Roger McGuinn, han gillar vi inte här på bloggen. Varför?
På tre olika ställen har jag hört honom berätta hur duktig han var då han tog Dylans Mr Tambourine Man, ändrade den så den blev mer radiovänlig och fick en jättehit tillsammans med sitt band The Byrds med låten samma år som Dylan släppte den.
Därför blev det ju komiskt när jag hittade det här klippet på Youtube. Först en liten intervju innan låten ska spelas, sedan introducerar intervjuaren låten, ”oj, hann han inte berätta sin favorithistoria den här gången” hinner jag tänka, men Roger avbryter värden: ”vänta, vänta jag vill berätta om hur jag ändrade låten först”. Patetiska nolla! Så får vi höra historien igen:
”Dylan den idioten gjorde låten på sitt eget sätt (här imiterar han Dylan dåligt). Men det var ju inte så musiken som spelades på radion lät, den blir aldrig populär tänkte vi (för det är ju det musik handlar om). Så jag gjorde den mer trallig och ”kicked it up with a Beatle-beat” (nu plockar han pluspoäng) så att den blev en hit bland alla skivköpande tonårstjejer och så blev vi kända och rika”.
Fast Dylan gillar tydligen Roger, han har fått hänga med Dylan på turné flera gånger. Jag tycker att Dylan istället borde sparka Roger hårt i skrevet och säga typ: "Tack Roger för att du tog låten med en av mina allra vackraste texter och förvandlade den till en lallande fåndänga. Kan du inte berätta historien igen, hur gjorde du nu när du ändrade den? Snälla lär mig, du är ju så mycket duktigare och mer framgångsrik än mig."
onsdag 10 december 2008
Remi
Nu har jag gått och laddat för den tredje avgörande ronden i duellen mellan Hendrix och Dylan i nästan en vecka. Men precis då jag ska avfyra startskottet väller tvivlets mörka skugga över mig likt en snölavin.
Det går ju inte att tävla i musik. Eller, det går ju inte att utse en vinnare och en förlorare mellan två av musikhistoriens allra största då de båda står för ett sådant mästerligt framträdande som det nu är frågan om. Så det får bli oavgjort.
Hela böcker har skrivits om enbart den här låten. Dylan har i en radiointervju berättat att han fann sig själv skriva "this long piece of vomit about 20 pages long, and out of it I took Like a Rolling Stone" och att det från början var "just a rhythm thing on paper all about my steady hatred, directed at some point that was honest".
Och trots att låten var chockerande lång för dåtidens musikindustri och fick delas upp i två delar på singeln så seglade den upp till en andra plats på USA:s försäljningslista 1966. Etta var någon låt med de där engelska gossarna med charmiga leenden, matchande kostymer och busigt oklippta luggar som alla tonårsflickor var så tokiga i.
Dylans version är makalös. En ljudvägg, en kakafoni som slår gnistor av energi och som med nöd och näppe lyckas hålla sig tillräckligt tyglad för att forma ett stycke musik. Och Dylans röst är så där iskallt nollställd som bara Dylans kan vara medan orden fräser, sprakar och målar upp vansinniga bilder som bara Dylans kan.
Hendrix version är också makalös. Han gör det så löjligt enkelt, så lekfullt. Men framförallt gör han den på sitt alldeles egna sätt. Framträdandet är från den berömda Montereyfestivalen 1967 då Hendrix tog hela musikvärlden med storm medan ett gäng pojkar från Liverpool satt och mediterade hos sin andlige ledare Maharishi.
Det går ju inte att tävla i musik. Eller, det går ju inte att utse en vinnare och en förlorare mellan två av musikhistoriens allra största då de båda står för ett sådant mästerligt framträdande som det nu är frågan om. Så det får bli oavgjort.
Hela böcker har skrivits om enbart den här låten. Dylan har i en radiointervju berättat att han fann sig själv skriva "this long piece of vomit about 20 pages long, and out of it I took Like a Rolling Stone" och att det från början var "just a rhythm thing on paper all about my steady hatred, directed at some point that was honest".
Och trots att låten var chockerande lång för dåtidens musikindustri och fick delas upp i två delar på singeln så seglade den upp till en andra plats på USA:s försäljningslista 1966. Etta var någon låt med de där engelska gossarna med charmiga leenden, matchande kostymer och busigt oklippta luggar som alla tonårsflickor var så tokiga i.
Dylans version är makalös. En ljudvägg, en kakafoni som slår gnistor av energi och som med nöd och näppe lyckas hålla sig tillräckligt tyglad för att forma ett stycke musik. Och Dylans röst är så där iskallt nollställd som bara Dylans kan vara medan orden fräser, sprakar och målar upp vansinniga bilder som bara Dylans kan.
Hendrix version är också makalös. Han gör det så löjligt enkelt, så lekfullt. Men framförallt gör han den på sitt alldeles egna sätt. Framträdandet är från den berömda Montereyfestivalen 1967 då Hendrix tog hela musikvärlden med storm medan ett gäng pojkar från Liverpool satt och mediterade hos sin andlige ledare Maharishi.
tisdag 9 december 2008
Lee Sang Su
Men det är ju inte bara på bänken som det behövs ett ordentligt engagemang. Det är ju minst lika viktigt vid bordet. Det är för många spelare som tycker det räcker att glida runt och fila lite på bollen. Det är väl därför pingisen fått sitt mesiga rykte. Och då lockar vi till oss fler som tror att pingis är en sport för dem som vill smålira lite. Det blir en ond cirkel, en självuppfyllande profetia.
Men om man vill komma någon vart behöver man satsa allt, i varje läge, som Le Sang Su. Då blir det dessutom konst. Långt mycket vackrare än någon fjantig, tåtrippande balett.
Men om man vill komma någon vart behöver man satsa allt, i varje läge, som Le Sang Su. Då blir det dessutom konst. Långt mycket vackrare än någon fjantig, tåtrippande balett.
måndag 8 december 2008
Bänk-Oooss
Tillbaka efter några dagar i djupaste Småland där nätterna spenderats på ett ensligt glasbruk långt ifrån all IT-uppkoppling.
I Madrid spelas Junior VM och de svenska juniorerna föll idag i kvarten trots en fantastisk insats mot Japan där Krisitan Karlsson slog supertalangen Koki Niwa och Mattias Karlsson slog självaste Kenta Matsudaira.
Svenska juniortruppen är ett bra gäng tokseriösa, ambitiösa, laddade spelare som inte minst den här fantastiska bilden visar. Ofta är man van vid måttligt intresserade medspelare som följer sina lagkamrater med ett halvt öga och kanske hinner klappa lite grann med ena baksidan av handen så vida de inte skriver ett livsviktigt sms eller pratar om elaka mattelärare.
Så här ska det se ut på lagbänken.
Hampus Söderlund & Kristian Karlsson.
I Madrid spelas Junior VM och de svenska juniorerna föll idag i kvarten trots en fantastisk insats mot Japan där Krisitan Karlsson slog supertalangen Koki Niwa och Mattias Karlsson slog självaste Kenta Matsudaira.
Svenska juniortruppen är ett bra gäng tokseriösa, ambitiösa, laddade spelare som inte minst den här fantastiska bilden visar. Ofta är man van vid måttligt intresserade medspelare som följer sina lagkamrater med ett halvt öga och kanske hinner klappa lite grann med ena baksidan av handen så vida de inte skriver ett livsviktigt sms eller pratar om elaka mattelärare.
Så här ska det se ut på lagbänken.
Hampus Söderlund & Kristian Karlsson.
by courtesy of the ITTF
fredag 5 december 2008
Offentlighetens årtionde
Vi lever i offentlighetens tidevarv. Allt kan skötas offentligt, inget är för privat och TV-jättarna vältrar sig i framgångarna av kopierade programidéer där Svenssonvardagen exponeras till alla andra Svenssons förtjusning.
Är du en ensamstående mamma som vill hitta en livspartner och en trygg fadersgestalt för dina barn? Var med i vårt TV-program så blir du kändis på köpet! Vill du gå ner i vikt? Bli popstjärna? Få ordning på dina bråkiga barn? Behöver du lära dig sköta din ekonomi eller bara renovera ditt kök? Vi har TV-programmet för dig!
Är du deprimerad, paranoid eller bara galen? Kom och träffa vår psykolog på bästa sändningstid. Du vinner på det, vi vinner på det, tittarna vinner på det, alla vinner!
Med min blogg är jag ju en del av det, för det samma gäller ju bloggarna. Dagboken är ett uråldrigt fenomen. Men idag har vi bytt ut den där lilla rosa dagboken med en kattunge på omslaget och ett litet hänglås i plast som håller ihop pärmarna kring det hemliga innehållet. Istället lägger vi upp de där hemliga sidorna till hela världens beskådan på internet.
Ser ni ironin?
När jag gick i mellanstadiet hade man kunnat offra sin splitternya 21-växlade mountainbike med Shimanobromsar för att få läsa tjejerna i klassens dagböcker. Tjejerna vaktade dem med sina liv, som om alla världens hemligheter var samlade där i och de själva var hemligheternas ödesutnämnda väktare. Nu, efter att ha läst Blondinbellas och Ebba von Sydows ”dagböcker” inser man att alla års nyfiken vånda var helt bortkastade.
Man hade blivit gruvligt besviken. Man hade sprungit halvnaken genom nattens ösregn och förtvivlat vrålat och vädjat till den orättvisa världen av villfarelser att ge tillbaka cykeln som man offrade för att läsa om ögonskuggor, koftor och hur ljuvligt och syndigt gott det är med choklad.
Är du en ensamstående mamma som vill hitta en livspartner och en trygg fadersgestalt för dina barn? Var med i vårt TV-program så blir du kändis på köpet! Vill du gå ner i vikt? Bli popstjärna? Få ordning på dina bråkiga barn? Behöver du lära dig sköta din ekonomi eller bara renovera ditt kök? Vi har TV-programmet för dig!
Är du deprimerad, paranoid eller bara galen? Kom och träffa vår psykolog på bästa sändningstid. Du vinner på det, vi vinner på det, tittarna vinner på det, alla vinner!
Med min blogg är jag ju en del av det, för det samma gäller ju bloggarna. Dagboken är ett uråldrigt fenomen. Men idag har vi bytt ut den där lilla rosa dagboken med en kattunge på omslaget och ett litet hänglås i plast som håller ihop pärmarna kring det hemliga innehållet. Istället lägger vi upp de där hemliga sidorna till hela världens beskådan på internet.
Ser ni ironin?
När jag gick i mellanstadiet hade man kunnat offra sin splitternya 21-växlade mountainbike med Shimanobromsar för att få läsa tjejerna i klassens dagböcker. Tjejerna vaktade dem med sina liv, som om alla världens hemligheter var samlade där i och de själva var hemligheternas ödesutnämnda väktare. Nu, efter att ha läst Blondinbellas och Ebba von Sydows ”dagböcker” inser man att alla års nyfiken vånda var helt bortkastade.
Man hade blivit gruvligt besviken. Man hade sprungit halvnaken genom nattens ösregn och förtvivlat vrålat och vädjat till den orättvisa världen av villfarelser att ge tillbaka cykeln som man offrade för att läsa om ögonskuggor, koftor och hur ljuvligt och syndigt gott det är med choklad.
Blasfemi!
En grannblogg har lagt upp en Dylancover som inte håller högsta klass. Jag vill ju inte vara sämre. Ni med gott minne kanske minns att jag för ett tag sedan nämnde Huck's Tune som en av mina favoriter på Dylans nya skiva Tell Tale Signs.
Tyvärr finns bara en ett klipp av låten på Youtube med Dylans version och den kommer serverad tillsammans med en märklig video från en inte alltför betagande park. Att regissören dessutom lyckats pricka textraden "behind every tree, there's something to see" med att kvinnan i videon kikar fram bakom ett träd tjänar ju som ett utmärkt sätt att förlöjliga låten.
Fast det är ju ingenting mot den andra versionen. Aldrig har jag hört en låt slaktas så kallblodigt och brutalt. Det fascinerande är att kommentarerna till klippet är genomgående positiva.
Dylans:
...och så slakten.
Tyvärr finns bara en ett klipp av låten på Youtube med Dylans version och den kommer serverad tillsammans med en märklig video från en inte alltför betagande park. Att regissören dessutom lyckats pricka textraden "behind every tree, there's something to see" med att kvinnan i videon kikar fram bakom ett träd tjänar ju som ett utmärkt sätt att förlöjliga låten.
Fast det är ju ingenting mot den andra versionen. Aldrig har jag hört en låt slaktas så kallblodigt och brutalt. Det fascinerande är att kommentarerna till klippet är genomgående positiva.
Dylans:
...och så slakten.
torsdag 4 december 2008
Vilken nivå?
Bob Dylan kommer till Sverige i slutet av Mars. Även om det är en fantastiskt trevlig nyhet är det ingen total överraskning. Sedan början av 90-talet har han varit ute på vad som kommit att kallas The Never Ending Tour och Sverige besöks med jämna mellanrum.
Även Aftonbladet presenterade nyheten idag och där fanns också en länk till hans senaste släppta album, bootlegsamlingen Tell Tale Signs. Jag hade inte läst den innan. Markus Larsson som gav Dylan ett "-" då han recenserade en spelning i Stockholm för tre år sedan gav nu skivan tre stycken Aftonbladetplus.
Markus tyckte att det krävdes "ett intensivt, nästan dåraktigt intresse" för att "älska varje sekund av skivan". Han tar ett exempel ur albumets häfte där Larry "Ratso" Sloman skrivit att han skulle kunna lyssna på en hel skiva med bara olika versioner av låten Mississippi.
"På den nivån är det", skriver Markus.
Markus har inte förstått. Vad är det för konstigt att bara lyssna på en skiva med Mississippi-versioner? Jag skulle med glädje lyssna igenom en skiva med bara orginalverisonen av Mississippi. Låten börjar komma till sin rätt först när man spelat den för tredje kanske fjärde gången i rad.
Jag läste nyligen på ett forum om ett Dylanfan som bränt en skiva med sina 21 favoritversioner av Don't Think Twice (It's allright). Jag har en bootleg som heter The Greatest Single Ever Made, den innehåller samtliga studiotagningar av Like A Rolling Stone. Fantastisk skiva.
Även Aftonbladet presenterade nyheten idag och där fanns också en länk till hans senaste släppta album, bootlegsamlingen Tell Tale Signs. Jag hade inte läst den innan. Markus Larsson som gav Dylan ett "-" då han recenserade en spelning i Stockholm för tre år sedan gav nu skivan tre stycken Aftonbladetplus.
Markus tyckte att det krävdes "ett intensivt, nästan dåraktigt intresse" för att "älska varje sekund av skivan". Han tar ett exempel ur albumets häfte där Larry "Ratso" Sloman skrivit att han skulle kunna lyssna på en hel skiva med bara olika versioner av låten Mississippi.
"På den nivån är det", skriver Markus.
Markus har inte förstått. Vad är det för konstigt att bara lyssna på en skiva med Mississippi-versioner? Jag skulle med glädje lyssna igenom en skiva med bara orginalverisonen av Mississippi. Låten börjar komma till sin rätt först när man spelat den för tredje kanske fjärde gången i rad.
Jag läste nyligen på ett forum om ett Dylanfan som bränt en skiva med sina 21 favoritversioner av Don't Think Twice (It's allright). Jag har en bootleg som heter The Greatest Single Ever Made, den innehåller samtliga studiotagningar av Like A Rolling Stone. Fantastisk skiva.
Kanske är det inte normalt, kanske är vi Dylanfans inte som alla andra. Men det är ju bara för att Dylans musik inte är som alla andras. Det säger ingenting om oss som fans, det säger något om Dylans musik.
onsdag 3 december 2008
De kvävande produktionskraven
Vissa dagar är produktiviteten lägre än vissa andra dagar. Vissa dagar kan man sätta sig vid tangentbordet för att uträtta sitt dagsverke bara för att med en gång känna att det här kommer inte bli någon bra arbetsdag. Dessa dagar är det lätt att bli distraherad, typ:
”Nämen, vad är det som ligger där borta i hörnet? Ett dammkorn! Jaha, lika bra att jag dammsuger hela lägenheten och när jag ändå är i gång kan jag lika gärna passa på att tvätta fönstren och putsa alla kopparkittlar. Nämen, bara två dammsugarpåsar kvar. Jaha, lika bra att gå och köpa nya, dom lär ju ta slut innan man vet ordet av.”
Man gör helt enkelt vad som helst för att undvika att sätta sig framför datorn bara för att känna frånvaron av produktivitet. Och när man väl sätter sig klickar man sig in på sin blogg och skriver långa inlägg om hur det är att inte kunna producera och man hänger på Youtube, hittar konstiga klipp och undrar om den här serven är skitsnygg eller jätteful.
”Nämen, vad är det som ligger där borta i hörnet? Ett dammkorn! Jaha, lika bra att jag dammsuger hela lägenheten och när jag ändå är i gång kan jag lika gärna passa på att tvätta fönstren och putsa alla kopparkittlar. Nämen, bara två dammsugarpåsar kvar. Jaha, lika bra att gå och köpa nya, dom lär ju ta slut innan man vet ordet av.”
Man gör helt enkelt vad som helst för att undvika att sätta sig framför datorn bara för att känna frånvaron av produktivitet. Och när man väl sätter sig klickar man sig in på sin blogg och skriver långa inlägg om hur det är att inte kunna producera och man hänger på Youtube, hittar konstiga klipp och undrar om den här serven är skitsnygg eller jätteful.
- Vilket rakt hår du har. - Jaaaaaaahh!
Nu var det jättelängesen jag kommenterade bloggkonkurrensen och de främsta av mina konkurrenter, de verkligt stora bloggarna. Fast å andra sidan har ju inget förändrats. Efter en snabb titt på två av Sveriges största bloggar drivna av två unga, blonda, käcka, framgångsrika flickor kan man konstatera att allt är som det brukar vara.
Allt är fortfarande skrikigt rosa, bilderna på bloggarna själva i olika utstyrslar svämmar fortfarande över och allt fokus ligger fortfarande på kläder, smink och hur man gör sig själv så fin som möjligt.
Jag får ju dåligt samvete för att jag suttit och sågat det kvinnliga släktets utseendefixering här på bloggen, vad har de för alternativ när de växer upp med dessa förebilder. Bloggar och veckotidningar om hur man fixar extra långa ögonfransar, hur man får till den där hollywoodfrisyren, omröstningar om vilka kändiskillar som ser snyggast ut på de där smygtagna bilderna då de badar och vilka kändiskvinnor som ser tjockast och äckligast ut då de badar med ett extra kilo på semestern.
Men nu blev det alldeles för seriöst, jag som ska vara politiskt korrekt (=förlamande neutral). Jag kompenserar det med ett klipp som är nära besläktat, föregångaren, till det andra Anders & Måns klippet jag la upp igår. En äkta modern klassiker:
Allt är fortfarande skrikigt rosa, bilderna på bloggarna själva i olika utstyrslar svämmar fortfarande över och allt fokus ligger fortfarande på kläder, smink och hur man gör sig själv så fin som möjligt.
Jag får ju dåligt samvete för att jag suttit och sågat det kvinnliga släktets utseendefixering här på bloggen, vad har de för alternativ när de växer upp med dessa förebilder. Bloggar och veckotidningar om hur man fixar extra långa ögonfransar, hur man får till den där hollywoodfrisyren, omröstningar om vilka kändiskillar som ser snyggast ut på de där smygtagna bilderna då de badar och vilka kändiskvinnor som ser tjockast och äckligast ut då de badar med ett extra kilo på semestern.
Men nu blev det alldeles för seriöst, jag som ska vara politiskt korrekt (=förlamande neutral). Jag kompenserar det med ett klipp som är nära besläktat, föregångaren, till det andra Anders & Måns klippet jag la upp igår. En äkta modern klassiker:
Folkkära Orup?
Det är för lite humor här på bloggen. Alldeles för mycket allvar, som läsare måste man ju kunna få sig ett gott skratt emellanåt och inte bara brottas med tunga ämnen som Hendrix, Dylan och Kreanga.
... och så en framtidsvision som är otroligt mycket mer skrämmande än George Orwells otäcka 1984:
... och så en framtidsvision som är otroligt mycket mer skrämmande än George Orwells otäcka 1984:
tisdag 2 december 2008
Duellen 4 Rond 2
Jaja, jag fattar. Även jag får vika mig för mina läsares övertygande argumentationer, t.o.m. Dylan började ju ganska tidigt framföra låten á la Hendrix.
Han ringde mig nyss, Bob alltså, mitt i natten. Det är konstigt det där, trots sin visdom, sin respektabla ålder och alla resor han gjort runt jorden har han inte fattat det här med tidsskillnad.
– ”Let us not talk falsely now, the hour is getting late”, sa han med sin röst man kan plöja en åker med.
– Vad vill du? sa jag, lite gramse på honom för att ha blivit väckt mitt i min allra djupaste sömn, the hour is not getting late, it is already too late, it’s the middle of the night here in Sweden, förklarade jag så pedagogiskt jag kunde med min göteborgska svengelska.
– “It’s not dark yet, but it’s getting there”, sa han.
Jag suckade, trött av den sena timmen, trött på hans problem med tidsskillnader och trött på att han bara kan tala genom att citera sina egna låtar. Och så började han tjata om omröstningen, han är en otroligt dålig förlorare.
– ”Honey, just allow me one more chance”, sa han om och om igen. Smickrad över att få bli kallad “honey” började jag mjukna en aning.
– Men tänk om du får stryk igen, sa jag – fast på engelska då.
– ”When you aint got nothing, you got nothing to lose”, fick jag så klart som svar, det borde jag ju listat ut.
– Jajajaja, sa jag, bara du slutar tjata. Fick du mitt brev förresten?
– “Yes, I received your letter yesterday, about the time the door knob broke. When you asked me how I was doing, was that some kind of joke?
All these people that you mention, yes, I know them, they're quite lame
I had to rearrange their faces and give them all another name”
- Surgubbe, tänkte jag och kravlade upp för att lägga upp rond två i duellen Dylan vs. Hendrix.
Jimi måste ha gillat John Wesley Harding för det blir ännu en låt därifrån. Den här gången är det Drifter's Escape, en av mina favoriter på skivan. Dylans röst ylar i vanmakt och medlidande över den stackars luffaren som inte förstår vad han gjort för att hamna i rättvisans hårda klor och hans munspel uttrycker en än större vanmakt och förtvivlan.
Han ringde mig nyss, Bob alltså, mitt i natten. Det är konstigt det där, trots sin visdom, sin respektabla ålder och alla resor han gjort runt jorden har han inte fattat det här med tidsskillnad.
– ”Let us not talk falsely now, the hour is getting late”, sa han med sin röst man kan plöja en åker med.
– Vad vill du? sa jag, lite gramse på honom för att ha blivit väckt mitt i min allra djupaste sömn, the hour is not getting late, it is already too late, it’s the middle of the night here in Sweden, förklarade jag så pedagogiskt jag kunde med min göteborgska svengelska.
– “It’s not dark yet, but it’s getting there”, sa han.
Jag suckade, trött av den sena timmen, trött på hans problem med tidsskillnader och trött på att han bara kan tala genom att citera sina egna låtar. Och så började han tjata om omröstningen, han är en otroligt dålig förlorare.
– ”Honey, just allow me one more chance”, sa han om och om igen. Smickrad över att få bli kallad “honey” började jag mjukna en aning.
– Men tänk om du får stryk igen, sa jag – fast på engelska då.
– ”When you aint got nothing, you got nothing to lose”, fick jag så klart som svar, det borde jag ju listat ut.
– Jajajaja, sa jag, bara du slutar tjata. Fick du mitt brev förresten?
– “Yes, I received your letter yesterday, about the time the door knob broke. When you asked me how I was doing, was that some kind of joke?
All these people that you mention, yes, I know them, they're quite lame
I had to rearrange their faces and give them all another name”
- Surgubbe, tänkte jag och kravlade upp för att lägga upp rond två i duellen Dylan vs. Hendrix.
Jimi måste ha gillat John Wesley Harding för det blir ännu en låt därifrån. Den här gången är det Drifter's Escape, en av mina favoriter på skivan. Dylans röst ylar i vanmakt och medlidande över den stackars luffaren som inte förstår vad han gjort för att hamna i rättvisans hårda klor och hans munspel uttrycker en än större vanmakt och förtvivlan.
måndag 1 december 2008
Veckans femstjärniga rack
Nu är det december. Det betyder att jag plockar fram min vinterskiva nummer 1 - Sisters of Mercy Floodland. Här finns inget av briljansen i klippen nedan, ingen epokavgörande genialitet som man alltid måste handskas med då man har med Dylan och Hendrix att göra.
Men Andrew Eldritch, ständigt dold bakom ett par kusligt snygga pilotbrillor, har byggt upp något alldeles eget, en mörk, industriell värld full av tunga basgångar och "a rythm that could run a marathon" som en recensent så träffande beskrivit en av låtarna. Floodland anses vara en milstolpe inom Goth-genren och utan att ha någon enorm erfarenhet inom genren kan jag bara konstatera att skivans taktfasta hamrande fungerar som min pacemaker under årets mörkaste månader.
Vad mer kan sägas är att Andrew måste gilla Leonard Cohen. Bandnamnet Sisters of Mercy är ju direkt taget från en Cohenlåt med samma namn och när bandet sedan släppte sin singelsamling döptes albumet till Some Girls Wander By Mistake vilket bara kan vara hämtat från Cohens Teachers som innehåller textraden:
"Some girls wander by mistake
into the mess that scalpels make"
Men Andrew Eldritch, ständigt dold bakom ett par kusligt snygga pilotbrillor, har byggt upp något alldeles eget, en mörk, industriell värld full av tunga basgångar och "a rythm that could run a marathon" som en recensent så träffande beskrivit en av låtarna. Floodland anses vara en milstolpe inom Goth-genren och utan att ha någon enorm erfarenhet inom genren kan jag bara konstatera att skivans taktfasta hamrande fungerar som min pacemaker under årets mörkaste månader.
Vad mer kan sägas är att Andrew måste gilla Leonard Cohen. Bandnamnet Sisters of Mercy är ju direkt taget från en Cohenlåt med samma namn och när bandet sedan släppte sin singelsamling döptes albumet till Some Girls Wander By Mistake vilket bara kan vara hämtat från Cohens Teachers som innehåller textraden:
"Some girls wander by mistake
into the mess that scalpels make"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)