Idiotvind

Christopher Hitchens död

2011-12-16T11:13:00.003+01:00

Christopher Hitchens avled igår av en lunginflammation till följd av den strupcancer han drabbades av för drygt ett år sedan.

Nu finns han inte längre. Jag tror inte han är på Elysions sälla jaktmarker, jag tror inte några valkyrior kom och hämtade honom till Valhalls ölstugor, jag tror inte han kommer återfödas som en räka, pudel eller börsmäklare. Jag tror inte heller att han befinner sig i någon skärseld eller brinner i några eldar medan en rödhudad man med horn i pannan springer och petar på honom med en treudd.

De flesta tror inte heller på det mesta av det där. Det är som en vis man sa en gång: Vi är alla ateister gällande de allra flesta gudar. Vi ateister går bara en gud längre.

Men trots att vi aldrig kommer få träffa Hitchens på något moln efterlämnar han mängder med läsvärt och tänkvärt som kommer berika oss människor som finns kvar. Och tusentals människor som tack vare honom lärt sig se genom de lögner de indoktrinerats med sedan barnsben. Eller de lögner som även vi vuxna matas med, som t.ex. om den falska, förskräckliga Moder Teresa.

Christopher Hitchens tog upp kampen mot tillbakasträvandet och fördummandet av mänskligheten med ett sylvasst intellekt, en lika vass penna och en ännu vassare tunga. Han kommer vara otroligt saknad i en värld där kunskap och förnuft står under ständig attack från religionens lögner.

Muramatsu

2011-11-16T15:46:00.003+01:00

Första gången Idiotvind skrev om den japanske deffen Yuto Muramatsu var den sjunde augusti 2009. Då var han 12 år och hade precis dykt upp på Hong Kong Junior Open och skrällt till det ordentligt.

Nu har det gått ett par år, Muramatsu har hunnit bli 15 och tidigare i veckan blev han den enda spelaren som lyckades vinna en match mot Kina i Junior VM:s lagturnering. Här är en direktlänk till matchen.

Japan fick nöja sig med silvret både på dam- och herrsidan efter att deras världsettor, Kasumi Ishikawa respektive Koki Niwa, misslyckats att leverera i finalspelet. Men de hade båda ett tungt ansvar på sig och ännu mer betydelsefullt, kineserna är så sjukt bra.

För Sverige imponerade damerna med en fantastisk seger mot Ryssland medan herrarna var en liten besvikelse efter en tung förlust mot Ryssland. Men, som den kosmopolitiska och fullständigt opatrioska blogg Idiotvind är, deppar vi inte det minsta över Sveriges tillkortakommanden utan gläds istället med Indien som tog sig till en historisk semifinal.

Singelspelet är igång och jag sticker ut hakan och tror inte Kina har fyra spelare i semifinal varken på dam- eller herrsidan...

Junior VM

2011-11-13T10:26:00.000+01:00

En av årets höjdpunkter är alltid Junior VM. Turneringen som ger en liten bild av hur framtiden kommer att se ut. Den brukar se lite kinesisk ut. Hur som helst, JVM börjar idag!

Turneringen spelas i Bahrain och åldersgränsen går vid de som är födda 1993. Det är alltid intressant att se vilka spelare de stora nationerna väljer ut, ifall det blir de äldsta och de bästa eller ifall lite yngre spelare får chansen.

Kina lämnar som vanligt flera av sina bästa hemma (de skulle t.ex. kunna ha med Yan An, semifinalist i China Open efter segrar över bl.a. Wang Hao och Xu Xin) och kommer till Bahrain och lagspelet med:
Lin Gaoyuan (1995, rankad 2 på u18-rankingen)
Song Hongyuan (1995, rankad 5 på u18-rankingen)
Zheng Peigeng (1996, rankad 13 på u18-rankingen men nummer 1 på u15)
Wu Jiaji (1995, rankad 4 på u18-rankingen)

Alltså två vänsterhänta handskaksspelare, regerande juniorvärldsmästaren Song och förra årets silvermedaljör Lin som slog igenom i Korean Open med en final och segrar mot bl.a. Patrick Baum och Oh Sang Eun. Och så två högerhänta pennfattade rpb-spelare, Wu Jiaji, semifinalist förra året och så världens bästa 15-åring, Zheng Peifeng. För övrigt har Kina 12 av de 15 högst rankade på 15-rankingen.

Finalseedade Japan kommer med en underbart charmig och spännande trupp som bl.a. utgörs av juniorvärldsettan, morgondagens Matsushita och Jörgens baneman från SOC:
Koki Niwa (1994, 1 på u18-rankingen)
Maharu Yoshimura (1994, 7 på u18-rankingen)
Yuto Muramatsu (1996, 17 på u18-rankingen, 3 på u15-rankingen)
Asuka Sakai (1996, 27 på u18-rankingen, 4 på u15-rankingen)

Ett tungt ansvar vilar på Koki Niwa, åtminstone om de ska kunna hota Kina och han visade tidigare i höst att han var en hårsmån vassare än Lin och Song. Men Yoshimura visade klass i Stockholm då han slog Jörgen och superdeffen Muramatsu har visat att han kan slå klasspelare. Kina känner sig nog inte helt säkra på lagsegern.

Korea, seedade fyra, känns inte lika starka som de gjorde för några år sedan när Kim Min Seok, Seo Hyun Deok och mina andra favoriter var med. Frankrike har ett spännande lag och är tredjeseedade med Robinot, Gauzy, Flore och Lorentz, rankade 8, 9, 18 och 20 på u18-rankingen. Fantastiskt imponerande och givetvis helt outstanding i Europa.

Sverige är seedade som åtta bakom, förutom de ovan nämnda; Taiwan, Belgien och femteseedade Indien som har en intressant generation på gång. Lite oturligt verkar svenskarna få möta niondeseedade Ryssland i sin första match (om de slår Bahrain idag...) och vid en eventuell vinst blir det Japan. Tuff lottning men intressanta värdemätare. Sverige ställer upp med:
Hampus Söderlund (1994, 38 på u18-rankingen)
Anthony Tran (1993, 93 på u18-rankingen)
Viktor Fredriksson (1993, 112 på u18-rankingen)
Carl Ahlander-Johansson (1996, 150 på u18-rankingen, 31 på u15-rankingen)

Idiotvind kommer följa JVM med stort intresse!

Sepak Takraw

2011-11-12T20:16:00.000+01:00

När man tänker på det är det ju helt sjukt egentligen. Att svenska sportnyheter bara visar fotboll, hockey och speedway när det finns sporter som bordtennis och Sepak Takraw.

Jag tycker det är så svårt att förstå varför svenska folket hellre ser snedsparkande fotbollsspelare som alla drömmer sig någon annanstans medan orangutanger slåss på läktaren, hockeyspelare som slår och tacklar varandra till invalider och gubbar som kör runt, runt i lera på mopeder än ser akrobater med övernaturlig bollkänsla som i bordtennis och det här:

Bordtennis är skoj

2011-11-11T12:44:00.003+01:00

Vilken tur man har att man blir sjuk just när det är World Cup. Idag kan man se bordtennis på itTV klockan: 13:30, 14:15, 15:00, 15:45, 16:00, 18:15 (vad hände där?? en dryg timmes abstinens), 19:00, 19:45, 20:30 och 21:15.

Uppgiften för de 16 spelarna som är aktiva under helgen: bjuda på en lika bra match som Ma Long och Ryu Seung Min gjorde förra helgen. Gamle Ryu tillbaka i gammal OS 2004-form och Ma Long tillbaka i gammal fin fantomform.

Förresten så var matchen mellan Xu Xin och Kim Min Seok nästan lika bra. Det var lite skillnad att ena dagen se Xu Xin bjuda på millenniets överkörning mot Bastian för att nästa dag pressas till en femsetare av en 19 år gammal korean. Gapet mellan Europa och Asien kunde inte ha demonstrerats tydligare.

Och ärligt talat, jag vet att vi är många som drar en forehand runt nät lite då och då och vi blir alltid lika stolta när vi gör det. Men hur många, med handen på hjärtat, har dragit en forehand runt nät från backhandhörnet Xu Xin-style, från en position 4-5 meter vid sidan av bordet? Och till på köpet fått det att se helt självklart ut...

Det är något högst omänskligt över honom.

Årets uppstuds

2011-11-06T13:26:00.000+01:00

Alltså, Xu Xins attack vid 9-0... det kan vara min favoritpoäng 2011.

Men det är, som man brukar säga när en kines förlorar, roligt för bordtennisen att Ovtcharov lyckas slå Wang Hao. Ma Lins förluster mot dussinspelare säger ingenting om att omvärlden närmar sig Kina. Bara att Ma Lin närmat sig omvärlden. Eller snarare kraschlandat i omvärlden.

Samtidigt visar Ovtcharovs glädje direkt efter vinsten hur lång väg det är kvar. Vad han egentligen har gjort är att ha kvitterat lagsemifinalen i World Cup till 1-1. Hans reaktion är dock i nivå med att ha vunnit en mästerskapsfinal. Den är emellertid fullt förståelig.

Särskilt med tanke på den vansinniga förnedring lagkamraten Bastian Steger senare drabbades av mot Xu Xin. En sådan brutal överkörning där världsåttan bara släpper 10 poäng till nummer 20 i världen, var av ett är ett bortskänkt poäng vid 10-0 i andra, skapar direkt uppståndelse i bordtennisvärlden.

Men den där forehanden av Xu Xin på Bastians långa serve vid 9-0. Jag kan inte låta bli att gapskratta när jag ser den. Det är den optimala förnedringen och den optimala briljansen sammanflätat i ett och samma ögonblick.

Final mot Sydkorea om en halvtimme. Nu hoppas och tror jag att Ma Long och Xu Xin får sköta det här...

En störtande och en stigande stjärna

2011-11-06T02:51:00.000+01:00

Hur dålig är egentligen Ma Lin nu?
Och varför får han fortfarande vara med överallt?
Kan han fortfarande ha chansen att få spela OS?

Och hur bra är egentligen Xu Xin nu?
Varför får han inte vara med överallt?
Kan han verkligen inte få chansen att spela OS?

I fredags började World Team Cup för de bästa lagen. Kina mot Ryssland. Ma Lin mot Kirill Skachkov. Ryssen vann 11-7, 11-7, 6-11, 11-7.

Sedan var det dags för dubbel. Man tycker att kinesiska landslagsledningen borde ha hissat en varningsflagg efter att Ma Lin/Wang Hao fick stryk mot svenskduon Karlsson/Karlsson för några veckor sedan. Men de fick en ny chans. 13-11 till Kuzmin/Skachkov i femte avgörande och 2-1 till Ryssland.

Lyckligtvis, för Kina, gjorde Wang Hao och Ma Long sitt jobb i sina singlar och körde över ryssarna.

Till semifinalen petades Ma Lin och Xu Xin släpptes lös i hagen. Han gav Baum 18 poäng och därefter fick formstarke Steger 6, 1, 3. Det är galet. Samtidigt förlorade OS-klara Wang Hao mot Ovtcharov.

Men jag vet inte vad som är mest galet. Att Ma Lin är så fruktansvärt dålig - under hösten har han nu fått stryk av Alexey Liventsov (första omgången i China Open), Quentin Robinot (första omgången i SOC) och nu Skachkov. Eller att han fortfarande blir uttagen. Eller att Xu Xin är så överjordiskt, overkligt bra.

Bra musik eller pervers Dylanhumor?

2011-11-04T23:11:00.003+01:00

Om jag samlade 100 Dylanfans i mitt hem och gav dem 100 gissningar var, så är jag ändå helt säker på att ingen av dem skulle kunna lyckas gissa vilken låt, framförd av Dylan, som har flest antal spelningar i min Windows Media Player.

Men egentligen borde det inte vara så konstigt, låten är helt sabla, glimrande fantastisk! (Den är faktiskt bara delad 1:a på listan över mest spelade Dylanlåtar tillsammans med Floater (Too Much to Ask) (mest spelad av alla låtar är Billy Bragg - Walk Away Renee)).

Albumet man hittar den på, Dylan (1973), har kallats Dylans sämsta. Det påstås att Columbia Records släppte skivan som en hämnd för att han bytte skivbolag till Asylum Records. Dylan ville inte att skivan skulle släppas och enligt Allmusic.com är det lätt att förstå varför. De avslutar sin recension med att skriva: "only die-hard fans with a perverse sense of humor will find the record worth a listen."

Ok.

Jag älskar nästan varenda låt. Visst, skivan består av coverlåtar, vissa underligt valda, ljudkvalitén är risig och allt är slarvigt gjort. Låtarna är inte seriöst inspelade. Det är bara tagningar som gjorts för att testa studioutrustning och inställningar, inspelningar gjorda på skoj. Men det är ju i allt detta charmen ligger.

Dylan sjunger fantastiskt, bandet är perfekt i bakgrunden och så den där kören som i Mary Ann ger en fantastisk, klassiskt skimrande julstämning. Dylans version av The Ballad of Ira Hayes har jag hyllat flera gånger här på bloggen, I Can't Help Falling in Love är underbar och likaså Spanish is the Loving Tongue.

Men låten som toppar Dylanlistan nu är den traditionella amerikanska visan Lily of the West. Det pigga tempot som sätts upp av den nätta, lätta gitarren och stöttas upp av de tassande trummorna medan en fullkomligt fantastisk bas travar med.

Visan härstammar från Irland och har en sådant där antikt skimmer över sig som gör att den passar Dylan så bra. Ingen kan väcka liv i gamla folkvisor så som Dylan kan. Han sjunger orden med en sådan lätthet, de bara trillar ut, rinner fram. Det är oemotståndligt.

Ibland funderar jag på om det är Flora, denna Lily of the West, som Dylan hade i tankarna när han skrev Lily, Rosemary and the Jack of Hearts:

Lily was a princess, she was fair-skinned and precious as a child
She did whatever she had to do, she had that certain flash every time she smiled
She’d come away from a broken home, had lots of strange affairs
With men in every walk of life which took her everywhere
But she’d never met anyone quite like the Jack of Hearts

Mitt och ditt och vårt

2011-11-02T00:34:00.002+01:00

Det har blivit lite av en hjärtefråga här på Idiotvind att försvara musiker som i sin musik använder sig av musik och text som tidigare skrivits och använts av någon annan. Här om dagen var det Laleh som, efter att ha lyckats göra något jättefint av något så uselt som en Tomas Ledin-låt, fick skäll för att hon använt en melodi från filmen Midnight Express (1978).

För en del anses det mindre imponerande att ta en melodi från en film från 70-talet, smälta samman den med en Tomas Ledin-låt och få det att fungera, än att knåpa ihop en "egen" liten melodi. För andra är det ekonomin som är problemet.

- Vem ska få pengarna? Det är ju inte hennes melodi? Tänk om hon tjänar pengar på någon annans melodi? Låtstöld! Plagiat! Bedrägeri!

Den personliga äganderätten, som tycks vara något av en religion i vår kapitalistiska tidsepok, har alltid stuckit mig lite i ögonen. Vissa saker tycket jag att det är jättefint att jag har en personlig äganderätt över, t.ex. min tandborste. Att äga musik känns dock inte lika logiskt.

Musiken vi hör idag är såklart resultatet av en tusenårig process där gamla låtar förändrats och förnyats, influerat och inspirerat nya kompositioner. Att hävda sin egen rätt i det lilla ögonblick av processen man självs deltagit i känns minst sagt egoistiskt. Vill man ha sina melodier och sin musik för sig själv kanske man borde tänkt på det innan man spelade in den, tryckte den på skivor och sålde den över hela världen under massiv marknadsföring.

Kapitalismens profitintressen har funnit ett vinstintresse i musikens kraft och slagit sina stålklor djupt i dess själ. Men jag hoppas att framtida generationer ska kunna fortsätta njuta av musikens konst utan att den begränsas av upphovsrätter. Och att framtida artister ska kunna skapa musik utan rädslan över att anklagas för låtstöld.

Om en dålig Ledinlåt och musiken till en gammal film samverkar till att en ny fin låt föds i händerna på en duktig artist. Vem förlorar egentligen på det? Är vi inte alla lyckliga vinnare?

Indoktrinering i svenska statens namn

2011-10-27T13:01:00.003+02:00

Det sägs att när man blir gammal minns man saker som skedde för längesen men glömmer sånt som hände igår. Jag är i det stadiet nu. Idag dök det upp minnesbilder hos mig från de första åren i skolan. Hur vi blev undervisade om det "heliga landet". Vi fick göra palmer och små hus i vitt papper och lärde oss att uppe på de platta taken torkade de vindruvor och fikon. Det var ett paradis, det heliga landet.

Nu tänker ni säkert lite förvånat att ni inte hade någon aning om att jag är en bit över 100 år och gick i skolan på 1800-talet. Men så är det inte. Jag pratar om 80-talet. 1980-talet alltså.

Vi fick lära oss om Jesubarnet som föddes i det heliga landet under en lysande stjärna. Om hur han föddes då hans föräldrar tvingades färdas från Nazareth till Betlehem för att skatteskriva sig eftersom det var där hans ättling David hade levt. Vi lärde oss det som sanningar. För oss barn var det en historielektion. Jag var för liten för att lägga ihop två och två (bokstavligt talat) och därför räckte jag aldrig upp handen och undrade:

- Men fröken, David levde ju tusen år innan Josef. Varför tvingade den romerska kejsaren Josef att färdas till Betlehem p.g.a. en släkting som levde ett millennium tidigare? Min pappa är ju inte folkbokförd där hans vikingaförfäder levde?

Jag förstod ju inte att det var en vanlig farbror som skrev ner den där sagan flera hundra år efter att den påståtts ske och att han var tvungen att få Jesus till Betlehem för att det skulle stämma överens med gamla legender.

Det blir lite lättare att förstå att folk blir fast i religiösa uppfattningar när den svenska staten indoktrinerar sina unga medborgare på det sättet innan det har utvecklat ett reflektivt och logiskt tänkande. Jag kan tänka mig att det bidrar till att folk har svårt att förstå varför det lever elaka araber i det heliga landet dit herren förde sitt heliga folk genom ett hav som delade sig för dem.

Kanske hade jag också varit fast i sådana föreställningar om det inte varit för mitt dåliga minne. Jag hade helt glömt bort vad min första fröken lärde mig. Fram tills idag har min hjärna guidats av de lektioner i historia och källkritik som jag genomgått på senare år.

Därför ser jag nu Bibeln som den brutalt historiskt inkorrekta, på hundratals ställen motsägelsefulla samling sagor och myter som berättats i århundraden innan de slutligen skrevs ner och som för det mesta härstammar från andra religioners myter. Och jag ser inget rättfärdigande i den israeliska statens bestialiska övergrepp mot palestinierna på ett landområde som inte är mer heligt än någon annan plats.

Jag hoppas inte dagens svenska barn utsätts för samma stigmatiserande och framförallt skamligt felaktiga undervisning. Några av dem kanske har bra minne. Min bror har bra minne. Men så är han också lite förvirrad. Stackaren.

Cold Irons Bound

2011-10-25T16:40:00.000+02:00

Christiana: But, sir, said she, what is this pill good for else?

Mr. Skill: It is a universal pill; it is good against all the diseases that pilgrims are incident to; and when it is well prepared, it will keep good, time out of mind.

Texten är från The Pilgrim's Progress skriven av engelsmannen John Bunyan och utgiven 1678. Boken skrevs då Bunyan satt fängslad för att predika utan kyrkans tillstånd.

Om man därifrån hoppar 319 år fram i historien och samtidigt över Atlanten, från de vindpinade brittiska öarna till Miami vid Floridas solbadande kust finner man en f.d. världsartist i färd med att spela in ett nytt album. Året är alltså 1997 och det var åtta år sedan mannen i Criterias Recording Studio i Miami hade en framgång med ett album. Sen dess har han släppt ett fiaskoalbum, två skivor med bara coverlåter, en unpluggedkonsert och sagt i en intervju:

"There was a time when the songs would come three or four at the same time, but those days are long gone...Maybe a person gets to the point where they have written enough songs. Let someone else write them."

Men nu sitter han här ändå med en samling nya låtar. En överlevande legend från 60-talet. Han har bestämt sig för att kalla albumet för Time Out of Mind. Kanske inspirerad från Bunyans The Pilgrim's Progress. En av låtarna har han valt att kalla Cold Irons Bound. Kanske är det ännu en slump men kanske hade han läst Bunyans The Pilgrim's Progress:

Christian: ...you must also own Religion in his rags, as well as when in his silver slippers; and stand by him, too, when bound in irons, as well as when he walketh the streets with applause.

Det är svårt att bestämma sig om det är musiken eller texten som är mest kaotisk i Cold Irons Bound. Det låter som om han kompas av ett laglöst rövarband vars vägran att infinna sig i allmängiltiga takt- och rytmregler är total. Texten ger samma känsla av att saker och ting har sprungit loss från all kontroll och börjar med att proklamera: "I'm beginning to here voices and there's no one around."

Han står begravd upp till midjan i en dimma som tycks lika tjock som lera, Chicagos vindar har slitit honom i stycken och himlen är full av moln av blod. Och så är han "twenty miles out of town in cold irons bound".

Tanken på att samme man för några år sedan såg sig slut som låtskrivare känns avlägsen då låtarna på Time Out of Mind spelas upp. Utstrålande konstnärlig kreativitet i sina mest koncentrerade form. Albumet belönades med en amerikansk Grammy för årets album och Cold Irons Bound fick priset för Best Rock Vocal Performance. Det kan vara så att ett frö till albumet och kanske också till föredettingens comeback såddes mer än 300 år tidigare innanför Bedford County Gaols fängelsemurar.

Isoleringens tortyr

2011-10-20T22:19:00.003+02:00

Nu har jag försökt klara mig flera veckor utan internet. Jag har dock inte lyckats. Inte alls.

En liten bit av mig har dött. Den kommer aldrig tillbaka. Jag är inte längre den man jag en gång var. Den gnista som förr kunde skymtas i ögonvrån har slocknat. Syns aldrig mer.

Vad gör man när kontakten till omvärlden brutalt bryts?

Människor reagerar säkert olika. Personligen började jag, efter några dagar i ett apatiskt tillstånd, städa och organisera bland 4 623 filer uppdelade i 269 mappar som alla ligger samlade i den gemensamma mappen "Bob Dylan - Bootlegs". Det har varit en salig röra där.

Men inte ens en så behjärtanvärd och spartansk sysselsättning kan genomföras helt utan internets hjälp. Tillslut kom jag till en punkt där felbetitlade filer och mapper kräver en rådfrågning på bobsboots.com för att rättas till, där nya filer behöver laddas ner för att komplettera ofullständiga mappar och där omslag till alla de olika bootlegskivorna behöver införskaffas.

Jag skulle kunna ha tagit olyckan som drabbat mig på ett annat sätt. Jag läser om Richard Swinburne, professor emiritus på Oxford University. Han menar att lidande är något bra, vi som drabbas, vi drabbas av en anledning, vi behöver det. Allt är en del av guds plan. Swinburne påstod bl.a. i en TV-debatt att Nazitysklands etniska rensning gav judarna en lysande chans att visa prov på hjältedåd och ädelmod.

Tyvärr är jag inte ond och dum i huvudet som Swinburne, så jag klarade inte av att ta det perspektivet. Det gjorde inte hans debattmotståndare heller som svarade: "May you rot in hell".

Man kan fråga sig hur en professor på Oxford kan vara helt frikopplad från mänskligt tänkande. En stor del av svaret finner man då man får reda på att han är professor i teologi och att hans arbete bl.a. gått ut på att bevisa guds existens och Jesus uppståndelse. Oxford borde kunna använda sina forskningsmedel till något riktigt istället för att slänga bort pengarna på en pajas som hyllar död, lidande och sagor.

De skulle t.ex. kunna stötta de som jobbar för att förenkla och förbättra internetåtkomsten i Norge. Det hade varit ett betydligt mer konstruktivt och sunt sätt att använda sina resurser.

Bordtennis och kosmopolitism

2011-09-27T13:01:00.000+02:00

Det är fortfarande mycket snack om att det är tråkigt med alla kineser i topp. Och hur tråkigt det är att se två kineser mötas. Att det inte är lika spännande som när spelare från olika nationer möts.

Det är klart att vi alla hoppas på större konkurrens i världseliten, men den som säger att ett kinesmöte är tråkigt efter att ha sett finalen i Austrian Open är ju dum i huvudet. Alltså, jag menar, riktigt, riktigt dum i huvudet. På riktigt. Även om man bortser från spelet, som är på en helt annan nivå än vad spelare från andra nationer kan prestera, så är matchen fylld av en fantastisk dramatik. Vinnarviljan kokar som isländska gejsrar hos spelarna och det är inte ofta vi får se så mycket känslor i bordtennis som under skiljesetets alla skiljebollar och matchbollar. Det i kombination med en pingis spelad av människor med superkrafter...

Den som hellre sätter sig och ser på mycket sämre pingis bara för att spelarna har en annan nationalitet. Han borde få sitt huvud ordentligt undersökt.

Vad är ert problem? Helt allvarligt talat. Nationalismen är så 1800-tal, kan vi inte lägga den åt sidan? Det är bara perspektivlösa tomtar med trånga hjärnor, som Jimmie Åkesson, som klamrar sig fast vid såna gamla rostiga föreställningar.

Ni är alla jättevälkomna in till oss här på Café Cosmopolite, här bryr vi oss inte så värst mycket om de gränser som existerat på sin höjd i 100 år i människans 200 000 år långa historia. Ni skulle trivas här, vi har både gin och magnecyl och våra drömmar rinner genom flaskornas hals ungefär som toner i en gråtande vals. Hade alla betraktat sig som i första hand världsmedborgare, som kosmopoliter, då hade de allra flesta bekymren här på jorden försvunnit direkt.

Och så hade alla kunnat uppskatta den pingis som rör sig ett par snäpp över världsklass.

Dags för revanch

2011-09-22T11:30:00.000+02:00

Jag läser i skvallerpressen att vår statsminister här om dagen var på en bjudning på en svenskdriven restaurang i New York där "lyckade svenskar" var inbjudna. "Lyckad" står i dagens samhälle för känd och rik, det har ingenting med kompetens eller bedrifter att göra. Så Marie Serneholt, Per Gessle och en modebloggerska var bjudna.

Vart fjärde år, när det är dags att rösta, hoppas jag finna en blivande statsminister som hellre står uppför de "misslyckade svenskarna" än minglar i New York med de "lyckade". Men staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt längre. De minglar tillsammans på New Yorks lyxkrogar.

Men jag har gett upp. Jag försöker bara stänga det ute, jag lyssnar på Nick Cave och följer Austrian Open istället och låtsas som ingenting. Det irriterar mig något vansinnigt, fast på ett annat plan, att Kenta alltid lottas mot de toppseedade direkt i andra omgången. Men den här gången ser jag fram emot revanchmötet med Ma Lin. Flashbacks från deras möte i Yokohama 2009 slår till på samma sätt som gamla minnen spökar hos Jason Bourne. Jag har inte kommit över den förlusten än.

"Et j'ai repris mon arme..."

2011-09-15T21:06:00.000+02:00

Jag älskar gammal musik. Det finns så mycket historia, så många levnadsöden inflätade i sångerna. Jag kom att tänka på det då jag hörde Leonard Cohen sjunga The Partisan. Han är en kosmopolit. En rotlös poet, omöjlig att härleda.

Jag tycker, eller kanske vill tycka, att det är något väldigt europeiskt över honom. Men det var i Kanada han föddes, sju år innan Dylan föddes, ett år innan Elvis. Å andra sidan är hans judiska mamma från Litauen och hans judiska farföräldrar från Polen. Så han har Europa i sig. Han slog igenom som författare och poet långt innan han blev ett namn inom musiken och levde under en längre tid, innan sitt musikala genombrott, på den grekiska ön Hydra.

Hela mänsklighetens liv, historia och kultur tycks livs levande i hans musik. Kanske är det därför The Partisan låter så bra då han framför den. En visa skriven av Anna Marly och Emmanuel d'Astier de la Vigerie i London 1943, om den den franska motståndsrörelsen under Nazitysklands ockupation.

Anna Marly föddes Anna Yurievna Betulinskaya i en rysk aristokratisk familj i St Petersburg under Oktoberrevolutionen 1917. Hennes pappa arresterades och mördades 1918 som en "fiende till revolutionen" och familjen flydde via Finland till Frankrike. Som ung jobbade hon som balettdansös på den ryska baletten i Monte Carlo. Men hon visade tidigt upp en musikalisk talang, undervisades av ryske kompositören Prokofiev och började snart uppträda i Paris. "Jag var en pionjär" har hon sagt "ingen sjöng med gitarr då, det fanns ingen Elvis".

Då nazisterna ockuperade Frankrike flydde hon till London. Där skrev hon kamphymnen Chant des Partisans, som blev motståndsrörelsens populäraste sång. Under en period fungerade den som Frankrikes inofficiella nationalsång då La Marseillaise var förbjuden av nazityskarna. Därefter skrev hon också musiken till La Complainte du Partisan.

Texten skrevs av den franske frihetskämpen Emmanuelle d'Astier som efter kriget blev inrikesminister i en övergångsregering. Senare översattes texten till engelska av den amerikanska låtskrivaren Hy Zaret, mest känd för sin medverkan i skapandet av den storslagna Unchained Melody.

Leonard Cohen hade sjungit sången sedan han var liten och 1969 spelade han in den med sin engelska text, men smög alldeles ljuvligt in en av de franska originalverserna i sin version. Han har sagt att han en dag slogs av tanken att kanske var det musiken som störtade nazisterna. Och han sjunger och ser ut som om han var en av de kämpande partisanerna.

When they poured across the border...

Broderns revanch

2011-09-15T02:06:00.001+02:00

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg där jag sågade många europeiska pingisfans favorit Tiago Apolonia. Så här lät det då. Kärnan i inlägget var att Apolonia må spela en publikfriande men ack så ineffektiv bordtennis. Européer som är besatta av spelare med en "skön träff" uppskattar det men glömmer att det finns mängder med asiater som spelar en betydligt rakare och effektivare bordtennis.

Och så skrev jag:

Och ja, jag vet att Kenta Matsudaira var chanslös mot honom i Österrike. Men något var fel. Kenta träffade inte bollen. Han är fortfarande ung, fem år yngre än Apolonia. Hör mig när jag säger att han kommer få sin revansch. Många gånger om.

Jag vet att det inte är riktigt samma sak, men här om dagen mötte Apolonia Kentas klart lägre rankade bror, Kenji Matsudaira. Jag får nöja mig med det i väntan på Kentas revanchmöte:

Japansk effektivitet - Europeiskt finlir: 11-6, 11-6, 11-3.

Ifall ni tycker det är lite obehagligt att se kadavren av påkörda igelkottar och grävlingar längs vägarna ska ni inte se det här klippet. Det är en brutal överkörning. Första setet och tredje setet finns också att se. Här är det andra:

Tre år fyllda

2011-09-14T16:26:00.000+02:00

Jag glömde min bloggs födelsedag. Hur som helst är min blogg nu tre år. Inte illa.

Det var svindlande längesen jag var inne på Bloggtoppen för att se hur långt jag har kvar till just bloggtoppen. I början studerade jag flitigt toppbloggarna för att få inspiration och lära mig hur man gör. Men jag kände mig aldrig bekväm med shoppingredogörelser och dagens-outfit-bilder.

Tvåa på dagens bloggtopp är Pernilla Wahlgren. Hur ska jag kunna konkurrera med det? Det är klart varenda svensk vill in och läsa om när Pernilla shoppar kläder, hälsar på sin bror och lanserar sin egen kokbok, "Pernillas Jul". Eller, man får inte läsa det så mycket som att se det. För något man slås av när man besöker Pernilla Wahlgrens blogg är hur mycket bilder det är. Stora bilder. Jag räknar till 37 bilder i de senaste 4 inläggen. Ibland har hon klämt in en rad mellan bilderna.

Jag övervägde att driva med Pernillas blogg genom att göra ett reportage från China Open med massa jättelika bilder och bara några enstaka skrivna rader. Wahlgren möter Idiotvind, liksom. Men det föll ju på sin egen orimlighet. Pernilla skulle aldrig skriva om något så avlägset från sig själv som en bordtennistävling i Kina. Toppbloggarna har en sak gemensamt. Sitt osvikliga intresse för och fokus på sig själva.

Nu vill jag dock klargöra att jag inte är avundsjuk på hennes sex-siffriga besökarantal. Jag är stolt över mitt tre-siffriga. Jag inser att jag vänder mig till en intellektuell elit, en högst begränsad skara människor som tagit steget från pekbokstadiet. Som vågar ta sig an textstycken som består av flera meningar i sträck. Intellektuella människor, men samtidigt udda. Folk som hellre läser om och hör Nick Cave eller ser lite bordtennis än ser bilder när Pernilla Wahlgren provsmakar choklad och shoppar barnkläder.

Konstiga är vad vi är.

Övermänsklighet och barnsligheter

2011-09-13T13:35:00.000+02:00

Det var en fullständigt makalös, magisk, overklig, TV-spelsliknande tennis i nattens US Open final mellan Djokovic och Nadal. Publiken var i fullständig extas. Jag får rysningar av att se idrott på den nivån. Bollduellerna bara fortsatte och fortsatte trots att det borde varit avgjorda både en och två och tre gånger.

Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra. Hade tennisfansen varit som fotbollsfansen hade vi idag vaknat upp till miljontals vansinniga människor som på fullt allvar argumenterade för att Djokovic egentligen inte är så bra, men han fuskar och är i nån slag komplott med internationella tennisförbundet som ser till att han får bra lottning och domare som dömer till hans fördel. Spelet hade det inte talats så mycket om.

För så gör de faktiskt, fotbollsfansen. Det är sant! Annars helt förnuftiga människor kan blunda för och förneka briljansen i sporten de säger sig älska bara för att utövarna har fel tröjor på sig. Det är häpnadsväckande.

Jag har format en hypotes som går ut på att det har att göra med att tennisspelare inte representerar en klubb, knappt heller ett land, utan mest ett klädföretag. Ungefär som cyklister som kör för sin sponsor, gärna nån bank. Kanske hindrar det att den där slumrande, primitiva, nationalistiska DNA-molekylen, som vissa människor tycks bära på, ska aktiveras likt en överlevnadsinstinkt. Ingen skulle väl tatuera in Saxo Bank på axeln, hata AG2R La Mondiale passionerat och bestämt hävda att Cancellara är en överskattad medioker cyklist eftersom han nu kör för Leopard-Trek?

Hur som helst är lyckligtvis inte tennispubliken som fotbollspubliken och en hel tennisvärld står upp utan bitterhet och avundsjuka och applåderar både Djokovic och Nadal. Det är synd och skam att fotbollsspelarna aldrig kommer få uppleva samma hedersbetygelse. Där kan du bara bli uppskattad av dina egna fans, resten kommer avsky dig ju bättre du blir.

Fotbollen är nationalismens starkaste strömningar upphöjt i tusen.

Alla som uppskattar fotboll borde givetvis älska hur t.ex. Xavi, Iniesta & Co rullar upp en backlinje på samma sätt som tennispubliken uppskattar hur Nadal hinner upp en makalös stoppboll. Men det fina med sporten fotboll har glömts bort till förmån för någon muterad art av främlingsfientlighet - främlingar i fel tröjor, missunnsamhet, besserwissrighet, svartsjuka, hat och inget annat än ren barnslighet. De borde, precis som fotbollsspelarna själva, snyta sig och växa upp.

Lyckligtvis kan vi alla tillsammans njuta av gårdagens finalen. Det finns ingen plats för barnsligheter här. Bara beundran.

Finale hommes : quels coups !

Lidandets asgamar

2011-09-11T12:09:00.003+02:00

Vilka ljuva tider det är för kvällspressen. Inte nog med att ett flygplan med ett helt hockeylag störtar. Till på köpet var det en folkkär svensk idrottsstjärna med på planet. "Här säger Livs änka farväl till sin make" skriver Aftonbladet som rubrik tillsammans med en bild på den stackars kvinnan. De gnuggar händer, njuter, vältrar sig i eländet.

"Åh, så härligt", suckar de över alla klick de får på en sån rubrik, alla vill ju in och tycka synd om stackaren. Och så många lösnummer det säljer. Vad nöjd fotografen måste varit när han tog bilden på den sörjande framför en minnesbild på hennes make. Han fick säkert en liten bonus. Det är glada dagar för massmedians alla asgamar.

Inte nog med det.

Det är ju 10 år sedan attackerna mot World Trade Center. Det ger ju en ursäkt i att damma av alla gamla bilder från katastrofen och rulla runt i sorg, elände och lidande likt grisar rullar runt i svinstians gyttja. Det är inga nyheter, bara en härlig nostalgi i död och förstörelse. Sånt säljer.

Jag skulle hellre gnaga fingrarna av mig än lyfta kameran och ta en bild på någon som för bara dagar sedan förlorat sin man och pappan till sina barn. Att sedan sälja bilden till Aftonbladet för publicering till allas beskådan, jag kan inte tänka mig en vidrigare ondska.

Let me ask you one question
Is your money that good
Will it buy you forgiveness
Do you think that it could
I think you will find
When your death takes its toll
All the money you made
Will never buy back your soul

And I hope that you die
And your death’ll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I’ll watch while you’re lowered
Down to your deathbed
And I’ll stand over your grave
’Til I’m sure that you’re dead

Mörkrets prins

2011-09-05T21:57:00.004+02:00

Jag vet inte ifall det finns nån som går och grämer sig över att sommaren är över. Att temperaturen sjunker, löven vissnar, regnet regnar och dagarna blir mörkare och mörkare.

Låt mig i så fall påminna vad hösten har i beredskap. Så som den alltid har.

Nu får man lyssna på Nick Cave igen. Ok, Dig Lazarus Dig! och Abattoir Blues får man lyssna på under sommaren med. Men det blir inte samma sak som på hösten. Framförallt får man plocka fram de tidiga skivorna och om bara någon dryg månad får man plocka fram No More Shall We Part och till och med Boatmans Call.

Nick Cave är mörkrets prins, oavsett om han uppenbarar sig med sin kolsvarta mustasch eller inte. Det finns ett mörker i Nick Caves röst, i hans skapelser och i hans framträdanden, som inte finns att hitta någon annanstans. Allt han rör vid, som den här Johnny Cash/Charlie Daniels-låten, skänks en djup svärta.

Ingen kan framföra en låt på samma sätt som Nick Cave.

Gegombrottet

2011-08-27T21:34:00.004+02:00

Det visade sig vara en grov underdrift då jag, på tal om Yan An, påstod att "å andra sidan börjar den lille gossen bli stor". Idag visade han att drakynglet har växt upp och blivit ytterligare en fullfjällad kinesisk drake.

Han fullständigt krossade redan OS-klara världsettan Wang Hao. Kross var det. Därefter fortsatte han med att slå Xu Xin med 11-9 i sjunde avgörande och nu är han i semifinal i Harmony China Open mot regerande världsmästaren.

Ytterligare en världsstjärna har tänts på pingishimlen. Underbart. Ytterligare en kines förvisso. Men ändå, underbart. Yan An är född 1993. När jag skriver det gnyr halva pingisvärlden och säger att kineserna fuskar, han är säkert född 91 eller 92.

Spelar ingen roll. Han är världens bästa 91:a också. Han ställde upp i JVM för 91:or och vann, efter det spelade han inte JVM. Kanske känner kinesiska landslagsledningen till hans egentliga ålder och spelade ärligt. För det är inte uppe i toppen det fuskas. Det är på distriktsnivå ledare fifflar med åldrar för att deras spelare ska bli uttagna till nästa steg i Kinas utvecklingspyramid.

Alla kineser som inte heter Wang Hao eller Zhang Jike krigar om den sista platsen till OS i London nästa sommar. Utöver de två spelarna som får spela singel kan varje land anmäla en tredje spelare till lagturneringen. Ma Lin stärkte ju inte sina aktier då han rök mot Liventsov men verkar ändå han någon gräddfil. Ma Long sa här om dagen att varje tävling nu är viktig för att visa att det är han som ska åka. Att det blir Yan An som får åka till London känns osannolikt, hur det än går. Tyvärr vågar jag inte hoppas på Xu Xin heller.

Hur som helst. Yan An, Zhang Jike, Ma Long och Mizutani klar för morgondagen semifinaler...

"Dom är döda och dansar som vi"

2011-08-26T21:27:00.001+02:00

För det mest snubblar man på trottoarkanter, trädrötter, sladdar, trösklar, trappsteg och uppstoppade tigerhuvuden. Men ibland snubblar man över ett litet guldkorn. Det gör alla andra snubblingar värda besväret.

Kinesiska öppna har börjat

2011-08-26T10:12:00.000+02:00

Hela världseliten spelar nu Harmony China Open, det är en av de största tävlingarna pingisen har. Att vinna OS i London nästa år är en barnlek jämfört med det här.

Ifall Robert Svensson lyckades slå Seo Hyun Deok väntade finalseedade Ma Lin i andra omgången trodde nog 100% av pingisvärlden. Men Svensson hade inte så mycket att sätta emot mot Deok och Ma Lin förlorade mot Alexey Liventsov. Där small det till. Vägen ser aningen lättare ut för Seo Hyun Deok nu. Men man må se upp med Liventsov uppenbarligen.

Harald Andersson imponerade i kvalet med en seger mot Kan Yo. Därefter fick han chansen att mäta sig med Zhang Jike. Pingis Anger Management bloggen ansåg att Harald inte skämde ut sig även om han inte heller var så nära. Förhoppningsvis en nyttig erfarenhet för Harald ändå.

Och även om Jens Lundqvist var bra med och tog två set då han ställdes mot Zhang Jike för något år sedan lyckades han inte undvika att skämma ut sig. Eller, åtminstone anser jag att är man över 30 och klädd i landslagströjan, då skämmer man ut sig när man skriker könsord och gnäller på domaren. Så vitt jag vet undvek Harald i alla fall en sådan fadäs. Så ett grattis till hans fina insats i Kina, både vad det gäller spelet och ett värdigt representerande av vårt landslag. Jens å sin sida slog Shibaev och nu väntar Gao Ning, god vinstchans där, honom har han slagit förr.

Någon som verkar tappat sin form är Lee Sang Su. Nyligen glödhet men nu ut i första omgången i U21 och totalt utspelad mot den några år yngre kinesen Yan An i huvudturneringen. Å andra sidan börjar den lille gossen bli stor. Det är inte alla som känt sig nödgade att ge bort en poäng mot Wang Liqin för att inte råka nolla honom...

"Man måste dö några gånger..."

2011-08-24T23:02:00.000+02:00

Kanske är det en följd av att jag lämnar mitt Göteborg som gjort att jag hamnat i en riktig Håkanperiod, mannen som uttrycker det göteborgska i sig i allt han gör. Där varje lyssning blir som en omtumlande färd mellan Göteborgs olika gator och platser. Precis som i videon nedan.

Det slår mig hur han förändrats genom åren.

Från den pubertalt euforiska debutplattan som präglades av rastlöshet, naiv romantik och en iver att ta sig an framtiden, till senare låtar där världen antagit en mer nyanserad ton, där låtarna präglas av missräkningar och en känsla av att allt inte blev som det skulle.

Karriären började med ett obekymrat: Känn ingen sorg för mig Göteborg, kanske ett farväl på hans väg mot äventyr och stora världen. Men någonstans i hans karriär vände längtan efter äventyr mot en längtan om att hitta hem.

På senaste skivan har han nått en ny fas, vi möter en Håkan som tycks tillfreds. Texterna präglas av många minnen och tillbakablickar, Håkan har slagit sig något lite mer till ro, funnit sin plats. Han har tagit sig igenom motgångarna och överlevt dem, han står kvar ännu fast undrar själv hur länge. Musiken är också annorlunda, lite mer fullvuxen, inte lika bubblande, kokande, frenetisk eller högsvävande.

Mest påtaglig blir dock tidens gång på sista spåret, där dom säger till honom: "Håkan du var bättre förr" samtidigt som han förtvivlat hoppas på "att allt det bästa inte hänt än". En rad som står som en motpol till hans debutplatta där allt det bästa och allt det värsta så påtagligt låg framför honom, i vilket steg som helst.

Håkan Hellström har blivit äldre, precis som alla vi andra. Det lyser igenom i hans musik. Det kan låta fullkomligt självklart. Men det är det inte. Kolla på Pelle Gessle till exempel. Skillnaden är att Håkan skriver inifrån, det är stort, det kan inte vara lätt. Inte många artister har modet att göra sig så sårbara. 2 steg från paradise (2010) är ett fantastiskt ärligt album från en storhjärtad man med fötterna fast förankrade på jorden. I Göteborg för att vara mer precis.

Skräddarsytt

2011-08-19T00:12:00.000+02:00

Nu ska jag flytta till Norge. Eftersom jag lever större delen av mitt liv med båda benen fast förankrade i texternas värld har jag funderat på något bra citat som passar tillfället. Jag har tänkt på massa Dylancitat förstås. Som...

You must leave now, take what you need, you think will last
But whatever you wish to keep, you better grab it fast

Fast så bråttom är det egentligen inte. Man skulle också kunna använda:

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what’ll you do now, my darling young one?
I’m a-goin’ back out ’fore the rain starts a-fallin’
I’ll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner’s face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number

Fast egentligen så ska jag ju bara till Oslo och utan att ha en helt klar bild av vad det är Dylan målar upp i versen ovan, så nog är det inte Oslo i alla fall. Man skulle kunna använda sig av Nick Cave:

'Cause people often talk about being scared of change
But for me I'm more afraid of things staying the same
'Cause the game is never won
By standing in any one place
For too long

Det låter ju väldigt äventyrligt. Men, det spelar ingen roll hur mycket man än kämpar. Det kommer aldrig gå att hitta något citat som passar situationen bättre än hälsningen Stefan Sundström skickade för några veckor sedan:

Jag drar nu.
Jag skiter i det här.
Jag flyttar till Norge.

"The fire in the the air, it felt frozen"

2011-08-18T02:03:00.000+02:00

Come gather 'round friends
and I'll tell you a tale
Of when the red iron pits ran plenty

Hibbing, Minnesota är en gruvstad i nordöstra USA, inte långt från den kanadensiska gränsen. Den ligger vid Mesabi Iron Range, USA:s huvudsakliga järntillgång där järnmalmen utvinns i bl.a Hull Rust Mahoning Mine, världens största öppna gruva. Lokalbefolkningen kallade gruvan "the man made grand canyon of the north". En satellitbild över området ger en häpnadsväckande vy över de vidsträckta exploaterade röda bergsmassorna, inte en centimeter av minerallandskapet tycks förblivit orörd och osystematiserad av människans händer, verktyg och maskiner. Hibbing hukar vördnadsfullt vid dess fot.

The iron ore poured
As the years passed the door
The drag lines and the shovels they was a-humming

Vid ett tillfälle, 1919, flyttades Hibbing med sina 185 hus och 20 affärer för att ge plats åt gruvarbetet. Husen rullades iväg på hjul, de största husen fick delas på mitten för att kunna flyttas. Invånarantalet i den lilla gruvstaden exploderade på grund av järnmalmen från ett par tusen år 1900 till över 15000 tjugo år senare. Men under 60- och 70-talet minskade utvinningen av järn betydligt vilket också påverkade livet i Hibbing. Gruvstaden vissnade och förvandlades mer eller mindre till en spökstad.

But the cardboard filled windows
And old men on the benches
Tell you now that the whole town is empty

Ungefär 12 mil sydost om Hibbing ligger hamnstaden Duluth, vid den allra västligaste spetsen av Lake Superior som är den västligaste av den grupp sjöar som kallas The Great Lakes. Där föddes den 24 maj 1941 en pojke som fick det judiska namnet Shabtai Zisel ben Avraham. Då hans far drabbades av polio några år senare bestämde sig den lilla familjen för att flytta till Hibbing där fadern kunde arbeta i sina bröders elektronikaffär.

Den unge gossen växte upp och kunde på nära håll studera livet i den lilla gruvstaden. Det visade sig snart att han besatt en övernaturlig förmåga att observera sin omgivning och att återge sina betraktelser i ord. Han såg människorna och behärskade konsten att sätta sig in i deras livsöden. Han kan, bättre än någon annan berätta hur livet tedde sig för de som sålde sin arbetskraft till gruvbolagen och ägnade sina liv åt att bryta den röda järnmalmen ur Mesabiberget. Berättelsen om en gruvstads uppgång och fall.

So the mining gates locked
And the red iron rotted
And the room smelled heavy from drinking
Where the sad, silent song
Made the hour twice as long
As I waited for the sun to go sinking

Framtiden

2011-08-17T09:03:00.005+02:00

Japan Open som spelades tidigare i somras var otroligt intressant. Kina kom med en trupp i 15-16 års åldern. Korea ställde upp med mina favoriter samt även ett äldre gäng. Japan bidrog med allt de hade, från gröna ungdomar till Topp-10 spelaren Mizutani.

Det verkade som de kinesiska ungdomarna var vassare än de koreanska ungdomarna, trots att koreanerna är några år äldre. Koreanerna imponerade dock i sin hemmaturnering lite tidigare under sommaren då Lee Sang Su var framme i final. Men vassast av alla i Japan var Japan. Fyra japaner i semifinal, förvisso Mizutani och Kishikawa, men dessutom Taku Takakiwa och Koki Niwa.

Alla de unga kineserna är dock sanslöst imponerande. Yin Hang, precis som de flesta andra kineser född 1995, slog ut Oh Sang Eun. Lin Gaoyuan, som strax innan Japans Pro Tour var i semifinal i Korea Open, slog ut Kenta Matsudaira som det inte tycks lossna riktigt för. En ung kinesisk deff, Liu Yi, tog sig till kvartsfinal efter att bl.a. slaktat Kaii Yoshida. Song Hongyuan slog ut både Seo Hyun Deok och Yin Hang.

Men den lille Koki Niwa var starkare än alla kineser. Han är född 1994 men är redan en legend. Klippet nedan visar hur han slår ut Song Hongyuan i kvartsfinalen. Redan i andra bollen i filmen visar han upp sina övernaturliga specialförmågor. Missa inte heller serven han gör vid bl.a. 12-11 och 1-0. Matchen finns i sin helhet på itTV.

Kina, Japan och Sydkorea kommer alla på en bred imponerande front. Ord kan inte beskriva hur jag ser fram emot alla möten mellan dessa spelare, kampen mellan de tre främsta pingisnationerna, under de kommande åren.

Helt galet

2011-08-16T22:54:00.002+02:00

Det här videoklippet innehåller bl.a. en boll bestående av fem slag, inklusive serve, varav två går runt nät. I början är det lite svenskt deltagande och visserligen ser man bara ryggtavlan, men nog är det Seo Hyun Deok som gör sitt patenterade raka backhandväs?

Men framförallt innehåller klippet den galnaste deff, eller vad man ska kalla det, jag någonsin sett. Det finns bara två bollar med honom men det är onekligen två av de galnaste bollar jag sett. Jag är ganska övertygad om att han inte är mänsklig, jag tror han är någon slags korsbefruktning, en hybrid, mellan Fantomen, en sån där stengargoyle och någon rysk akrobat från Tsvetnoy Boulevard. Fan vet om han inte måste ha lite kinesiskt blod i sig också. Vem är han? Finns han på riktigt?

St. Ana Katedral

2011-08-14T21:10:00.002+02:00

Jag kom hem till Göteborg igår eftermiddag. Ett knappt dygn efter att Thåström klivit av scenen i Slottsskogen efter hans enda konsert i år. Man kunde fortfarande känna asfalten vibrera och sjunga lite dovt till följd av den energiurladdning en Thåströmkonsert innebär.

Luften var ännu lätt klibbig och oljig och små gnistor sprakade från naglarna då man råkade vidröra metalliska föremål som alstrat det energiöverskott från den urkraft som Thåström släpper lös och som sedan tar några dagar innan det jordas igen.

Det ska tydligen ha vart andra artister närvarande på samma ställe med uppgift att uppträda på samma scen. Vissa skulle tydligen till och med uppträda efter Thåström. Stackarna.

Som extranummer, innan han avslutade ensam med en akustisk version av Die Mauer, spelade han en nyskriven låt, St Ana Katedral som får våra förhoppningar om ett nytt Thåströmalbum att stiga som malariafeber i blodet.

Ingen kan göra en livekonsert som Thåström kan. Jag tycker ganska illa om de som inte förstått det än.

Snorungarnas säsong

2011-08-14T13:00:00.000+02:00

Jag älskar sport. Ibland. I alla fall en del sport. Men det finns några skamfläckar. En av de största skamfläckarna har precis börjat sin säsong. Det är alla snorungar till fotbollsproffs. Oj, vad jag skäms å deras vägnar när jag ser dem.

Jag såg ett klipp från Newcastle - Arsenal igår. Men det kunde varit vilka proffslag som helst. Det är bara "de riktiga" fotbollsfansen som på allvar tror att det bara gäller andra lag än sitt eget. Problemet är att ledarna inom fotbollen försöker stävja snorungarna med hårda regler och auktoritära män som domare. Det är fel. Dom kan inte hantera såna situationer. Det blir helt fel. Fotbollen behöver titta mer på hur dagis och förskola arbetar eftersom de jobbar med samma klientel.

Fotbollen behöver 3-4 dagisfröknar på plan. De hade med lugn ton rett ut det hela...

- Nej, nej, nej, barn, inte bråka nu. Alla barn går nu och sätter sig i en ring därborta så kommer fröken Britt-Marie och sjunger Huvud-axlar-knä-och-tå med er. Nu är det Gervinho och Barton som bråkat så jag vill bara prata med dem. Alla ni andra har absolut ingenting att göra här. Du också Van Persie, gå bort till sångringen. Se så!
- Nu. Vad är det ni bråkar om? Skäms på er båda! Gervinho... nu försökte ju du fuska och låtsades bli fälld. Det var väl inte snällt?
- Nej, fröken.
- Och Barton, du vet ju att våld inte löser någonting...
- Men han började!
- Apapap, vad har vi sagt? Det spelar ingen roll vem som börjar. Det finns aldrig nån anledning att slåss.
- Nej, fröken.
- Och sen gjorde du precis som Gervinho och låtsades bli slagen till marken. Tycker du det var ärligt?
- Nej, fröken.
- Och vad är det som varar längst barn?
- ...ärlighet...
- Du också Gervinho, får jag höra...
- ...ärlighet, fröken...
- Duktiga pojkar, nu skakar ni hand och säger förlåt så kan vi fortsätta leka sen.
- Förlåt, Barton.
- Förlåt, Gervinho.
- Så så, kom här Barton så ska du få snyta dig innan vi fortsätter...

Vi skulle alla tycka det var upprörande och fel ifall vi delade ut bestraffningar och gula och röda kort till våra dagisbarn. Det är precis lika illa att dela ut det till våra fotbollsproffs, för precis som dagisbarnen så vet de inte när de gör rätt eller fel. Fotbollsproffs är, i likhet med dagisbarn, i en extremt egocentrisk fas i livet.

Det beror på deras pengar och uppmärksamhet i förhållande till hur lite de behöver träna och anstränga sig. Livet går för lätt för dem. Folk runtomkring sköter allt för dem, de är lediga typ 20 timmar om dygnet. Samtidigt rasar pengarna in på kontot och alla vill vara deras vänner och flickvänner. Hade de behövt träna som t.ex. gymnaster, skidåkare eller pingisspelare för att hålla sig i världstoppen hade vi sett betydligt ödmjukare fotbollsspelare. Vi hade sett idrottsmän.

Nu ser vi dagisbarn. Barnsliga, gnälliga, impulsiva, egocentriska, snoriga. Ge dem den uppfostran de så akut behöver.

Avsluta snyggt

2011-08-05T13:01:00.002+02:00

Alla som någon gång spelat bordtennis och haft en matchboll är bekanta med begreppet "avsluta snyggt". Man vill helt enkelt sätta punkt för matchen på ett minnesvärt sätt.

Men det blir ju givetvis mycket mer minnesvärt när en av övermänniskorna i den superhjältesamling som kallas Kinesiska Bordtennislandslaget bestämmer sig för att avsluta med en spektakularitet.

Så nu när vi sett hur det kan göras kan alla vi vanliga människor sluta försöka och helt enkelt koncentrera oss på att vinna.

Högt ska det vara

2011-08-05T01:47:00.000+02:00

För ett par dagar sedan stod jag uppe på färjans däck när den likt en smidig noshörning i en porslinsbutik smög in mot hamnen mellan de små öarna och klipporna. Då de första bebodda klipporna dök upp ur vattnet tänkte jag på Plura:

Jag är så långt västerut det går
Jag är på fingertoppen av handen

Det är fina rader, de tjänar som en utmärkt ingång i den långa, vindlande, tillbakablickande, kontemplerande Blues för Bodil Malmsten. Den innehåller många fina rader, men Plura behöver inte alltid fina rader. Han kan konsten att komma undan med rader som:

Jag åt lite fisk till lunch
Det var rester som jag värmde

Vissa har den där förmågan. Nyss hörde jag Morrissey sjunga Something is Squeezing My Skull. Bäst blir den då han upprepar samma fras om och om igen, i en minut. Det kräver kanske ingen stor textförfattare, men det kräver sin sångare att kunna hålla frasen vid liv. Och då menar jag inte att han behöver kunna träffa höga C eller kunna sjunga perfekt legato. Det är något annat. Jag vill bara höra mer och mer, han ökar frekvensen på upprepandet och alla nervbanor i hjärnan börjar spraka av urladdningen.

Men så är ju Morrissey också en särdeles begåvad sångare. Han är givetvis en särdeles begåvad textförfattare också, missförstå mig inte, men har man stått för en sådan sångprestation som han gör i sin cover på Paul Weller's That's Entertainment, då överskuggar det lätt mycket annat. Den har följt med mig i många, många år nu och det är den låt jag mest uppskattar att höra på öronbedövande ljudvolym. Jag ska ta reda på varför.

Gift och estetik i bordtennisen

2011-06-27T23:25:00.003+02:00

Jag vet inte... men har inte Mizutani lagt sig till med lite mer kraft i spelet? Han har alltid varit en så säker, bollvårdande spelare utan det rätta stinget i sina attacker. Men se släggan vid 7-6 i första set. Har han inte doppat sina vapen i lite gift, jämfört med tidigare?

Men vad man slås av mest när man ser det korta sammandraget från matchen är ju Xu Xins ljuvliga forehand. Vilken ackuratess! Vilken estetiskt fulländad rörelse! Den är som hela Svansjön och Nötknäpparen destillerad till en rörelse. Men samtidigt, vilken dödlig effektivitet!

Jag vill inte säga för mycket, men är det inte till och med vackrare än Wang Liqins forehand?

Jag menar, se bollen vid 11-10 i andra, han kan dra den där forehanden hur länge som helst och det spelar ingen roll var på bordet bollen kommer. Han kommer spela samma forehand ändå.
Lugn, säker och superenkel för Xu Xin.
Brutalt skoningslös och helt ödeläggande för motståndaren.
Enastående och bedövande vacker för oss som ser på.

Kompositörernas mystik

2011-06-26T22:57:00.000+02:00

Nu när jag ägnat en dryg vecka åt att låta Hitchens slakta alla övernaturliga påståenden vill jag själv börja spekulera i det övernaturliga. Det finns något som vetenskapen inte erbjuder någon förklaring för, något som är höljt i mystik med en aura av något överjordiskt kring sig.

Jag minns när jag fattade att det var Townes van Zandt som skrivit Pancho and Lefty. Det kändes inte som att det stämde, Pancho and Lefty låter som något som alltid funnits. Eller tänk när man lärde sig att Dylan skrivit Blowin' in the Wind: Jaha, har den blivit skriven? tänkte man. Det var åtminstone förvånande att man visste vem som skrivit den. Det borde vara en sån låt som bara refereras som [traditional] i fältet där kompositör angivs.

Men mystiken slutar inte där, den börjar inte ens där.

Dylan skrev Blowin' in the Wind på fem minuter. Han har sagt att den redan fanns där, han skrev bara ner den. Han vet inte hur han skrev de där låtarna, han vet inte vem som skrev dem. Han har beskrivit skapandeprocessen av många av sina låtar på det sättet. "It's like a ghost is writing a song like Rolling Stone. It gives you the song and it goes away".

Han får stöd i teorin av Neil Young. När han pratar om Like a Rolling Stone säger han: ... it's so powerful, you can't keep that, that comes and goes throw you...you can't strive to be that... there's no way you own it."

Så läser jag om vad Townes van Zandt säger om Pancho and Lefty: "I realize that I wrote it, but it's hard to take credit for the writing, because it came from out of the blue. It came through me and it's a real nice song, and I think, uh, I've finally found out what it's about. I've always wondered what it's about."

Saker börja hänga ihop, ett mönster framträder, bitar faller på plats, fast ändå inte...

Att känna igen sina fiender

2011-06-23T19:52:00.000+02:00

Eftersom det är min blogg så bestämmer jag att bara för att Hitchfestivalen är över så betyder inte det att jag inte kan lägga upp fler klipp med Hitchens. Här är ett litet kort ljudklipp från en telefonintervju. Han på andra sidan linjen försöker avslutningsvis sträcka ut en vänsklaplig hand mot Hitchens...

Hitchens biter av handen, tuggar på den en stund och spottar ut den igen.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 8

2011-06-22T23:27:00.000+02:00

Det här blir Hitchfestivalens sista dag...

Klippet som avslutar festivalen är ett klipp som jag konverterat till en mp3-fil och laddat upp i min Spotifyprofil så att jag kan lägga in det i mina spellistor. Jag lyssnar på den som ett stycke musik. Om och om igen. Den är med i varje spellista jag gör.

Det är avslutningen på samma tal som spelades under festivalens sjunde dag. Hela debatten finns på youtube här, men jag tror ingen orkar lyssna på Hitchens motståndare, Doktor Dembski. Vad som framgår när man ser hela debatten är dock att hela denna avslutning är helt spontan. Medan Doktor Dembski förberett ett fånigt avslutande anförande väljer Hitchens att improvisera ihop detta resonemang som måste vara ett av de främsta argumentet för humanism som gjorts.

Jag har förmodligen hört det några hundra gånger, men jag ryser fortfarande: ...and I'd urge you to look at those of you who tell you... those people who tell you - at your age! - that you are dead 'til you believe as they do, what a terrible thing to be telling to children, and that you can only live... and that you can only live by accepting an absolute authority..."

Tidigare i debatten har Dembski, som är rent motbjudande i sig men vars resonemang är långt, långt mer motbjudande och fruktansvärt provocerande, sagt just att vi är döda tills vi accepterar Jesus erbjudande om liv. Eller nåt i den stilen. Applåderna som avbryter Hitchens är extra fina med tanke på att debatten hålls inför elever på en kristen skola.

Men som sagt. Hitchens tal är musik. Han är en talare av världsklass. Det är inte bara vad han säger utan hur han säger det, som "...at your age!...". Eller melodin i "...when Sokrates were sentenced to death...". Det här är Hitchens mästerstycke. Rörande, inspirerande och fantastiskt vackert.

Jag blir så trött...

2011-06-22T12:33:00.000+02:00

Deffarna har det inte lätt.

Kentaro Miuchi dök upp i China Open och visade sina fantastiska färdigheter. Han vann bl.a. över Hampus Söderlund. Ett kort, kort klipp från matchen lades upp på Sveriges största pingisblogg och en läsare kommenterade: "Va fan Hampus och deff är ju inte kompisar precis."

Så ser verkligheten ut för en del.

En deff kan aldrig vinna en match för att han är bättre än motståndaren. Han kan bara vinna för att motståndaren är dålig mot deff. Och hur dålig man än är kan man alltid slå en deff, bara man spelar rätt.

Det är ett resonemang som är ungefär lika unket och gammalt som teorin om att jorden är platt.

Lyssna noga nu allesammans. Hampus förlorade inte mot Kentaro Miuchi för att han är dålig mot deff. Hampus förlorade därför att Kentaro var bättre. Punkt. Att döma av de få bollarna i klippet tycks Hampus främsta problem vara japanens servar och hans ljuvliga forehandattack. Typiska problem för nån som är dålig mot deff?

Att se Kentaro Miuchi spela är en smått övernaturlig upplevelse. Den som tror att det bara handlar om att klampa in och spela smart, att vara "bra mot deff", borde gnugga gruset ur ögonen, borsta dammet av axlarna och vakna upp i 2000-talets bordtennisverklighet.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 7

2011-06-21T18:15:00.000+02:00

Vi är nära slutet på Hitchfestivalen. Dagens klipp visar Hitchens när han är som allra, allra bäst.

Egentligen är det slutet av anförandet som är själva poängen, de sista fyra minuterna. Men inledningen om Moder Theresa förtjänar en utveckling. Hitchens har skrivit en bok om Moder Theresa, kallad The Missionary Position. På Youtube kan man höra Hitchens prata om Moder Theresa i en minidokumentär här, i Penn & Teller här, och här är hela avsnittet, här pratar Hitchens också om det...och här... och här är en debatt i samma ämne utan Hitchens....

Idiotvind är glada och stolta över att kunna sprida denna informationen vidare och bidra till att skingra lögnerna som omger myten om Moder Theresa och på så sätt göra världen en lite sannare plats.

Hitchens har sagt det bäst, såklart: Moder Theresa var inte en vän av de fattiga, hon var en vän av fattigdom. Men som sagt, det är egentligen slutet som är huvudattraktionen, efter den korta redogörelsen om Moder Theresa och katolicismen i Nazityskland...

Det är då det blir så vackert.

Dylanologens verklighet

2011-06-21T02:36:00.001+02:00

I kommentatorsfältet till ett tidigare inlägg fick jag en fråga från en läsare om jag håller med Fredrik Wikingsson i sin krönika om Dylanologens maniska besatthet. Är det något unikt för Dylan? Jag vet inte om det är så, eller om det är det Wikingsson säger, jag har dock bara stött på det när det gäller Dylan. Helt klart är dock att jag känner igen mig mycket väl i hans skildring av besattheten och håller med om det mesta...

...hur besattheten kan ligga i träda under långa perioder
...men att en detalj räcker för att man ska kastas ner i den djupaste besatthet
...att sommaren 1966 är en mystisk period höljd i dunkel
...att Pluras kommentar om att bilden är från "mitten av 60-talet" inte säger något för en Dylanolog - för oss är maj och juni 1966 lika åtskilda från varandra som tiden före och efter Jesus födelse är för en protestant
...att bilder tagna i "mitten av 60-talet" kan tidsfastställas med några veckors felmarginal, det är faktiskt sant
...att påståendet att en bild som ser ut att vara från sommaren 1966 påstås vara tagen 1967 är rent upprörande, provocerande faktiskt
...att vistandet på Dylanforum som Hard Rain är ett säkert sjukdomstecken hos en Dylanolog

MEN!

Jag håller verkligen inte med om att Dylan sjunger "blue" bäst i fjärde versen av Tangled up in blue. Inte heller är det i tredje versen som den 80-årige mannen i Miami hävdar. Båda påståendena är rent absurda. Sjätte versen. Det är i sjätte versen han sjunger "blue" bäst. Förutsatt att det är den officiella albumversionen vi pratar om, tillräckligt med information saknas i krönikan för en korrekt bedömning. Jag har 39 versioner av låten och kan inte garantera att deras påståenden inte stämmer på en del av dessa...

En fin skildring av vår verklighet är det dock. Och Fredrik, här är käppen...

Öl med oliv

2011-06-20T21:08:00.001+02:00

Jag vet inte hur man dricker sina öl i Austin, Texas, jag förstår att han inte uppskattar myggor i ölen, men oliver? Är det bättre?

Det är för övrigt lite bisarrt att höra Blaze Foleys låtar på ett flamsigt bröllop. Det känns som helt fel forum, sångerna skär sig liksom med sammanhanget. Precis som en öl med oliv...

Faded loves and memories
Where I go, they follow me
And I just can't seem to lose 'em
So I might as well just use 'em
One more time
For one more sad old country song

Men eftersom det är i stort sett det enda filmbevis vi har är vi såklart tacksamma.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 6

2011-06-20T14:50:00.004+02:00

Imorgon kommer Hitchfestivalen bjuda på en hänsynslös attack på helgonet Moder Theresa. Jag vill bara förvarna er om det. När jag växte upp var hon symbolen för godheten i världen. Tack vare journalister och sanningssökare som Hitchens vet vi idag bättre.

Igår presenterades ett videoklipp som var lite oroväckande långt. Trots att jag har höga tankar om mina läsare vet jag ju att allmänhetens koncentrationsförmåga i västvärlden inte sträcker sig längre än på sin höjd 2-3 minuter. Jag hoppas de flesta lyckades ta sig igenom Hitchens anförande ändå, det är briljant.

Idag blir det dock lite mer lättsmält, klart under 2 minuter, från en debatt vi sett delar av tidigare här i festivalen. Tony Blair ser lätt skamsen ut när Hitchens gratulerar honom för att vara komisk, om än omedvetet, och slår sönder hans argumentation i en mening.

Klippet bryts lite tidigt. Vad Hitchens säger på slutet, som alla vi som sett hela debatten sett, är:

- You laugh, you laugh... you laugh, but it's not so funny when the party of god has a gun in your ear at the same time.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 5

2011-06-19T16:35:00.000+02:00

Under Hitchfestivalens femte dag ser vi Hitchens utveckla ett resonemang vi hört honom använda tidigare i festivalen. Det är fantastiskt underhållande. Vad som är intressant med Hitchens argumentation här är att den inte består av något annat än ren, allmänt känd fakta. Han gör inga påståenden eller presenterar någon ny information.

Trots det lockar han med sin klarsynthet publiken till högljudda skrattsalvor och levererar samtidigt ett svårfäktat argument till sina motdebattörer.

Skamset

2011-06-19T01:05:00.000+02:00

Nackdelen med dagens musikindustri är att vi som försöker få tag på riktig musik har förbannat svårt att hitta den. Och om vi väl hittar vad vi vill ha är det genom ett erbjudande att importera skivan för flera hundra kronor. Samtidigt kan vi köpa skräpmusiken till reapriser på bensinstationerna.

Fast det är ett egocentriskt resonemang. Musikindustrins allra största nackdel är såklart att några av vår tids största konstnärer levde sina liv som missanpassade, alkoholiserade och ensamma själar, långt från tillräckligt uppmärksammade eller uppskattade innan de dog en alldeles för tidig död.

Det är något av det mest motsägelsefulla här på planeten i utkanten av Vintergatan, att några av de som levt de hårdaste och mest orättvisa liv, skrivit några av de vackraste och ömmaste skapelser åt oss andra.

Så nu sitter vi här och skäms över att vi inte förmådde ta hand om några av mänsklighetens finaste exemplar och deras musik. Vill vi se Blaze Foley framföra If I Could Only Fly får vi nöja oss med ett obskyrt klipp från ett bröllop. Men det är magiskt ändå.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 4

2011-06-18T17:15:00.002+02:00

Vi är inne på Hitchfestivalens fjärde dag och vi har fortfarande inte sett honom ordentligt förbannad. Hur gick det till? Det måste rättas till omedelbart.

Här medverkar han i ett diskussionsprogram på CNN som kontaktat Hitchens för att höra hans åsikter om den kontroversielle pastorn Jerry Falwell, som avlidit samma dag. Med respekt för den precis avlidne och hans anhöriga kan man förvänta sig en viss försiktighet.

Inte då. Inte då.

Seo Hyun Deok

2011-06-18T13:46:00.003+02:00

Han har hyllats på bloggen i några år nu.

Han fyllde 20 för en månad sedan.

Mattias Översjö har besegrat honom.

Idag slog han nyblivne världsmästaren Zhang Jike.

Grattis Seo Hyun Deok. Det här är en stor dag för oss båda.

by courtesy of the ITTF

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 3

2011-06-17T20:13:00.003+02:00

Efter gårdagens verbala knockout börjar Hitchfestivalen komma igång på allvar. Samtidigt pågår China Open, en tävling helt i Idiotvinds smak utan massa utfyllnadsspelare från Europa i lottningen, en riktig asiatfest.

Två av bloggens särskilda sydkoreanska favoriter är kvar. Seo Hyun Deok slog Li Ching och Lee Sang Su slog ut Xu Xin. Som sagt, det kommer bli skrällar. Det blir fler.

I Hitchfestivalen förflyttar vi oss nu till en grundlig debatt mellan Hitchens och Tony Blair där den f.d. brittiske premiärministern har i uppgift att förklara att religion är en god kraft här i världen. Hitchens, härjad av sviterna av sin cancer men lika briljant som vanligt, om inte ännu bättre, argumenterar givetvis för det motsatta. Här håller Hitchens sitt inledande anförande. Kärnfullt, kristallklart, träffsäkert, humoristiskt.

Tyvärr är ljud och bild lite osynkade. Debatten finns i sin helhet på youtube och där samarbetar ljud och bild.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 2

2011-06-16T20:23:00.002+02:00

Medan Idiotvind kör på med sin Hitchfestival pågår China Open för fullt. Ska jag vara ärlig klarar jag inte av att finna rätta engagemanget för en sådan mästarturnering. Jag är lite pingistrött så här i mitten av juni och en månad efter VM känns det svårt att se storheten i ännu en Pro Tour. Jag tror en del spelare som deltog under VM kan känna samma sak och jag räknar med skrällar.

Hur som helst. Japanske fantomdeffen Kentaro Miuchi är med och vinner matcher, det gläder mig storeligen, min pingiströtthet till trots.

Men Hitchens känns roligare för tillfället.

På Hitchfestivalens andra dag ska vi lyssna när Hitchens fullständigt förgör sin motståndare. I en debatt med två rabbiner som erkänner sin underlägsenhet i debatten och försöker nå en kompromiss, en plats där de kan mötas halvvägs visar Hitchens sin brutala kompromisslöshet. Det börjar med humor, ett roande exempel från bibeln och den bisarra historien om den gudstrogne Job men medan publiken fortfarande skrattar slår han till med all kraft och skrattsalvorna förbyts mot applådåskor. Jag kan det utantill...

Religion now comes to us in this smiley face, ingratiating way. Because it's had to give so-much-ground. And because we know so-much-more. But you have no right to forget the way it behaved when it was strong...

...and when it really did believe that it had god on its side.

Knock out.

Idiotvinds Hitchfestival, Dag 1

2011-06-15T19:21:00.001+02:00

Apropå Christopher Hitchens...

Eftersom jag ägnat ett oräkneligt antal timmar till att lyssna på alla hundratals debatter han kastat sig in i - och eftersom jag är av den bestämda uppfattningen: mer Hitchens åt folket!, ser jag mig som en perfekt lämpad person att presentera några av hans allra mest glimrande stunder.

Det finns ingen inbördes ordning dem emellan. Jag börjar med ett anförande som på många sätt samlar kärnan i vad Hitchens säger. Allting effektivt sammanfattat på bara några minuter. Det blir en utmärkt introduktion till Idiotvinds Hitchensfestival...

Livet är för kort, det är Tom Waits fel

2011-06-11T02:10:00.000+02:00

När man lyssnar på Tom Waits tänker man andlöst och maktlöst för sig själv:

- Gudars skymning! Det finns en livstids studie i Toms musik.

Inte många ögonblick hinner sedan passera, ni känner säkert igen det, innan man tänker:

- Vid alla fabler och fauner! Det finns en livstid av studier bara i det här albumet av Tom Waits.

Ögonblicken blinkar förbi och Waitsmusiken förtrollar som bara Waitsmusiken kan göra och snart tänker man:

- Dra på de bredaste trissor! En livstids studier kan ägnas åt bara den här Tom Waits-låten.

Så är det. Livet känns aldrig så kort som när man går och lyssnar på Tom Waits. Det blir för mycket. Problemet är emellertid inte att det finns för många låtar. Man hinner lyssna på många låtar på en livstid. Men Tom Waits låtar är små universum, varje låt är en egen värld med sin egen atmosfär och alla dess inneboende livsöden. Hur ska man hinna lära känna alla?

Jag hinner bara vinka åt Onkel Bill som vägrar skriva sitt testamente trots att tumören är stor som ett ägg, vars älskarinna från Puerto Rico sägs ha ett ben av trä, innan jag forslas vidare till underjorden där rötterna dinglar och lastbilarna lastar av vid sorkarnas hål, Judas kommer förbi bärandes på John Wilkes Booth, en annan kommer gåendes på spanska, det serveras stekt svart svan och påfågelekorre, Frank, Big Black Mariah, Lord God Mose, Nimrod Cain, Lucinda, han med idén om en fyrverkeriuppvisning, sjömannen som gått i land nånstans i Hong Kong och spelar biljard med en dvärg tills det slutar regna, och regnet, som är för Clyde, där en annan dvärd, en tysk dvärg, dansar med slaktarens son...

Allt bara flyger förbi. Det är som att titta ut genom tågets fönster och se städer, hus, gator och människor bara susa förbi. Hur ska man hinna stanna och lära känna dem alla?

Styrkan sitter på insidan

2011-06-08T20:06:00.005+02:00

En av mina favoritskivor alla kategorier, i alla lägen, i alla tider är Songs to fan the flames of discontent (1996). Den är något av det mest kompromisslösa jag kan tänka mig. Den är ett stenhårt knytnävsslag på näsbenet. Jag älskar albumtiteln, älskar att säga albumtiteln. Jag älskar omslaget, konvolutet, låttitlarna, texterna, musiken, innebörden, ursinnet. Allt.

Vad som är så gränslöst coolt med Refused är att skenet bedrar så gruvligt. Det där slaget på näsbenet kommer från ingenstans. Jag menar, låt oss jämföra med Manowar till exempel. Ett gäng testosteronstinna muskelknippen med läderbyxor, bar överkropp och långt hår. Ställ dem på en scen alldeles intill en scen där Refused står och stämmer sin instrument, magra och bleka med snedbena och slips.

Vem som helst hade sagt att den brutalaste musiken kommer komma från de där långhåriga muskelmännen. De där små rara gossarna på andra scenen förmodas spela någon tråkig, melankolisk pop á la Radiohead.

Men när banden drar igång visar det sig att musiken som kommer från Refused sparkar Manowars musik blodig, det är misshandel av allra grövsta grad. Det är som att se Chen Qi mot Habesohn. Där sitter en liten grabb och hamrar trummorna sönder och samman, sin späda lilla kropp till trots. De poserande, långhåriga pojkarna i läder har inte en chans och det tar aldrig slut, de spinkiga norrlänningarna bara öser på, de drar fram som en ursinnig tyfon, fullkomligt hänsynslösa.

Det är underbart befriande, milt sagt. Och det är sjukt, sjukt, sjukt bra. Milt sagt.

"The decline of western civilisation"

2011-06-07T10:38:00.002+02:00

Det bästa med en ledig dag är att man hinner börja morgonen med att sätta ihop en ordentlig låtlista för hela dagen. Hade alla tillåtits börja sina dagar på det sättet hade det inte funnits några krig eller någon schlagermusik här i världen. Dagens lista sträcker sig från allt mellan Ed Harcourt och Dio, från Dolly Parton till Fläsket Brinner.

På tal om schlager. Jag brukar inte kolla på Vem Vet Mest? eftersom jag inte står ut med programledaren. I ett program fällde han en nedlåtande kommentar om Dylan. Men igår såg jag ett avsnitt. I finalomgången kom det fyra musikfrågor. Tre var schlager. När en av de tävlande inte tryckte på frågan vad Charlotte Perellis låt 1999 hette, renderade det i en kommentar från den obehaglige programledaren:

- Oj, schlager verkar inte vara din grej, du tryckte inte ens...

Det var alltså något alla förväntades kunna? Den fjärde frågan var vilken engelsk stad Beatles kom ifrån...

Är det där vi hamnat? Musikfrågor är likställt med schlager där frågorna handlar om någon detalj. Och ska man våga sig ut bland den övriga musiken ställs en fråga om världens kändaste band på en nivå som känns lite för lätt ens för ett barnspel.

Så här lät musikfrågorna för snart 30 år sedan. När man hör frågorna och ser när gäster som Robert Plant och Dave Gahan visar vad de kan inser man att civilisationens utveckling i västvärlden har tvärnitat och backar nu i hög hastighet. En lätt Dylanfråga kommer redan som andra fråga...

"Nu kommer dagen, den kalla mordiska..."

2011-06-02T21:24:00.000+02:00

Inget roligt att prata om VM nu, två veckor efter allt är över. Roligt dock att bloggfavoriten Zhang Jike lyckades vinna. Och ett stort grattis till Ludvig som vann Idiotvinds VM-tips!

På tal om något helt annat, något jag var på väg att säga innan internetteknaliteter tystade mig i några veckor. Jag tänkte prata om en sång som är som en liten barnvisa. De mest simpla små strofer och raka, charmiga, nästan lustiga rim. Kontrasten blir därför så total mot vad som sägs i de små stroferna. USA:s utplåningskrig i Vietnam som barnboksformat. En vaggvisa om ond, bråd, plågsam död.

Nu faller regnet från blå skyarna
Nu brinner barnen i de små byarna
Och farmor brinner som en hund av halm
Det är napalm, det är napalm

Och så sjunger han den så okonstlat. Han sätter total tilltro till sin sång, till orden och melodin. Han vet att den är vacker och gripande. Det är inget han behöver förstärka genom att krångla till sin sång, han behöver bara leverera vad som redan finns där. Det är som när Dylan i sina unga år sjöng låtar som Masters of War och The Ballad of Hollis Brown. Orden brann av vrede, hat, vemod och sorg, men han lät dem tala för sig själva. Hans röst var nästan likgiltig.

Nu kommer morgonen över ruinerna
Och genast startar man grävmaskinerna
Säg, varför är det sånt gråt och skrik?
Man räknar lik, man räknar lik

Tekniska besvär

2011-06-01T12:54:00.002+02:00

Äntligen! Jag har inte kunnat logga in på över en vecka. Ytterst bekymmersamt och mina kunskaper och färdigheter på området sträcker sig inte längre till än att kunna vänta på att det ska börja fungera av sig självt igen.

Nu fungerar det tydligen igen, men nu hinner jag inte skriva nåt, men förhoppningsvis är problemen över. Virket till inlägg har staplats på hög likt en bäverdamm. Mycket måste avhandlas.

På återseende.

Hitchslapped!

2011-05-17T13:17:00.004+02:00

Jag fick nyss reda på att Christopher Hitchens förlorat sin röst till följd av den strupcancer han kämpar mot. Det känns fruktansvärt tragiskt, Hitchens röst är en av de viktigaste röster mänskligheten har.

Det brukar heta att det inte går att debattera religion med en religiös. Men det är vad Hitchens har gjort i årtionden. Han har fört en fantastisk kamp för människans fria tänkande och förnuft mot religionens förslavande, lögnaktiga, bakåtsträvande och livsfarliga doktriner.

De religiösa står på kö för att motbevisa honom hans ateistiska övertygelser. Med ett ojämförligt tålamod, ett sylvasst intellekt, en oslagbar debattförmåga och ett fantastiskt humoristiskt sinne har han tagit sig an dem alla, han har debatterat mot mormoner, katoliker, protestanter, muslimer, judar m.m. som alla trott sig kunna gå segrande ur striden. En efter en har de blivit tillintetgjorda av han klarsynta argument.

Hans kompromisslösa, slagfärdiga debatteknik har gett upphov till frasen "Hitchslap". När Hitchens levererat en av sina klockrena argument som knockat motståndaren, då har de fått erfara en klassisk Hitchslap.

För några år sedan kastade han sig in i en debatt om katolicismen och för att kunna mäta vilken av sidorna som var mest framgångsrik i debatten fick publiken rösta före och efter debatten. Går det att genom en stunds debatt ändra några människors uppfattning om religion?

Tipset börjar på allvar

2011-05-12T15:09:00.000+02:00

Klart för 1/8-delsfinaler. Jag hinner inte sammanställa hur tipset ser ut. Hur många av era spelare är kvar? Jag har 14 av 16 kvar i tävlingen. Det är bara gnällbarnen Mattenet och Gnäll-Bastian som sabbat för mig än. Men det är ju nu det svåra börjar...

Dålig planering

2011-05-12T14:45:00.000+02:00

Eftersom det bara är VM vartannat år tycker jag det är lite synd att man lägger JSM samtidigt som VM. Min uppfattning är att spelare och ledare som deltar på JSM gärna vill se VM. Framförallt bör de kolla på VM om de tar sitt bordtennisengagemang på allvar. Så det är ju synd att man sätter käppar i hjulet för oss.

Så möjligheterna att följa VM, nu när det börjar på allvar, är kraftigt begränsade för Idiotvinds redaktion.

Gun For You

2011-05-12T00:54:00.000+02:00

Äntligen.

Jag har kämpat så länge för att få ihop den perfekta pingisvideon. Den som knockar allt annat som finns. Nu har jag lyckats.

Gnäll-Bastian förstör VM

2011-05-11T23:19:00.000+02:00

Nu är jag vansinnig. Full av avsky.

VM kan inte fortsätta förrän Gnäll-Bastian är ute.

Massor med fantastiskt hände idag. Robert Svensson är i 1/16-del mot Timo Boll. Kim Min Seok förlorade men visade "kappe" mot Wang Hao. Xu Xin är en älva och ett skogstroll i en och samma kropp och gav Gustavo Tsuboi 18 poäng.

Men Gnäll-Bastian förstörde allt.

För er som missade kan jag berätta att domaren först varnade och sedan underkände en av hans servar med snett uppkast. Gnäll-Bastian gnällde.

Lite senare tog domaren ytterligare en regelvidrig serve som gav ställningen 9-9 och 2-1 i set till Hong Kongs lugna Leung Chu Yan. Då drar Gnäll-Bastian igång en gnällkakafoni, överdomaren får komma till bordet och förklara för tysken (hoppas jag) att han beter sig som en 3-åring. Att man faktiskt inte alltid kan få som man vill.

Sen kommer det värsta av allt. Efter att fördröjt spelet i flera minuter går Gnäll-Bastian in och vinner två skitpoäng mot en motståndare som tvingats gå och vänta på att Gnäll-Bastian ska lipa klart. På båda poängen ossar tysken demonstrativt och överdrivet som om han är någon slags rebell.

Du är ingen rebell Bastian, du är en bortskämd gnällunge.

Givetvis slutar det hela med att Gnäll-Bastian vinner matchen efter att ha fått motståndaren helt ur balans med sitt gnällande och fåniga ossande. Han verkade inte skämmas en sekund för sitt urusla beteende. Inte Rosskopf på bänken heller, eller den tyska publiken. Hade jag vart Gnäll-Bastians coach hade jag rest mig upp och gått när han började skämma ut sig.

Han borde givetvis straffats med poängförlust för att ha uppehållit spelet i flera minuter. Publiken borde buat ut honom. Rosskopf och tyska truppen borde börjat heja på Leung. Trubadurer borde skriva nidsånger om honom. Blixtar borde slå ner på honom.

Nu gäller det. Pingisens hopp står till Ma Lin. Jag vet att jag gnällt på den övereffektiva kinesen emellanåt. Men nu känner jag bara en starkt tilltro och en varm kärlek. I vår kamp mot det onda, mot pingisens skamfläck, förenas vi. Ma Lin är nu som en bror för mig.

Det räcker inte att vinna Ma Lin, min käre bror. Du måste köra över och förnedra gnälltysken. Du måste hånskratta åt honom.

Just nu i ett VM nära dig...

2011-05-11T20:17:00.000+02:00

Gnäll-Bastian skämmer ut sig igen. Skicka hem honom.

Världens bästa gå-runt-attackerare

2011-05-11T10:16:00.004+02:00

Någon skrev att Habesohn är i bra form och kanske skulle kunna skrälla i VM. Då borde det ju vara en ganska bra lottning att få möta den sämsta kinesen i första matchen...

(Jag kan inte gapskratta i skriven form, annars hade jag gjort det här.)

Ni vet i alla karatefilmer när hjälten stöter på en av alla statister som bara är där för att få stryk, den känslan får jag när jag ser den här glimten av Chen Qi mot Habesohn. Chen Qi kan vara bäst i världen på att gå runt och attackera forehandvindruta från sin backhand, underbart att vi får se det på så nära håll här. Habesohn får ju för övrigt ett läge att dräpa in en backhand, men det hjälper liksom inte. Det är som att kasta småsten på Hulken, det retar honom bara.

Legenden lever och vinner

2011-05-11T10:01:00.006+02:00

Wang Liqin släppte tre bollar till Lubomir Pistej på de två första seten. Han är som en slumrande, men fortfarande aktiv vulkan.

Fast Mizutani/Kishikawa var värre. De gav Monteiro/Tsuboi 9 bollar på 4 set. 11-4, 11-2, 11-1, 11-2.

När jag ser bilderna från B-hallen och matcherna från första omgången blir jag ju gråtfärdig över att jag inte är där. Det är vansinne. Världselitpingisen och de levande legenderna blir så mycket mer verkliga på så nära håll. Wang Liqin är på riktigt och befinner sig bara 80 mil härifrån. En Dylanskiva till den som översätter samtalet...

Idiotvind tippar kvartsfinalerna

2011-05-11T00:40:00.001+02:00

Här presenteras de åtta spelare som tar sig till kvartsfinal, samt hur de fyra matcherna slutar. Det kan verka svårt att förutse, vissa av resultaten kan tyckas förvånande, nästan otroliga, men jag är helt säker. Precis så här kommer det att gå, jag ser det så klart och tydligt framför mig. Helt kristallklart. Finns ingen tvekan alls längre. Ingens alls. Inte ett uns. Inte minsta gnutta...

Wang Hao (CHN) - Jun Mizutani (JPN)
En säker seger mot Ryu Seung Min ger Wang Hao en plats bland de åtta bästa. Mizutani tar sig fram genom en minst lika lätt seger mot Gao Ning. Kvartsfinalen blir en spektakulär drabbning med många långa bolldueller där Wang Hao kommer slita för att slå igenom japanens täta försvar. Trots att matchen ser ut att gå kinesens väg kommer Mizutani jobba sig in i matchen allt mer och tvinga fram allt fler misstag från en allt tröttare Wang Hao. Tillslut skräller Mizutani och tar sig till semifinal.

Ma Long (CHN) - Seo Hyun Deok (KOR)
Det blir en tuff 1/8-delsfinal för Ma Long, men han kommer gå vinnande ur mötet med fantastiske Mr Oh. Seo Hyun Deok kommer å sin sida stå för VM:s största skräll när han slår ut Ma Lin. Genom sina tidigare segrar kommer Seo växa för varje match, precis som Judd Trump i Snooker VM. Den vänsterhänte koreanen kommer med sin hunger och sin kvickhet, sitt uppstudsspel och sin övernaturliga förmåga att finna vinklar aldrig ge den gamle kinesen tillräckligt med tid och med sin vinklade backhand kommer han jaga ut Ma Lin långt, långt i forehand där han verkligen inte vill ha bollen. I kvartsfinalen blir dock Ma Long för svår. Kinesens tunga, konsekventa spel kommer betvinga koreanen och Ma Long blir Kinas hopp på den övre halvan.

Zhang Jike (CHN) - Xu Xin (CHN)
Tänk, för två år sedan var det ingen som pratade om de två ungdomarna. Nu är de två av förhandsfavoriterna, fruktade och respekterade av en hel pingisvärld. Jag hade Zhang Jike som slutsegrare fram till ungefär tio minuter innan tipset skulle slå in. Sedan insåg jag att trots att han tidigare haft en bra bild på hur han ska slå Xu Xin så har den pennfattade akrobaten tagit ett steg till i sin utveckling och är inte längre lika sårbar och lätt att låsa. Så efter att ha besegrat landsmannen, den levande legenden Wang Liqin, i en episk duell i 1/8-delen kommer Xu Xin fortsätta som den tornado han är och även slå ut Zhang Jike.

Chen Qi (CHN) - Timo Boll (GER)
Jag funderade länge över huruvida Dimitrij Ovtcharov kunde skrälla mot sin landsman. Men Timo tar sig till kvartsfinal tack vare tryggheten i att veta precis hur han ska spela mot Dima. Chen Qi ger aldrig Samsonov någon chans, vitryssens hopp ligger i att Chen Qi blir darrig. Men det blir ett möte mellan två vänsterhänta spelare i den sista kvarten. Där spelar Boll, visserligen overkligt säkert, men för passivt och snällt med för stor säkerhetsmarginal mot en vilt attackerande Chen Qi med sina gudomliga backhandflippar och målsökande forehandmissiler. Med sin fysiska, aggressiva, vackra bordtennis tar sig Chen Qi till semifinal mot Xu Xin.

Självgod

2011-05-10T23:03:00.001+02:00

Det bästa med att tippa är att ha rätt. Det leder till möjligheten att säga: "Vad var det jag sa?" och det är bland det bästa som finns här på jorden.

Det spekulerades i att Christian Süss har "kappe" (stockholmska för kapacitet), att han var i form och kunde skrälla mot de bästa i VM. Öppningsmatchen för den tyske världs-25:an borde därför bli en lagom mjukstart mot den nordkoreanske deffen Jang Song Man, rankad 87:a.

Sju set senare är tysken och hans "kappe" ute ur VM...

...

...vad var det jag sa: "En del pratar om Süss. Pfff. Süss är en fjant. Klarar han av Jang Song Man i sin första match får han vara nöjd."

Idiotvind tippar 1/8-delsfinalerna

2011-05-10T11:00:00.000+02:00

Jag tänkte motivera mina beslut och bjuda alla på möjligheten att hånskratta åt mina befängdsa resonemang när det visar sig att jag har fel. Tycker det är lite jobbigt att det inte varit en ordentlig internationell tävling på månader, formen på många av spelarna är svårbedömd. Motivering till kvart, semi, final och vinnare kommer lite senare.

Wang Hao (CHN) - Ryu Seung Min (KOR)
Tyvärr måste jag tippa emot Kim Min Seok, som har en svår match mot Skachkov, men Wang Hao är för stark. Hade lite funderingar på om Apolonia kan slå en Ryu Seung Min som inte är vad han en gång varit. Men funderade lite till, studerade ett möte dem emellan i Champions League och konstaterade att Apolonia, med sitt fina men lite naiva spel där han backar ut och står och filar med lite överskruv, får problem mot koreanens bombardemang. Den, i dessa sammanhang, gröna portugisen möter dessutom en av världselitens mest mästerskapsrutinerade spelare som höjer sig en extra nivå i sin sista stora tävling (?).

Gao Ning (SIN) - Jun Mizutani (JPN)
En av de svåraste bitarna av lottningen. Gao Ning ska slå He Zhi Wen eller Adrien Mattenet. Trodde He Zhi Wen skulle kunna panga bort fransmannen men i ett ligamöte från i år såg den gänglige fransosen ut att ha hyfsad koll. Men eftersom han beter sig som en gnällbebis och sägs ha ordentliga attitydproblem kan jag inte tippa på honom. Så jag får tippa att Gao Ning tar sig till 1/8-del mot den japanske nationalhjälten Jun Mizutani som dansar sig dit fram via en enkel seger mot slöe Crisan. Eller kanske Mattias Karlsson...

Ma Long (CHN) - Oh Sang Eun (JPN)
Svårtippat. Vem får Ma Long möta? Lee Jung Woo? Oh Sang Eun? Eller Chan Kazuhiro? Har den gänglige, pennfattade dräparen Lee en bra dag kan han slå nästan vem som helst. Men Oh Sang Eun är klart stabilast av de tre. Japanen Kazuhiro visade kapacitet när han slog Ma Long förra året, ett nytt möte dem emellan i VM hade varit fantastiskt. Men jag väljer det säkra alternativet. Oh har stabiliteten, rutinen och backhandväset. Dessutom grym koll på Lee tror jag. Det såg så ut i Spanien tidigare i år.

Seo Hyun Deok (KOR) - Ma Lin (CHN)
Ett av VM:s allra största glädjeämnen kommer bli Seo Hyun Deoks framfart. Först slår han unge rumänen Ionescu, sen krossar han Bastian Steger som kommer att sätta sig i ett hörn i hagen och tjura eftersom han inte kan acceptera att förlora mot en ung spelare som är tio gånger snabbare och mer teknisk än vad han är. Sen kommer Seo vinna mot vesslan Chuang Chih-Yuan i en av VM:s mest sevärda drabbningar. Ma Lin gör som han brukar. Torkar svett, kladdar med handen på racket, snurrar på racket, kladdar på andra sidan, torkar svett, fläktar sig med racket, servar, slår vilt. Och så börjar det om.

Zhang Jike (CHN) - Joo Se Hyuk (KOR)
En tuff utmaning väntar Zhang Jike i första omgången. Hans första VM, kanske lite VM-nerver och så Bora Vang på andra sidan bordet. Obehagligt. Men kommer Zhang rätt in i turneringen och kommer upp i hyfsad nivå av vad han kan, då gäspar han sig fram till 1/8-delen. En del pratar om Christian Süss. Pfff. Süss är en fjant. Klarar han av Jang Song Man i sin första match får han vara nöjd. Joo Se Hyuk tar sig fram till 1/8-del utan att riktigt komma upp i puls nån gång på vägen.

Wang Liqin (CHN) - Xu Xin (CHN)
VM:s första Kinamöte och 1/8-delarnas stora, stora drabbning. Vi pingisälskare tänker naturligtvis på deras möte i Macao i början av 2010 och börjar kallsvettas av förväntan redan nu. Två svenskar står i vägen för Xu Xin, troligt är att han bara får möta Jens. PG har en tuff, men inte omöjlig uppgift i att besegra Jiang Tianyi. Hur som helst rår ingen på tornadon Xu Xin. Ingenting står i vägen för Wang Liqins 1/8-delsfinalplats.

Vladimir Samsonov (BLR) - Chen Qi (CHN)
Den långe, sävlige vitryssen har tillhört världseliten i mer än 15 år men alltid haft det svårt på VM. Till en 1/8-delsfinal tar han sig i alla fall. Drinkhall, Gardos, Chen Weixing eller möjligtvis Shibaev, ingen av dem rår på den vitryske försvarsjätten. Chen Qi är bättre än någonsin och kommer visa Habesohn, Lebesson och Smirnov i tur och ordning att det är skillnad på att vara en duktig spelare i Europa och på att kunna hänga med en duktig spelare i Kina.

Dimitrij Ovtcharov (GER) - Timo Boll (GER)
Om Samsonov har haft det lite knackigt i VM är det ingenting mot Timo. Han brukar vara en skugga av sitt riktiga jag då det står VM på biljetterna. Men inte ska han väl förlora mot mediokre Yang Zi? Varning för bröderna Matsudaira dock, Kenta verkar ha Bolls syndrom, fast omvänt. Eller så får Trollhättesonen Robert Svensson chansen att pröva Bolls VM-nerver. Ovtcharov kan bli farlig i VM. Kishikawa är en otäck man att råka på redan i en 1/16-delsfinal men han har väl inte visat riktigt samma fina form som tidigare och jag tror det tyska backhandmonstret klarar av japanen med de runda kinderna.

Oj...

2011-05-09T11:49:00.001+02:00

Jag skrev visst fel mailadress. Tipset kan skickas till ledarstudie.gu@gmail.com.

Inget annat.

Mattias Karlsson ser ut att vinna sin kvalgrupp. Vågar någon tro på honom i en 1/8-delsfinal?

Det har börjat...

2011-05-08T23:36:00.003+02:00

Inte mycket har hänt än, de seedade kvalspelarna har spelat sin första gruppmatch och de flesta av dem har mött nåt blåbär som de inte skulle kunna förlora mot ens om de försökte. Men det har ändå börjat...

Glöm inte att tippa nu.

Ändring

2011-05-07T23:29:00.001+02:00

Skrev fel. Den 10:e maj klockan 11.00 måste tipset vara inne...

VM-TIPSET

2011-05-07T09:40:00.002+02:00

Nu börjar det. Två års plågsam väntan är över. Världseliten samlas i Rotterdam och gör upp om vem som är världens bästa bordtennisspelare.

Idiotvinds VM-tips går ut på att tippa resultaten från och med 1/8-delsfinal och fram till den slutliga segraren. Med andra ord, tipset ska bestå av 16 spelare.

1. Vinnaren (1)
2. Silvermedaljören (1)
3. Två bronsmedaljörer (2)
4. Fyra kvartsfinalister (4)
5. Åtta 1/8-delsfinalister (8)

Här är länkarna ni behöver: Seedning och lottning.

Enkelt, eller hur?

Fast riktigt så enkelt är det inte. Den djärva tipparen som sätter skrällar måste belönas mot den försiktige som tippar enligt seedningslistan. Därför presenterar Idiotvind ett intrikat och snillrikt uträknat poängsystem.

Spelare som åker ut tidigare eller senare än man tippat resulterar givetvis i 0 poäng.

Spelare som går så långt man tippat, ger 1 poäng, om de är seedade att gå så långt eller längre.
Exempel: Har man tippat Xu Xin till kvart och han går till kvart, ger det 1 poäng eftersom han är kvartsseedad.

Spelare som överträffar sin seedning ger däremot en extra poäng för varje omgång han tar sig längre än sin seedning.
Exempel: Skulle man tippat Xu Xin i final och han går till final ger han alltså 3 poäng, 1 för kvartsfinalen + 1 för semifinalen + 1 för finalen.

Det lönar sig alltså att hitta skrällarna som överträffar sin seedning. Skulle man t.ex. tippa en kvalspelare till 1/8-delsfinal, låt oss säga att jag har en stark tro på Ange Belyse Ingabire från Burundi, och han går till 1/8-delsfinal, ja då är han ju värd hela 5 poäng.

Poängsystemet fungerar inte omvänt. Man får alltså inga poäng för att tippa rätt på att en högt seedad spelare åker ut tidigare än sin seedning. Det är bara segrarna som räknas. Det här är ju en positiv blogg.

Tippar man rätt slutsegrare ger det 2 bonuspoäng.

Glasklart. Då kör vi. För er som är kompromisslösa i ert tippande kan ju sätta igång på direkten, för oss som är lite mer analyserande och vill vänta in lottningen så är den klar i lördagkväll, de flesta spelare som står över kvalet är redan inlottade, men de 16 högst seedade lottas alltså lördag 19:30.

Tipskupongen ska vara inlämnad senast den 10 maj klockan 11:00. Det är alltså bråttom! Ni kan publicera den som en kommentar nedanför. Är ni mer lite mer privata i ert tippande kan ni maila era 16 spelare till: ledarstudie.gu@gmail.se

Vårmusik

2011-05-06T23:38:00.002+02:00

Snart är det VM. Snart kommer VM-tipset.

Men först vill jag bara passa på att kasta upp en vår-spellista. Jag länkar den här och så finns den i listan till höger. Precis som alla årstider har ju våren sitt eget soundtrack. Det är många gamla beprövade musikstycken, våren handlar mycket om nostalgi. Jag vet inte vad andra anser vara vårmusik, jag skiter egentligen i det. Här är min vårmusik.

Snart är det VM...

Obs!

2011-05-06T15:16:00.002+02:00

Snart presenteras Idiotvinds VM-tips. Missa inte det...

Omfattande rättsprocess nödvändig

2011-05-05T23:34:00.004+02:00

Jag upptäckte den här i senare tonåren vill jag minnas, den lärde mig att man inte kunde stå emot det oemotståndliga. Trots att man var en hårding som lyssnade på Metallica och Pantera, det var bara att kapitulera.

För yngre besökare, uppväxta med dagens musikbranch, som säkert blir lite förbryllade när de ser videon, så kan jag förklara att förr i tiden kunde unga kvinnor sjunga, uppträda och samtidigt ha kläder på sig.

Vad det gäller publiken kommer jag aldrig förstå vad som flög i kvinnosläktet under 60-talet, men jag kommer aldrig förlåta dem för alla liveframträdanden de förstörde. Inget kan reparera all den skada de åsamkade.

Någon borde samla in alla dessa kvinnor som förstörde musiken för oss, ställa dem till svars för vad de gjort, tvinga dem till en kraftig offentlig ursäkt och kanske några års straffarbete. Eller kanske de skulle kunna spärras in i isoleringsceller och tvingas lyssna till alla liveinspelningar från 60-talet som förstörts av deras gallskrik. Men det behöver göras nu innan det är för sent.

Civilisationens sista utpost

2011-05-04T22:35:00.003+02:00

Missade ni sportspegeln ikväll? Lugn, jag lägger upp sändningen i slutet av inlägget så att ni inte går miste om nåt.

Skönt att det fortfarande finns någon plats på jorden där idrotten tas seriöst av såväl media som ledare och aktiva. Fast det är ju tråkigt att den platsen ligger på andra sidan jorden medan vi står till knäna i manegens sågspån på en bisarr cirkus där små bortskämda snorungar i vuxna manskroppar stjäl medias hela uppmärksamhet, vilka dansar med likt en flock jitterbuggande hustomtar.

Det är på tiden att vi lägger av med den där löjliga ursäkten att Kinas framgångar bottnar i att de tränar så mycket mer än oss och inser att det är i kompetensen, inställningen och attityden till sporten förklaringen ligger. Men var ska våra framtidshopp få den attityden ifrån när de växer upp mitt i fotbollens vuxendagis?

Feber

2011-05-03T13:25:00.003+02:00

I gamla ryska skönlitterära verk drabbas folk ofta av feber. Det är ingen vanlig feber som vi svenskar drabbas av idag då vi konstaterar att vi har 39,4 graders kroppstemperatur, känner oss lite hängiga och krassliga och väljer att stanna hemma från jobbet.

O nej, det här är en annan sorts feber. En feber som försätter den drabbade i ett sinnesförvirrat tillstånd där man inte tycks ha full kontroll över sina handlingar. En av de värst drabbade är ju stackars Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och Straff. Han famlar sig fram genom i stort sett hela den eminenta romanen i ett tillstånd som pendlar mellan klarhet och galenskap och vi kan aldrig vara riktigt säkra på när vilket tillstånd råder.

Nu börjar jag första vad Dostojevskij skriver om, för den gamle Fjodor är en av de flitigaste redogörarna för detta febriga tillstånd. Jag känner varje dag hur febern stiger.

Det är en feber orsakad av det vansinnigt närliggande Världsmästerskapet i bordtennis - närliggande både tidsmässigt och geografiskt. Det driver mig ur mina sinnens ordinarie rutiner.

Jag besöker ITTF:s hemsida 70-80 gånger dagligen. Jag kommer på mig själv att prata seedning, lottning och kvalspel med kassabidrädet, brevbäraren och soffgruppen. Igår tyckte jag mig se Wang Liqins ansikte i molnen och Kreangas backhandloop i några svajande grenar.

Nyss mätte jag ut avståndet mellan VM-arenan i Rotterdam och min lägenhet. Det är 808,29 km mellan oss. Inte mer. Bara drygt 80 mil. Ändå så långt borta.

Jag tittar på kinesiska TV-program inför VM. Jag har ingen aning vad de säger, men jag över de kinesiska uttalen på spelarnamnen som rabblas efter drygt 20 sekunder och jag tycker om att drömma mig bort till en värld där det finns pingisprogram på TV och önska att jag själv levde i ett sådant himmelrike istället för den bistra verkligheten där fotbollen med alla sina barnrumpor till spelare, ledare, supportrar, skribenter och programledare tycks vara den enda sporten som existerar.

"...some of that vagueness..."

2011-05-01T23:52:00.003+02:00

Små textrader i låtar kan slå till mer än något annat. En del excellerar så till den milda grad att hela låtar är värda att lyssna på om och om igen bara för att en liten rad ska få upplevas igen och igen. Det har alltid varit litet av en gåta vad det är som gör att vissa rader har den där extra kvalitén. För det behöver inte alltid vara de mest välformulerade eller slagfärdiga. Ibland kan det vara de mest vardagliga fraser.

Nu har jag formulerat en liten hypotes som kan bidra till att förklara fenomenet.

Det är när raderna hoppar ut ur texterna, som helt spontant framkastade fraser och samtidigt behåller sitt dunkla, vaga ursprung som de når igenom ett extra lager hos lyssnaren. Som när Tallest Man on Earth sjunger "So now we're dancing through the garden..." och följer upp med "...oh, what a garden I have made". Så naturligt faller det in, så helt i klang med musiken och samtidigt gåtfullt och vagt. Eller när Caitlin Rose lättsamt sjunger "I got a nice guy and he's got no class/I like his blue eyes, call him trailer trash, ooh-oh".

Spontant.

Lekfullt.

Vagt.

Det handlar inte om storartad poesi i ordets ursprungliga bemärkelse. Det är bara det att orden slår till direkt, utan att ha känslan av att ha blivit uttänkta, nedskrivna och inspelade. De går raka vägen. Det är som Cynthia Gooding säger i sin radioshow 1961 när Dylan sjungit The Death of Emmett Till för henne... "what's so magnificent about it to me is that it doesn't have any sense of beeing written... it sounds as if it just came out..."

Låtskrivaren talar till oss direkt genom dessa rader, det handlar inte om ord skrivna på ett papper.

Det finns utmärkta exempel på motsatsen. För er som var med för några år sedan minns kanske när bloggen körde med Veckans urusla citat. Då fanns det här riktigt otäcka exemplet från ABBA med. Låten heter King Kong Song (jag skojar inte) och börjar...

Well I was looking at a movie on the TV last night
Then I had a very funny notion, yeah
I really had to write a song about it
And then I'm gonna sing it with my rock'n' roll band
And I bet the people gonna like it, yeah
I know that everybody's gonna shout it

Det är så uruselt att inga ord kan beskriva det. Jag skäms å deras vägnar. Vi kan se framför oss hur en skäggig Björn eller Benny, eller vem som nu skrivit smörjan, suttit framför TV:n, tittat på King Kong, fått en låtidé, tagit en papperslapp och så påbörjat ett textförfattande som i berättarteknik påminner om redogörelsen "Mitt sommarlov" som alla 8-åringar skriver i skolan då den nya terminen börjar.

Det är provocerande dåligt. Man blir förbannad. Jag tappade tråden här. Jag har glömt slutpoängen med inlägget. Nu är jag bara upprörd.

"...en hälsning ifrån helvetet Paschendeale"

2011-04-29T17:34:00.000+02:00

För att nå en bred läsarkrets för sin blogg har jag lärt mig att man ska hålla sig till en viss genre, inte byta ämne för mycket. Jag vet inte om det är värt det, jag blandar gärna lite och nöjer mig med 2-3 läsare.

Jag har blivit så känslig. Jag sitter med tårar i ögonen när jag ser 110 år gamle Harry Patch, den siste överlevande britten från första världskriget, sitta med tårar i ögonen och berätta om hur han fortfarande minns sina vänner som dödades då en granat plötsligt slog ner i deras trupp. "It still upsets me more than anything...", säger han, efter mer än 90 år, i den utmärkta dokumentärserien som sänts på SVT. Harry som blivit inkallad mot sin vilja skadades själv i granatattacken och skickades hem dagarna innan de verkliga striderna om Passchendeale började.

Jag har drabbats av första världskriget de senaste dagarna. Det stannade liksom upp våren för mig. La sig som en blöt, möglig filt över den där extra energin våren, vårmusiken, snookern och förväntningarna inför Pingis-VM genererar. Kriget utmärker sig som något av det mest vidriga, ondskefulla, destruktiva och totalt meningslösa i människans historia.

I Passchendeale dödades 13 000 britter, på en dag. Sammanlagt dödades 700 000 under slagets fyra månader. Vissa dog inte i strid utan drunknade i gyttjan. Hästar sjönk ner till buken i lervällingen och fick avlivas. Och i den lervällingen levde unga människor i månader,de sov, stred och tillslut dog de i sörjan. Många försvann helt och återfanns aldrig, sjönk ner i leran eller sprängdes till små bitar av en granat. Som Harrys bästa vänner.

Bilderna nedanför visar flygfoton över Passchendeale före och efter slaget.

Aftonbladet glimtar till

2011-04-26T17:08:00.002+02:00

Bra Aftonbladet!

Jag häver min Aftonbladet-bojkott fram till nästa idiotartikel (bör ta ungefär 10-15 minuter).

Aftonbladet om Översjös monsterslag.

Den där muren

2011-04-25T22:52:00.000+02:00

Jag säger inte att Ebba Grön inte får sjunga om Berlinmuren bara för att någon annan gjort det innan. Jag säger inte ens att de härmas. Men eftersom Ebba Grön föddes som ett kompromisslöst punkband, förmodligen åtminstone delvis influerade av det kompromisslösa punkbandet Sex Pistols ligger det ju väldigt nära till hands att tänka sig att ett frö till Die Mauer såddes i och med Holidays in the Sun.

Det är framförallt när Thåström med sin stämma, som är det verkligaste på jorden, utbrister:

Ja, jag vet,
jag vet precis hur,
jag flyger över en mur

... som tankarna går till den gamla Pistols-låten där Johnny Rotten sjunger att han ska över muren. Eller, så sjunger han inte riktigt, han sjunger, eller... sjunger och sjunger... För att vara exakt så gormar han:

I gotta go over the Berlin wall, I don't understand this bit at all, I gotta go over and over the goddamn wall, I gotta go over the wall, I gotta go over the Berlin WAAAAAAAALLLLL!!!!

Fast, ska tilläggas, det är ett väldigt musikaliskt gormande. Sex Pistols var fantastiska. Kontroversiella, provocerande, smutsiga, obscena, sjövilda... men samtidigt hitmakare. Visst, musiken är lite stökig och brötig, inget för adelns öron, men låt efter låt har en hitpotential som skulle ta dem raka vägen in på försäljningslistorna även idag. Sex Pistols var betydligt mer än den chockerande cirkus de ibland beskrivs som.

Hur som helst. Jag vill tro att Holidays in the Sun hade något att göra med uppkomsten av Die Mauer. Bara lite, lite, bara en smula, men ändå. Och eftersom Die Mauer är en av de mest klassiska och storslagna låtar vi har i vår svenska låtarsenal så ska vi ju vara tacksamma i dubbel bemärkelse för den gamla punkklassikern från det brittiska fenomenet Sex Pistols.

Översjö

2011-04-24T21:20:00.002+02:00

Jag hjälper till att sprida klippet på demonslaget från SM-finalen mellan Eslöv och Söderhamn.

Idiotvind gillar Översjö. Minns att han tidigare tillägnats en egen provisorisk pingisfilm efter sin seger mot bloggfavoriten Seo Hyun Deok. Den kan vi se igen...

Bra startfält

2011-04-22T17:27:00.001+02:00

Lite av en nätstorm, som Aftonbladet brukar kalla det, bröt ut när jag nämnde VM och tips. Kommentarerna vällde in så det är klart att vi måste tippa VM. Lottningen sker 6:e och 7:e maj, singelspelet börjar den 10:e. Så det gäller att alla är snabba, vi har några dagar (kvalspelet börjar den 8:e men det får vara okej att tippa under kvalet).

Anmälningslistan är i dagsläget imponerande, nästan overklig. Bara två spelare på Top-20 saknas, nummer 18 och 19. Dels ständigt skadade Michael Maze, dels Hao Shuai som inte platsar i Kinas trupp. En annan världsspelare som saknas är den unge koreanen, bloggfavoriten, Lee Sang Su. Sydkorea har tidigare haft stenhårda kvaltävlingar som de följt slaviskt (Joo Se Hyuk missade OS 2008), förmodligen har super-Lee snubblat i en av dessa tävlingar. Mycket tråkigt. Jag hade bytt ut Cho Eon Rae mot Lee i hundra fall av hundra utan att blinka.

Konkurrensen är sjukt tuff, framförallt i Kina, men även i Korea och i viss mån Japan. Hao Shuai och Lee Sang Su hade platsat i alla andra landslag och varit fixstjärnor i de flesta.

Pingisfantom 1 som inte platsar i VM-truppen...

Pingisfantom 2 som inte platsar i VM-truppen...

2011-04-22T14:07:00.000+02:00

Vi är ju som sagt många som går och väntar på VM nu. Som undrar hur det ska gå. Fast på sätt och vis har den huvudsakliga delen redan avgjorts...

Kineserna har nämligen spelat sina uttagningstävlingar och kommit fram till vilka som ska få åka till Rotterdam. Så vilka som tar medaljerna är redan klart, nu ska de bara till Holland och göra upp om vem som tar vilken medalj.

Här en match i uttagningarna mellan torpeden Chen Qi och gummimannen Xu Xin, kan någon det bli första singelmedaljen i VM för nån av dessa övermänniskor?

Inte så kort den här gången

2011-04-21T14:38:00.003+02:00

Eftersom jag varit bortrest i några dagar programmerade jag in några inlägg och lät Tallest Man on Earth sköta bloggen. Det gjorde han ju utmärkt.

Men nu börjar jag bli lite stressad av att årets största händelse närmar sig med stormsteg medan jag bara kan tänka på en Leksandpojk och hans gitarr. Om 16 dagar börjar VM i bordtennis. Det är världens roligaste tävling och pingisens överlägset största.

- Näää, säger kanske ni, OS är ju större...

- Nej, svarar jag, OS är en skittävling där inte alla de bästa får vara med.

I VM är alla med. Ska du vinna VM ska du ta dig förbi sju kineser (förutom om du är kines, då räcker det att du tar dig förbi de övriga sex). Den som vinner VM är bäst i världen. Den som vinner OS är bäst av dem som får vara med.

Inget barn har någonsin väntat så på jultomten som jag nu väntar på lottningen. När den väl är gjort kanske, kanske jag möjligtvis vågar mig på att tippa hur det ska gå. Fast förmodligen inte. Förra VM, får två år sedan, hade vi tipstävling med ett antal deltagare, där man tippade på dels pingis VM samt det också nu pågående Snooker VM. Jag minns inte vem som vann så förmodligen var det inte jag.

Kanske kan det hända något sådant i år igen. I snookern har ju jätteskrällen redan inträffat då förra årets segrare Robertson åkte i första mot Judd Trump som fått ett overkligt genombrott i vår, först med en skräckinjagande skrällseger i China Open och nu med vinst över regerande mästaren i VM.

För övrigt dyrkar jag den där minen och lilla pausen innan Tallest Man on Earth börjar sjunga i förra inläggets klipp. Han ser ut att tänka:

- ... tänker ni hålla käften, flanen?... nähä, ok, jag sjunger för dem som bryr sig, resten kan dra åt helvete...

Eller det sista kanske han inte tänkte. Han ser mer vänlig och förlåtande ut än vad jag är. Det finns nästan något Jesusliknande över hans överseende, blyga leende. Han förstår att de inte förstår bättre och förlåter dem. Det är stort. Och så älskar jag ju så klart att han nämner ett par "boots of spanish leather" i King of Spain. Liksom...

- Jag har lyssnat på din musik, Bob. Tack, den finns med mig i det jag gör.

Även om jag måste säga att jämförelserna mellan Tallest Man on Earth och Dylan är vansinnigt överdrivna. Jag menar, kom igen, bara för att man har en akustisk gitarr betyder ju inte det att man vill bli den nye Dylan. Tallest Man on Earth är alldeles för unik och begåvad för att beskrivas som någon ny Bob Dylan.

Allt är deras fel

2011-04-20T22:48:00.001+02:00

Titta så hemskt!

Han spelar det vackraste dom nånsin hört, men dom hör det inte.

Jag önskar dom kunde hålla käften. Hur är man funtad när man pratar under något sånt här? Hur kan man ens röra sig, eller ha en fungerande tanke? Något är allvarligt fel. Spärra in dem. Det är dom som är problemet i vårt allt mer felande samhälle. Jag hatar dom.

Skilda världar

2011-04-19T19:31:00.001+02:00

Det är lite otäckt att det finns en sådan tidlös och gränslös begåvning här och nu samtidigt som medierna skriver om Lady Gaga och Brolle. Det är som två parallella universum. Det görs fortfarande riktig musik som står sig oavsett vilken tid och vilken plats den än skulle hamna i.

Tallest Man on Earth skulle passa in perfekt på Stockholms krogar på 1780-talet bredvid Bellman, han skulle göra succé Greenwich Village, New York, på 60-talet och han skulle älskas av varenda människa 2011 ifall inte medierna vänt den riktiga musiken ryggen till förmån för en pengadriven uppmärksamhetskarusell där allt ska gå snabbt, lätt och mycket ytligt tillväga.

Det här är ren och skär, okonstlad talang, yppersta, yppersta världselit i allt från komposition och textförfattande till de allra finaste små nyanserna av framförandet.

Idiotvind goes hurtig

2011-04-17T14:21:00.002+02:00

Lyssna inte på dom som säger att man ska möta våren i Paris eller i Prag eller vad det nu än må vara.

Det är i löparspåret man ska möta våren. Kanske borde jag göra om bloggen till en löpardagbok.

Hur som helst fortsätter Idiotvind tonsätta dagarna med Tallest Man on Earth.

Lite snabbt bara

2011-04-15T21:53:00.000+02:00

Alldeles för ont om tid. Men jag måste säga att jag inte begriper mig på de som håller Ma Lin som sin favoritkines. Var är charmen i att kolla på en spelare som tar två minuter på sig mellan varje boll och sen aldrig spelar en boll som är längre än två sekunder?

Dessutom måste jag erkänna att jag är avundsjuk på min bloggkollega Max på www.pingisfan.se som direkt får svar och kommentarer av landslagsspelare när han skriver om dem. Det är ju inte så att Dylan och Tom Waits, eller ens Daniel Norgren, är inne och kommenterar mina blogginlägg. Jag gillar det inte, Max blir alldeles för mallig...

I brist på blogginlägg föreslår jag att ni alla gör som jag och lyssnar flitigt på Tallest Man on Earth. Nu ska jag ut och springa, sen se Joan Baez-dokumentären som gick tidigare ikväll och sen ska det sovas. Ni hör, galet upptagen.

I've set the rain
to be cold and hard
I've set the sun to
be bright and sharp
To wake you up
from your hollow dream
I'll shake your bed
with a thunder strike
from my hand

Klargörande

2011-04-07T17:33:00.001+02:00

Jag behöver förtydliga att jag, min Joe Hill-besatthet till trots, är mycket nöjd med de nya sedlarna. Förtydlingen är nödvändig efter att jag sett kommentarer från högerextremt håll om att Dag Hammarskjöld inte är en värdig ersättare på 1000-sedeln jämfört med mannen som "grundade Sverige".

FN:s andre generalsekreterare Dag Hammarskjöld är en fan så mycket värdigare 1000-sedel än en gammal tyrann som med våld tog sig till makten, mördade och undanröjde all opposition, avskaffade kungavalen och införde arvmonarkins diktatoriska system i Svea Rike. Hade vi haft ett fungerande skolväsen med en ordentlig historieutbildning här i landet hade vi kanske sluppit en del av dessa lallande fånar.

Idiotvind har största respekt för Dag Hammarskjöld, men ifrågasätter bara lite lätt försiktigt och ödmjukt huruvida hans insatser på kulturområdet är större än Joe Hills...

Sedelskandal

2011-04-07T01:08:00.000+02:00

Idag fick jag spackla taket. Riksbanken tillkännagav vilka svenskar som ska pryda våra nya sedlar. Jag flög i taket. Bara bildligt talat, naturligtvis, men ändå så kraftfullt att lite målarfärg och murbruk föll ner över mitt tangentbord.

Att motivera valen med att det ska vara "personer som gjort insatser inom kulturområdet i vid mening" och att de "ska ha varit verksamma på 1900-talet, ha en folklig förankring och ett internationellt anseende", och så inte välja Joe Hill, det är skandalöst! Att få se sådana beslut mitt i min period av Joe Hill-besatthet är minst sagt omtumlande.

Ju mer man tänker på det, desto mer befängt blir det.

En svensk är en av grundpelarna i 1900-talets musikhistoria
Han var Pete Seeger och Woody Guthries föregångare
Bob Dylan har sagt att Joe Hill var en av anledningarna till att han började skriva egna låtar
Omkring 30 000 människor följde hans begravningståg i Chicago efter att han avrättats 1915
USA:s president, Woodrow Wilson, engagerade sig i hans fall
Delar av hans aska finns sparad än idag och är utspridd på ställen runt om i världen där den fungerar som en helig relik för medmänsklighet och de förtrycktas rätt
Pete Seeger, Steve Earle, Joan Baez, Paul Robeson, Phil Ochs, Billy Bragg och många, många fler har sjungit om honom
Han besjöngs under hymnliknande former på Woodstockfestivalen 1969, en av de största och mest avgörande händelserna i människans moderna kulturhistoria
Författaren Stephen King har döpt en av sina söner efter honom
Bo Widerberg har gjort en film om honom
Hans sånger sjungs än idag runt om i världen och vissa av hans uttryck lever vidare som talessätt och slagord

Hur kan någon annan svensk kulturpersonlighet konkurrera med honom? I USA är han en ikon, en myt, en legend. Hur kan vi så grovt förbise något av det största vi har? Var finns Joe Hill i den svenska läroplanen? Var är hans högtidsdag? Det sägs att ABBA är vår största musikexport. ABBA är en Kalle Anka-tidning jämfört med Joe Hill.

Och jämfört med de som nu valdes pryda våra sedlar... Joe Hill är större. Men det är klart att kapitalets makter väljer en kunglig hovsångerska framför en fattig, enkel arbetare. Kanske vågade de inte pryda våra sedlar med någon som amerikanarna dömt till döden och arkebuserat?

Sveriges mest betydelsefulla musikexport

2011-04-03T20:05:00.002+02:00

Uppställd mot en vägg i Salt Lake City, Utah, med ögonbindel, avrättades han med ett skott i hjärtat. Hans sista ord var "Fire!". Så slutade dagarna för en av Sveriges mest inflytelserika låtskrivare och musiker...

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: "Du är ju dö"
"Jag kan ej dö", sa han.

Han lämnade Sverige som Joel Hägglund, emigrerade till USA och i jakt på jobb drev han genom staterna, från stad till stad. Han engagerade sig i fackförbundet Industrial Workers of the World (IWW) och deras strävan att organisera arbetarrörelsen. Han blev känd för sina satiriska dikter och sånger.

Han dömdes för ett mord han inte begått i en rättegång som beskrivits som en av de största parodier i amerikansk rättshistoria. Svenska myndigheter, fackförbund runt om i världen, bl.a. 30 000 namnunderskrifter från Australiens IWW och självaste presidenten för USA, Woodrow Wilson, försökte utan framgång häva dödsdomen.

Det var ett justitiemord. Ett politiskt mord. Han dömdes till döden därför att han stred för arbetarnas trygghet och rättigheter. Han mördades därför att han var en plåga för makthavarna och kapitalet. Han sköts ihjäl för sångerna han skrivit och gett till rörelsen.

"Joe Hill kan aldrig nånsin dö",
sa Joe, "jag lever än!
När män går ut till strejk och strid,
Då går Joe Hill igen."

Då han fått sin dödsdom skrev han ett brev till sin vän Bill Haywood, en av ledarna inom IWW som själv åtalats för ett mord några år tidigare, men undsluppit då åklagarna inte lyckats ta fram ett enda bevis:

"Goodbye Bill. I die like a true blue rebel. Don't waste any time in mourning. Organize."

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
"Jag sått ett frö, som ej
kan dö - vår organisation".

Joe Hill lever vidare i arbetarorganisationernas kamp för sina rättigheter. Och han lever vidare genom sina sånger. De spreds från land till land och översattes till flera språk. Han var en av föregångarna till de politiskt engagerade sångarna som därefter följde i USA. Woody Guthrie, Pete Seeger, Bob Dylan...

"Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut."
"Att mörda sången min", sa Joe,
"vill mera till än krut."

1930 skrev Alfred Hayes dikten I dreamed I saw Joe Hill last night som senare tonsattes av Earl Robinson. Det är en av de vackraste och mest värdiga hyllningar en människa har fått. Att den översatts till svenska av diktaren och författaren Rune Lindström känns rätt. Det är som om Joe Hill har fått komma hem igen. Vi kan skatta oss lyckliga åt att Fred Åkerström hann spela in den innan han lämnade oss.

Den långsamme

2011-04-01T14:13:00.003+02:00

Mitt i all uppladdning inför Daniel Norgrens spelning drabbades jag av lite dåligt samvete. Det känns så länge sedan det pratades bordtennis här på Idiotvind.

Med hjälp av Xu Xin tar jag död på mitt dåliga samvete. De kinesiska landslagsledarna beskriver honom som långsam och lat. De kämpar för att träna upp hans snabbhet. Vågar man dra till med en gammal klyscha om att allting är relativt?

"Friday I'm in love"

2011-03-31T23:52:00.003+02:00

Är det något som slukar tid, så är det att skriva blogginlägg. Åtminstone om man har ambitioner att lägga någon tanke bakom vad man skriver. Jag sliter med att lyckas formulera och få ut något som är bland det viktigaste bloggen åstadkommit. Men det är tusen trådar som drar åt olika håll och det är tusen sidospår som alla leder till olika ställen.

Hur som helst får det vänta lite. På fredagskvällen ska hela bloggredaktionen gå och lyssna på Daniel Norgren. Så nu laddar vi alla inför det!

Ägget kläcks

2011-03-29T00:09:00.000+02:00

Spotify har lagt upp lite Dylan. Framförallt är det en underbar konsert från Carnegie Chapter Hall, New York, den fjärde november 1961. En 20 år gammal, pratsam Dylan har precis börjat skriva sitt egna material men de flesta låtar är fortfarande gamla folksånger och Woody Guthrie-låtar.

Spelningen är från en tid då den övernaturliga gnistan precis börjat sprida ett sken kring den unge fattiglappen. Det är bara månader, eller veckor, tills den fullkomligt ska explodera i odödliga mästerverk som Don't Think Twice (It's Allright), Ballad of Hollis Brown och A Hard Rain's A-Gonna Fall. För var dag som går blir hans liveframträdanden allt mer uppseendeväckande och magnetiska.

Men det kan ändå vara svårt att förstå, då man hör den unge, fnissige mannen, att han inom ett år (och under många år framöver) skulle skriva om hela musikhistorien. Men det finns tendenser. Som i hans ohämmade prov på humor i Talking Bear Mountain Picnic Massacre Blues eller briljansen i Song to Woody.

Men tendenserna finns också i de små detaljerna. Som i tonfallet, den genuina inlevelsen och känslosamma rösten som naglar fast lyssnaren, då han i den helt fantastiska Black Cross sjunger;

"...and they hung Hezekiah,
as high as a pigeon"

Jag tänker på Strange Fruit och bilderna på de dinglande kropparna i träden.

Passiv rökning dödar

2011-03-23T23:19:00.000+01:00

Jag ska inte säga att det var idag jag upptäckte det. Men det var idag jag konstaterade det. Ungefär som Columbus. Han upptäckte inte den amerikanska kontinenten 1492. Den var redan upptäckt. Han konstaterade bara att den fanns.

- Jaha... här var den, tänkte han säkert. Men sen gick ju allt snett då han med bestämdhet förutsatte att det var Indien, av alla ställen, som han hittat.

Hur som helst. Jag har konstaterat ett fenomen. Jag har börjat irritera mig på folks som irriterar sig på någon som heter Justin Bieber. Det börjar bli väldigt tjatigt. Det är någon form av andrahandsstörning. Jag blir störd av folk som blir störda på någon tredje person. På sätt och vis stör jag mig också lite på den här Bieber. Indirekt. På ungefär samma sätt som passiv rökning fungerar. Själv har jag aldrig begripit vem den här Justin Bieber är, jag vet inte hur han ser ut, jag vet inte hur han låter, jag har bara förstått att han tydligen är en artist inom musikbranchen.

Jag är övertygad om att även jag skulle irritera mig på honom ifall jag fick chansen. Men varför skulle jag ge honom den chansen? Jag undrar vilka kretsar dessa Bieber-trötta människor rör sig i för att utsättas för honom gång på gång? I min värld tar han upp lika lite plats som en vindpust som fastnat i ett vindskydd.

Jag tittar i min skivsamling. Där är han inte.
Jag letar i mina Spotifyspellistor. Där är han inte.
Jag lever i en helt Bieber-fri värld. Utan att ens försöka.

Det andra jag undrar över är: Borde inte dessa frustrerade människor helt enkelt börja röra sig i andra mediala kretsar? Hela musikbranschen är full av äckliga artister. Vi behöver ju inte göra saken värre genom att springa och leta efter dom.

"Vad fan angår dig, Polens affärer?"

2011-03-21T23:47:00.006+01:00

Fantastiskt glädjande seger i Polens Pro Tour för Robert Svensson och Mattias Karlsson. Med sin outtröttliga fighterattityd är de två utmärkta förebilder för Sveriges kommande generationer. Dessutom en semifinal för Jens Lundqvist i singeln som han till på köpet avslutade med en riktigt snygg tackning för matchen. Fyra segrar, var av tre i skilje, imponerade och var välbehövliga efter ett tapp på världsrankingen.

Är Sverige på gång?

Annars är det Lee Sang Su jag minns från Polens tävlingar, Japans insats vill jag glömma fort. Den 20-årige koreanen är helt fantastisk. Tack vare sin glimrande teknik behärskar han ett besinningslöst tempo, samtidigt är han taktiskt drillad, har dödande attacker från både forehand och backhand och tycks dessutom ha en minst sagt otäck serve.

Hans match mot Jens påminde, bortsett från tackningen, mycket om förra årets möte. Torpeder i backhanddiagonalen, tusen blixtsnabba attacker mot fickan, piskrappattacker med såväl backhand som forehand, servarna såg ännu jobbigare ut i år och så kom de där korta returerna i forehand och då ser inte Jens ut att tycka bordtennis är roligt längre.

De väluppfostrade ekvilibristerna

2011-03-16T19:56:00.002+01:00

Japan har det tufft nu. De behöver lite stöd och uppmuntran. Har jag sagt att jag älskar det japanska bordtennislandslaget?

Jag tror jag har nämnt det nån gång. De förkroppsligar den optimalt professionella idrottaren. Alltid fokuserade till 100%, oavsett motstånd. Uppträder aldrig nonchalant mot sämre spelare eller vid stora ledningar - viker aldrig ner sig mot bättre spelare eller vid stora underlägen.

De är tekniskt och taktiskt drillade likt pingisprofessorer, de är fysiskt tränade som om de vore genetiskt framodlade för pingis. De är snyggt klädda med en egen stil och inte bara klädda i en standardtröja från någon pingisfabrikant som tolv andra nationer också har.

Framförallt har de en perfekt attityd. Aldrig gnäll, alltid artiga, alltid ödmjuka, alltid sportsliga. De låter alltid spelet tala för dem. Hade alla människor varit som Japans landslagsspelare hade det inte funnits krig, svält, fattigdom eller några melodifestivaler.

Här visar Ai Fukuhara, Kasumi Ishikawa, Kenta Matsudaira och Jun Mizutani upp sig i japansk TV. Det är underbart att beskåda. Mest för deras prestigelösa, barnsligt oskyldiga och positiva attityd. Men även precisionen i Kentas serve och i Mizutanis loop runt nät. Och Kasumis fokusering när hon samlar sig och luftslår några forehandslag inför deras inslagning på de två små öarna av bordet. Och Fukuharas blick, med huvudet på sned, följt av det lilla taktiksnacket med Kasumi, då nätet flyttas fram första gången.

Jag önskar jag förstod vad dom säger...

Många kinesiska namn...

2011-03-15T23:45:00.000+01:00

Tydligen är det alltså så att Wang Hao, Zhang Jike, Ma Long och, hör och häpna, Hao Shuai är uttagna till singelspelet i VM i Rotterdam i maj. Kina har dock sju platser att fylla. Både ett och annat talar väl för att det är Wang Liqin, Ma Lin och Xu Xin.

Ska alltså Chen Qi, som visade ett så fantastiskt spel i England då han stod som slutsegrare efter vinster över bland annat Wang Liqin och Ma Lin, missa VM?

Eller blir det någon av de två mest rutinerade som lämnas utanför?

Eller blir det en jätteskräll? Den vänsterhänte, handskaksfattade, Zhou Yu sägs ha tagit klivet upp i seniortruppen och i uttagningarna slog han självaste Xu Xin i gruppspelet. Därmed verkar det som att Zhou, som jag tror är 93:a, har sprungit om jämngamle Yan An och 92:an Fang Bo som annars fått stort förtroende. Han har också armbågat sig före Song Hongyuan och Lin Gaouyuan som slutade före honom i Junior-VM senast.

Vad det gäller uttagningarna har jag sett alla resultat från gruppspel och slutspel. Utöver Zhou Yus seger över Xu Xin i gruppspelet var de mest anmärkningsvärda resultaten Wang Haos förlust mot någon Liu Yi och Hao Shuais klara 4-1 mot Ma Lin. Grupp D var en riktig dödens grupp med Xu Xin, Wang Liqin, Chen Qi och Zhou Yu.

I slutspelet tog sig Ma Long, Ma Lin, Wang Liqin och Zhang Jike vidare från kvartsfinalerna och slutligen blev det alltså final mellan Zhang Jike och Ma Lin som Zhang vann. Hur Wang Hao och Hao Shuai blev klara på VM på det begriper jag inte. Det känns som jag missat något.

Den som vill gräva djupare i saken kan ju börja sätta sig in i slutspelsschemat:

Från Peking hörs det massor...

2011-03-15T16:52:00.002+01:00

Det händer så mycket i den kinesiska pingisen nu så jag vet inte var jag ska börja.

De har spelat en uttagningsturnering till VM i Rotterdam som faktiskt börjar närma sig på riktigt nu. De har tagit upp en ny spelare i seniorlandslaget. Liu Guoliang har uttalat sig om några av sina spelare. Spekulationerna om hur de ska handskas med Timo Boll i VM hettar upp hela den globala internettrafiken. Ma Long lär ha byt stomme.

Men jag hinner inte skriva om det nu. Tiden är ett sådant bekymmer. Men jag ville ändå nämna allt så ni vet var ni såg det först.

Här är i alla fall finalen från de första kinesiska uttagningarna.

"Waitin' around to die"

2011-03-12T23:11:00.002+01:00

För

2011-03-12T21:14:00.000+01:00

Nu räcker inte orden till längre.

Det här är för bra. För snyggt. För storartat. För vackert. För stämningsfullt.

Melodin är för stark. Instrumenten för imponerande. Martin Scorceces scenregi för mäktig. Bandmedlemmarna för musikaliska. För briljanta. För multibegåvade. För geniala. För snygga.

Jag har inte vokabulär för att beskriva eller ens presentera något så här storartat.

"All my powers and expressions, could never do you justice in reason or rhyme"

"A figment of speech"

2011-03-12T20:13:00.004+01:00

Nu så...

Det var längesen sist. Men nu publicerar Idiotvind sin nästa Spotifyplaylist. Det finns ingen röd tråd, inget tema, ingen tanke bakom, bara en massa högkvalitativ musik som ekat mellan mina väggar på sistone.

Daniel Norgren, såklart. Walk Away Renee, såklart. Nyheter som Me and My Army, klassiker som Do You Wanna Dance och Unforgettable. Låtar jag lyssnat på tusen gånger som, låtar jag nyss hittat. Soundtracket till den fantastiska filmen Crazy Heart med Jeff Bridges i huvudrollen, som dock är bättre i den scenen i filmen då Jeffs karaktär just komponerar låten - det är magiskt, David Bowies sång om Dylan, The Rolling Stones med Keith Richards på sång...

Kvällen är räddad.

Storheter i kubik

2011-03-12T18:39:00.003+01:00

På tal om den store Hank Williams...

Det kan låta för bra för att vara sant, men Johnny Cash och Nick Cave har spelat in en duett då de sjunger en av mina absoluta favorit-Hank-Williams-låtar.

Storartat.

Annars tänker jag alltid på Dylan när jag hör I'm so Lonesome I Could Cry och ser honom framför mig på det där hotellrummet när han sitter och spelar Lost Highway tillsammans med Joan Baez och Bobby Neuwirth och sedan kastar sig rakt in i I'm so lonesome... Fast det klippet finns inte på nätet. Jag borde lägga upp det nån gång.