Gegombrottet

Det visade sig vara en grov underdrift då jag, på tal om Yan An, påstod att "å andra sidan börjar den lille gossen bli stor". Idag visade han att drakynglet har växt upp och blivit ytterligare en fullfjällad kinesisk drake.

Han fullständigt krossade redan OS-klara världsettan Wang Hao. Kross var det. Därefter fortsatte han med att slå Xu Xin med 11-9 i sjunde avgörande och nu är han i semifinal i Harmony China Open mot regerande världsmästaren.

Ytterligare en världsstjärna har tänts på pingishimlen. Underbart. Ytterligare en kines förvisso. Men ändå, underbart. Yan An är född 1993. När jag skriver det gnyr halva pingisvärlden och säger att kineserna fuskar, han är säkert född 91 eller 92.

Spelar ingen roll. Han är världens bästa 91:a också. Han ställde upp i JVM för 91:or och vann, efter det spelade han inte JVM. Kanske känner kinesiska landslagsledningen till hans egentliga ålder och spelade ärligt. För det är inte uppe i toppen det fuskas. Det är på distriktsnivå ledare fifflar med åldrar för att deras spelare ska bli uttagna till nästa steg i Kinas utvecklingspyramid.

Alla kineser som inte heter Wang Hao eller Zhang Jike krigar om den sista platsen till OS i London nästa sommar. Utöver de två spelarna som får spela singel kan varje land anmäla en tredje spelare till lagturneringen. Ma Lin stärkte ju inte sina aktier då han rök mot Liventsov men verkar ändå han någon gräddfil. Ma Long sa här om dagen att varje tävling nu är viktig för att visa att det är han som ska åka. Att det blir Yan An som får åka till London känns osannolikt, hur det än går. Tyvärr vågar jag inte hoppas på Xu Xin heller.

Hur som helst. Yan An, Zhang Jike, Ma Long och Mizutani klar för morgondagen semifinaler...

"Dom är döda och dansar som vi"

För det mest snubblar man på trottoarkanter, trädrötter, sladdar, trösklar, trappsteg och uppstoppade tigerhuvuden. Men ibland snubblar man över ett litet guldkorn. Det gör alla andra snubblingar värda besväret.

Kinesiska öppna har börjat

Hela världseliten spelar nu Harmony China Open, det är en av de största tävlingarna pingisen har. Att vinna OS i London nästa år är en barnlek jämfört med det här.

Ifall Robert Svensson lyckades slå Seo Hyun Deok väntade finalseedade Ma Lin i andra omgången trodde nog 100% av pingisvärlden. Men Svensson hade inte så mycket att sätta emot mot Deok och Ma Lin förlorade mot Alexey Liventsov. Där small det till. Vägen ser aningen lättare ut för Seo Hyun Deok nu. Men man må se upp med Liventsov uppenbarligen.

Harald Andersson imponerade i kvalet med en seger mot Kan Yo. Därefter fick han chansen att mäta sig med Zhang Jike. Pingis Anger Management bloggen ansåg att Harald inte skämde ut sig även om han inte heller var så nära. Förhoppningsvis en nyttig erfarenhet för Harald ändå.

Och även om Jens Lundqvist var bra med och tog två set då han ställdes mot Zhang Jike för något år sedan lyckades han inte undvika att skämma ut sig. Eller, åtminstone anser jag att är man över 30 och klädd i landslagströjan, då skämmer man ut sig när man skriker könsord och gnäller på domaren. Så vitt jag vet undvek Harald i alla fall en sådan fadäs. Så ett grattis till hans fina insats i Kina, både vad det gäller spelet och ett värdigt representerande av vårt landslag. Jens å sin sida slog Shibaev och nu väntar Gao Ning, god vinstchans där, honom har han slagit förr.

Någon som verkar tappat sin form är Lee Sang Su. Nyligen glödhet men nu ut i första omgången i U21 och totalt utspelad mot den några år yngre kinesen Yan An i huvudturneringen. Å andra sidan börjar den lille gossen bli stor. Det är inte alla som känt sig nödgade att ge bort en poäng mot Wang Liqin för att inte råka nolla honom...

"Man måste dö några gånger..."

Kanske är det en följd av att jag lämnar mitt Göteborg som gjort att jag hamnat i en riktig Håkanperiod, mannen som uttrycker det göteborgska i sig i allt han gör. Där varje lyssning blir som en omtumlande färd mellan Göteborgs olika gator och platser. Precis som i videon nedan.

Det slår mig hur han förändrats genom åren.

Från den pubertalt euforiska debutplattan som präglades av rastlöshet, naiv romantik och en iver att ta sig an framtiden, till senare låtar där världen antagit en mer nyanserad ton, där låtarna präglas av missräkningar och en känsla av att allt inte blev som det skulle.

Karriären började med ett obekymrat: Känn ingen sorg för mig Göteborg, kanske ett farväl på hans väg mot äventyr och stora världen. Men någonstans i hans karriär vände längtan efter äventyr mot en längtan om att hitta hem.

På senaste skivan har han nått en ny fas, vi möter en Håkan som tycks tillfreds. Texterna präglas av många minnen och tillbakablickar, Håkan har slagit sig något lite mer till ro, funnit sin plats. Han har tagit sig igenom motgångarna och överlevt dem, han står kvar ännu fast undrar själv hur länge. Musiken är också annorlunda, lite mer fullvuxen, inte lika bubblande, kokande, frenetisk eller högsvävande.

Mest påtaglig blir dock tidens gång på sista spåret, där dom säger till honom: "Håkan du var bättre förr" samtidigt som han förtvivlat hoppas på "att allt det bästa inte hänt än". En rad som står som en motpol till hans debutplatta där allt det bästa och allt det värsta så påtagligt låg framför honom, i vilket steg som helst.

Håkan Hellström har blivit äldre, precis som alla vi andra. Det lyser igenom i hans musik. Det kan låta fullkomligt självklart. Men det är det inte. Kolla på Pelle Gessle till exempel. Skillnaden är att Håkan skriver inifrån, det är stort, det kan inte vara lätt. Inte många artister har modet att göra sig så sårbara. 2 steg från paradise (2010) är ett fantastiskt ärligt album från en storhjärtad man med fötterna fast förankrade på jorden. I Göteborg för att vara mer precis.

Skräddarsytt

Nu ska jag flytta till Norge. Eftersom jag lever större delen av mitt liv med båda benen fast förankrade i texternas värld har jag funderat på något bra citat som passar tillfället. Jag har tänkt på massa Dylancitat förstås. Som...

You must leave now, take what you need, you think will last
But whatever you wish to keep, you better grab it fast

Fast så bråttom är det egentligen inte. Man skulle också kunna använda:

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what’ll you do now, my darling young one?
I’m a-goin’ back out ’fore the rain starts a-fallin’
I’ll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner’s face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number

Fast egentligen så ska jag ju bara till Oslo och utan att ha en helt klar bild av vad det är Dylan målar upp i versen ovan, så nog är det inte Oslo i alla fall. Man skulle kunna använda sig av Nick Cave:

'Cause people often talk about being scared of change
But for me I'm more afraid of things staying the same
'Cause the game is never won
By standing in any one place
For too long

Det låter ju väldigt äventyrligt. Men, det spelar ingen roll hur mycket man än kämpar. Det kommer aldrig gå att hitta något citat som passar situationen bättre än hälsningen Stefan Sundström skickade för några veckor sedan:

Jag drar nu.
Jag skiter i det här.
Jag flyttar till Norge.

"The fire in the the air, it felt frozen"

Come gather 'round friends
and I'll tell you a tale
Of when the red iron pits ran plenty

Hibbing, Minnesota är en gruvstad i nordöstra USA, inte långt från den kanadensiska gränsen. Den ligger vid Mesabi Iron Range, USA:s huvudsakliga järntillgång där järnmalmen utvinns i bl.a Hull Rust Mahoning Mine, världens största öppna gruva. Lokalbefolkningen kallade gruvan "the man made grand canyon of the north". En satellitbild över området ger en häpnadsväckande vy över de vidsträckta exploaterade röda bergsmassorna, inte en centimeter av minerallandskapet tycks förblivit orörd och osystematiserad av människans händer, verktyg och maskiner. Hibbing hukar vördnadsfullt vid dess fot.


The iron ore poured
As the years passed the door
The drag lines and the shovels they was a-humming

Vid ett tillfälle, 1919, flyttades Hibbing med sina 185 hus och 20 affärer för att ge plats åt gruvarbetet. Husen rullades iväg på hjul, de största husen fick delas på mitten för att kunna flyttas. Invånarantalet i den lilla gruvstaden exploderade på grund av järnmalmen från ett par tusen år 1900 till över 15000 tjugo år senare. Men under 60- och 70-talet minskade utvinningen av järn betydligt vilket också påverkade livet i Hibbing. Gruvstaden vissnade och förvandlades mer eller mindre till en spökstad.

But the cardboard filled windows
And old men on the benches
Tell you now that the whole town is empty

Ungefär 12 mil sydost om Hibbing ligger hamnstaden Duluth, vid den allra västligaste spetsen av Lake Superior som är den västligaste av den grupp sjöar som kallas The Great Lakes. Där föddes den 24 maj 1941 en pojke som fick det judiska namnet Shabtai Zisel ben Avraham. Då hans far drabbades av polio några år senare bestämde sig den lilla familjen för att flytta till Hibbing där fadern kunde arbeta i sina bröders elektronikaffär.

Den unge gossen växte upp och kunde på nära håll studera livet i den lilla gruvstaden. Det visade sig snart att han besatt en övernaturlig förmåga att observera sin omgivning och att återge sina betraktelser i ord. Han såg människorna och behärskade konsten att sätta sig in i deras livsöden. Han kan, bättre än någon annan berätta hur livet tedde sig för de som sålde sin arbetskraft till gruvbolagen och ägnade sina liv åt att bryta den röda järnmalmen ur Mesabiberget. Berättelsen om en gruvstads uppgång och fall.

So the mining gates locked
And the red iron rotted
And the room smelled heavy from drinking
Where the sad, silent song
Made the hour twice as long
As I waited for the sun to go sinking

Framtiden

Japan Open som spelades tidigare i somras var otroligt intressant. Kina kom med en trupp i 15-16 års åldern. Korea ställde upp med mina favoriter samt även ett äldre gäng. Japan bidrog med allt de hade, från gröna ungdomar till Topp-10 spelaren Mizutani.

Det verkade som de kinesiska ungdomarna var vassare än de koreanska ungdomarna, trots att koreanerna är några år äldre. Koreanerna imponerade dock i sin hemmaturnering lite tidigare under sommaren då Lee Sang Su var framme i final. Men vassast av alla i Japan var Japan. Fyra japaner i semifinal, förvisso Mizutani och Kishikawa, men dessutom Taku Takakiwa och Koki Niwa.

Alla de unga kineserna är dock sanslöst imponerande. Yin Hang, precis som de flesta andra kineser född 1995, slog ut Oh Sang Eun. Lin Gaoyuan, som strax innan Japans Pro Tour var i semifinal i Korea Open, slog ut Kenta Matsudaira som det inte tycks lossna riktigt för. En ung kinesisk deff, Liu Yi, tog sig till kvartsfinal efter att bl.a. slaktat Kaii Yoshida. Song Hongyuan slog ut både Seo Hyun Deok och Yin Hang.

Men den lille Koki Niwa var starkare än alla kineser. Han är född 1994 men är redan en legend. Klippet nedan visar hur han slår ut Song Hongyuan i kvartsfinalen. Redan i andra bollen i filmen visar han upp sina övernaturliga specialförmågor. Missa inte heller serven han gör vid bl.a. 12-11 och 1-0. Matchen finns i sin helhet på itTV.

Kina, Japan och Sydkorea kommer alla på en bred imponerande front. Ord kan inte beskriva hur jag ser fram emot alla möten mellan dessa spelare, kampen mellan de tre främsta pingisnationerna, under de kommande åren.

Helt galet

Det här videoklippet innehåller bl.a. en boll bestående av fem slag, inklusive serve, varav två går runt nät. I början är det lite svenskt deltagande och visserligen ser man bara ryggtavlan, men nog är det Seo Hyun Deok som gör sitt patenterade raka backhandväs?

Men framförallt innehåller klippet den galnaste deff, eller vad man ska kalla det, jag någonsin sett. Det finns bara två bollar med honom men det är onekligen två av de galnaste bollar jag sett. Jag är ganska övertygad om att han inte är mänsklig, jag tror han är någon slags korsbefruktning, en hybrid, mellan Fantomen, en sån där stengargoyle och någon rysk akrobat från Tsvetnoy Boulevard. Fan vet om han inte måste ha lite kinesiskt blod i sig också. Vem är han? Finns han på riktigt?

St. Ana Katedral

Jag kom hem till Göteborg igår eftermiddag. Ett knappt dygn efter att Thåström klivit av scenen i Slottsskogen efter hans enda konsert i år. Man kunde fortfarande känna asfalten vibrera och sjunga lite dovt till följd av den energiurladdning en Thåströmkonsert innebär.

Luften var ännu lätt klibbig och oljig och små gnistor sprakade från naglarna då man råkade vidröra metalliska föremål som alstrat det energiöverskott från den urkraft som Thåström släpper lös och som sedan tar några dagar innan det jordas igen.

Det ska tydligen ha vart andra artister närvarande på samma ställe med uppgift att uppträda på samma scen. Vissa skulle tydligen till och med uppträda efter Thåström. Stackarna.

Som extranummer, innan han avslutade ensam med en akustisk version av Die Mauer, spelade han en nyskriven låt, St Ana Katedral som får våra förhoppningar om ett nytt Thåströmalbum att stiga som malariafeber i blodet.

Ingen kan göra en livekonsert som Thåström kan. Jag tycker ganska illa om de som inte förstått det än.

Snorungarnas säsong

Jag älskar sport. Ibland. I alla fall en del sport. Men det finns några skamfläckar. En av de största skamfläckarna har precis börjat sin säsong. Det är alla snorungar till fotbollsproffs. Oj, vad jag skäms å deras vägnar när jag ser dem.

Jag såg ett klipp från Newcastle - Arsenal igår. Men det kunde varit vilka proffslag som helst. Det är bara "de riktiga" fotbollsfansen som på allvar tror att det bara gäller andra lag än sitt eget. Problemet är att ledarna inom fotbollen försöker stävja snorungarna med hårda regler och auktoritära män som domare. Det är fel. Dom kan inte hantera såna situationer. Det blir helt fel. Fotbollen behöver titta mer på hur dagis och förskola arbetar eftersom de jobbar med samma klientel.

Fotbollen behöver 3-4 dagisfröknar på plan. De hade med lugn ton rett ut det hela...

- Nej, nej, nej, barn, inte bråka nu. Alla barn går nu och sätter sig i en ring därborta så kommer fröken Britt-Marie och sjunger Huvud-axlar-knä-och-tå med er. Nu är det Gervinho och Barton som bråkat så jag vill bara prata med dem. Alla ni andra har absolut ingenting att göra här. Du också Van Persie, gå bort till sångringen. Se så!
- Nu. Vad är det ni bråkar om? Skäms på er båda! Gervinho... nu försökte ju du fuska och låtsades bli fälld. Det var väl inte snällt?
- Nej, fröken.
- Och Barton, du vet ju att våld inte löser någonting...
- Men han började!
- Apapap, vad har vi sagt? Det spelar ingen roll vem som börjar. Det finns aldrig nån anledning att slåss.
- Nej, fröken.
- Och sen gjorde du precis som Gervinho och låtsades bli slagen till marken. Tycker du det var ärligt?
- Nej, fröken.
- Och vad är det som varar längst barn?
- ...ärlighet...
- Du också Gervinho, får jag höra...
- ...ärlighet, fröken...
- Duktiga pojkar, nu skakar ni hand och säger förlåt så kan vi fortsätta leka sen.
- Förlåt, Barton.
- Förlåt, Gervinho.
- Så så, kom här Barton så ska du få snyta dig innan vi fortsätter...

Vi skulle alla tycka det var upprörande och fel ifall vi delade ut bestraffningar och gula och röda kort till våra dagisbarn. Det är precis lika illa att dela ut det till våra fotbollsproffs, för precis som dagisbarnen så vet de inte när de gör rätt eller fel. Fotbollsproffs är, i likhet med dagisbarn, i en extremt egocentrisk fas i livet.

Det beror på deras pengar och uppmärksamhet i förhållande till hur lite de behöver träna och anstränga sig. Livet går för lätt för dem. Folk runtomkring sköter allt för dem, de är lediga typ 20 timmar om dygnet. Samtidigt rasar pengarna in på kontot och alla vill vara deras vänner och flickvänner. Hade de behövt träna som t.ex. gymnaster, skidåkare eller pingisspelare för att hålla sig i världstoppen hade vi sett betydligt ödmjukare fotbollsspelare. Vi hade sett idrottsmän.

Nu ser vi dagisbarn. Barnsliga, gnälliga, impulsiva, egocentriska, snoriga. Ge dem den uppfostran de så akut behöver.

Avsluta snyggt

Alla som någon gång spelat bordtennis och haft en matchboll är bekanta med begreppet "avsluta snyggt". Man vill helt enkelt sätta punkt för matchen på ett minnesvärt sätt.

Men det blir ju givetvis mycket mer minnesvärt när en av övermänniskorna i den superhjältesamling som kallas Kinesiska Bordtennislandslaget bestämmer sig för att avsluta med en spektakularitet.

Så nu när vi sett hur det kan göras kan alla vi vanliga människor sluta försöka och helt enkelt koncentrera oss på att vinna.

Högt ska det vara

För ett par dagar sedan stod jag uppe på färjans däck när den likt en smidig noshörning i en porslinsbutik smög in mot hamnen mellan de små öarna och klipporna. Då de första bebodda klipporna dök upp ur vattnet tänkte jag på Plura:

Jag är så långt västerut det går
Jag är på fingertoppen av handen

Det är fina rader, de tjänar som en utmärkt ingång i den långa, vindlande, tillbakablickande, kontemplerande Blues för Bodil Malmsten. Den innehåller många fina rader, men Plura behöver inte alltid fina rader. Han kan konsten att komma undan med rader som:

Jag åt lite fisk till lunch
Det var rester som jag värmde

Vissa har den där förmågan. Nyss hörde jag Morrissey sjunga Something is Squeezing My Skull. Bäst blir den då han upprepar samma fras om och om igen, i en minut. Det kräver kanske ingen stor textförfattare, men det kräver sin sångare att kunna hålla frasen vid liv. Och då menar jag inte att han behöver kunna träffa höga C eller kunna sjunga perfekt legato. Det är något annat. Jag vill bara höra mer och mer, han ökar frekvensen på upprepandet och alla nervbanor i hjärnan börjar spraka av urladdningen.

Men så är ju Morrissey också en särdeles begåvad sångare. Han är givetvis en särdeles begåvad textförfattare också, missförstå mig inte, men har man stått för en sådan sångprestation som han gör i sin cover på Paul Weller's That's Entertainment, då överskuggar det lätt mycket annat. Den har följt med mig i många, många år nu och det är den låt jag mest uppskattar att höra på öronbedövande ljudvolym. Jag ska ta reda på varför.