Nu är julen så nära, det är ingen idé att spara på den ultimata jullåten längre. Snön må saknas, kylan och jultomten likaså men när Shane McGowans tärda röst hörs sjunga de inledande stroferna på Fairytale of New York finns det inget som kan stoppa julen.
Den finstämda inledningen, den Pogues-typiska irlandsinspirerade musiken, texten om den irlänske immigranten som sover av sig ruset i en fyllecell i New York och minns ett stormigt förhållande förstört av alkohol och droger, duettspelet mellan Shane McGowan och Kirsty McColl, allt bidrar till en briljant sång som tre år i rad (2004-2006) utsetts till tidernas bästa jullåt av VH1 UK.
Som bekant står texten alltid i centrum på den här bloggen och den här låten är fullknökad med minnesvärda fraser. Allt från inledningen i fyllecellen "an old man said to me, "wont see another one" and then he sang a song, the rare old Mountain dew", den poetiska beskrivningen av immigranternas syn på amerika; "they got cars big as bars and rivers of gold, but the wind goes right through you, it's no place for the old" till den fantastiska avslutningen där spelet mellan McGowan och McColl klaffar så ljuvligt:
- "I could have been someone"
- "Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you"
- "I kept them with me babe
I put them with my own
Cant make it all alone
I've built my dreams around you"
Hurra så bra, hurra för tidernas jullåt!
måndag 22 december 2008
söndag 21 december 2008
Medicin
Efter att ha spenderat en hel kväll med människor fullkomligt ointresserade av bordtennis, en så allvarlig form av självplågeri att det skulle krävas ett helt fotbollslag med Freudianer för att diagnosera vad som är fel när man utsätter sig för sånt, så krävs det nu starka doser för att återställa skadan som gjorts.
Det är som att vara utan syre för länge. Även om man överlever så har massa hjärnceller hunnit dö och man kan få men för livet. Lite samma sak är det att vistas för länge i ett rum med individer som inte till fullo känner samma uppskattning för Jean-Michel Saive, Kalinikos Kreanga och Joo Se Hyuk som man själv gör.
Det här klippet innehåller det som måste vara en av världens längsta ballongplocksdueller, precis vad jag behöver nu.
Det är som att vara utan syre för länge. Även om man överlever så har massa hjärnceller hunnit dö och man kan få men för livet. Lite samma sak är det att vistas för länge i ett rum med individer som inte till fullo känner samma uppskattning för Jean-Michel Saive, Kalinikos Kreanga och Joo Se Hyuk som man själv gör.
Det här klippet innehåller det som måste vara en av världens längsta ballongplocksdueller, precis vad jag behöver nu.
lördag 20 december 2008
Julmusik
Julen rycker allt närmare. Därför ökar vi julfaktorn men sänker den allmäna nivån en aning. Dåligt blir det ju dock inte, bara inte så där Dylan/Waits heligt. Det nutida pudelrockband The Darkness med glimten i ögat (hoppas jag) spelade in den här juldängan, förmodligen för att få in lite extra royalties i juletider.
Nu ska jag på födelsedagskalas så julmusten är tillfälligt utbytt mot julöl, men imorgon blir det mer julmusik och då med julmust igen. Jag längtar redan.
Skål på er!
Nu ska jag på födelsedagskalas så julmusten är tillfälligt utbytt mot julöl, men imorgon blir det mer julmusik och då med julmust igen. Jag längtar redan.
Skål på er!
fredag 19 december 2008
En sabla återfallsförbrytare!
Tro inte att det var första gången han misshandlade en av Tom Waits kompositioner. Han har gett sig på självaste Downtown Train också.
Ifall hela mänskligheten var tvungna att hastigt evakuera jorden p.g.a. att en komet skulle kollidera med vår planet och chefen för mänsklighetens musikbevarande gav mig i uppgift att bränna en skiva som sammanfattade det bästa mänskligheten åstadkommit i musikväg innan allt förstördes. Då skulle Downtown Train vara en av de första låtarna att brännas på skivan.
Helst skulle jag vilja ha en DVD-r skiva så att man kan se videon också för den är kusligt snygg, och snyggast av allt är Tom i sin sedvanliga luffarstil där han rör sig som en marionettdocka längs gatorna.
Rod har inte kommit mycket längre än pekböckerna han hade som liten. Så han börjar sin video med en bild på ett tåg och en bild på en skylt där det står "Downtown". Just det Rod, Downtown Train, så heter den, duktigt.
Offret
Gärningsmannen
Ifall hela mänskligheten var tvungna att hastigt evakuera jorden p.g.a. att en komet skulle kollidera med vår planet och chefen för mänsklighetens musikbevarande gav mig i uppgift att bränna en skiva som sammanfattade det bästa mänskligheten åstadkommit i musikväg innan allt förstördes. Då skulle Downtown Train vara en av de första låtarna att brännas på skivan.
Helst skulle jag vilja ha en DVD-r skiva så att man kan se videon också för den är kusligt snygg, och snyggast av allt är Tom i sin sedvanliga luffarstil där han rör sig som en marionettdocka längs gatorna.
Rod har inte kommit mycket längre än pekböckerna han hade som liten. Så han börjar sin video med en bild på ett tåg och en bild på en skylt där det står "Downtown". Just det Rod, Downtown Train, så heter den, duktigt.
Offret
Gärningsmannen
onsdag 17 december 2008
Vad finns det för straffskala för dessa grova brott?
Så här vackert kan det vara med musik.
Och så här vansinnigt fel kan det gå då ett psykfall utan självdistans och tonat hår förgriper sig på orginalet. Hans idé att odla ett litet skägg är illa nog, men än värre är hans tillgjorda valpblickar in i kameran och den lika tillgjorda drömmande blicken lite vid sidan om kameran. Titta inte på klippet ifall ni har små barn i närheten av datorn! De kan bli skadade för livet.
Och så här vansinnigt fel kan det gå då ett psykfall utan självdistans och tonat hår förgriper sig på orginalet. Hans idé att odla ett litet skägg är illa nog, men än värre är hans tillgjorda valpblickar in i kameran och den lika tillgjorda drömmande blicken lite vid sidan om kameran. Titta inte på klippet ifall ni har små barn i närheten av datorn! De kan bli skadade för livet.
tisdag 16 december 2008
Hur utvecklar man det perfekta?
Ma Long vann Pro Tour finalspelet i helgen. Han slog ut Wang Liqin i kvarten, Ma Lin i semin och Wang Hao i finalen. Det är vad som kallas en tuff lottning det. Ma Long tappade bara ett set på de tre matcherna, det är oroväckande bra.
Vi pingisälskare har pratat om att Kina nu haft en av sina mest dominerande generationer någonsin. Vi har sagt att riktigt så här överlägsna kommer de inte kunna fortsätta vara utan de kommer få konkurrens av japaner, koreaner och förhoppningsvis några européer. Men nu börjar det sakta gå upp för omvärlden att nästa kinesiska generation kanske blir ännu mer överjävlig än den som dominerat världspingisen under hela 2000-talet.
Tråkigt kan man ju tycka, att det även i framtiden bara lär bli helkinesiska finaler i mästerskapen. Men å andra sidan, vilken pingistok vill inte se dagens kinesiska ynglingar ta sporten till nästa övermänskliga nivå?
Så det är bara vänja sig vid syner som den här, och njuta.
Vi pingisälskare har pratat om att Kina nu haft en av sina mest dominerande generationer någonsin. Vi har sagt att riktigt så här överlägsna kommer de inte kunna fortsätta vara utan de kommer få konkurrens av japaner, koreaner och förhoppningsvis några européer. Men nu börjar det sakta gå upp för omvärlden att nästa kinesiska generation kanske blir ännu mer överjävlig än den som dominerat världspingisen under hela 2000-talet.
Tråkigt kan man ju tycka, att det även i framtiden bara lär bli helkinesiska finaler i mästerskapen. Men å andra sidan, vilken pingistok vill inte se dagens kinesiska ynglingar ta sporten till nästa övermänskliga nivå?
Så det är bara vänja sig vid syner som den här, och njuta.
Mer julmusik
Vi är på Irland, det är julaftonsmorgon någon gång för länge, länge sedan. En man är ute och går längs kuststräckan med sin kusin, Arthur McBride. De möter Sergeant Napper, Korpral Vamp och en liten trumslagarpojke. Det lilla militära följet önskar Arthur och hans kusin en god morgon och eftersom det trots allt är jul så hälsar de båda irländarna vänligt tillbaka.
Sergeant Napper passar på att försöka värva de båda till den engelska armén genom en liten monolog där han erbjuder ”ten guineas in gold” och förklarar att en soldat alltid går välklädd och har gott om pengar ”and always is blessed with a charming young wife”.
De båda irländarna verkar dock inte lockade och svarar med en lika övertygande monolog: “I wouldn't be proud of your clothes, for you've only the lend of them, as I suppose”. De klarar sig hellre på egen hand utan guldet och den charmerande unga frun eftersom de annars lär skickas till Frankrike, ”where we would get shot without warning”.
Då surnar Sergeanten till och säger att sådant där prat tänker han minsann inte höra, säger de ett enda ord till hugger han huvudet av dem. Då, eftersom vi är på Irland, utbryter ett kort men våldsamt slagsmål. Arthur McBride och kusinen klubbar ned sergeanten och korpralen med en knölpåk, sedan gör de en fotboll av trumslagarpojkens trumma innan de ”left them for dead in the morning”.
Den gamla irländska folkvisan skrevs ner på 1840-talet. Att Dylan dammar av och blåser liv i en gammal juvel från historiens fördunklade gömmor är inget överraskande. Människans musik- och lyrikhistoria är ständigt närvarande i hans verk. Allt från hans allra första låtar där t.ex. A Hard Rain’s A-Gonna Fall hämtat inspiration i en gammal skotsk pjäs från 1400-talet till hans allra senaste skiva där bl.a. titeln och fragment i refrängen i Nettie Moore hämtats ur en amerikansk folkballad från 1800-talet.
En del menar att det är fusk, att Dylan plagierar, att det inte är samma sak som att skriva något helt eget. Vilka idioter. Att Dylan lyckas skapa något eget samtidigt som han väver in fragment från historiska lämningar, både textmässigt och musikaliskt får mig att fullkomligt baxna över den ofattbara vidd av genialitet som ryms i ett och samma huvud. Hela mänskligheten står i evig tacksamhetsskuld för den insats han gör i att bevara och hålla vid liv våra förfäders konstnärliga arv.
Sergeant Napper passar på att försöka värva de båda till den engelska armén genom en liten monolog där han erbjuder ”ten guineas in gold” och förklarar att en soldat alltid går välklädd och har gott om pengar ”and always is blessed with a charming young wife”.
De båda irländarna verkar dock inte lockade och svarar med en lika övertygande monolog: “I wouldn't be proud of your clothes, for you've only the lend of them, as I suppose”. De klarar sig hellre på egen hand utan guldet och den charmerande unga frun eftersom de annars lär skickas till Frankrike, ”where we would get shot without warning”.
Då surnar Sergeanten till och säger att sådant där prat tänker han minsann inte höra, säger de ett enda ord till hugger han huvudet av dem. Då, eftersom vi är på Irland, utbryter ett kort men våldsamt slagsmål. Arthur McBride och kusinen klubbar ned sergeanten och korpralen med en knölpåk, sedan gör de en fotboll av trumslagarpojkens trumma innan de ”left them for dead in the morning”.
Den gamla irländska folkvisan skrevs ner på 1840-talet. Att Dylan dammar av och blåser liv i en gammal juvel från historiens fördunklade gömmor är inget överraskande. Människans musik- och lyrikhistoria är ständigt närvarande i hans verk. Allt från hans allra första låtar där t.ex. A Hard Rain’s A-Gonna Fall hämtat inspiration i en gammal skotsk pjäs från 1400-talet till hans allra senaste skiva där bl.a. titeln och fragment i refrängen i Nettie Moore hämtats ur en amerikansk folkballad från 1800-talet.
En del menar att det är fusk, att Dylan plagierar, att det inte är samma sak som att skriva något helt eget. Vilka idioter. Att Dylan lyckas skapa något eget samtidigt som han väver in fragment från historiska lämningar, både textmässigt och musikaliskt får mig att fullkomligt baxna över den ofattbara vidd av genialitet som ryms i ett och samma huvud. Hela mänskligheten står i evig tacksamhetsskuld för den insats han gör i att bevara och hålla vid liv våra förfäders konstnärliga arv.
söndag 14 december 2008
Abstinens
En helgdag utan bordtennis, vad gör man då?
Jag kände paniken komma krypande. Rastlösheten spred sig likt en skogsbrand ut i armar och ben. Förtvivlat började jag studsa pingisbollar runt omkring i lägenheten, bollarnas klang av ihålig celluloid dämpade temporärt den mest kvävande panikångesten. Men det var långt ifrån nog.
Paniken fortsätter välla upp likt bubblorna från en treo i ett vattenglas. Maniskt rotar jag bland de gamla VHS-banden och DVD-filmerna, skulle jag se lagfinalen från Malaysia 2000 eller några matcher från VM i Zagreb 2007? Nä, tänkte jag, bara Joo Se Hyuk kan dämpa en pingisabstinens så svår som den jag lider av nu. Mina stela fingrar greppade tag om DVDn med de sista omgångarna i Paris VM 2003, likt vore den repet som drog mig ut ur helvetets portar.
Men jag har sett allt, det duger inte. Paniken har nu kopplat greppet om hela mitt jag. Kraftigt hostande vaknar jag upp ur den värsta psykosen och upptäcker att jag börjat tugga i mig ett gammalt svart Cobra Ultra som jag spelade med som liten. Medan jag håller på att kvävas av det mjuka undergummit som alltid kännetecknat Cobra Ultra slår det mig - "Pro Tour Finalerna!" - "ITtv!" - "Live steaming!" - "Ma Long!"
Som små blippande, livräddande morsekodsignlaer blinkar nyckelorden ut ur mitt kaotiska, svårt medtagna medvetande. Dagen är räddad. Först damfinalen mellan Guo Yan och min favorit bland damkineserna, den lille kvicke Guo Yue och sedan herrfinalen mellan giganterna Ma Long och Wang Hao, live på nätet. Hallelujah!
Jag har en kuslig känsla att Ma Long är den nye orubblige världsdominanten. Igår krossade han Wang Liqin och Ma Lin. Men han brukar ha svårt för Wang Hao...
Jag kände paniken komma krypande. Rastlösheten spred sig likt en skogsbrand ut i armar och ben. Förtvivlat började jag studsa pingisbollar runt omkring i lägenheten, bollarnas klang av ihålig celluloid dämpade temporärt den mest kvävande panikångesten. Men det var långt ifrån nog.
Paniken fortsätter välla upp likt bubblorna från en treo i ett vattenglas. Maniskt rotar jag bland de gamla VHS-banden och DVD-filmerna, skulle jag se lagfinalen från Malaysia 2000 eller några matcher från VM i Zagreb 2007? Nä, tänkte jag, bara Joo Se Hyuk kan dämpa en pingisabstinens så svår som den jag lider av nu. Mina stela fingrar greppade tag om DVDn med de sista omgångarna i Paris VM 2003, likt vore den repet som drog mig ut ur helvetets portar.
Men jag har sett allt, det duger inte. Paniken har nu kopplat greppet om hela mitt jag. Kraftigt hostande vaknar jag upp ur den värsta psykosen och upptäcker att jag börjat tugga i mig ett gammalt svart Cobra Ultra som jag spelade med som liten. Medan jag håller på att kvävas av det mjuka undergummit som alltid kännetecknat Cobra Ultra slår det mig - "Pro Tour Finalerna!" - "ITtv!" - "Live steaming!" - "Ma Long!"
Som små blippande, livräddande morsekodsignlaer blinkar nyckelorden ut ur mitt kaotiska, svårt medtagna medvetande. Dagen är räddad. Först damfinalen mellan Guo Yan och min favorit bland damkineserna, den lille kvicke Guo Yue och sedan herrfinalen mellan giganterna Ma Long och Wang Hao, live på nätet. Hallelujah!
Jag har en kuslig känsla att Ma Long är den nye orubblige världsdominanten. Igår krossade han Wang Liqin och Ma Lin. Men han brukar ha svårt för Wang Hao...
fredag 12 december 2008
Iran in i pingisens finrum
Noshad Alamiyan. Så heter han. Iraniern som skrällde genom att ta sig vidare ur Junior VM:s gruppspel obesegrad. Idag fortsatte han skrälla mot den galne tysken Erik Botroff. Sen skulle det så klart ta stopp mot världsettan Kenta Matsudaira. Men icke! Nu har vi en iransk spelare i kvartsfinal i bordtennisens Junior VM och kan han slå Kenta kan han slå vem som helst.
Det är ju minst sagt vad pingisen behöver. Jag är inte den som brukar beklaga mig över den kinesiska dominansen, inte den som är ointresserad så länge det inte är en europée eller svensk med i bilden. Jag har aldrig fattat poängen med att sympatisera med de spelare/lag som ligger geografiskt närmast ens egna geografiska position.
Men nu börjar den kinesiska dominansen gå till överdrift. Jag har följt Pro Tour finalerna via resultatrapportering och via ITtv:s live streaming under dagen. Sydkoreanen Ryu Seung Min brukade ju kunna hota kineserna, han blir fullkomligt överkörd av Chen Qi idag. Då är Chen Qi Kinas femte bästa spelare, i bästa fall. Hao Shuai, Xu Xin, Zhang Jike m.fl. gör säkert anspråk på förstaplatsen bakom den fantastiska fyran.
Wang Hao som föll mot Mikael Maze i VM 2005 smular idag sönder dansken med en gäspning. Så ser det ut i varje match där en kines är inblandad.
Därför kan vi just idag glädjas åt att det i kvartsfinalerna i Junior VM bara återstår en kines. Han har sällskap av tre koreaner, en taiwanes, en japan, en britt och så då en iranier. Och just idag så kan vi ju strunta i att Kina inte skickat Xu Xin, Xu Ruifeng, Song Sichao och Song Hongyuan som alla är rankade top-10 på juniorernas världsranking.
Det är ju minst sagt vad pingisen behöver. Jag är inte den som brukar beklaga mig över den kinesiska dominansen, inte den som är ointresserad så länge det inte är en europée eller svensk med i bilden. Jag har aldrig fattat poängen med att sympatisera med de spelare/lag som ligger geografiskt närmast ens egna geografiska position.
Men nu börjar den kinesiska dominansen gå till överdrift. Jag har följt Pro Tour finalerna via resultatrapportering och via ITtv:s live streaming under dagen. Sydkoreanen Ryu Seung Min brukade ju kunna hota kineserna, han blir fullkomligt överkörd av Chen Qi idag. Då är Chen Qi Kinas femte bästa spelare, i bästa fall. Hao Shuai, Xu Xin, Zhang Jike m.fl. gör säkert anspråk på förstaplatsen bakom den fantastiska fyran.
Wang Hao som föll mot Mikael Maze i VM 2005 smular idag sönder dansken med en gäspning. Så ser det ut i varje match där en kines är inblandad.
Därför kan vi just idag glädjas åt att det i kvartsfinalerna i Junior VM bara återstår en kines. Han har sällskap av tre koreaner, en taiwanes, en japan, en britt och så då en iranier. Och just idag så kan vi ju strunta i att Kina inte skickat Xu Xin, Xu Ruifeng, Song Sichao och Song Hongyuan som alla är rankade top-10 på juniorernas världsranking.
by courtesy of the ITTF
Julmust och julmusik
Idag går det att läsa artiklar i våra nyhetstidningars nätupplagor där det står om "snökaoset" och att "nu är nästan hela landet lagt under ett tjockt vitt täcke." Jag tittar ut genom mitt fönster, på fotbollsplanen som är precis lika grön som för ett halvår sedan och undrar om det blivit något missförstånd.
Oavsett väderlek börjar julen dock närma sig. En mycket trevlig högtid som kräver sina förberedande traditioner. Jag har inget behov av att bejubla Jesu födelse eller besöka kyrkan, jag när heller ingen längtan att dränka min lägenhet i tomtar och julbordsmaten lockar inte överhuvudtaget.
Men två inslag är otroligt viktiga. Julmust och julmusik. Och med julmusik menar jag inte änglakörer som hurrar för att vår frälsare fötts, jag menar bara musik som av en eller annan anledning väcker de rätta julkänslorna och som framförallt är fantastiskt bra. För det är det julen handlar om, lyssna på riktigt bra musik. Och dricka julmust.
Därför vill jag nu sprida lite julmusik via min blogg. Först ut är den fantastiska, förtrollande, sagolika Tom Waits i ett framträdande hos David Letterman dagarna innan jul 1983. Han får som vanligt Lettermans publik att skratta som små barn framför Kalle Anka men när han sedan slår sig ner vid pianot blir det så vackert och allvarligt att inte en hals är fri från klumpar. Så är det med Tom Waits, man skrattar och man gråter tills man inte längre vet vad som är vad.
Oavsett väderlek börjar julen dock närma sig. En mycket trevlig högtid som kräver sina förberedande traditioner. Jag har inget behov av att bejubla Jesu födelse eller besöka kyrkan, jag när heller ingen längtan att dränka min lägenhet i tomtar och julbordsmaten lockar inte överhuvudtaget.
Men två inslag är otroligt viktiga. Julmust och julmusik. Och med julmusik menar jag inte änglakörer som hurrar för att vår frälsare fötts, jag menar bara musik som av en eller annan anledning väcker de rätta julkänslorna och som framförallt är fantastiskt bra. För det är det julen handlar om, lyssna på riktigt bra musik. Och dricka julmust.
Därför vill jag nu sprida lite julmusik via min blogg. Först ut är den fantastiska, förtrollande, sagolika Tom Waits i ett framträdande hos David Letterman dagarna innan jul 1983. Han får som vanligt Lettermans publik att skratta som små barn framför Kalle Anka men när han sedan slår sig ner vid pianot blir det så vackert och allvarligt att inte en hals är fri från klumpar. Så är det med Tom Waits, man skrattar och man gråter tills man inte längre vet vad som är vad.
Värdens coolaste sport i bilder
Nu är det mycket bra bordtennis. Idag började Pro Tour slutspelet i Macao och i Madrid är Kristian Karlsson och Malin Pettersson kvar i Junior VM inför imorgon då det är dags för 16-delsfinaler. Själv hade jag gärna varit på båda platserna i helgen men får nöja mig med Västsvenska Mästerskapen i Bengtsfors och hålla tillgodo med lite pingiskonst i bildform vad det gäller den internationella pingisen.
I en eventuell kvartsfinal får Kristian Karlsson förmodligen möta Yan An. Det skulle bli en höjdarmatch och Kristian får i så fall se upp med kinesens ossningar.
Annars är ju de allra bästa kineserna inte med i Junior VM och det finns giftiga spelare som brittiske Wayne Rooney look-a-liken Paul Drinkhall och koreanen Seo Hyun Deok att se upp med.
Och så japanerna då. Knatten Koki Niwa är fortfarande med och tävlar med de äldre grabbarna och juniorvärlsettan Kenta Matsudaira, som jag tippar tar hem det hela, har sett orubblig ut hittills. Han tog båda sina matcher i lagsemifinalen mot Kina och han har ännu inte tappat set i singelturneringen.
by courtesy of the ITTF
I en eventuell kvartsfinal får Kristian Karlsson förmodligen möta Yan An. Det skulle bli en höjdarmatch och Kristian får i så fall se upp med kinesens ossningar.
Annars är ju de allra bästa kineserna inte med i Junior VM och det finns giftiga spelare som brittiske Wayne Rooney look-a-liken Paul Drinkhall och koreanen Seo Hyun Deok att se upp med.
Och så japanerna då. Knatten Koki Niwa är fortfarande med och tävlar med de äldre grabbarna och juniorvärlsettan Kenta Matsudaira, som jag tippar tar hem det hela, har sett orubblig ut hittills. Han tog båda sina matcher i lagsemifinalen mot Kina och han har ännu inte tappat set i singelturneringen.
by courtesy of the ITTF
onsdag 10 december 2008
Rogers vita Opel
Jag kan inte låta Rogers horribla version ligga där utan jämförelse. I Dylans version står orden i centrum, inte någon lättsåld, flamsig meloditrudelutt. Men det här Dylanframträdandet är fantastiskt på många sätt, inte bara musikaliskt.
Situationen är fantastisk. Det här är minuterna efter det att han buats av scenen av en rasande publik som upprörts av hans elektriska framträdande, hans förräderi mot publiken som älskar honom som den nye Messias. Här går han ut igen, tillbaka till pöbeln som precis avvisat och fördömt honom och med en akustisk gitarr sluter han fred.
Men det är helt oförberett, han har inget munspel med sig, åtminstone inte i rätt tonart. Så han frågar sin pöbel, har någon av dem ett E-munspel? Munspelen regnar över scenen.
Fantastiskt är också mörkret, ljussättningen och kameraarbetet. Det måste ha varit så här Moses velat filmas och belysas då han kom ner med de tio budorden. I en ensam strålkastares sken lyser Dylans ikoniserade profil i skarp kontrast mot den kolsvarta nattens bakgrund och stundtals slukas nästan hela han av mörkrets glupska skuggor.
Det ser nästan overkligt ut. Och tiden står still.
Dylans gitarr, hans munspel och hans röst. Och så de fantastiska verserna. Det Dylanska flowet. “Though you might hear laughing, spinning, swinging madly across the sun, it's not aimed at anyone, it's just escaping on the run and but for the sky there are no fences facing.”
Det blir för mycket, vi behöver betänketid för att ta in allt men det finns ingen tid, ord och bilder bara väller och forsar ut ”And if you hear vague traces of skipping reels of rhyme to your tambourine in time, it's just a ragged clown behind, I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're seeing that he's chasing”.
Situationen är fantastisk. Det här är minuterna efter det att han buats av scenen av en rasande publik som upprörts av hans elektriska framträdande, hans förräderi mot publiken som älskar honom som den nye Messias. Här går han ut igen, tillbaka till pöbeln som precis avvisat och fördömt honom och med en akustisk gitarr sluter han fred.
Men det är helt oförberett, han har inget munspel med sig, åtminstone inte i rätt tonart. Så han frågar sin pöbel, har någon av dem ett E-munspel? Munspelen regnar över scenen.
Fantastiskt är också mörkret, ljussättningen och kameraarbetet. Det måste ha varit så här Moses velat filmas och belysas då han kom ner med de tio budorden. I en ensam strålkastares sken lyser Dylans ikoniserade profil i skarp kontrast mot den kolsvarta nattens bakgrund och stundtals slukas nästan hela han av mörkrets glupska skuggor.
Det ser nästan overkligt ut. Och tiden står still.
Dylans gitarr, hans munspel och hans röst. Och så de fantastiska verserna. Det Dylanska flowet. “Though you might hear laughing, spinning, swinging madly across the sun, it's not aimed at anyone, it's just escaping on the run and but for the sky there are no fences facing.”
Det blir för mycket, vi behöver betänketid för att ta in allt men det finns ingen tid, ord och bilder bara väller och forsar ut ”And if you hear vague traces of skipping reels of rhyme to your tambourine in time, it's just a ragged clown behind, I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're seeing that he's chasing”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)