdoftande vindar och fåglar som kvittrar Dylanlåtar eller om det regnar Staropramen, jag stannar inne i alla fall.

Snart börjar Ronnie O'Sullivan mot kinesiske talangen Xiao Goudong. Jag ska bara dra ned rullgardinen först.

"Folk är farliga, dom bits!"

Musiklyssnande är intimt förknippat med årstiderna. Lika självklart som Nick Cave skivorna plockas fram då hösten belägrar staden, lika självklart är det att våren har sitt soundtrack.

Därför har jag nu laddat min kära telefon med svensk punk från 70-talet slut och 80-talets början. För när temperaturen stiger upp emot tio grader och alla tusentals ton sabla grus sopas bort från cykelbanorna så är den enda musik som kan mäta sig med kroppens inre energinivå den som Ebba Grön skapade.

Det sprudlar, spritter och sprakar av musiken, sprängfylld av energi och Thåströms texter är precis lika aktuella idag som de var då och precis lika knivskarpt slående i all sin geniala enkelhet. Det är ju inte konstigt att Ebba Grön lyckades sparka liv i en hel nation och än idag, 30 år senare, fortfarande fascinerar och tilltalar varje ny generation.